USA, Storbritannien, Kina och mänskliga rättigheter?

Propagandabild mot OS i Kina 2022. (Klipp från Jojje Olssons Kinamedia)

DET FÖREKOMMER JUST nu många kommentarer kring Kinas värdskap för vinter-OS. Kinas behandling av uigurerna liksom fallet med den försvunna kvinnliga tennisspelaren (som inte ens är försvunnen längre) anges som skäl för att på olika sätt bojkotta Pekings värdskap. Och visst finns det skäl att kritisera Kina för mycket.

Men London fick ju sommar-OS 2012. Inga protester för brist på mänskliga rättigheter förekom i medierna då. Hur kunde det komma sig?

Storbritannien hade precis dragit sig ur det ödesdigra Irakkriget. Beslutet att ge spelen till London togs 2005, det år då det blodiga Irakkriget nådde sin kulmen. Hundratusentals irakier hade då redan dödats och 2012 uppgick dödssiffran för USA:s och Storbritanniens invasion till ungefär 1,5 miljoner. Politiska mord skedde varje dag, folk torterades, städer bombades sönder, sjukdomar spreds, tiotusentals satt i koncentrationsläger. I Irak avskaffades helt enkelt alla mänskliga rättigheter, detta i ett Irak som under andra halvan av 1900-talet berömdes för just satsningen på mänskliga rättigheter.

Ändå fick London sommar-OS 2012.

När det gäller uigurernas situation i Kina används ständigt begreppet ”mänskliga rättigheter”, MR. Men MR används ofta som en besvärjelse, som ett sätt att få rätt och bli åhörd utan att behöva bli ifrågasatt. MR används av alla politiska riktningar. Men begreppet flimrar bara förbi utan att någon avkrävs dess innehåll, dess definition, dess användningsområde. Det blir bara som en abstraktion kastad ut i luften, som en snytning i ett häftigt politiskt gräl. Men framför allt, begreppet används långt ifrån alltid då det verkligen behövs. Som under Storbritanniens Irakkrig.

Så vad är då egentligen ”mänskliga rättigheter”, MR?

MR kodifierades av FN efter andra världskriget och innehåller tre begreppsområden. Ett handlar om allt som har med politiska friheter att göra – press, religions-och föreningsfrihet, demokratiska procedurer som i val, rättssäkerhet, tortyr med mera. En annan del av MR handlar om rätten till utbildning – fri skolgång, rätten till högre utbildning, kultur i vid mening. I många länder saknas fortfarande allmän och fri skolgång, miljoner förvägras högre utbildning på grund av dålig ekonomi, allt oftast beroende på politisk korruption.

En tredje MR-del handlar om hälsa – rätten till fri och adekvat sjukvård, mödravård, vaccinationer, rätt till bra bostäder. Ibland undrar man om det enbart är den här först nämnda delen man har i åtanke. Det kan då handla om inskränkt pressfrihet (som i Filippinerna, Ryssland ), politiskt motiverade fängelsedomar (som Aung Suu Shi i Myanmar, processen mot Julian Assange, ryssen Alexei Navalny), mm. Men det är fel att tro att det ena området skulle vara viktigare än de andra två. Någon sådan viktning mellan de olika delarna fanns aldrig hos FN:s grundlagsfäder.

MR används alltför ofta i rent politiska syften snarare än som just en kamp FÖR mänskliga rättigheter. Vad värre är, det används inte alls när det verkligen är befogat, som i fallet med London-OS. Vad som skedde under Irakkriget var att medvetet angripa just de mänskliga rättigheter som irakierna under decennierna före hade uppnått – allmän och gratis skolgång, tillgång till högre utbildning, fri läkarvård, utbyggnad av sjukhus och vårdcentraler. Tusentals läkare, universitetsprofessorer mördades, universitet togs över och stöptes om av de ockupanterna Storbritannien och USA. När det gäller sjukvården bombades sjukhus, Iraks av FN prisade mödravård och barnhälsa avskaffades.

När det gäller politiska friheter i vidare mening slogs hela Iraks rättsväsen söder, tiotusentals kastades i koncentrationsläger utan rättegångar. En medveten och systematisk attack på mänskliga rättigheter.

Ändå fick London OS 2012.

