USAs nyliberala finanskapitalism mot Kinas planering

Konfrontationen mellan USA och Kina beror på att de representerar två oförenliga ekonomiska system. Michael Hudson, en amerikansk ekonomiprofessor förklarar skillnaden i denna aningen krångliga och därmed svåröversatta artikel. Ett märkligt förhållande är att Kina idag tillämpar en ekonomisk politik som liknar USA:s på 1800-talet.

Foto: Nathaniel St. Clair

För nästan ett halvt årtusende sedan beskrev Niccolo Machiavelli i sin bok Prinsen tre alternativ för hur en erövrande makt skulle kunna hantera stater som den besegrat, men som ”har varit vana att leva i frihet under egna lagar: … det första är att förstöra dem, det andra att bosätta sig där personligen [ockupation ö.a.], det tredje är att låta dem leva under sina egna lagar, utforma hyllningar till dem och inrätta en oligarki på plats, som kommer att hålla den vänskaplig gentemot sig.” [1]


Av Michael Hudson* (Översättning till svenska av Betril Karlman)


Machiavelli föredrog det första alternativet med hänvisning till Roms förstörelse av Carthago. Det är också vad Förenta staterna gjorde mot Irak och Libyen efter 2001. Men i dagens nya kalla krig är förstörelsesättet till stor del ekonomiskt, via handels- och finansiella sanktioner, som USA nu infört mot Kina, Ryssland, Iran, Venezuela och andra utvalda motståndare. Tanken är att förneka dem viktiga tillgångar, framför allt inom nödvändig teknik och informationsbehandling, råvaror och tillgång till bank- och finansiell infrastruktur, till exempel USA:s hot att utesluta Ryssland från bankclearingsystemet SWIFT. [Som Moskva självt funderar på att lämna ö.a.]

Det andra alternativet är att ockupera den besegrade. Detta görs endast delvis av trupperna i USA:s 800 militärbaser utomlands. Men den vanliga, mest effektiva ockupationen är övertagande av grundläggande infrastruktur, att ta över ägandet av landets mest lukrativa tillgångar och lägga beslag på intäkterna.

President Donald Trump sa att han ville lägga beslag på Iraks och Syriens olja som ersättning för kostnaderna för att förstöra deras samhällen. Hans efterträdare, Joe Biden, försökte 2021 utse den mot Hillary Clintons lojala Neera Tanden till chef för regeringens förvaltnings- och budgetkontor (OMB). Hon hade uppmanat USA att låta Libyen lämna över sina stora oljereserver som ersättning för kostnaden för att förstöra landet. ”Vi har ett enormt underskott. De har mycket olja. De flesta amerikaner skulle välja att inte engagera sig i världen på grund av det underskottet. Om vi vill fortsätta att engagera oss i världen så verkar åtgärder som att låta oljerika länder delvis betala tillbaka inte som galet för mig.” [2]

Strateger från USA har dock föredragit Machiavellis tredje alternativ: Att lämna den besegrade motståndaren fomellt oberoende men att styra via klientoligarkier. President Jimmy Carters nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski hänvisade till dem som ”vasaller”, i den klassiska medeltida betydelsen att kräva lojalitet mot sina höga beskyddare från USA, med ett gemensamt intresse av att se ekonomin ifråga privatiseras, finansialiseras, beskattas och överföras till Förenta Staterna för dess beskydd och stöd, baserat på ett ömsesidigt intresse gentemot lokala demokratiska krav om nationellt självförtroende och för att behålla det ekonomiska överskottet i hemlandet för att främja inhemskt välstånd.

