vancemangen i den sovjetiska vetenskapliga världen för Arnošt Kolman skedde enligt Simon Ings bok Stalin and the Scientists till stora delar genom att delta i kallhamrade förtalskampanjer och utrensningar mot ”höger-” och ”vänsteravvikare”.
Redan före resan till London hade Hessen, som vetenskapsteoretiker, kritiserats för sin syn på fysiken: ”ren idealist”, ”metafysiker av den värsta sorten” och ”avfälling från den materialistiska saken”. Han hade, enligt Ings, inte ens fått en chans att försvara sig (s. 248).
Kolman, som alltså skulle hålla honom under uppsikt i London, gällde enligt Ings för att vara Stalins mest hänsynslöst hängivne intellektuelle anhängare, en av de mest doktrinära sovjetiska filosoferna under Stalintiden. Han lär till och med ha varit anhängare av den ökände Lysenkos läror om att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Det skulle innebära att man skulle kunna ge en individ vissa egenskaper under livet och sedan skulle dessa egenskaper automatiskt föras vidare till avkomman.
Från sitt kontor tillbringade han dagarna med att till det yttersta förfölja all ideologisk avvikelse och hädelse inom sitt fack, matematik och fysik. Strax före resan till London hade Kolman riktat ett direkt angrepp mot Hessen i en artikel, där han uppmanade honom att bättra sig och korrigera sina politiska fel: ”Man måste tala i klartext här och säga att det finns inget som helst bolsjevistiskt i Hessens vetenskap, och inte heller i hans kamraters.”
Återvände till Tjeckoslovakien
Efter kriget var Kolman verksam i sitt hemland, Tjeckoslovakien, för att se till att kommunistpartiet hade full kontroll över den vetenskapliga verksamheten. Men där verkar han ha överskattat sin ställning. I början av september 1948, ett halvår efter kommunisternas maktövertagande, anklagade han ledande kommunister, bland annat premiärministern Klement Gottwald och partiets generalsekreterare Rudolf Slansky, för att vara dåliga kommunister.
Varför han skrev detta står inte helt klart. Kanske hade Kolman varit en protegé till den ideologiskt ledande sovjetkommunisten och chefsideologen Andrej Zjdanov. Men denne hade hastigt avlidit (hjärtinfarkt) den 31 augusti 1948.
Samtidigt som han gavs en högtidlig begravning med bland annat Josef Stalin, begravdes hans politiska idéer. Kolman borta i Prag verkar inte ha hängt med och trodde kanske att Zjdanovs starkt ideologiska politik skulle fortsätta att gälla.
Kolman blev ”omhändertagen”
Men det gjorde den inte. Rudolf Slansky hörde sig för i Moskva om de ”kunde ta hand om” Kolman. Denne hade nämligen inte avsagt sig det sovjetiska medborgarskap han erhållit på 20-talet. Jo, det kunde man och så kom det sig att Arnošt Kolman skulle komma att tillbringa de följande tre och ett halvt åren i Ljublankafängelset.
Han släpptes dock i mars 1952. Tidpunkten är intressant. Det var en tid med ökande utrensningar och arresteringar, ofta av kommunister med judisk bakgrund. Detta har i den västerländska propagandan tolkats som ett utslag av ”Stalins paranoida antisemitism”. Men Kolman var jude, så varför släpptes han?
Jo, han var inte sionist, vilket var vad det verkligen handlade om. Och framför allt, han hade inte varit inblandad i de sovjetisk-tjeckiska hjälpsändningarna till Israel 1948.
Stalins israeliska ”misstag”
Propagandan, som gärna gottar sig åt ”Stalins misstag”, har varit kompakt tyst om hjälpen att etablera staten Israel 1948. Sovjetunionen hade hoppats att i Israel få en liten kibbutz-socialistiska enklav i arabvärlden. Men israelerna drog sovjetledarna vid näsan och kastade 1949 masken och visade öppet sin anknytning till USA. I östblocket började jakten på syndabockar…
Frigivandet av Kolman i mars 1952 sker dessutom några månader efter att Rudolf Slansky arresterats i Prag, anklagad för alla möjliga slags brott, samt att ha planerat att fly ur landet. Det var ju Slansky som befallt att Kolman skulle häktas. Detta, att vara fiende till Slansky, verkar ha förvandlats till en politisk ”merit” i början av 1952.
