USA på väg mot revolution

Nick Hanauer, skådar högafflarna i fjärran. (Bild: topinfo post)

Nick Hanauer, skådar historiens högafflar. (Montage: KL)

Nu får vi dagliga rapporter från de så kallade primärvalen i USA, där partierna förpostfäktar för att i en intern gallringsprocess utse delegater till sina respektive convent, som i sin tur ska utse partiernas presidentkandidater till presidentvalet i november 2016.

Den här gången verkar inget riktigt som vanligt dock. Två demokratiska huvudkandidater, Bernie Sanders och Hillary Clinton, slåss om demokraternas nominering. Och bland republikanerna dominerar den excentriske Donald Trump, som alla medier hånar på alla tänkbara sätt, men som går från klarhet till klarhet. Han är väl USAs svar på Marine le-Pen, Jimmie Åkesson och andra högerpopulister i Europa i en enda röra.

Förvåningen är också stor över att outsidern Sanders klarar sig så bra mot etablissemangets Clinton. Sanders framtoning är “humanistisk socialdemokrati”, som i USA ofta ses som nära kommunism. Men även här är det säkert fråga om en reaktion mot det politiska etablissemanget, fast med ett slags vänsterprägel.

Stämningarna inför presidentvalet i USA kan alltså tolkas som anti-etablissemang, vilket kan göra presidentvalet till en kamp mellan höger (extrem) och vänster (humanistisk socialdemokrati) på ett sätt som inte förekommit på länge. En del ser det som att USA är på väg mot ett revolutionär situation.

Mindre förvånande vore det kanske att en revolutionär situation förutsågs av marxistiska skribenter. Men att sådana tongångar nu klart förutsägs av representanter för den absoluta ekonomiska makteliten i USA, en av de 0,1 procent som hela tiden ökar sin förmögenhet på de övriga 99.9 procentens bekostnad, är betydligt mer förvånande.

Nick Hanauer heter en av dessa snuskigt rika, som nu skrivit ett brev till sina snuskigt rika kolleger med rubriken: “To My Fellow Filthy Rich Americans: The Pitchforks Are Coming”, alltså ”högafflarna kommer”.

Med det menar han på fullt allvar att om inte det nuvarande systemet med explosivt ökande inkomstklyftor bryts kommer folket att göra revolution, precis som under franska och ryska revolutionerna. Det är ofrånkomligt. En kapitalackumulation som den som nu pågår kan bara sluta med att folket (99,9%) gör uppror.

Jag citerar:

Samtidigt som du och jag trivs väl i våra drömmar bortom historiens eventuella plutokrater, släpar resten av landet, 99,99 procent, långt efter. Klyftan mellan rika och fattiga blir värre riktigt, riktigt snabbt. År 1980, kontrollerade de 1 procent rikaste cirka 8 procent av den amerikanska nationalinkomsten. De 50 procenten i botten delar på cirka 18 procent. Idag har 1 procent-toppen en andel på 20 procent och 50 procent-botten, bara 12 procent.

Men problemet är inte att vi har ojämlikhet. Viss ojämlikhet är en förutsättning för alla välfungerande kapitalistiska ekonomier. Problemet är att ojämlikheten nu är på historiskt höga nivåer och blir värre för varje dag. Vårt land är snabbt på väg mot att bli mindre ett kapitalistiskt samhälle och mer ett feodalt samhälle. Om inte vår politik förändras dramatiskt, kommer medelklassen att försvinner, och vi kommer att vara tillbaka till slutet av 1700-talets Frankrike. Före revolutionen.

Så, jag har ett budskap till er mina kolleger snuskigt rika, till alla oss som bor i våra instängda bubbelvärldar: Vakna upp, folk! Det kommer inte att hålla länge till!

