Utkast till förord till ny bok – Vem förrådde Leon Larson

Författaren vid sin PC en tidig höstmorgon

Hösten 2016 stod vi inför ett 100-årsjubiléum följande år, ryska revolutionen 1917. Min gamle skolkompis från Göteborg, Knut Lindelöf, som drev bloggen lindelof.nu undrade om jag kunde köra en månadsföljetong om händelseutvecklingen i Ryssland under 1917.

Vad som hänt då stod i breda drag klart för mig, men jag började nu studera speciallitteratur, dels för att undgå misstag, men också för att hitta intressanta och belysande detaljer. Ett viktigt komplement till facklitteraturen, som kom att växa i betydelse under arbetets gång, var att läsa samtida tidningar.

Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets och Uppsala Nya Tidningars digitala arkiv stod öppna för mig som prenumerant. På finländska sidan kunde Nationalbiblioteket tillhandahålla samtliga dagstidningar, både de svensk- och finskspråkiga. Min knapphändig finska gör att jag bara kunde ana innehållet, men Google translate och en ordbok hjälpte mig till full förståelse. Detsamma hjälpe i ännu högre grad de ryska tidningar från 1917 som någon lagt upp på en rysk sajt. Av någon anledning saknades Pravda, men den kunde en god vän i St Petersburg tillhandahålla på en pdf-fil för de första tre månadernas utgivning 1917.

Redan när jag började läsa de svenska tidningarnas reportage och ännu mer de finländska, som ju ofta hade rysktalande reportrar på plats i Petrograd, upptäckte jag att det ibland var en ganska annorlunda bild av skeendet som framtonade. Tidningsreportagen förmedlade inte bara en direkthet, en närhet som de sentida historiska avhandlingarna saknade, de förmedlade också den känsla av osäkerhet som var en del av vardagen 1917:

– Vad kommer att hända i morgon?

Tack vare tidningarna blev jag också medveten om historikernas slarv med kronologin. Det vanligaste felet var att blanda ihop rysk och västerländsk tideräkning, som vid den tiden skilde sig med 13 dagar. Men lika allvarligt var dateringsfelen på en eller två dagar, vilket ofta har inverkan på våra möjligheter att se orsakssammanhang. Ibland förekom samma fel hos flera  historiker, vilket visat att de skrivit av varandra.

Under läsningen av tidningarna fick jag en växande känsla av att historieböckerna överdrivit bolsjevikernas insatser 1917. Så gott som alla strejker och demonstrationer har tillskrivits bolsjevikerna, medan den samtida pressen snarare ger intryck av att de organiserats av de mer moderata mensjevikerna. En av dessa var en obemärkt yngling, Fedor Linde, som på eget bevåg eggade massorna i början av maj. Som straff eller som belöning för sina retoriska talanger blev han av myndigheterna skickad till fronten för att där tala bolsjevistiskt påverkade soldater “till rätta”. Som berättas i boken gick det inte så bra. . .

Att historiker på vitt skilda sidor i det politiska spektrat är överens brukar tas som intäkt för att det som de är överens om är sant, men här är det nog snarare så att de på båda hållen så hjärtans gärna vill framhäva bolsjevikerna, som busar i det förra fallet, som hjältar i det andra.

Resultatet för lindelof.nu blev ingen serie på 12 avsnitt utan på 45 – och då hade handlingen bara kommit halvvägs, till sommaren 1917. Det hade då, både för författaren men ännu mer för läsekretsen blivit allt mer förvirrande med en historik av revolutionsåret som alltmer kom att divergera från den invanda versionen. Jag var tvungen att avbryta projektet.

Författaren utanför stadsmurarna till Novgorod

Under mina forskningar i den digitala tidningsvärlden 1917 hade jag givetvis stött på en massa andra historier mer större eller mindre anknytning till revolutionen. Sökmotorerna kunde också kasta mig in i helt andra år. Det var så jag upptäckte stenhuggare Lindström från Kilafors i Hälsingland. På ett valmöte våren 1914 ifrågasatte han om arbetarna i Ryssland hade det så dåligt. En lokal pamp lovade att bekosta ett tre månaders besök i St Petersburg så att Lindström själv kunde bilda sig en uppfattning. Hans reserapport vid återkomsten publicerades hösten 1914 i två delar i Social-Demokraten och utgör en unik och fascinerande källa till inblick i ryskt vardagsliv, men också hur det uppfattades av en svensk arbetare.

