Professorn emiritus i idé- och lärdomshistoria Sven Erik Liedman beskriver i DN-kultur den 10 januari än en gång hur han ser på det svåra bildningsbegreppet och inleder med följande tre meningar:
”Det finns en känsla som kan smyga sig på mig nu när jag är gammal: Jag hör inte hemma i denna tid. Jag har blivit kvar någonstans i det förflutna.”
Känslan infinner sig plötsligt för honom då de tävlande i TV-programmet På spåret vet allt om musiken och artisterna, men inte vad Portugals 1900-tals-diktator hette, eller att Voltaires Candide har med jordbävningen i Lissabon 1755 att göra. Stor igenkänning hos mig, fast jag kanske inte skulle klarat kopplingen Candide och Lissabon.
Nå jag känner stänk av lycka vid läsningen av denna Liedmanska text. Tänkandet rymmer paradoxer som gör att vi människor sällan är konsekventa. Ibland pendlar därför de omistliga värdenas profeter ut i motsägelsefulla men effektiva ideologier. Vår samtid tror närmast blint på samma sak. Kriget måste vinnas! Mer pengar till vapen och upprustning måste obönhörligen fram! Marknaden löser alla samhällets övriga problem etc. Tiderna förändras och styr om våra tankar, medan vi förblir de samma.
Och detta:
”Kunskapens hav är oändligt. Hur mycket vi än lär oss kajkar vi bara försiktigt längs kusten. Det betyder inte att det är likgiltigt vad vi lär oss. Om det vi ingenting vet har vi alltid fördomar: vi dömer i förväg, alltså innan vi vet något bestämt. I värsta fall inhämtar vi lögner som bara förstärker våra fördomar. I bästa fall lär vi oss verkligen något.”
Smaka på den! Eller detta:
”Ju mer vi har åtminstone ett hum om olika kunskapsområden, desto rikare blir våra liv och desto bättre kan vi fungera i samhället.”
För mig är följande fundamentalt och starkt berörande:
”Grunden för allt detta och mycket mer måste läggas i skolan. Men i Sverige har vi en skola i fritt fall. Ägarna till skolkoncernerna blir övergödda på skattepengar men barnen lär sig knappt att läsa och skriva. I byskolan i Vittskövle fick vi hösten 1947 och våren 1948 ta oss igenom Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (ursprungliga upplagan!). Alla måste vi läsa högt några stycken var och sedan lyssna tills det åter blev vår tur. Några läste sämre, andra bättre, men alla läste.”
Exakt detta minns jag från min egen tidiga skolgång. Jag minns det soliga klassrummet, det var kanske åtta år efter Liedmans minne från Vittskövle. Jag var 10 år och gick i tredje klass. Vi läste högt i Nils Holgerssons underbara resa … – rad för rad i klassrummet. ”Alla måste vi läsa högt några stycken var och sedan lyssna tills det åter blev vår tur. Några läste sämre, andra bättre, men alla läste.” För mig var dessa stunder plågsamma prövningar, för just jag ”läste sämre”. Men jag läste! Och jag lärde mig åtminstone av detta att man måste läsa.
Idag har läsförmågan bland barn och ungdom blivit mycket dålig. Inte ens studenter läser böcker. Mobilerna kommer inte att rädda dem, ännu mindre AI, skriver Liedman. Och jag instämmer.
För mig tar läsning mer tid än för andra. Sedan Ukrainakrigets mediala start 24 februari 2022 har jag blivit starkt beroende av att hålla mig uppdaterad (som det numera heter) via så kallade alternativa – mest engelskspråkiga – medier. Det har blivit nödvändigt p g a att de stora medierna inte längre går att lita på. Det slukar nu all den tid jag tidigare ägnade åt att läsa de viktiga böckerna. Mitt nattygsbord* är fullt med helt eller delvis olästa böcker, som uppfordrande ropar på mig varje kväll. Men då är jag för trött efter att ha ägnat många timmar under dagen åt utländska kanaler via mina skärmar. Dessutom måste jag också hinna skriva. Kriget, kunskapshungern och skrivklådan stjäl mitt bokläsande. Det är tragiskt. Jag hoppas nu att omvärlden ska lugna ner sig så att jag hinner med lite fler viktiga böcker min återstående tid här på jorden.