Om vi inte gör något för att åtgärda de uppenbara orättvisorna i denna ekonomi, kommer högafflarna att möta oss. Inget samhälle kan upprätthålla denna typ av ökande ojämlikhet. I själva verket finns det inga exempel i mänsklighetens historia där rikedom ackumulerats så här, utan att högafflarna så småningom kommit fram. Nämn ett enda så här extremt ojämlikt samhälle, och jag svarar dig – en polisstat. Eller ett uppror. Det finns inga motexempel. Inga. Det är inte längre frågan om, utan när.

Ja, dessa superkapitalister är inte dumma, de lever visserligen i sina bubbelvärldar, men där finns också självbevarelsedrift. Det de nu har fattat – och vi har fattat – borde nu politiken omsätta på något sätt. Och det är väl det som börjar visa sig i att mönstret bryts upp i det politiska USA. Sanders är förstås den enda tänkbara kandidaten i ljuset av detta. Tre alternativ ser jag: polisstat, krig eller revolution. Av dessa alternativ föredrar jag definitivt det sista.

  22 kommentarer for “USA på väg mot revolution

  1. Anders Persson
    2016-02-11 kl. 15:04

    Vad var det man sade inom den franska aristokrati som på 1700-talet hade samma insikter som nu Nick Hanauer vill inpränta hos sina “klasskamrater”: “Efter oss syndafloden”. Så skruva upp musiken, in med mera champagne och lättklädda flickor – ska det gå åt helvete så låt det gå med musik. “Après nous le déluge”.

  2. Jan Löfgren
    2016-02-11 kl. 18:18

    Intressant om det kan starta en revolutionär process i USA. Kampen om ägandet måste starta. Masakrer på indianer, vidrigt förtryck av den färgade befolkningen har skapat även en rasistisk och kolonialistisk tänkande arbetarklass – tyvärr. Den goda delen av arbetarklassen har ett drygt jobb!

  3. Lars Jansson
    2016-02-11 kl. 18:31

    Det är intressant att se hur en liberal tidning som UNT buntar ihop Sanders och Trump som populister, fast av olika kulör. “Om någon av dem blir valda så blir deras väljare besvikna” citerar ledaren den amerikanska tidningen The Fiscal Times. Att höja minimilönen till 15$ per timme och skattefinansiera sjukvård och utbildning är tydligen populistiskt (och därmed ansvarslöst) enligt UNT. Att stödja angreppet på Irak och förstörelsen av Libyen, som Clinton gjort måste då vara ansvarsfullt enligt UNT då de verkar anse att hon är den bästa kandidaten.

  4. Henrik Larsson
    2016-02-11 kl. 19:41

    Sanders ar inget alternativ, bara i sosse-Sverige, Trump är det däremot.

  5. Anders Persson
    2016-02-12 kl. 8:02

    Om dagens kaotiska politiska läge, både här hemma och i utlandet ska bana väg för fascism eller kommunism låter jag vara osagt, men jag tror nog att det kommer att innebära den moderna liberalismens död.

  6. 2016-02-13 kl. 16:27

    Jag har tre böcker på svenska om USAs historia. Två av dem har lustigt nog samma titel: Det amerikanska folkets historia, dels Leo Huberman på Raben & Sjögren, 1973 och dels Howard Zimm på Manifest i samarbete med Ordfront, 2004. Den tredje är äldst och kom på Cavefors, 1972: Gunnar Persson, Essäer i USA:s moderna historia – en antologi.

    Alla tre ger i många avseenden noggranna redogörelser för USA:s utveckling. I hård kamp och stora motsättningar. Inbördeskriget 1861-65 och masstrejker, kanske särskilt väl dokumenterade av nobelpristagaren John Steinbeck – i ett antal böcker. En dokumentär nyligen i SVT fokuserade på de fasansfulla skolskjutningarna och hur vapenlobbyn i NRA (National Rifel Association) har agerat och vilket filmens slutsats hamnade i: Vapenlobbyn har stärkt sin makt. Resultatet har blivit att vapenfrågan är politiskt död, sedan presidenten gått på den berömda pumpen i kongressen.