Lindström kom till St Petersburg i maj 1914 just som ledaren för bolsjevikernas riksdagsgrupp Malinovskij plötsligt och oväntat lämnat sin plats. Det gick rykten i stadens arbetarkretsar att han var en agent för hemliga polisen. Lenin som befann sig i exil trodde inte på dessa rykten, han höll Malinovskij högt. Orsaken var att ingen bland bolsjevikerna gav Lenin ett lika kraftfullt stöd i dennes kamp att hålla avstånd till mensjevikerna, att förhindra en sammanslagning. Men Malinovskij visade sig vara en polisagent…

Det är bara i mycket få böcker, avsedda för specialister på ryska revolutionen, man får en bild av hur genominfiltrerade bolsjevikerna var av Ochranan, tsarens hemliga polis. En som drabbades av det var författaren och diktaren Leon Larson, ofta kallad “Sveriges förste proletärförfattare”. Hösten 1906 togs han och hans vänner i förvar av Stockholmspolisen misstänkta för att ha planerat bankrån och terrordåd. Larson släpptes dock genast vilket ledde till rykten att det var han som skvallrat för polisen. Hans anseende inom arbetarrörelsen gick därefter nerför och han dog i armod 1922. Medan historiker och litteraturvetare letat efter angivaren i svenska kretsar visar jag att Larson, sig själv ovetande, hade blivit insyltad i den internationella revolutionära rörelsen och det är där vi hittar hans angivare.

Den ryska revolutionen bröt ut 23 februari/8 mars det är alla överens om, även undertecknad. Men nästan genast startar också en mytbildning som förvirrat generationer. En av de första syndarna var faktiskt Lenins lillasyster Maria. Hon hade en stark ställning i den nystartade dagstidningen Pravda och lyckades där få den inledande, spontana kvinnodemonstrationen (för bröd) att framstå som mycket mer politiskt medveten och då självfallet på grund av att den organiserats av bolsjevikerna. Detta har givetvis historiker till höger och vänster nappat på:

– Det är ju klart att utbrottet av ryska revolutionen var organiserad av Lenin och hans anhängare!

Jag hoppas  i boken kunna visa att varken Lenin (i Schweiz) eller bolsjevikerna (i Petrograd) hade en susning om vad som pågick. Den provisoriske ledare i Petrograd till och med avrådde från en demonstration. Det stod helt klart för alla som befann sig i huvudstaden denna dag, från tsarinnan Alexandra till hemliga polisen, att den ägde rum därför att vädret hade slagit om från bitande kyla till mildare förvårväder.

Som avslutning på boken lämnar jag ordet till den mest osannolike svensk som man kan tänka sig skulle uppehålla sig i Petrograd hösten 1917, allra minst i kulregnet i centrum av staden revolutionsnatten – nämligen allas vår “Farbror Sven”, radioreportern Sven Jerring. Hans brev hem till föräldrarna från Petrograd, där han var tillfälligt anställd på legationen, låter oss följa hur stämningen sakta tätnar inför maktövertagandet och hur det hela urladdas den 25 oktober/7 november. Jerrings referat i skrift påminner om hans klassiska reportage i radio från Danmarks befrielse 1945 eller OS-matchen i fotboll mot Japan 1936. Det är Jerrings brorson Jan  som vänligen låtit mig kopiera breven.

Jerring är dock inte ende svensk som upplevde Petrograd 1917, än mindre Ryssland åren före, under och efter revolutionen. På utländska språk finns det från revolutionsåret 1917 en uppsjö av vittnesmål i brev, reportage och memoarer. Många av de engelskspråkiga har samlats i Helen Rappaports Caught in the revolution – Petrograd, Russia, 1917. Ett liknande bokverk skulle kunna göras också på svenska.

Svenska böcker som skildrar det självupplevda livet i Ryssland är en litteraturskatt som väntar på att upptäckas. Ty vi har ju i bara ett “Vilda Västern” utan i även ett “Vilda Östern”. Men detta lämnar jag åt andra att utforska. Det här blir nog min sista bok.

... är läst 703 gånger!

  8 kommentarer for “Utkast till förord till ny bok – Vem förrådde Leon Larson

  1. Gunnar Andersson skriver:

    Här en länk till Sveriges Radio där Sven Jerring läser ur ett brev till sina föräldrar. (Efter c:a 11 minuter)

    Påminner litet om en Tati som strosar runt bland bland revolutionärer.

  2. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Intressant läsning och med en härlig ljudillustration efter Gunnar Anderssons tips. Dennes Jerring-karakteristik som en bland revolutionärer kringströvande Tati var mycket träffsäker. Jag ser fram mot bokens färdigställande och utgivning samt undrar om Anders P kan berätta något om tidsplanen.