För att säkra sin seger över sovjetkommunismen i de tidigare sovjetiska ekonomierna efter 1991 användes denna privatiseringspolitik genom en klientoligarki, med eget beskydd inom USA:s intressesfär. Så använde USA nyliberal diplomati för att säkra sin seger över sovjetkommunismen i det kalla kriget. Klientoligarkier skapade genom rofferi fullständig förstörelse av de existerande ekonomiska relationerna som höll dem samman. ”För att sätta in det i en terminologi som syftar tillbaka till den mer brutala tidsåldern hos forntida imperier,” förklarade Brzezinski, “så är de tre stora imperativen i kejserlig geostrategi att förhindra samverkan och upprätthålla säkerhetsberoende bland vasallerna, att hålla flöden av tributer välsmorda och skyddade, och att hindra barbarerna från att förenas.” [3]

Efter att ha förminskat Tyskland och Japan till vasallstatus efter segern i andra världskriget, krympte USA:s diplomati snabbt även Storbritannien och dess kungliga sterlingområde [det brittiska pundet ö.a.] till vasallförhållande 1946, följt i sinom tid av resten av Västeuropa och dess tidigare kolonier. Nästa steg var att isolera Ryssland och Kina, samtidigt som man hindrade ”barbarerna att förenas”. Om de förenas – varnade Brzezinski – ”kan USA behöva avgöra hur de ska hantera regionala koalitioner som försöker driva USA ut ur Eurasien och därmed hota USA:s hegemonistatus” [4]

Omkring 2016 insåg Brzezinski att Pax Americana misslyckats att uppnå sina mål. Han erkände att Förenta Staterna ”inte längre är den globala imperialististmakten.” [5] Detta har orsakat den ökade spänningen gentmot Kina och Ryssland, liksom till Iran och Venezuela.

Problemet var inte Ryssland, vars kommunistiska nomenklatura lät sitt land styras av en västorienterad kleptokrati, utan Kina. Konfrontationen mellan USA och Kina är inte bara en nationell tuppfäktning, utan också en konflikt om ekonomiskt och socialt system. Anledningen till att dagens värld kastats in i ett ekonomiskt och nästan militärt kallt krig 2.0 finns i utsikterna till socialistisk kontroll över vad västerländska ekonomier ända sedan antiken har betraktat som privatägda räntegivande tillgångar: pengar och banksystem (tillsammans med reglerna för skuld och vräkning), jord och naturtillgångar, och monopol på infrastruktur.

Denna motsättning i huruvida pengar och krediter, mark och naturliga monopol kommer att privatiseras och vederbörligen koncentreras i händerna på en oligarki av rentierer, eller kommer att användas för att bygga allmänt välstånd och tillväxt, har blivit en av de grundläggande skillnaderna mellan finanskapitalism och socialism. Ändå existerade denna konflikt i sin vidaste bemärkelse redan för 2500 år sedan i kontrasten mellan kungadömena i Mellanöstern och de grekiska och romerska oligarkierna. Dessa oligarkier, med en heligförklarad demokratisk [republikansk ö.a.] yta, kämpade mot begreppet kungadöme. Källan till denna opposition var att kunglig makt – eller inhemska ”tyranner” – kunde understödja vad grekiska och romerska demokratiska reformatorer förespråkade: annullering av skulder för att rädda befolkningen från att reduceras till skuldberoende (som ledde till livegenskapen) och omfördelning av jord för att förhindra att jordägandet koncentrerades i händerna på borgenärer.

Från USA:s nuvarande utgångspunkt, skapar polarisering den grundläggande dynamiken med för dagens USA-drivna nyliberalism. Kina och Ryssland utgör därför existentiella hot mot den globala expansionen av finansialiserade rentierförmögenheter. Dagens kalla krig 2.0 syftar till att avskräcka Kina och potentiellt andra länder från att socialisera sina finansiella system, jord och naturtillgångar samt från att bevara infrastruktur offentliga och förhindra att de monopoliseras i privata händer och att suga ut räntor – på bekostnad av produktiva investeringar och ekonomisk välfärdstillväxt.

Förenta Staterna hoppades att Kina skulle vara lika godtroget som Sovjetunionen och införa en nyliberal politik, som skulle göra det möjligt att privatisera dess rikedomar och förvandla dem till ränteavkastande privilegier som kunde säljas till amerikaner. ”Vad den fria världen förväntade sig när den välkomnade Kina till frihandelsorganet [WTO] 2001”, förklarade Clyde V. Prestowitz Jr, handelsrådgivare i Reagan-administrationen, var att, ”från Deng Xiaopings antagande av vissa marknadsmetoder 1979 och särskilt efter Sovjetunionens sammanbrott 1992 … ökad handel med och investeringar i Kina oundvikligen skulle leda till att dess ekonomi skulle bli en marknadsekonomi, och att dess statliga företag försvann.” [6]