    Men i USA finns åtminstone en förutsättning för en väpnad revolution: Vapen. Högafflar förekommer väl knappast idag i ett av världens modernaste jordbruk, med starka inslag av monokulturer vilket tillsammans med växtgifter och GMO-produktion inte verkar för ett hållbart jordbruk på lång sikt … Men även maktpolitiskt har förstås den rika överklassen ett stort övertag i form av Förenta staternas armé, olika poliskårer och privata vaktbolag m m.

    De kan köpa in de mest moderna skjutvapnen, automatvapen med hög eldhastighet, stor träffsäkerhet och sprängverkan. De senaste årens s k gated communities är ett exempel på hur samhället avskärmar människor från människor och som ger ett närmast medeltida intryck – om än i nya former.

    Det som brukar kallas Nordamerikanska frihetskriget varade 1775-1783. Den utlösande faktorn var frågan om beskattning; den s k teskatten. Regeringstrupper stod mot Massachusetts´ milis. Den 4 juli 1776 förklarade sig de tretton europeiska kolonierna självständiga. Överbefälhavaren George Washington lyckades komma till makten mycket på grund av europeisk splittring. Redan 1803 hade den unga staten lyckats fördubbla sitt område, Västra Louisiana införlivades, d v s området väster om Missisippifloden. Den första stora amerikanska revolten hade sett dagens ljus.

    Den välkände historikern Leo Huberman skriver om inbördeskriget 1861-1865: Den 12:e april började kriget. I fyra långa år fortsatte striderna med fruktansvärda förluster på båda sidor.” Enligt Howard Zinn dog ca 600 000 på båda sidorna i kriget. Det avgörande nederlaget för sydstaterna kom i Gettysburg.

    Men för oss som följt den internationellt kände freds- och konfliktforskaren Johan Galtung, är det som att gå i väntans tider. Förutom att Galtung förutsåg Sovjetunionens kollaps strax innan detta skedde 1989/90, så har han i en uppsats ”On the Coming Decline and Fall of the US Empire”, 2004, redogjort i en text på ca tjugo sidor, varför denna implodering kommer att ske även i USA. Vid ett seminarium, där författaren deltog, 2013, fick han frågan om alla orsaker till sammanbrottet stod att läsa i texten, svarade han att ”det även fanns ett visst mått av intuition med i bilden …”

  7. Anders Persson
    2016-02-13 kl. 18:14

    Det vore bra om alla medverkande kommentatorer och gästskribenter lade ut länkar till sina intressanta referenser, som i det här fallet med Galtungs uppsats ”On the Coming Decline and Fall of the US Empire”.

  8. Bengt Svensson
    2016-02-17 kl. 8:31

    Galtungs 24-sidiga uppsats rekommenderas. Han var överoptimistisk om EU och underskattade nog Kinas tillväxt. År 2000 gav han imperiet 25 år men sänkte till 20 några år senare.

    Det finns gott om studier och officiell statistik, som bådar illa för USA, men det har hittills inte märkts mycket av i t ex presidentkandidaternas retorik.

    Förväntad livslängd minskar i vissa kategorier, och skillnaderna ökar. De översta 10% av 60-åringar förväntas leva nästan lika länge som befolkningen i Island eller Japan, medan de lägsta 25% ligger på samma nivå som Polen eller Tjeckien.

    Dödligheten har ökat snabbt bland medelålders vita män. Orsakerna anses främst vara alkoholmissbruk, läkemedel, receptbelagda eller ej, typ smärtstillande, lugnande samt självmord.

    Välbetalda industriarbetarjobb har ersatts med servicejobb som servitriser och bartendrar samt deltidsjobb.

    Studenter lämnar universiteten med en fil kand och studieskulder som de aldrig kan betala tillbaks med sina förväntade löner.

    De lagstadgade minilönerna har lägre köpkraft än för 40 år sedan. Federal minilön är 7,25 dollar per timme, högre i flera delstater. Men för anställda som får dricks är den 2,13. Men så är ju servicen god på amerikanska restauranger, eller hur!