  3. Bengt Håkansson skriver:

    Den boken ser jag fram emot att få läsa: Andan i förordet stämmer helt men min mening att Oktoberrevolutionen var en bred folklig revolution och alls inte någon palatskupp som numera allmänt påstås. Men varför denna kufiska titel? Folk som ser den får inte en susning om vad den handlar om.

  4. Dennis Zackrisson skriver:

    Bengt H!
    Vi kan alla vara överens om att den franska revolutionen var “en bred folklig revolution”. Vart den tog vägen under 1790-talet kan vi ju sedan ha delade meningar om. Att “Oktoberrevolutionen” (alltså i Ryssland) skulle vara likt detta är förvisso något som vi kan ha (likt historikerna) starkt delade meningar om. Vad vi borde vara överens om är att “Februarirevolutionen” (också i Ryssland) var brett folkligt grundad. Dessa massor, vilka ansåg (och redan sedan 1905 och tidigare mer eller mindre fördolt kämpat för) att tsarväldet borde störtas och ersättas med ett demokratiskt styre, splittrades under 1917 i allt fler, i stor utsträckning mot varandra krigande, delar. Samtidigt ökade det yttre trycket från den, visserligen sammanfallande, tyska kejsararmén och det inre trycket från folkets armod och en alltmer inkapabel regering (intressanta jämförelser kan göras med dagens Löfven/Levin-ministär i Sverige). I detta läget ser Lenin och hans bolsjeviker en historisk chans att tillvälla sig makten och tar den. Folkligt stöd eller inte spelar ingen större betydelse. Vad som sedan sker under huvuddelen av det återstående 1900-talet kan vi, återigen ha delade meningar om!

  5. Anders Persson skriver:

    Bengt H!
    Men den handlar inte bara om ryska revolutionen. Att skriva en bok om den anda som du (och jag förespråkar) skulle ta flera år och ge upphov till ännu en tegelsten. En annan titel skulle kunna vara “Med ‘Farbror Sven’ i Petrograd 1917”. Men hur många 70-minusar vet vem han var?

  6. Dennis Zackrisson skriver:

    Käre Bengt H!
    Vi kan alla vara överens om att den franska revolutionen var “en bred folklig revolution”. Vart den tog vägen under 1790-talet kan vi ju sedan ha delade meningar om. Att “Oktoberrevolutionen” (alltså i Ryssland) skulle vara likt detta är förvisso något som vi kan ha (likt historikerna) starkt delade meningar om. Vad vi borde vara överens om är att “Februarirevolutionen” (också i Ryssland) var brett folkligt grundad. Dessa massor, vilka ansåg (och redan sedan 1905 och tidigare mer eller mindre fördolt kämpat för) att tsarväldet borde störtas och ersättas med ett demokratiskt styre, splittrades under 1917 i allt fler, i stor utsträckning mot varandra krigande, delar. Samtidigt ökade det yttre trycket från den, visserligen sammanfallande, tyska kejsararmén och det inre trycket från folkets armod och en alltmer inkapabel regering (intressanta jämförelser kan göras med dagens Löfven/Levin-ministär i Sverige). I detta läget ser Lenin och hans bolsjeviker en historisk chans att tillvälla sig makten och tar den. Folkligt stöd eller inte spelar ingen större betydelse. Vad som sedan sker under huvuddelen av det återstående 1900-talet kan vi, återigen ha delade meningar om!

  7. Arne Nilsson skriver:

    En av Lenins käpphästar var att den Provisoriska Regeringen skulle störtas genom ett väpnat uppror. Detta skedde också natten innan den andra sovjetkongressen öppnades den 25 oktober. Detta medförde att bolsjevikerna kunde ta makten i samband med sovjetkongressen. Om nu detta skall benämnas kupp, palatskupp eller statskupp är i detta sammanhang av mindre betydelse.

    Bolsjevikerna var helt säkra på att de hade befolkningens stöd. Därför genomförde man i slutet av 1917 enligt sitt partiprogram val till en konstituerande församling. Till sin förskräckelse upptäckte bolsjevikerna att folket hade röstat fel. Bolsjevikerna fick bara 25% av rösterna. Därför upplöste bolsjevikerna den konstituerande församlingen. Valet till den konstituerande församlingen var det enda demokratiska valet under sovjettiden; alltså från 1917 till 1991.

  8. Bertil Carlman skriver:

    Titeln “Vem förrådde Leon Larsson” är dubbeltydig. Både Vem och Leon kan vara subjekt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.