Mina två senaste försök var Strindbergs Det nya riket – en vidunderlig bok – och den nya tegelstenen från Karneval förlag; nyutgåvan av Vilhelm Mobergs Min svenska historia, berättad för folket. Jag läste den på 1980-talet, men den behöver bli läst igen.
Jag citerar Liedman vidare:
”Skolbyråkrater har i decennier drivits av rädslan för att elever och studenter ska lära sig för mycket eller i onödan. Det är bara entusiastiska lärare och folkbildare som vill driva ut sina adepter på kunskapens stora hav. Men resurserna för skola och utbildning skärs ner år för år. // Den enda kunskap som numera prioriteras är kunskapen om hur man oskadliggör andra människor i krig. Försvarskostnaderna rusar i höjden, till synes ohejdbara. Allt annat (förutom nya fängelser) får stå tillbaka. // Det finns ett ord som jag i denna svåra samtid skulle vilja ropa högt, nämligen bildning. Det är ett gammalt ord men det är också tidlöst. Det betecknar människans kunskapshunger.”
Och till sist det kanske viktigaste av allt, förhållandet mellan begreppen utbildning och bildning, där lusten blir bränslet!
”Självklart behöver vi utbildningar också, massor av utbildningar, alltså vägar som leder till ett bestämt mål, en examen, ett yrke. Men utbildning utesluter inte bildning. Tvärtom blir utbildningen bättre om den innesluter bildning. En sådan innebär att det man lär sig väcker lusten att lära sig ännu mer. Man är alltid på väg. Svaret på en fråga väcker en ny fråga.”
Att fånga in bildningsbegreppet i en enkel fras är svårt. Det kanske bästa jag läst är från Ellen Key:
”Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vi lärt oss.”
Det blev mest citat i den här texten. Men läsupplevelser hör till ljusglimtarna i levande människors liv.
Mer om S E Liedman bland annat här.
* Nattygsbord kan även heta nattduksbord. Men av någon anledning tycker jag nattygsbord är mer talande: bordet där man har sina ”nattyg” i betydelsen ting för natten.
När jag gick på lågstadiet upptäckte jag bildningen hemlighet: man måste lära sig ”kartor” utantill, för då fastnar alla fakta som man hör på kartan. Jag lärde mig tidigt alla självständiga stater och deras huvudstäder, och ländernas form. Därigenom fastnade allt i huvudet, som jag hörde. På TV-nyheterna visades kartor av vilka områden som FNLA, MPLA och UNITA kontrollerade. Allt sådant fastnade, eftersom jag först lärde mig kartan. Jag har inte läst någon bok om Gabon, men mista lilla uppgift om till exempel Omar Bongo fastnade, eftersom jag hade kartan.
Eftersom jag först hade kartan i svartvit mental version, behövde jag bara kasta en enda blick på en gammal skolatlas med kolonialvälden färgade i de traditionella färgerna. Algeriet gråblålila = Frankrike; Sydafrika ljusrött = Förenade kungariket; Angola grönt = Portugal.
Kartor kan även vara tidsmässiga. Eftersom jag kan Sveriges regentlängd fastnar varje historisk uppgift som jag råkar höra.
Jag skriver inte om hur duktig jag är, utan avslöjar det viktigaste pedagogiska knepet. Barn skall inte lära sig ”det viktigaste” och ”huvuddragen”; barn skall lära sig utantill.
Kan du Sveriges statsministrar? Louis De Geer den äldre 1876–1880, Arvid Posse 1880–1883, Carl Johan Thyselius 1883–1884…
Jan Arvid G!
Skriv en artikel om detta!
Tack!
