ANDRA HALVAN AV sommaren bor jag ensam. Fast inte riktigt. Medan jag åt frukost tittade jag på en spindel som satt i fönstret och vaktade sitt nät. Den satt där kvällen innan också, och jag började undra om den var död. Jag knackade på fönstret. Ingen reaktion. Jag petade på spindelväven. Fortfarande ingen reaktion, så den var väl död då. Jag försökte ta den i benet och kasta ut den. Snabbt som blixten drog den åt sig alla åtta benen och föll som en sten till golvet. Förgäves letade jag efter den. Jag skulle förstås lämnat den ifred. Antagligen var det en mammaspindel som satt och väntade på en fet fluga att ge till sina spindelbarn nere i källaren. Källaren har jordgolv och 33 kokonger som hänger från taket. Jag föreställer mig att i varje kokong bor en liten spindelunge, och på kvällen får de mat och spindelmamma vaggar dem till sömns. Eller finns det ett föräldrakooperativ därnere, där alla hjälps åt med de små?
Nästa dag satt ett tjockt, ludet, brunt fjärilsliknande flygfä på exakt samma plats som tidigare spindeln. En mal? Varför sitter han just där? Vad väntar han på? frågorna är många, men jag lämnar honom ifred. Nästa dag är han borta. Däremot sitter en spindel mitt på köksgolvet. Vad är det som pågår? Ett bi eller en geting försöker flyga genom rutan, så jag öppnar fönstret och släpper ut den. Flugorna däremot verkar trivas bäst inomhus.
Silverfiskarna skakade vi ut i början av sommaren och råttorna har inte synts till. Nu har jag börjat inta en mer distanserad attityd. Men gråsuggorna oroar mig. När jag i all välmening lyfter en sten i trädgården för att se hur de har det, springer de som galningar åt alla håll. Vad håller de på med i mörkret? Samma sak när jag flyttar på en murken bräda. Då ser jag dessutom tre tvestjärtar, varav en på rygg. Ytterst suspekt. Borde jag larma Säpo? Nej, jag ger upp. Begriper mig inte på mina sex- och åttabenta vänner. De har väl sina problem och jag mina.
Jag bestämmer mig för att åka till Holmsjö, där jag aldrig tidigare varit. För att komma dit byter man från Öresundståg till Krösatåg på Karlskrona C. Ö-tågen höll till på spår ett och två vid den ena plattformen, så Krösatågen måste komma in på spår tre eller fyra vid den andra plattformen. En man sitter där och tycks vänta på tåg, men när inget tåg kommer, frågar jag honom. Nej, Krösatåget står på spår sex bakom spår ett berättade han. Jag skyndade dit, och där, skymt av Ö-tåget, stod ett Krösatåg på spår sex som alltså ligger intill spår ett. Det vill säga när jag får syn på det har det just börjat röra sig norrut. Jag går en runda på stan i väntan på nästa Krösatåg.
Karlskrona är en rätt beskedlig stad på en liten ö nertyngd av monumentalbyggnader, som ser övergivna ut. En gång i tiden var det rikets andra stad. Som tröst har det blivit upptaget på Unescos världsarvslista, precis som Timbuktu och Babylon. Karl XI grundade staden, men ingen ville flytta dit. Så hans soldater kidnappade folk i Ronneby, rev deras hus och tvångsförflyttade dem till Karlskrona. Så lades grunden till Sveriges militärindustriella komplex. Till stadens heder vill jag nämna att den aldrig byggt några örlogsskepp som kantrade och sjönk efter 300 meters jungfrufärd. ”För fulla segel” var stadens tidigare slogan. Kanske tolkades det som en uppmaning att hissa segel och dra vidare till ett trevligare ställe. I vart fall har de nu en ny slogan. ”Keep calm and support Karlskrona”. Kanske var det så Karl XI hälsade de tvångsförflyttade ronnebyborna välkomna: Hållen edra käftar och stödjen Karlskrona!
