ommaren 1931, från 29 juni till 4 juli, hölls i London en vetenskapshistorisk kongress, ”Vetenskapen vid ett vägskäl”. Dit anlände också, med kort varsel, en sovjetisk delegation på åtta man. Nu gavs tillfälle för västerländska vetenskapsmän och historiker att för första gången sedan Oktoberrevolutionen ta del av representativ sovjetisk forskningsideologi och vetenskapshistoria.
Delegationen leddes av Nikolaj Bucharin vars anförande hade rubriken: ”Teori och praktik från den dialektiska materialismens utgångspunkt.” Men innan ni ger er in i texten betänk Lenins ord:
”Bucharin är inte bara den mest värdefulle och största teoretikern i partiet, han är också med all rätt ansedd som favorit för hela partiet, men hans teoretiska åsikter kan med stor tveksamhet betraktas som riktigt marxistiska, för det finns något skolastiskt i honom (han har aldrig studerat och, tror jag, aldrig riktigt förstått dialektiken).”
Bucharin låg vid den här tiden lite illa till i partiet, anklagad för ”högeravvikelse”, något som han dock erkänt och gjort självkritik för. Nu var han chef för Vitterhetsakademins ”Institut för Vetenskapens och Teknikens Historia”.
Newton i marxistisk belysning
Men störst intresse på Londonkonferensen tilldrog sig inlägget från den sovjetiske vetenskapsteoretikern Boris Hessen: ”De sociala och och ekonomiska grundvalen för Newtons Principia”.
”Principia” eller som det fullständiga titeln löd ”Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica” (latin för Naturfilosofins Matematiska Principer), var Newtons banbrytande arbete 1686 över mekanikens lagar i världsalltet och på jorden.
Hessen skissade en vetenskapshistoria som placerade Newtons teoribyggnad i sin tids klasskamp. Mot den traditionella synen att Newtons teorier i Principia var en följd av inspirationen hos ett geni, visade Hessen hur dessa idéer hade framsprungit och växelverkat med sin tids ekonomiska utveckling. Det fanns alltså ett materiellt intresse för det som Newton hade att erbjuda – hans utveckling av mekaniken ”låg i tiden”.
Trots att Hessen kanske argumenterar lite marxistiskt stelbent så fick hans skrift, när den sedan publicerades 1932, ett enormt genomslag och kom att påverka synen på den vetenskapshistoriska utvecklingen. Kanske gick tolkningen av hans ”externalistiska” vetenskapssyn ibland till överdrift, gentemot den förhärskande geniorienterade ”internalistiska”: jag är inte så säker på om Newton inte hade börjat sitt arbete på Principia 1679 någon annan hade hoppat in med kort varsel.
”Den siste Mohilkanen”
Med på resan fanns också en teoretisk fysiker Arnošt Kolman. Han var född i Prag 1892 och hade som värnpliktig i den kejserliga österrikiska armén 1915 tillfångatagits av ryssarna på östfronten. Som så många andra krigsfångar kom han att dras in i revolutionen 1917 och 1918 blev han medlem i det sovjetiska kommunistpartiet. Han avancerade till höga poster i den sovjetiska vetenskapliga världen.
Efter en lång och omväxlande karriär, som jag ska återkomma till, blev han 1948 häktad och satt i Ljublankafängelset. Därifrån släpptes han 1952, men efter att ha försökt återkomma inom vetenskapen både i Sovjetunionen och Tjeckoslovakien, hoppade han 1976 av i Sverige. Där bodde hans dotter Ada, gift med den tjeckoslovakiske dissidenten och kärnfysikern František Janouch. Det var nu Kolman blev känd också i den del av den svenska ”vänstern” som intresserade och bekymrade sig för situationen i öststaterna.
I Den siste Mohikanen för han långa samtal med sin svärson Frantisek Janouch, där de båda försöker förklara varför deras arbete för en ny, bättre värld blev ett arbete i ofrihetens tjänst.
Båda böckerna är mycket läsvärda och rekommenderas för dem som också vill veta vad som var bra och dåligt under den sovjetkommunistiska eran.
Stalin och vetenskapen
Tyvärr hade jag mina kunskaper om Kolman bara från hans böcker och de intervjuer han gjorde i svenska tidningar och TV. Men för ett drygt år sedan hittade jag i en bokaffär (jo, sådana finns kvar) i London en nyutkommen bok av Simon Ings, Stalin and the scientists – A History of Triumph and Tragedy 1905-1953.
För några år sedan hade jag i samma bokaffär, Foyles, köpt Alexei B. Kojevnikovs Stalin’s Great Science – The Times and Adentures of Soviet Physicists, en gedigen och intressant bok. Stalin verkar vara i ropet, tänkta jag, nu fattas det bara en bok om Stalin och meteorologerna. Jodå, på hyllan under stod Oliver Rolin’s Stalin’s Meteorologist från 2017!
Men det var i Ings bok jag fick en annorlunda bild av Arnošt Kolman. Hans närvaro i London sommaren 1931 var inte bara motiverad av hans föredrag om Marxs matematiska arbeten, om de filosofisk-logiska grundernas kris inom matematiken och om dynamisk-statistiska lagbundenheter inom fysiken och biologin – hans viktigaste uppgift var att hålla ett vakande öga på Bucharin och Hessen.
…
Nästa avsnitt: Utrensningarnas medskyldiga (2) Lärdomar från Ljublankafängelset…