Men i stället för att anta marknadsbaserad nyliberalism, klagade Prestowitz, stödde Kinas regering industriella investeringar och behöll pengar och skuldkontroll i egna händer. Denna regeringskontroll var ”i strid med det liberala, reglerbaserade globala systemet” längs de nyliberala linjer som hade införts för de tidigare sovjetekonomierna efter 1991. ”Mer fundamentalt,” sammanfattade Prestowitz:

Kinas ekonomi är oförenlig med de grundförutsättningarna för det globala ekonomiska systemet som i dag gäller i Världshandelsorganisationen (WTO), Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken (WB) och en lång lista andra frihandelsavtal. Dessa pakter förenar ekonomier som främst är marknadsbaserade med statens roll och mikroekonomiska beslut till stor del överlåtna till privata intressen som verkar under rättsstatsprincipen. Detta system förväntade sig aldrig en ekonomi som Kinas, där statliga företag står för en tredjedel av produktionen; sammanslagningen av den civila ekonomin med den strategisk-militära ekonomin är en nödvändighet för regeringen; femåriga ekonomiska planer styr investeringar till riktade sektorer; ett för evigt dominerande politiskt parti utser vd för en tredjedel eller fler av de större företagen och har etablerat particeller i varje betydande företag; valutans värde hanteras, företags- och personuppgifter samlas minutiöst av regeringen för att användas för ekonomisk och politisk kontroll; och internationell handel förväntas att när som helst kunna användas för strategiska ändamål.

Detta är ett häpnadsväckande hyckleri – som om USA:s ekonomi inte vore sammanvävd med det militärindustriella komplexet, inte kontrollerar sin valuta eller utnyttjar sin internationella handel som vapen för att uppnå strategiska mål. Det är ett praktfullt fall av verklighetsförfalskning, en ren fantasi som framställer USA:s industri som oberoende av regeringen. I själva verket uppmanade till exempel Prestowitz till att ”Biden skulle åberopa försvarsproduktionslagen för att styra inhemsk industri mot ökad amerikansk produktion av kritiska varor som läkemedel, halvledare och solpaneler.”

Medan USA:s handelsstrateger ställer amerikansk ”demokrati” och “den fria världen” mot kinesisk diktatur, har den stora konflikten mellan USA och Kina varit synen på statligt stöd för industrin. Förenta Staternas industri växte starkt på 1800-talet genom statligt stöd, precis som Kinas nu. Sådan var trots allt industrikapitalismens doktrin. Men eftersom USA:s ekonomi nu blivit “finansialiserad” (överggått till att domineras av finanskapitalismen) har den avindustrialiserats. Kina har uppenbart varit medveten om riskerna med en otyglad finanskapitalism och har vidtagit åtgärder för att försöka begränsa den. Det har hjälpt dem att uppnå det som förr var USA:s ideal; att tillhandahålla billiga basinfrastrukturtjänster.

Det här är USA:s politiska dilemma: Dess regering stöder industriell konfrontation med Kina, men stöder också finansialisering * och privatisering av den inhemska ekonomin – just den politik som de använt för att kontrollera ”vasallländer” och suga ut deras ekonomiska överskott genom ränteökning.

Varför amerikansk finanskapitalism behandlar Kinas socialistiska ekonomi som ett existentiell hot
Finansialiserat industriellt kapital vill att en stark stat ska sköta sig själv och inte speciellt befrämja arbete, konsumenter, miljö eller långsiktiga sociala framsteg på bekostnad av urholkade vinster och minskade ränteinkomster.

USA:s försök att globalisera sin nyliberala politik tvingar Kina att konfrontera västerländsk ekonomi. Dess framgång ger andra länder en objektiv lektion i hur man ska undvika finansialisering och ränteökning som ökar ekonomins allmänna omkostnader och därmed dess levnadskostnader, affärskostnader och alla andra kostnader.

Kina ger också en konkret lektion i hur man kan skydda sin och sina allierades ekonomi från utländska sanktioner och därmed relaterad destabilisering. Det viktigaste har varit att förhindra att en oberoende inhemsk eller utländsk oligarki växer fram. Det har åstadkommits först och främst genom att behålla kontrollen över finans-, kredit-, fastighets- och jordpolitik i regeringens händer enligt en långsiktig plan.