Knut Lindelöf och Jan Arvid Götesson!
Vill bidra med två effektiva sätt att minnas fakta och basdata, samt hur vi kan värdera och omvandla information till kunskap och småningom ”bildning”.
Lär dig noggrant ”utantill” en grundstruktur – gärna visuell som t ex en jordglob eller en regentlängd med alla viktiga årtal.
Huvudsaken är att det är en fast grundstruktur i vilken ”hjärnan” automatiskt sorterar in och ”fäster” nya uppgifter, ny information.
Läs vad människor tidigare tänkt om hur vi ska leva våra liv, d v s ”filosofi” och ”ideér om livet”. (det senare även titeln på en biologihistoria i två band av Nils Uddenberg)
Lycka till! 🙂
Det finns risker med att hänga upp bildningen på rumsliga objekt, eller för den delen ögonblicksbilder på rad. Verkligheten reduceras till något yttre som gärna fångas i rumsliga termer.
Kanske man kan se föreställningarna hos en del på lindelof.nu som att Ryssland segrat i Ukraina, vilket sägs ha långtgående följder som ett uttryck för sådan fokusering på det rumsliga. Vem som kontrollerar vilka territorier är förstås väsentligt. Mer tveksamt är vad man menar när man säger segrat. Den till synes motsatta uppfattningen att Ukraina kommer att segra oavsett till vilket pris kan ses som uttryck för samma rumsliga fixering och samma oförmåga att förklara vad man menar när man säger segrat.
I bägge fallen blir det som sker i Ukraina något utanför oss. Om vi istället betonar vår samhörighet med det som sker i Ukraina som del av vad som sker med mänskligheten på planeten blir storvulna påståenden om seger kanske inte lika självklara. Skillnader i åsikter kan och lär bestå men vår egen delaktighet, t ex i termer av hur vi uppträder mot och med varandra här på lindelof.nu blir viktigt.
En av orsakerna till det ofta hårda tonläget är att avvikande åsikter utestängs inte bara från större massmedier men också på många andra håll. Det leder lätt till polariserat grupptänk. I en tid med många dubbla måttstockar blir det inte lätt att behålla en dialog.
Tar det rumsliga överhanden kan det bli problem. När högerextremister rev minnesmärket över arsenalarbetarnas uppror i Kiev vid hundraårsminnet januari 2018 fyllde preident Poroshenko med att vad det handlat om var ett ryskt hybridkrig. Enligt historikern Lennart Smuelsson så startade ryska revolution med att ukrainska bönder i Poltava och Kharkov oblast skar halsen av godsherrarna 1902. Först därefter började även industriarbetare att göra uppror i södra Ryssland följt av den mer kända historien när kvinnorna gjorde uppror i St Petersburg med oktoberrevolutionen som en höjdpunkt. Enligt Poroshenkos historiesyn skulle alltså de ukrainska bönderna fört ett ryskt hybridkrig.
I själva verket står det som sker i olika länder i relation med varandra. Det är allmänt erkänt att ryska revolutionen bidrog till demokratisering av det i nordisk jämdörelse reaktionära Sverige. När den demokratiska välfärdssaten Sverige utnyttjar den öppning Västs ojämlika behandlingen av Sovjetblocket skapar och börjar expandera ekonomiskt österut genom en central roll i EU:s Östra partnerskap och på andra sätt. Vi har alltså fått med oss positiva demokratiska och därtill antikoloniala resultat av ryska revolutionen, men nu utnyttjar vi nya tider med ett agerande som vi är ansvariga för vare det sker medvetet eller omedvetet.
Hur vi förhåller oss till det ansvar vi har för Sveriges agerande och vikten av att se till ukrainska folkets breda lager som jämlika och för den delen också ryssar eller andra är inte så enkelt, i alla fall bortom polariseringen. Att det överhuvudtaget någonstans i Sverige kan förekomma en dialog mellan klart tydliga uppfattningar är i det läget värdefullt. lindlof.nu tycks mig vara en sådan plats för reaktionen värdesätts, inte bara hävdandet av det egna reviret.