    I den f d välmående bilindustristaden Flint blev dricksvattnet så dåligt att de gamla vattenledningarna korrugerade och förgiftade befolkningen.

    Sjukvård kostar skjortan, och skulder till sjukhus är kanske den vanligaste orsaken till personlig konkurs.

    Medelklassen håller på att försvinna…

  9. 2016-02-18 kl. 11:00

    Jag har ingenstans sett någon beskrivning av några eventuella organiseringar som skulle bära upp missnöjet med den nuvarande ordningen. D v s med undantag för de högerpopulistiska, som är ilskna på det politiska etablissemanget men inte har något att säga om förmögenhetskoncentrationen hos den rikaste promillen.

    I brist på sådana är det lite svårt att se hur någon ackumulation av motmakt skulle kunna hota något. Men för all del, det kanske finns nånstans? Någon som har ett tips?

  10. Knut Lindelöf
    2016-02-18 kl. 11:36

    Vad Nick Hanauer säger är bara att med tiden brakar ett så här ojämlikt systemet samman och beskriver det symboliskt med att “då kommer högafflarna fram”. Hur det skulle te sig idag, eller om det finns någon ledande kraft inom denna starka rörelse som kan föra det hela mot något bättre, vet väl ingen. Krigen är kanske det minst lockande alternativet.

    Kom att tänka på det förrevolutionära Ryssland. Där var den sociala klyftan för tung för överheten att bära. Revolutionen var som en naturkraft som bröt fram. Då räknade i alla fall Lenin med att kriget mot Tyskland skulle sprida den nya ordningen ut till resten av Europa. Men så blev det inte. Vad tänker vi idag?

  11. Bo Persson
    2016-02-18 kl. 15:17

    Med en sådan unik uppgång – från ingenting till den enda supermakten på tre hundra år – är det då inte rimligt att räkna med att nedgången kommer att bli lika unik.

    Inte ens om vi jämförde med alla uppgångar och nedgångar som vi haft på den eurasiatiska landmassan sedan den neolitiska revolutionen för tiotusen år sedan, skulle vi bli mycket klokare.

  12. Mats Larsson
    2016-02-19 kl. 14:09

    Intressanta synpunkter på USA av Jan Myrdal.

    Kan känna igen en hel del i det hans skriver. Har själv tillbringat sammanlagt ett par år i olika delar av USA.

  13. Bo Persson
    2016-02-19 kl. 16:32

    Redan i Karriär från 1975 – som jag just läst om – uppmärksammas det JM idag, 40 år senare, kallar det paradoxala USA.

    (Också ett annat aktuellt inlägg på Nyhetsbanken får mig att tänka på Karriär. JM skriver där samma sak, men som jag uppfattar det i polemiskt syfte.)

  14. Knut Lindelöf
    2016-02-19 kl. 20:37

    Myrdals text – om sina funderingar om han gjorde rätt som stannade i Sverige – kommer här på bloggen i övermorgon (22/2 kl 07.00). Den väcker många frågor om Sveriges andliga klimat.

  15. Bengt Svensson
    2016-02-19 kl. 21:09

    Visst är Jan Myrdals kluvenhet inför USA tänkvärd och intressant. (Mats Larsson: Intressanta synpunkter på USA av Jan Myrdal.)

    JM: “Nu menar jag att det var fel av mig att inte flytta åter till Förenta staterna…”

    Men kort sagt menar jag (B Svensson) att han borde ha tackat sina föräldrar för att de “tvångsförflyttade” trettonåringen (f ö inte helt ovanligt att 13-åringar blir “tvångsförflyttade” av sina föräldrar) från New York till Stockholm 1940.

    I USA hade han inte varit “JM”, han hade inte varit en “europeisk intellektuell”, han hade inte skrivit “Rapport från kinesisk by” (amerikaner fick varken resa i Kuba eller “Communist China” på 60-talet, och tidningen VI skulle inte finansierat honom). Han skulle säkert varit mycket annat, men det är hans förankring i den svenska provinsen, som gör honom intressant i världen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.