Jeffrey Sachs och Sybil Fares skriver på Common Dreams 17 april 2024 om de två makter som gjort mest för att skada Sydvästasien. Översättning av Henrik Linde.
Denna vecka hade USA och Storbritannien möjlighet att rätta till decennier av flagranta geopolitiska misstag i Israel/Palestina-konflikten genom att välkomna Palestina som Förenta Nationernas 194:e medlemsstat.
(Under torsdagen lade emellertid USA in sitt veto mot att ge den Palestinska myndigheten fullt medlemskap i Säkerhetsrådet medan Storbritannien och Schweiz avstod från att rösta.)
Mer än några andra länder har USA och Storbritannien fått Sydvästasien att haverera genom sin ständigt pågående inblandning och imperialistiska arrogans. Denna vecka hade de chansen att göra lite bättring.
Totalt 139 länder har redan erkänt Palestina som stat, vilket är mer än två tredjedelar av FN:s medlemmar. Fler europeiska stater kommer snart att finnas med på listan. Men USA har tills vidare blockerat Palestinas medlemskap i FN med Storbritannien som alltid tassande USA tätt i hälarna. Båda länderna har konsekvent understött Israels apartheidstyre över Palestina och backar för närvarande upp Israel i dess hemska förstörelse av Gaza.
Så långt tillbaka som år 2011 hade Palestina stöd för medlemskap av FN:s säkerhetsråd, förutom att USA den gången tvingade palestinierna att acceptera en ”observationsstatus” i stället, med löfte om fullt medlemskap senare. Ännu ett bedrägeri från USA:s sida.
Vid en jämförelse mellan USA:s och Storbritanniens haverier i Sydvästasien, så framstår det tydligt att den ledande rollen har innehafts av Storbritannien, vars imperieintriger i regionen går tillbaka till 1800-talet och pågår än idag.
Storbritannien tryckte ner Egypten under decennier, från 1880-talet till 1950-talet. Under första världskriget utlovade de tre gånger på ett mycket bedrägligt sätt överlappande områden av det ottomanska Mellanöstern; till fransmännen (i Sykes-Picot-avtalet), till araberna (i McMahon-Hussein-brevväxlingen), och till sionisterna (i Balfour-deklarationen), trots att de helt saknade rätt att fördela vad som inte var deras.
Efter första världskriget lade Storbritannien för sig självt beslag på Palestina från det nyskapade Nationernas förbund under det så kallade mandatet, medan Frankrike lade beslag på mandatet över Libanon och Syrien.
Storbritannien lämnade Palestina i stor oreda 1947, men fortsatte obevekligt sin inblandning genom att gå samman med Frankrike och Israel för att invadera Egypten 1956. Storbritanniens inblandning har också bidragit till förödelse och kaos i Jemen, Irak och många andra delar av Sydvästasien.
Efter andra världskriget övertog USA vad Storbritannien lämnat efter sig genom att först i samarbete med Storbritannien delta i MI6:s och CIA:s störtande av Irans premiärminister Mohammad Mosaddegh år 1953 för att sedan fortsätta med en lång rad CIA-ledda operationer för regimförändringar i Afghanistan, Irak, Syrien och Libanon. Under hela efterkrigstiden har USA varit den opålitlige mäklaren mellan Israel och Palestina. Genom att till exempel först föreslå val till en lagstiftande församling 2006, men sedan bojkotter och försök att störta Hamas, som ju hade vunnit dessa val. 2011, när Palestina ansökte om medlemskap i FN och fick stöd av FN:s säkerhetsrådets kommitté för medlemskap, uppmanade USA Palestina att vänta och i stället acceptera status som observatör, och lovade att fullt medlemskap snart skulle bli verklighet. Detta var ännu ett svek.
Trots otaliga resolutioner i FN:s säkerhetsråd under årens lopp, som förespråkade en tvåstatslösning, har Israels regering under Benjamin Netanyahu demonstrativt motsatt sig en oberoende palestinsk stat. I Netanyahus nuvarande regering sitter högerextremister som Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, som öppet kräver etnisk rensning av Västbanken och Gaza, för att skapa ett Storisrael från Jordanfloden till Medelhavet. Men trots Israels ständiga provokationer, rutinmässiga dödande av palestinier (känt i folkmun som ”gräsklippning”), upprepade brytande mot beslut från FN:s säkerhetsråd och nu slakten i Gaza, så har USA och Storbritannien hållit fast vid sitt stöd till Israel, som om ingenting vore fel, och motsatt sig Palestinas sak.
Frågan är om USA och Storbritannien har något vett och känner någon skam vid det här laget. De kanske tror att de stödjer Israel genom att blockera Palestinas medlemskap i FN, men faktum är att Israel nu är mer isolerat och mer hotat än någonsin tidigare på grund av sin regerings extremism, dess chockerande våld mot det palestinska folket och sitt apartheidstyre. Sedan starten av kriget i höstas har 33.000 palestinier officiellt räknats som döda, men den faktiska dödssiffran är mycket högre, med tiotusentals fortfarande liggande begravna under spillrorna eller avlidna på grund av extrem brist på mat, vatten och hälsovård.