Kartor kan i det sammanhanget vara värdefullt. Jag följer särskilt den pro-ukrainska bloggaren Willy OAM som är noga med kartorna. Men också med teorin och att inte använda dubbla måttstockar. På så sätt kan det rumsliga sättas in i ett större sammanhang när motsättningarna i den egna ståndpunkten lyfts fram bortom den berättelse om ondska mot godhet som nu dominerar. Senaste opinionsundersökningen i Ukraina pekar på att 73 procent i Ukraina nu önskar fredsförhandlingar och kompromiss och inte att till varje pris först återställa kontroll över hela territoriet enig 1991 års gränser.
Jan-Arvid G!
När jag gick i 7:e klass fick jag ”lilla a” i geografi när vi skulle märka ut Huvudstäderna? i USA:s delstater och jag kunde nästan pricka i alla. Orsaken till mina Geografikunskaper var att jag och grannpojken Rolf hade som sport att leta rätt på orter i skolatlasen som han nämnde för mig på en bestämd kartsida. Kunde även alla huvudstäder bland jordens alla länder.
Knut L!
Skillnaden mellan utbildning och bildning är att utbildning sker under ett antal terminer eller år.
Bildning håller man på med i bästa fall under hela sin livsvandring. Kommer att tänka på Jan Myrdal som avslutade sin utbildning i 15-årsåldern. Kanske ett dåligt exempel för han hade ju privilegiet att ha rika föräldrar. Han låg och låste böcker på överfarten till USA i tonåren och senare fick han möjlighet att läsa obehindrat i Kaffatorp med ekonomiskt stöd av Gunnar och Alva.
Jag har 8-årig folkskola och Fritidsledarutbildning på Ljungskile Folkhögskola 1976, allmänbildning på Viskadalens Folkhögskola 1979-81 och utbildning till Folkbildare på Brunnsviks Folkhögskola 1989. Sedan 1997 så har Folk-och Universitetsbibliotek varit min bildningsresa. Först som anställd och som pensionär flitig låntagare i Göteborg med omnejd. Vi skall vara rädda om våra bibliotek
för enligt Radions Kulturnytt så läggs det ned många och Skolbibliotek saknas på flera håll.
Vid 75 års ålder känner jag att jag lärt mig mest genom självbildning. Böcker, Tidskrifter, SR och TV. I dagsläget prenumererar jag på Folket i Bild och Bluestidningen Jefferson sedan start.
Tommy S!
Så är du flitig läsare och bidragsgivare här på denna folkbildningsakademi.
Knut L!
Flitig är väl si och så med. Saknar kommentarer av bidragsgivarnas upplevelser av biblioteksupplevelser.
Och flitig Radiolyssnare. I gårdagens upplaga av P1-programmet Godmorgon Världen så medverkade Katarina Barrling med en intressant krönika om Richard Sandler (efter 5:12 min). Och en ballad av Tore Berger.
Det finns inte många ballader om svenska statsministrar. Men det finns en: Balladen om Rickard Sandler.
Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
Tore Berger har skrivit vad som kan beskrivas som ett poetiskt CV. Ett mycket långt CV. Socialdemokraten Sandler hann med många saker innan han dog 1964: folkhögskolelärare, ABF-grundare, fil.lic. i geografi, utredare, statssekreterare, partiprogramsförfattare, riksdagsman, chef för Statistiska Centralbyrån, Finansminister, Handelsminister, Statsminister, Utrikesminister, landshövding i Gävleborgs län och ålderspresident i riksdagen. Bland annat. Sandler var dessutom ett mattesnille. Och musikalisk. Han tonsatte vännen Dan Anderssons dikter, översatte Karl Marx, och skrev böcker om statistik och chiffer.
I dagarna är det 100 år sedan Sandler efterträdde Hjalmar Branting som statsminister, den 25 januari 1925. En månad senare var Branting död.