I Ljublankafängelset
Hursomhelst, i Ljublankafängelset verkar Kolman ha vaknat upp och haft tid att fundera på vad han varit med om och vad han gjort sig skyldig till. Mycket av detta kommer fram i hans två böcker. Wikipedia innehåller mer detaljer om hans agerande på 30-talet på sin engelska, ryska och tjeckiska avdelning. Hans självkritiska betraktelser hittar man i hans memoarer främst på sidorna 124–128, 137 och 148–149, i Mohikanen på sidorna 9–12, 23, 33, 43–45. 50–54 samt 78–79. Ett axplock:
”… jag deltog [under 30-talet] mer eller mindre aktivt i nästan alla kampanjer och ansåg mig med Stalin som förebild kompetent att bedöma alla frågor inom alla vetenskapsområden […] Så kom det sig att vi till sist krossade mycket porslin, ofta kastade ut barnet med badvattnet och orättvist anklagade många värdefulla vetenskapsmän, som sedan utsattes för repressalier och dödades.” (s. 126–27)
Ingen kunde förebrå Kolman för att vara illojal:
”Jag var en alltför stenhård partiman, som hela tiden beredvilligt bekämpade alla slags ’avvikelser’ från partilinjen, aldrig kritiserade någon ledare utan alltid avgudade Stalin, aldrig deltog i att sprida politiska vitsar och skvaller i partiet.” (s.137)
I Den siste Mohikanen går Kolman självkritiskt ännu mera in på djupet i det han gjorde på 30-talet. Men han vill inte heller slå in på den väg Solsjenitsyn valde:
”Det händer ofta med människor som har blivit besvikna på en extrem idé att de förfaller till en annan extrem uppfattning. Själv var ju [Solsjenitsyn] övertygad kommunist, han tillägnade sig marxismen i det närmaste dogmatiskt, okritiskt, som jag, som vi alla, nästan utan undantag.” (s.45)
Å andra sidan kände Kolman förrevolutionära partimedlemmar som överlevt 15–20 år i läger utan att följa Solsjenitsyns exempel:
”Idag applåderar de ivrigt allt som händer i Sovjetunionen och i partiet. De skönmålar och ropar halleluja. Och de gör det inte för smulor från herrarnas bord – till exempel hedersbelöningar och särbehandling i den statliga försörjningsapparaten – utan av övertygelse.” (s. 55)
Hade Kolman inte blivit häktad 1948 och inte ”vaknat upp” i Ljublankafängelset, hade han fått ett mycket dåligt eftermäle. Hade han å andra sidan blivit avrättad 1948 hade han idag behängts med helgongloria, efter principen att alla Stalintidens offer var 100% goda och hederliga människor.
Vad vi nu har är ett unikt exempel på en ”syndare” som genomskådat sina fel och kunnat redogöra för dem inför eftervärlden. Det tillkommer denna ”eftervärld” att begrunda hans ord och slutsatser, med förhoppningen att inte upprepa felen – åtminstone inte alla.
Jakten på ”syndabockar”
När jag försöker sortera alla hundratals tankar som dyker upp drar jag mig till minnes vad en svensk bekant, en diplomat som bott mycket i Moskva, berättade:
– När någonting gick på tok, t ex en vattenledning som brast, var ryssarnas omedelbara reaktion ’Vem är ansvarig?’ medan vi i Sverige skulle ha sagt: ’Hur ska vi fixa det här – och förhindra att det händer igen?’
Jag är inte så säker på om man kan generalisera så starkt. Jag har nog ibland mött samma ”ryska” reaktion också här. För övrigt är ju frågan om någon är ”skyldig” ändå en del av ”fixarattityden” – men den är underordnad. Görs den till något överordnat hamnar man lätt i ”häxjaktsmentalitet”. När ”syndabockarna” är straffade anses problemet ”löst”.
Men är inte vår analys av Stalintiden just ”rysk”? Vi tycker oss i Stalin hitta en enkel ”syndabock”. Men är det så enkelt? Begår vi inte samma misstag att frikänna ”folket” som vi gör när vi lastar Adolf Hitler för allt ont under nazitiden? Hade tyska folket inget ansvar?
Hitlers Willing Executioners (egendomligt nog inte översatt till svenska!) var en bok från 1996 av den amerikanska författaren Daniel Goldhagen, där han hävdar att de allra flesta tyska tyskarna var ”villiga bödelsdeltagare” i förintelsen på grund av en tysk politisk kultur som hade utvecklats under de föregående århundradena.
Det är lätt att tala om ”masspykos” i negativa ordalag. Senast har Bengt Svensson här på lindelof.nu givit exempel från USA. Men varför lyckades Jim Jones? Var han speciellt unik? Har inte tiotusentals andra ”karismatiska” personligheter misslyckats i att ”förföra massorna”?
Växelverkan mellan ledare och ”de ledda”
Jag tror att vi i debatten om utrensningarna i Sovjetunionen och östblocket måste vidga perspektiven och se på vad som skedde med nya ögon, bland annat utifrån vad den alltför lite omdiskuterade ”gruppsykologin” har att förtälja. För att tala i marxistiska termer: dialektiken i växelverkan mellan ledare och gruppen. Ty samma masspsykologiska mekanismer som kan ställa till skada kan också göra stor nytta.
