Utvecklingen i Vitryssland högst förvånande

Mats Larsson vid floden Dnjepr. Floden gör inte bara Ukrainas huvudstad Kiev till en av de vackraste städerna i det forna Sovjetunionen, utan förgyller också den vitryska landsbygden. Den flyter några mil utanför Gomel, vilket gör det attraktiv att ha en datja i närheten. Bilden togs för en del år sedan i samband med en utflykt till några vänners datja.

Om jag skulle försöka karakterisera vad som hänt i Vitryssland sedan augusti med ett ord så är det “överraskande”. Jag hade zoom med en gammal vän i Gomel, och han medgav att han var lika överraskad som jag. Min gissning i augusti var att demonstrationerna ganska snabbt skulle klinga av, och jag minns att Bert Sundström gjorde samma bedömning.

Hade inte pandemin lagt hinder i vägen hade jag naturligtvis besökt Vitryssland under hösten. Jag och min fru skulle rest till Vladivostok för ett vetenskapligt ”kick-off”-möte för några veckor sedan, men det blev inställt.

Uppenbarligen gjorde Alexander Lukasjenko en klar felbedömning när han bestämde sig för att vinna valet med 80% av rösterna. Vem vet, en mer modest segermarginal hade kanske inte utlöst så omfattande demonstrationer.

Sedan jag började resa till Vitryssland för snart 20 år sedan har jag alltid uppfattat landet som mycket stabilt. Att man skulle kunna utmana Lukasjenko om makten har jag sett som otänkbart. Den största krisen före den nuvarande var 2011, när den vitryska valutan sjönk som en sten. När jag och min fru kom dit i november för att delta i en konferens i Gomel var polisnärvaron påtaglig på hotellet vi alltid använder. Men några demonstrationer såg vi inte; allt var lugnt.

Jag såg en dokumentär om DDR på SVT-Play häromdagen. Ett land som inte längre finns. Samma sak med Vitryssland. Det land som jag en gång lärde känna, ibland kallat “Lilla Sovjet” eftersom det påminde så mycket om Sovjetunionen, finns inte längre. Jag har alltid trivts väldigt bra i Vitryssland, men alltid kommit hem med en svårbeskriven känsla som jag inte upplevt med något annat land, allra minst Ryssland.

Under en följd av år hade jag anslag från Svenska institutet för samarbeten med Vitryssland. På somrarna kom vitryska lärare till Stockholm på stipendier, vi köpte fysikböcker som de tog tillbaks till Vitryssland, och ibland kunde jag finansiera deras deltagande i internationella konferenser. Ansökningsförfarandet och redovisningen av hur medlen användes var enkla och obyråkratiska.

Sedan åkte Svenska institutets byråkrater till Bryssel för att lära sig hur man “egentligen” ska göra. Ansökningsförfarandet blev sedan hopplöst komplicerat och utfallet obegripligt; jag tröttnade.

Det är slående hur oroligt det är i Rysslands närhet, i de tidigare republikerna. I Vitryssland men också Kirgizistan. I Kaukasus pågår krig och i Chabarovsk i ryska Fjärran östern har pågått demonstrationer. Ryssarnas handlande i Donbass har varit förvirrande och inkoherent, och det är mycket svårt att förstå vad de egentligen uppnått. Ukraina, den näst största och viktigaste republiken i Sovjetunionen, är för oöverskådlig tid förlorat för Ryssland.

Putin kommer inte att tillåta att samma sak händer med Vitryssland, men det är svårt att se vilka handlingsalternativ han har.

Jag har inte hittat någon som skriver positivt om Lukasjenko. The Saker sågade honom vid fotknölarna. Ingen av de programmatiska bloggarna har uttalat något stöd för honom. Nu är han helt beroende av Putin, och om denne hittar en lösning för Vitryssland där Lukasjenko inte finns med så
försvinner denne tämligen omgående. Personkemi mellan Putin och Lukasjenko har jag aldrig varit god, och Lukasjenko har ibland struntat i toppmöten som Putin sammankallat.

Vitryssarna kallas lite nedlåtande ”potatisätarna” av ryssarna, och för ryssarna är Vitryssland lite grann som ”Säffle, kan man få en kopp kaffe”. Jag läste någonstans att Lukasjenko en gång dök upp i Kreml med en säck potatis som gåva till Putin.

Om jag ska plocka fram en höjdpunkt från resorna till Vitryssland så får det bli hösten 2011, fysikkonferensen i Gomel. Vid konferensmiddagen höll min fru ett kort tal på ryska om det Stora fosterländska kriget, något som självklart alla vitryssar kan relatera till. Av samtliga länder som deltog i
andra världskriget drabbades Vitryssland hårdast, möjligen i konkurrens med Ukraina. 25% av befolkningen dog, och landet var materiellt i grunden helt förstört. Min fru berättade om hur kriget drabbat hennes familj i Ukraina. Därefter stämde jag upp “Den Pobedy” (”Segerdagen”), och hela
konferensen sjöng med.


Mats Larsson, är professor i fysik vid Stockholms universitet, sedan 2009 ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och blev 2013 ledamot av Vetenskapsakademiens Nobelkommitté för fysik.

  3 kommentarer for “Utvecklingen i Vitryssland högst förvånande

  1. Christer Lundgren skriver:

    Mats Larsson har inte hittat någon som skriver positivt om Lukasjenko. Då vill jag tipsa om Mario Sousas artikel ”Fabriksarbetarna avgör Vitrysslands öde” i senaste Proletären (nr 45, 5-11 november 2020). Det är en viktig och informativ artikel. Tyvärr hittar jag den inte på nätet.

  2. Jan Mellring skriver:

    Gå och se, Klimov.

  3. Mats Larsson skriver:

    Jan M!
    “Gå och se” (“Idi i smotri”) av Elim Klimov (1985) är onekligen en mycket brutal skildring av hur Vitryssland led under den nazistiska ockupationen. Det är ingen film jag kan se med min fru, för att inte tala om min svärmor, som genomled den nazistiska ockupationen av Ukraina som barn.

    6 mil från Minsk kan man besöka Chatyn, en av många byar i Vitryssland som utplånades av tyskarna som hämnd på partisanerna. Chatyn har aldrig återuppbyggts, utan bevarats som ett gripande krigsmonument. (Icke att förväxla med Katyn, som ligger i Smolensk oblast i Ryssland.)

    Det är ingen tillfällighet att man i Sovjetunionen under nära 20 år inte firade segerdagen 9 maj, utan det fick vara en vanlig arbetsdag.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.