Branting, en av arbetarrörelsens mest kända gestalter efterträddes alltså av en av de minst kända. Bara ett och ett halvt år satt Sandler som statsminister. Och han lämnade sin post med de bevingade orden: ”Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.
Partiledare blev han aldrig. I stället valde partiet den mer folklige Per Albin Hansson. Däremot skulle Sandler sitta som Hanssons utrikesminister under större delen av 30-talet. Där fick han föra en aktiv och självständig linje, men när andra världskriget kom, och Sandler höll fast vid mer stöd till Finland, då var det slut. I december -39 fick Sandler gå. Men debattören Sandler gick inte, och kritiserade i skarpa ordalag regeringens utrikespolitik. Den hade betytt ”en värdeminskning av Sveriges internationella anseende”. Efter det blev det inga fler ministerposter.
Sandler hade, vad som brukar kallas, stor integritet. Han kunde uppfattas som kylig och akademisk, och var allmänt känd som en vass, ibland elak, debattör. När politiska möten inte gav tillräcklig intellektuell stimulans satte han sig i ett hörn och löste matematiska problem.
Sandler riktade också sin kritiska blick mot sig själv. Hans kanske främsta politiska avtryck som statsminister, de kraftiga nedskärningarna av försvaret 1925, sade han sig senare ångra. Han var också kritisk till att han inte förmått mer som utrikesminister.
De arroganta drag Sandler kunde uppvisa hade inget att göra med ståndshögfärd. Han föraktade prålighet, och var i yttre hänseenden mycket anspråkslös. Mest nytta kände han att han gjorde på folkhögskolan, och där, liksom i rollen som landshövding blev han mycket populär.
Politiken för 100 år sedan påminner på många sätt om politiken i dag.
För det första försvarsfrågans växande betydelse, och hur tron på den eviga freden och nedrustning förbyts till det omvända.
En annan likhet är de komplicerade majoritetsförhållandena i riksdagen. Med en vänsterhögerskala som inte ser ut som den en gång gjorde, utan där liberaler i olika nyanser kluvet står och väger mellan vänster och höger.
Kanske ser vi också i Sandler en symbol för den där kluvenheten: en person som trots sin marxistiska övertygelse, kunde uppvisa liberala drag, i synen på individen men också i synen på statens begränsningar. Sandler menade att stora samhällsförändringar måste ske genom samhället, inte staten. Och där är det folkbildningen som hjälper både individ och samhälle framåt.
Sandlers exempel visar också hur svårt det är med politik. Inte ens exceptionell intelligens räcker alltid. Och integritet är ingen självklar tillgång. Så var Sandler också kanske mer en intellektuell än en politiker, som det heter i balladen:
Hela tiden intensivt
rökande, utredande
flygande och levande
till november 64
På Sandlers gravsten står inget om snillet, statsministern eller de fina titlarna. Där står: Folkbildare. Och folkbildaren lever vidare i balladen. Lyssna till den! Ett stycke svensk historia.
gmv@sverigesradio.se
Rickard Sandlers andre son föddes 1913 och hette Åke. Han emigrerade till USA 1938 och blev så småningom professor i statskunskap, political science. Han skrev under många år en krönika i tidningen Vestkusten, den amerikanska västkusten alltså. Det var i Vestkusten jag blev medveten om hans existens. Dog i Los Angeles 2008.
Bengt S!
När jag gick på Brunnsvik 1989 så nämndes Richard Sandler. En sak som R S och flera i sin generation var att dom var belästa och fostrade i folkrörelser som numera för en tynande
tillvaro.
Folkrörelse- och f d kulturministern Bengt Göransson påpekade att dagens politiker sällan refererade till böcker.
Här kommer ett lästips som jag läste för länge sedan. ”Mångfald eller enfald: tal och artiklar utg. till Arbetarnas Bildningsförbunds 25-årshögtid.”, Stockholm: Tiden. 1937.