nte lätt att upprätthålla positionen dessa dagar.
President Trump har under ett års tid drivit “fredsförhandlingar” med talibanerna i Afghanistan och accepterat deras villkor att den folkvalda regeringen/presidentkansliet inte ska vara med. Bakgrunden är att Trump till varje pris vill kunna visa upp att han drar tillbaka trupperna från Afghanistan under sin mandatperiod.
Det misslyckades. När Trump bjöd in till trädgårdsparty i USA blev det för magstarkt. Afghanske presidenten Ghani vägrade delta på villkoren att hans delegation skulle träffas separat från den primära förhandlingsparten talibanerna, det vill säga de skulle inte utbyta ett enda ord innan Trump triumfatoriskt skulle se dem tillsammans inför kamerorna i en handskakningsceremoni.
Trump ställde in mötet under förevändning att talibanerna dödat två amerikanska soldater. Vilket var märkligt, då han inte reagerat på det massiva dödandet även av amerikaner under tiden då de så kallade fredsförhandlingarna pågått.
Just nu försöker EU, Ryssland och Kina trots allt sy ihop någon slags fredsavtal, men kanske främst för att själv framstå som de viktigaste aktörerna. Intressant blir då formuleringarna i följande uttalande från presidentkansliet, här förmedlat av ett ansett afghanskt nyhetsbrev:
Följande står att läsa, svensk tolkning kursiverat:
Pres. Ghani spoke by phone with China’s Foreign Minister Wang Yi on Monday; In a statement, Ghani’s office said that he had “emphasized that [the] peace process should be advanced at the centrality of the Afghan government and people and relations between Afghanistan and China are based on the principle of state-to-state centrality”. In parallel, China’s vice foreign minister met with a delegation from the Afghan National Security Council on Monday, led by first deputy advisor Atiqullah Noshir.
Svenska tolkning:
President Asraf Ghani talade med Kinas utrikesminister Wang Yi på måndagen; I ett uttalande konstaterade Ghanis kontor att presidenten hade understrukit att fredsprocessen måste drivas centralt från det afghanska folket och dess regering och att kontakterna mellan Afghanistan och Kina baseras på principen om att stater möter varandra genom sin centrala ledning/regering. Parallellt träffade Kinas utrikesminister på måndagen en delegation från Afghanistans nationella säkerhetskontor, lett av Atiqullah Noshir.
Så kan man också uttrycka det, en djup kritik mot USA och ett närmande till Kina, som för övrigt delar gräns med Afghanistan på en kort sträcka i Centralasien.
”Bakgrunden är att Trump till varje pris vill kunna visa upp att han drar tillbaka trupperna från Afghanistan under sin mandatperiod.” Just ”till varje pris” är kanske tveksamt när det gäller Trump.
Men in på scenen träder en ganska ”ny” och äntligen erkänd delkraft inom Imperiet, en delkraft som likt en oäkting förnekats av USA:s tongivande medier, ”The Deep State”, djupa staten. Denna kraft beskrivs nu i USA som landets räddare. En karriär från oäkting till räddare är inte dålig. Djupa staten som tongivande, eller snarare ekonomiskt mest mäktiga ur det demokratiska partiet stöttar, vill ”till varje pris” inte ”dra tillbaka trupper” som Trump vill. Vem är starkast? Ja hur gick det senast i Syrien, vem var starkast? Det är tur att det sedan en tid finns växande andra krafter som står emot Imperiet.
Faktum är att trupperna nu ändå dras tillbaka i hög hastighet, omplaceras som det heter. Vem som har ”vunnit” i Syrien är nog för tidigt att uttala sig om.
I veckan kom en rapport om CIA-stödda attacker mot civila i Afghanistan, vilka har ökat på ett förfärande sätt senaste året. Givetvis obevakat av svensk media. Jag återkommer till den när jag har mer tid.
Bra att Afghanistan uppmärksammas på lindelof.nu, men tråkigt att det mest är Lise Blomqvist som står för uppmärksamheten.
Tråkigt för att hon backar upp den pågående amerikanska interventionen i landet. Och det blir inte mindre tråkigt för att hon använder feministiska argument för sin uppbackning, argument som också Sverige som stat använder för sin militära intervention där på USA:s sida.
När USA var som starkast var också Ryssland och Kina via FN:s säkerhetsråd med på den amerikanska sidan i den nu tjugoåriga interventionen. Men den tiden går nu mot sitt slut. Fem sekler av nordatlantisk världsdominans har definitivt sett sina bästa dagar.
Den bästa boken på svenska om Afghanistan är fortfarande Jan Myrdals Kulturers korsväg, som den hette i sin första utgåva för sextio år sedan. I senare utgåvor – fem sammanlagt hittills – heter den Resa i Afghanistan. Det är svårt att läsa den utan att bli förälskad i det landet.
Varför Afghanerna inte själva kan få ordning på Afghanistan vet vi. Vi vet också varför stormakter aldrig kan hålla sig därifrån. Om fattiga kineser ska offras i detta drogkrig är ännu okänt, men inte förvånande om det gör fler kineser till miljonärer.
Martin G!
Om du menar att Afghanistan fortfarande är mycket av ett stamsamhälle så håller jag med dig. Men detta är kanske också förklaringen till att Afghanistan aldrig varit koloniserat.
Storbritannien och Ryssland försökte på 1800-talet men misslyckades båda. Och i vår tid har Ryssland och USA också båda försökt men båda också misslyckats.
Men då skall man också hålla i minnet att som stat har Afghanistan faktiskt funnits sedan 1700-talet. Och hur många av dagens stater har så många år på nacken? Jag har alltså lite svårt för ditt ”imperialistiska” tonläge.