När vi ser tillbaka på historien ser vi att denna sorts restriktioner fanns hos Mellanösterns härskare redan under bronsåldern för att förhindra oligarkier från att hota härskarnas palatsekonomier. Den traditionen fortsatte under Bysans, som beskattade stora samlade rikedomar (jordackumulation) för att förhindra rivalitet med palatset och som skydd för bredare välstånd och fördelning av självförsörjande jord.

Kina skyddar också sin ekonomi från USA-stödda handels- och finansiella sanktioner och ekonomiska störningar genom att i huvudsak sikta mot självförsörjning. Det innebär tekniskt oberoende och förmåga att tillhandahålla tillräckligt med mat och energiresurser för en ekonomi som kan fungera isolerat från det unipolära amerikanska blocket. Det innebär också frikoppling från USA-dollarn, och från banksystem kopplade till den, och därmed från USA:s förmåga att införa ekonomiska sanktioner. Kopplat till detta mål är också att skapa ett inhemskt alternativ till det datoriserade bankclearingsystemet SWIFT.

Dollarn står fortfarande för 80 procent av alla globala penningtransaktioner. Men mindre än hälften av dagens kinesisk-ryska handel (och den andelen minskar), särskilt när ryska företag vill undvika att dollargrundade betalningar eller konton beslagtas genom sanktioner från USA.

These protective moves limit the U.S. threat to Machiavelli’s first option: destroy the world if it does not submit to U.S.-sponsored financialized rent extraction. But as Vladimir Putin has framed matters: “Who would want to live in a world without Russia?”

Dessa skyddsåtgärder begränsar USA:s hot från Machiavellis första alternativ: att förstöra världen om den inte underkastar sig understödd USA:s finansialiserade ränteutsugning. Men som Vladimir Putin har beskrivit det: ”Vem skulle vilja leva i en värld utan Ryssland?”


* Michael Hudson är författaren till Killing the Host (utgiven som e-bok av CounterPunch Books and in print). Hans nya bok heter J is For Junk Economics.  


Noter
1) Niccolo Machiavelli, The Prince (1532), Chapter 5: “Concerning the way to govern cities or principalities which lived under their own laws before they were annexed.”
2) Neera Tanden, “Should Libya pay us back?” memo to Faiz Shakir, Peter Juul, Benjamin Armbruster and NSIP Core, October 21, 2011. Mr. Shakir, to his credit, wrote back: “If we think we can make money off an incursion, we’ll do it? That’s a serious policy/messaging/moral problem for our foreign policy I think.” As president of the Center for American Progress, Tanden backed a 2010 proposal to cut Social Security benefits, reflecting the long-term Obama-Clinton objective of fiscal austerity at home as well as abroad. 
3) Zbigniew Brzezinski, The Grand Chessboard: American Primacy and its Geostrategic Imperatives (New York: 1997), p. 40. See the discussion by Pepe Escobar, “For Leviathan, It’s So Cold in Alaska,” Unz.com, March 18, 2021. 
4) Brzezinski, ibid., p. 55. 
5) Brzezinski, “Towards a Global Realignment,” The American Interest (April 17, 2016) For a discussion see Mike Whitney, “The Broken Checkboard: Brzezinski Gives Up on Empire,” Counterpunch, August 25, 2016. 
6) Clyde Prestowitz, “Blow Up the Global Trading System, Washington Monthly, March 24, 2021.. 

* Finansialisering är ett samhällsvetenskapligt begrepp som används för att beskriva den ökande betydelse som den finansiella ekonomin har i vår tid.