Detta med engelska språket i Sverige är smått bisarrt. I livsmedelsavdelningen framhäver de att köttet är svenskt från svenska grisar uppfödda på svenska gårdar av svenska bönder, som i sin tur uppfostrats av svenska föräldrar får vi anta. Men i taket hänger en stor skylt, som det står ”spareribs” på. I Karlskrona är turisterna från Tyskland, Danmark, Polen, Finland och andra grannländer. Rätt få engelsmän och amerikaner. Men engelskan tycks vara en statusmarkering eller rentav ett tillstånd att sväva i snarare än ett kommunikationsmedel.
Tåget mot Holmsjö passerar ödsliga trakter med sjöar och lövskog och nerlagda stationer med namn som Nävragöl, Spjutsbygd och Sillhövda. Det var här som Nils Dacke gömde sig för Gustav Vasas fogdar. Men gamle kung Gösta visste hantera packet: ”… sökte effter honom och icke kunde få honom leffandes fatt, sköte the honom i hiel, och förde honom dädan till Calmare, ther hans kropp bleff quarterett på tjio stagell, och hans huffwud sattes på en lagom hög ekestubba, och vppå hans huffud enn koppar crono.” Lagom var ordet.
När man kliver av tåget i Holmsjö möts man av en nerlagd lanthandel med en skylt i fönstret: ”Allt är förbjudet. Precis allt.” Av stationsbyggnaderna återstår endast ett litet spårlöst godsmagasin. Jag går norrut längs landsvägen och upptäcker en hembygdspark. För 20 kronor får jag kaffe och kakor, serverat av några ungdomar i en vacker miljö. På väg tillbaka till stationen blir jag hungrig och går in i ett snabbköp, som drivs av en familj från Mellanöstern. Jag letar efter majonnäs, och en vänlig man visar mig hyllan. Av en tillfällighet har jag nämligen en burk tonfisk i ryggsäcken. Jag sätter mig på perrongen och drar av locket på tonfiskburken och böjer det så att jag kan skopa upp majonnäs ur glasburken och blanda med tonfisken till en utsökt måltid.
Påfallande många invandrare verkar hamna ute i avfolkningsbygder. Damen, som stiger ur Volvon för att dumpa några kassar på återvinningsstationen, har utan tvekan sitt ursprung i Afrika. Tåget stannar, och jag sätter mig i en tom kupé. Och vad står på bordet om inte efterrätten som jag behöver. Ett nästan oöppnat paket Göteborgs utvalda, havssaltade kex. Det står att de ska ätas med ost, men majonnäs går lika bra. Jag doppar kexen som bäst i majonnäsburken när konduktören kommer. Plötsligt får jag för mig att det kan vara hans kexpaket jag äter ur och anstränger mig extra för att se ut som en alldeles normal människa. Det går vägen, och jag kommer hem utan problem. En inte särskilt spännande utflykt måste man väl säga. Men nu har jag i alla fall varit i Holmsjö.
Bilder: Bengt Svensson
Din spindel i källaren som gjort kokongerna är källarspindel (antagligen Meta menardi). Hon tycker inte om ljus och hon gör inga nät. Hon är stor, många blir rädda för henne. Hon jagar som en varg. När äggen i kokongen kläcks tar sig ungarna ut och får klara sig själva. Vad jag vet matar inga spindlar sina ungar. Det mest bisarra är en spindel (glömt namnet) som bär runt kokongen med äggen i. När äggen skall kläckas gör den ömma modern en liten grop som hon lägger sig i. Ungarna kommer ut och deras första måltid blir just deras ömma moder. Ordet öm refererar endast till mina känslor inte till spindelmoderns.
Det sitter ett gammalt Chevrolet-märke ovanför det förbjudna, i alla fall.
Undrar om den stora grejen bredvid stationshuset är en vattenpump för ångloken?
Bertil C. Tack för din spindelupplysning!
Leif S. Fortfarande är det nog lite rebelliskt med ”amerikanare”. Ute på vischan finns det plats att ställa dem. Men förarna verkar mest pensionärer nuförtiden.
Björn N. Grejen är säkert en gammal vattenpump som sparats.
En sällsam och särdeles angenäm utflykt. Tack för resan Bengt! Jag följer gärna med på nästa.