Vad är elefanten i rummet?

Massinvandringen är inte det stora problemet! Det är kapitalets enorma vinster, bonusar, stagnerande investeringar, nedläggning av livskraftiga företag, utlokaliserad produktion, finansiella spekulationer, personlig konsumtion – parat med skattesänkningar och skrotande av välfärden – allt med arbetslöshet och stagnerande reallöner som följd. Det skriver Benny Andersson i polemik mot bland andra Bo Zackrisson och Stefan Lindgren. Benny Andersson är pensionär, men jobbar som tidningsbud på Värmdö och är medlem i tidskriften Clartés redaktion.

Benny-Andersson

Benny Andersson

Det är lite märkligt när personer som säger sig vara vänster sväljer Anders Borgs problembeskrivning och pekar ut invandringen som huvudorsak till arbetslösheten. Samtidigt som kapitalet under det sista kvartsseklet har plockat ut enorma vinster ur företagen i form av utdelningar och bonusar, medan man har låtit investeringarna stagnera. Eller så har man lagt ner fullt fungerande och livskraftiga företag i syfte att framstå som handlingskraftiga och på så sätt få aktierna att stiga. Eller hämtat hem vinsterna och sålt av till utländska konkurrenter. Eller utlokaliserat produktionen till låglöneländer. Och så vidare. Pengarna har man istället lagt på finansiella spekulationer och personlig konsumtion. Följden har blivit nedläggningar, arbetslöshet och stagnerande reallöner. Samtidigt har staten sänkt skatterna, vilket huvudsakligen har gynnat företagen och de redan välbeställda, medan den offentliga sektorn har satts på svältkost och nödvändiga offentliga nyinvesteringar har skjutits på en obestämd framtid.

Detta – inte invandringen – är huvudorsaken till arbetslösheten. Större delen av massinvandringen, även av outbildad arbetskraft, skulle antagligen behövas om dessa trender kunde vändas genom folklig kamp. En annan skattepolitik, ett offentligt investeringsprogram och åtgärder för att minska kapitalets makt över företag och banker. Det är sådana frågor vänstern måste skjuta fram i kampen mot arbetslösheten och för välfärden. Det är de frågorna som har hamnat i medieskugga och nu är den verkliga ”elefanten i rummet” genom nyliberalismens frammarsch och socialdemokratins uppslutning kring Den Enda Vägen.

Att istället försöka utmåla invandringen som avgörande och ”elefanten i rummet” får som följd att uppmärksamheten riktas mot fel frågor och den nödvändiga kampen mot kapitalet avleds. Det är bara om man har givit upp tron på den kampen och/eller hoppat på den nyliberala världsbildens prat om TINA* och Den Enda Vägen, som invandringen kan framstå som ett huvudproblem. Men då kan man knappast längre kalla sig vänster.

Det är därför knappast en slump när vissa debattörer som företräder den linjen också försöker hävda att distinktionen mellan höger och vänster har förlorat sin betydelse. I klartext handlar det om att man vill lägga ner kampen mot det svenska kapitalet i syfte att skapa en samling på nationell grund mot USA-imperialismen och ett påhittat och aldrig närmare beskrivet ”finanskapital” som sägs vara styrt av USA. Som det hette på Nils Flygs tid, när syndabockarna inte var invandrare utan judar, så gäller det att skapa bredast möjliga front mot den anglo-saxiska imperialismen och att noga skilja mellan ”schaffendes” ”nationellt” kapital och ”raffendes” internationellt finanskapital.

Men massinvandringen försvårar ju kampen mot kapitalet genom att sänka välfärdssamhället och splittra arbetarklassen, invänder då ett antal debattörer. – Gör den? Var finns de empiriska beläggen? Korrelationerna mellan generös invandringspolitik, stor invandring och svaga fackföreningar? Svaret är att de inte finns. Däremot finns det gott om exempel på motsatsen.

Ta Sverige och Tyskland t ex! Två länder med relativt generös invandringspolitik, stor invandring och antagligen Europas starkaste fackföreningar. Det är nämligen en fråga om politisk kamp och linje – d v s frågor som avgörs av fackens egen politik i kampen mot kapitalet och inte av antalet invandrare – om arbetsköparna ska lyckas använda en växande reservarmé av invandrare till att försvaga facket eller inte.

När det gäller invandringens kostnader och välfärden är det empiriska bevisläget liknande. Det finns massor av existerande exempel på stater med utbyggd offentlig välfärd och stor invandring. Det finns förstås också prognoser som påstår att det inte kommer att hålla i längden. Men granskar man dessa domedagsprofetior närmare inser man snabbt att de vilar på så många osäkra antaganden och politiskt influerat ”önsketänkande” att man lika gärna kan kasta dem i papperskorgen. En grundbult är oftast TINA, d v s tanken att det inte finns något alternativ den till den rådande depressiva nyliberala politiken.

De som utmålar framtida undergångsscenarier på så svag grund har nästan alltid en politisk agenda. Öppen som hos de nyliberala ekonomer och ledarsidor som förespråkar en avreglerad arbetsmarknad och fler nedskärningar i den offentliga välfärden. Eller dold, som hos Stefan Lindgren, när han på bloggen 8 dagar som exempel på invandringens kostnader tar en invandrad arbetslös kvinna med tre hemmavarande underåriga barn över elva. Utan att tala om att en svensk mor skulle få exakt samma summa. Och – viktigare – genom att framställa detta som ett typiskt exempel. Hur stor procent av mödrarna i Sverige tror ni det är som har tre minderåriga barn där samtliga är över elva år?