Tidsmässigt brukar beskrivningar av finansialisering ta avstamp i de avregleringar av de finansiella marknaderna som skedde i en lång rad länder under 1970- och 80-talet. Mellan 1980 och 2005 ökade värdet av världens finansmarknader från 109 till 316 procent av den globala bruttonationalprodukten. I en tid då värdet av världens samlade produktion ökade kraftigt, växte alltså finansmarknaderna ännu snabbare. De finansiella marknaderna, dess institutioner och företrädare har som en följd av detta kommit att spela en allt större roll i världsekonomin. Detta gäller på makroplanet såväl som på företagsnivå, men det har också konsekvenser för hur samhällets välfärd och människors vardag formas i vår tid.[1]

Begreppet finansialisering ges lite olika betydelser i olika typer av samhällsvetenskaplig forskning. I forskning där företagandet står i centrum avses främst den ökade orienteringen mot aktieägarvärde och börsvärde. I makroekonomiskt orienterad forskning och politisk ekonomi används begreppet för att beskriva hur de finansiella marknaderna växt snabbare än den ”reala” ekonomin, men också för att förklara hur nationellt politiskt beslutsfattande blivit alltmer beroende av ett snabbrörligt och globalt finansiellt kapital. Och slutligen, i kulturorienterad och sociologisk forskning har begreppet finansialisering använts för att beskriva den breda samhällsomvandling som skett när finansiell ekonomi och finanskultur spridits i samhället i stort. [2] [3]


Originalartikeln, 14 april 2021: America’s Neoliberal Financialization Policy vs. China’s Industrial Socialism – CounterPunch.org

... är läst 644 gånger!

(Visited 408 times, 1 visits today)

  2 kommentarer for “USAs nyliberala finanskapitalism mot Kinas planering

  1. Gunnar Eriksson skriver:

    Kan vi konstatera att den anarkistiska kapitalismen (USA, med dess liberala utflyttning av företag till andra länder), står i motsättning till det kapitalistiska Kina som praktiserar i första hand nationell cirkulationsekonomi i det att vissa av deras företag ska vara nationella. Att sudda ut den nationella cirkulationsekonomin är detsamma som att hänge sig åt en globalistisk ekonomi, som ingen samhällsmedborgare vet var den landar. Nån jävla nationalistisk cirkulationsekonomi har väl varje medborgare rätt att kräva! Vi medborgare betalar ju skatter i det att cirkulationsekonomin ska funka. Socialistiska företag flyttar inte utomlands! Socialstiska företag är inte imperialistiska och kräver därför inte maximal profit (inflationshämmande). Socialistiska företag med profit satsar tillbaka i återinvestering nationellt, vilket skapar arbetstillfällen. Varför praktiserar Sverige samma ekonomiska modell som USA i det att nationell ekonomi ska dräneras? Varför är de flesta medborgare i Sverige så förbannat betuttade i USA–kultur, vad gäller ekonomisk struktur och den s k himmelsblå FRIHETEN, som inte ens den frånvarande Guden kan definiera?

  2. Gunnar Eriksson skriver:

    Putins ledare och Kinas ledare har bestämt sig för att tämja deras egna kapitalistiska lejon i det att deras egna cirkulationsekonimer i första hand ska fungera. USA? SVERIGE? TYSKLAND? FRANKRIKE?
    Är det så jävla svårt att förstå, att den nationella cirkulationsekonomin inom varje nation är nationalismen!

    Men i Västeuropa och USA släpper de loss alla privata lejon med utförsäljningar av statlig egendom. Eller låter de tidigare statsstyrda företagen syssla med expansiv imperialismen, vilket blir fördyring för varje medborgare i och med ökade kostnader för varje privat hushåll och företag. Statliga bolag i iver att expandera i andra länder kräver enormt kapitaltillskott, vilket varje medborgare får betala. Socialistiska företag har ingen maximal vinstdrivning, då de icke är externt/extremt imperialistiska. Det är en enorm skillnad på socialistiska nationella företag (inflationsdämpade) och statliga imperialistiska företag, vars huvudsyfte är global imperialism.

    USA och Västeuropa bryr sig inte om den egna nationella cirkulationsekonomin och lär få hög arbetslöshet. Ryssland och Kina prioriterar den egna nationella cirkulationsekonomin som bas för minskad arbetslöshet. Kombinationsekonomin i Ryssland och Kina lär vara en balanserad framgång i deras egna strävan att i första hand stärka sin egen cirkulationsekonomi (stärka sin egen befolkning).

    I USA och Västeuropa råder för tillfället den anarkistiska globalismens kapitalism, vilken skapar oreda för varje nation som inlemmas i dess problematik.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.