Tyvärr, i dessa dagar har USA:s och Storbritanniens hyckleri och falskhet exponerats för världen helt öppet. USA och Storbritannien vägrade bestämt att fördöma Israels skamlösa, olagliga bombning av Irans diplomatiska anläggning i staden Damaskus i Syrien den första april, men fördömde med stor upprördhet Irans motattack två veckor senare. Denna häpnadsväckande dubbelmoral gör att USA och Storbritannien betraktas som grova mobbare i den övriga världens ögon.
Efter mer än ett sekel av inblandning i Mellanöstern från USA:s och Storbritanniens sida är det dags att vara ärliga rörande fakta och lösningar. Det viktigaste är att välkomna Palestina som FN-medlem och genomföra tvåstatslösningen enligt internationell lag, vilket skulle öppna en väg mot fred, rättvisa och säkerhet för både Israel och Palestina. De flesta i världen stöder med stor entusiasm denna lösning. Det är bara en fråga om Storbritannien och USA kommar att lägga in sitt veto. Det är hög tid för dessa två makter som har gjort sitt yttersta för att skapa kaos i Mellanöstern att erkänna den sanna vägen mot fred, genom att nu välkomna Palestina som en suverän medlemsstat i FN, inte i någon avlägsen framtid som för alltid kommer att vara blockerad av Israels hökar.
Jeffrey D. Sachs är universitetsprofessor och chef för Center for Sustainable Development vid universitetet i Columbia.
Sybil Farres är specialist och rådgivare för Middle East policy and sustainable development vid SDSN.
Tack för den mycket intressanta historieberättelsen som borde finnas tillgänglig som en allmän upplysning i folkbildande syfte, förmedlat genom våra egna Public Service kanaler.
Så kommer naturligtvis inte att ske.
Anledningen finns att söka i en maktordning som tagit ledningen i fråga om att kontrollera dom politiska beslut som i förlängningen stöds av folkets röst som lämnar över denna, vid valurnorna vart fjärde år. En maktordning fjärran ifrån den enskilda människans förmåga att vara en del av med möjligheter att påverka dom avgörande och stora dragen i samhällsutvecklingen.
Inte var det en sådan utveckling ”Den skötsamme arbetaren” tänkte sig när det begav sig under en brytningstid mot en fantastisk välståndsutveckling.
Då lånar jag några rader från en annan tid men fortfarande aktuella i ett annat sammanhang
av – salig i åminnelse – författaren Stig Sjödin.
Motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen,
inte heller hemgång med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
Inte heller valkarna,
som var förnedringen.
Nej, det var den osynliga nåden
att få slita ut sig,
den stora favören att få välja
där val ej fanns.
En betraktelse utifrån en arbetares perspektiv från fabriksgolvet men kan också överföras på den moderna människans upplevelse över hur oviss framtiden gestaltar sig, som mestadels avgörs på det stora globala maktspelets arena vi har ytterst begränsade möjligheter att påverka.
Trots allt finns det till buds möjligheter till öppet åsiktsutbyte, där kanaler som just denna ännu är tillgänglig. Stort uppskattad.
En tvåstatslösning kanske kan tvingas fram men kommer under överskådlig tid i praktiken ge Israel fortsatt herravälde över regionen. Blir en haltande kompromiss som fördröjer att 1948 års skriande orättvisa rättas till i form av att en stat upprättas för alla oavsett etnicitet och religion där en man/kvinna – en röst gäller. Detta skulle Israellobbyn i USA, som är världens starkaste lobbygrupp aldrig tillåta! Israel har aldrig haft för avsikt att dela området med araber och palestinier. För Israel gäller: Etablera fakta! Inget annat. I bosättarrörelsen ligger deras politik fullt synlig. Herrefolket tar sig rätten att stifta sina egna lagar. Hamas är det logiska svaret på 75 års förtryck och ockupation. Därför måste de terrorstämplas precis om Nelson Mandelas frihetsrörelse.
Mycket tyder på att konflikterna i Västra Asien och nordöstra Afrika är som ett koncentrat av det kristna Europas historia och koloniala arv. Ibland får jag dagdrömmar om att där kommer på något sätt Europa (på båda sidor Atlanten) att få lämna en del av sin självbild som överlägsen och erkänna sig överkörda (i praktiken har en väsentlig del av självbilden redan avskalats och visar sig naken: självgodheten och predikandet om liberala värden, demokrati och mänskliga rättigheter har visat sitt nakna ansikte – dessa rättigheter bibehålls och grundar sig i massakern av det globala Syds resurser och människor).
Israels messianism gör förmodligen en två-statslösning omöjlig och kanske är det lika bra.
Omtumlande tider väntar oss.
Det sägs att medborgarna i Rom långt efter att storhetstiden var över och begravd, fortfarande levde väl och trodde att Rom styrde världen.
Klippa gräset ja. Det som behöver klippas är den fientliga västgödda vegetation som kväver allt mänskligt liv i Palestina. Människan kommer, förr eller senare och utan Guds hjälp, att ta itu med denna främmande invasiva galenskap.