Det är lätt att hitta fler liknande idrottsevenemang tilldelade länder som bryter mot brott mot mänskliga rättigheter, till exempel när USA arrangerade fotbolls-VM 1994, vinter-OS 2002 i Salt Lake city och sommar-OS 1996 i Atlanta, mitt under dödliga sanktioner mot Irak med stor förödelse, över en miljon döda, varav 600 000 barn.

Ändå fick man arrangemangen.

2022 hålls världsmästerskapen i friidrott i USA. Men om man nu tar FN:s deklaration av MR på allvar och samtidigt en stor del av den amerikanska befolkningen förnekas en så basal sak som grundläggande, adekvat sjukvård, då borde det vara fritt fram för diplomatiska bojkotter gentemot arrangörslandet, precis som nu mot Peking-OS. Det finns resurser för en demokratisk sjukvård i USA men det politiska systemet sätter stopp. När beslutet att tilldela friidrotts-VM till USA pågick dessutom fortfarande Irakkriget – och pågår för övrigt fortfarande.

Ändå fick man arrangera mästerskapet.

Dessa världsmästerskap kommer att ske samtidigt som USA i olika länder med sina drönare i stort sett varje dag dödar både sina fiender och helt oskyldiga, i Irak sker politiska mord och förföljelser nästan
dagligen, demonstranter skjuts ihjäl där, allt under överinseende av USA-trupper.

Kommer årets friidrotts-VM i USA att bojkottas? Förmodligen inte. Västvärlden använder sig sedan gammalt av olika måttstockar. Fiender skall demoniseras. Våra egna krig skall gömmas undan eller också förkläs med humanistiska floskler.

De som undrar varför denna tingens ordning, kan de få en förklaring? Det vore intressant att höra varför London slapp undan. Men inte Peking. Är bojkottkraven mot Peking-OS bara ett led i det kalla kriget
mellan USA och Kina?

... är läst 932 gånger!

  1 kommentar for “USA, Storbritannien, Kina och mänskliga rättigheter?

  1. Bertil Carlman skriver:

    Jag har just lyssnat på Alexander Mercouris video ”US Comes Clean on Taiwan: Will Never Surrender ‘Unsinkable Aircraft Carrier’ to China”. Där tar han upp att det nu i Financial Times dyker upp ”material från Mc Arthurs 1950-tal”. Det står för Mercouris klart, att FT allt oftare uttrycker tankar som kommer från ledningen i Washington.

    En mycket bra genomgång av hur USA tydligt (så tydligt det nu kan vara i en kaotisk administration) söker återgå till 1950-talets Kinapolitik (som då mest hade med Sovjetunionen att göra). Mercouris går också igenom att Kinas nuvarande politik går ut på att göra landet motståndskraftigt mot en eventuellt kommande konfrontation med USA. USA:s välutvecklade oförmåga att se skillnaden i geopolitiskt läge mellan 1950-tal och 2020-tal är förbluffande, påpekar Mercouris också, men är det inte typiskt för ett sjunkande imperium?

    Det jag tycker att Mercouris emellanåt missar i sina mycket lärorika föreläsningar på the Duran är ekonomifrågan, framförallt för USA självt. Mercouris’ perspektiv på en större konflikt, fr a mellan USA och Kina, ligger cirka fem-sex år framöver. Men jag undrar om inte dagens världsekonomiska situation, och som sagt framför allt USA:s delansvar för denna, gör att vi har att se fram emot någon form av allvarliga händelser inom ett kortare tidsperspektiv. 2021 slutade till exempel med stora tidningsrubriker ”Köp bensin nu. Nästa år blir det en chockhöjning av priset!” Vad kommer att hända inne i USA under kommande år, och vad kommer det att få för betydelse för USA:s politiska handlande jorden runt?

    Så Peo:s fråga ”De som undrar varför denna tingens ordning, kan de få en förklaring? Det vore intressant att höra varför London slapp undan. Men inte Peking. Är bojkottkraven mot Peking-OS bara ett led i det kalla kriget mellan USA och Kina?” skulle jag besvara med ja. Det av USA ordnande ”Summit of democracy”, Ukraina-politiken, OS-bojkotten, allt, allt är ett uttryck för USA:s förvirrade, men på kort sikt åtminstone, mycket farliga skräck för att Kina, eller snarare Kina/Ryssland på flera områden utmanar USA:s världsposition.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.