I det senaste valet i USA segrade en lång rad ”förlustförnekare”, d v s politiker som i framtiden alltid kommer att hävda att de inte förlorat. Sådana har nu valts in i kongressen, en del har blivit delstatsguvernörer och många andra poster.
Kari Lake, republikanernas guvernörskandidat i Arizona förlorade mot den demokratiska kandidaten Katie Hobbs. Men hon lovade redan före valet att ifrågasatta resultatet. Om hon skulle förlora. Lake är före detta journalist.
Men detta är väl inget nytt? USA har väl alltid förnekat valresultat. I länder där vänsterkandidater eller oberoende har valts till presidenter eller vänsterpartier vunnit parlamentsval har USA skridit till verket och – inte alltid förnekat valresultatet – men sett till att vänsterframgången tillintetgörs. Antingen genom militärkupp, invasion eller genom politiska mord. Vad som nu sker är att förlustförnekeriet har ”kommit hem”. Till USA.
Ingenting nytt
Valen gick snett i Chile, i Brasilien, i Guatemala, I Costa Rica, Bolivia, Indonesien, Grenada. Listan kan göras lång. Oberoende kandidater och rörelser tolereras inte. De ska bort. I ett land där alla dessa störtade demokratier, alla dessa val som inte gått USA:s väg har hemmaopinionen inte låtsats om, inte protesterat, inte reagerat. Alltså har man i princip accepterat det.
Kari Lake förlorade som sagt mot demokraten Katie Hobbs. Genast var Lake framme och sa åter att hon absolut inte kunde acceptera valresultatet. Någon rösträkningsmaskin krånglade visst. Det rättades till. Det hjälps inte. Förlustförnekarna är den amerikanska högerns nya medel att nå makten i stället för militärkupp (typ Chile), invasion (typ Irak), mord (typ Libyen). Medlen är olika. Men målen desamma.
Peo skriver ”Valen gick snett i Chile, i Brasilien, i Guatemala, I Costa Rica, Bolivia, Indonesien, Grenada. Listan kan göras lång. Oberoende kandidater och rörelser tolereras inte. De ska bort.” Därför är det extra intressant att se vad som idag händer i t ex Latinamerika. Visst minns vi kuppförsöket häromåret mot Venezuelas president, Nicolás Maduro. Det hade sin bas i grannlandet Colombia, och bland själva kuppmakarna fanns även ett par ”killar” från USA. Fiskare i Venezuela såg gruppen och anmälde, så att den kunde gripas. Idag har Colombia en annat president, Gustavo Petro, och nu träffar denne sin kollega i Venezuela. Nu talas det om en bolivariansk enhet mellan Venezuela och Colombia!
Det verkar som om USA-imperialismen tappat gadden. Att något sådant får hända på hegemonens bakgård.
Nästan varje dag, efter det jag skummat igenom SvD och Smålandsposten, går jag ut på nätet och läser steigan.no, the Duran, lindelöf.nu, globalplitics.se, multipolarista.com m fl nätutgåvor. Sen sitter jag en stund småleende och dricker mitt förmiddagskaffe; ”Tänk vad många positiva saker som sker ute i världen. Och så fort det går!” Men det är klart; det är ”Ute i världen”.
I Sverige har vi en ny regering, och den verkar vara ännu mer beslutsam i att köra fosterlandet i botten jämfört med den förra. Vår nya finansminister tycks ha upptäckt, att alla vallöften kommer att innebära nödtvunget deltagande i ännu fler kurser i ”Hur man trollar med truten”.
Man får välja vad man vill tänka på, när man dricker förmiddagskaffe i sin ensamhet.
Jag har funderat över de där ”förnekarna” i USA (de har väl i viss mån efterföljare i Sverige, av typ SD:are som blir arga för att SD inte får minst 30-40 procent av rösterna och detta måste bero av fusk!).
Om jag nu anser att det är självklart att jag skall bli vald, är det då inte logiskt att kräva att valet inställs och jag omedelbart tillträder ämbetet som jag kandiderar till? Valet behövs ju inte, jag har ju redan folkets kärlek och stöd, och valet innebär ju bara att de onda människorna kan genomföra sitt valfusk!