Palestinier inspekterar ruinerna efter Aklouk Tower som förstördes i ett israeliskt flyganfall på Gaza City den 8 oktober. (Naaman Omar, Palestinian News & Information Agency, or Wafa, for APAimages, CC BY-SA 3.0)
Följande artikel publicerades på Consortium News den 2 november. Som en klassisk nybyggarstat gör Israel det enda som man vet hur man gör, skriver Jonathan Cook. Så länge som västvärlden agerar hejaklack så innebär detta också folkmord. Översättning till svenska av Henrik Linde.
Det chockerar mig att jag i diskussionstrådar gång på gång träffar på variationer av följande åsikter:
”Palestinierna har inom sig ett ansvar att göra uppror mot Hamas för att frigöra sig själva. Eller Hamas kan av egen vilja välja att kapitulera. Två verkliga valalternativ”.
Denna åsikt har inte bara dykt upp i ond tro hos Israels försvarare. Den verkar finna respons hos vanligt folk som förmodligen vet mycket litet om historien. Varken om Palestina eller om koloniala nybyggarrörelser, som den sionistiska rörelse som grundade Israel.
Så låt oss kort fördjupa oss i båda.
För det första så är koloniala bosättarrörelser artskilda från vanlig kolonialism – likt det brittiska styret över Indien – genom att bosättarrörelsen inte bara vill stjäla den lokala befolkningens resurser, utan även ersätta den infödda befolkningen.
Det finns många exempel på detta: Europeiska bosättare fördrev infödda folk i till exempel vad vi idag kallar Förenta staterna, Kanada, Australien och Nya Zeeland.
Definitionen av folkmord i internationell lag beskriver exakt vad dessa européer gjorde mot den lokala befolkningen. Massmord, förorsakade levnadsförhållanden som var ämnade att åstadkomma fysisk förstörelse av alla delar av den infödda gemenskapen.
Tvångsförflyttning av infödda barn till nybyggarbefolkningen. Europeiska bosättare, som idag kallar sig själva amerikaner, kanadensare, australiensare eller nyzeeländare har aldrig ställts till svars för sina brott mot dessa infödda befolkningar. Vilket förmodligen förklarar varför anmärkningen ovan är så vanlig – och varför européiska länder och deras koloniala nybyggarenklaver ställer sig mot resten av världen för att stödja Israel när landet intensifierar sitt industriella folkmord i Gaza.
Sanningen är att ”Västvärldens” världsordning byggdes på folkmord. Israel följer bara en lång tradition.
Sydafrikas apartheid
Koloniala nybyggarrörelser slutar inte alltid med att man begår folkmord. Bosättarbefolkningen i Sydafrika – i kraftigt numerärt underläge – nådde fram till en kompromiss med ursprungsbefolkningen. Systemet benämndes apartheid. Den vita gruppen fick alla resurser och alla privilegier. Den ickevita gruppen fick leva, men bara i getton och bland smuts och avskräde.
Under sådana omständigheter är fredlig samlevnad bara möjlig när bosättarnas koloniala projekt överges. Man delar på makt och resurserna fördelas mera rättvist. Detta skedde, ofullständigt, i apartheids fall.
Den slutgiltiga modellen för en kolonial bosättarbefolkning är att driva ut den infödda befolkningen över landets gränser genom etnisk rensning. Detta var alternativet Israel föredrog år 1948 och ännu en gång år 1967 när man beslöt sig för att utvidga sina gränser genom att ockupera vad som återstod av palestinskt land på Västbanken, i östra Jerusalem och Gaza.
Palestinierna i Gaza är ett typexempel på vilka olika övergrepp som en infödd befolkning kan utsättas för av en kolonial bosättarrörelse.
De flesta är flyktingar eller härstammar från flyktingar efter Israels etniska rensningar år 1948.
Med andra ord, dessa familjers hem finns i vad man idag kallar Israel. De drevs ut från sitt land till en liten enklav, för att under de kommande nitton åren styras av Egypten.
När Israel erövrade Gaza under kriget år 1967, fick de börja tillämpa det andra koloniala bosättaralternativet, apartheid. Så förvandlade de enklaven till ett friluftsfängelse – eller om vi skall vara ärligare – ett långsiktigt koncentrationsläger.
Gaza var en stor – och med Israels 16-åriga belägring allt hårdare – version av de township som höll den infödda svarta befolkningen kontrollerad av apartheid i Sydafrika.
Vad vi nu ser är att Israel slutligen upptäckt att modellen med apartheid – alltså att kuva palestiniernas strävan efter frihet och värdighet – har misslyckats.
Till skillnad från det vita Sydafrika eftersträvar Israel inte fred och försoning. Man går tillbaka till andra koloniala alternativ för nybyggare.
Under den nuvarande attacken mot Gaza realiserar Israel en blandad modell. Folkmord för dem som blir kvar i Gaza. Etnisk rensning för dem som kan komma ut. Förutsatt att Egypten slutligen ger efter och öppnar sina gränser.
Inget av detta har något att göra med Hamas. Det enda man kan säga är att Hamas´ motstånd tvingat Israel att agera. Man har fått överge sin modell med belägring och apartheid, den långsiktiga fångenskapen för en befolkning utan resurser, utan frihet att förflytta sig och utan rent vatten och arbeten.
I stället har man återvänt till den beprövade formeln med folkmord och etnisk rensning.
Hamas är ett symptom på decennier av trauman som palestinierna i Gaza har genomlidit. Inte orsaken till dessa trauman.
Om palestinierna störtade Hamas eller om Hamas gav upp skulle det inte förvandla Gaza till ett Dubai vid Medelhavet. Palestinierna skulle fortfarande vara fångar. Och möjligen tillåtas få något bättre levnadsförhållanden.
Om ni tvivlar på detta så titta på Västbanken, som inte styrs av Hamas, utan av den anpassliga palestinska myndighetens Mahmoud Abbas. Han ser det som ”en helig plikt” att söka säkerhet i samarbete med staten Israel – genom att att på Israels vis undertrycka palestiniernas längtan efter frihet. Hans strävan är en diplomatisk lösning som ska skapa en starkt avgränsad palestinsk mini-stat.
Om Israel inte kan tillåta frihet för Västbanken under Abbas, hur skall det då någonsin kunna ge frihet till Gaza – även utan Hamas – särskilt efter att FN har deklarerat att enklaven blir ”obebolig” på 2020-talet?
Israel skulle aldrig tillåta palestinierna att komma ut ur sitt fängelse i Gaza eftersom deras snabba folkökning ses som ett hot mot Israels judiska majoritet. Kom ihåg att den koloniala bosättarpopulationen finns där för att ersätta den infödda befolkningen, inte för att sluta fred med den. Inte för att dela på resurserna. Inte för att ge den frihet.
Israel gör bara det enda som man vet hur man ska göra. Och så länge västvärlden är dess hejarklack ingår folkmord i projektet.
Här nämns Nya Zeeland flera gånger, lite orättvist tycker jag för NZ är ett land som gjort stora ansträngningar för att sona skulden till Maorifolket. På 1800 talet slöts ett avtal om landdelning och brittisk överhöghet med Maori. Ett bedrägeri eftersom det skrevs med helt olika text på Maorispråk och på Engelska. Traktaten finns utställda på det nationella museet där Maori har hälften av utrymmena.
Som jag uppfattar det är Maori i dag helt integrerade, man ser dem lite varstans i olika sysslor, jag bokade mina tågbiljetter av en Maoriflicka. Det finns också många blandäktenskap. Maorispråket är också ett av NZ två officiella språk. Kanske finns det mer att göra, men NZ borde väl ändå kunna stå som det goda exemplet på samexistens.
Australien har inte nått lika långt, det är fortfarande svåra förhållanden för Aboriginerna. Och de förhållanden som idag råder för Palestinier är ju exceptionella och då kan vi anta att vi långt ifrån sett något slut eller ens början på ett slut.
Den store hövdingen i Washington är lika falsk som sina föregångare. Amerikas ursprungsbefolkning borde väl kallas amerikaner? USA:s indoeuropeiska bosättare borde fundera över ett namnbyte.
Här i Sverige fanns tidigare en sida i telefonkatalogen med rubriken ”Om kriget kommer”. Där uppmanades civilbefolkningen att bilda motståndsrörelser och med vapen och genom sabotage bekämpa en tänkt ockupationsmakt. En palestinsk motståndsrörelse klassas däremot som terrororganisation av både hövdingen i Washington och hans världsvida härold. Den verkliga terrorismen i Palestina är staten Israels bosättarpolitik, som med USA:s och EU:s tysta stöd gör båda medskyldiga till krigsförbrytelser och terrorism.