”Om man överför beräkningarna i professor Jan Ekbergs ESO-studie från 2009 till dagens siffror borde den årliga nettoomfördelningen från inrikes till utrikes födda och deras barn uppgå till mellan 15 och 20 miljarder kronor”, skriver DN helt korrekt. Mycket pengar? Visst. Men mindre än hälften av de dryga 46 miljarder i subventioner i form av ränte- och rotavdrag som den svenska staten förra året betalade till redan välbeställda ägare av villor och bostadsrätter.

För att försöka göra invandrarfrågan till en avgörande fråga för vänstern framställer vissa debattörer massinvandringen som ett resultat av en kapitalistisk sammansvärjning (så klart ledd av USA-imperialismen och ”finanskapitalet”) i syfte att splittra och försvaga arbetarrörelsen. Då ”glömmer” man att invandringens viktigaste orsaker är materiella: de ekonomiska skillnaderna mellan länderna och krig. Invandrarna och flyktingarna kommer att komma oavsett vilken politik vi för i frågan. Men med en någorlunda generös invandringspolitik kommer långt färre att gå under på vägen.

Dessutom är det en myt att påstå att kapitalisterna och deras politiskt handgångna förespråkar öppna gränser och fri invandring. I EU och i USA gör de härskande sitt bästa för att hålla invandrarna ute.

Kapitalisterna har bidragit till att skapa invandrings- och flyktingströmmarna. Och det gäller också våra ”egna” förmodat ”nationella” kapitalister. Men inte på det sätt som som konspirationsmytomanerna försöker göra gällande. Utan genom sin imperialism som har bidragit till att skapa och befästa de ekonomiska skillnaderna mellan olika länder.

En annan orsak är krigen – oftast skapade av samma imperialister. Att skriva om tiggarna utan att nämna den europeiska, inklusive den svenska, imperialismens skuld för att Sydosteuropa har fastnat i fattigdomsfällan är inte bara vilseledande i största allmänhet. Det har en politiskt syfte och en politisk funktion, nämligen att lägga imperialismens skuld i glömskans mörker, för att istället ropa på polis och förbud. För en vänster värd namnet vore det naturligare att se en generös invandringspolitik som en ringa första återbetalning på de skador som imperialismen har skapat och fortsätter att skapa.

Jag förnekar inte att massinvandringen skapar problem och jag tror heller inte att dessa och motsättningarna de kommer ur är möjliga att slutgiltigt lösa under det rådande samhällssystemet. Men jag påstår att problemen går att hantera så att de blir möjliga att leva med utan att därför offra både välfärdsstater och organiserad arbetarrörelse.

Med en rimligt avvägd reglerad, men generös invandringspolitik och en återupptagen kamp mot kapitalets makt och den nyliberala politiken kan invandringen bli mindre av ekonomisk belastning och mer av politiskt krafttillskott i den gemensamma kampen mot kapitalet.

För en vänster värd namnet är invandringen dessutom i första hand en fråga om värderingar – solidaritet, proletär internationalism och så vidare. Den som avfärdar betydelsen av sådana värderingar som tomt prat eller ”snällism” avfärdar i själva verket grunden för all vänsterpolitik. När vänstern diskuterar invandringen så är det inte frågan ”Vad kostar den?” som måste stå i förgrunden – utan det är frågan vad som bäst gynnar kampen mot kapitalet.

Oavsett med vilka föregivna ”vänster”-argument de framförs: Att framställa invandringen som ett närmast olösligt problem, och utnämna kraftigt begränsad invandring till politikens huvudfråga, skapar förr eller senare sitt eget ideologiska rättfärdigande, nämligen xenofobi och rasism. Vare sig den sista nu uppträder i sin biologiska eller i sin kulturidealistiska variant. Och sådana ideologier kan aldrig, vilket historien entydigt visar, ens låtsas vara vänster.

* TINA – “There Is No Alternative”, på svenska “Den Enda Vägen”

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

  42 kommentarer for “Vad är elefanten i rummet?

  1. 2014-08-17 kl. 11:44

    Bravo Knut, äntligen en intelligent artikel om invandringen. Enda “kriitken” jag har är idén att det behövs ett nytt samhällssystem för att lösa “problemen” med invandringen. I många länder har invandringen historiskt bidragit till den ekonomiska och sociala utvecklingen. I högst abstrakt form kanske man kan säga att det behövs ett “nytt samhällssystem” men det gäller ju också alla andra problem som skapas av den kapitalistiska exploateringen. På mera jordnära håll tror jag att det finns många politiska alternativ till den absurda “integrationspolitiken” i Sverige som gör taxichaufförer av civilingenjörer och läkare och som låser in vanliga outbildade invandrare i isolering.

  2. Svante Svensson
    2014-08-17 kl. 12:10

    INSTÄMMER!
    Tack för att du så klart visat vad det dunkla skrivandet från Stefan Lindgren mfl om invandringen egentligen innehåller.
    Och tack för att du tar upp brutaliseringen av språket.
    Det är inte fel att vara god. (Snällism)
    Det är inte fel att vara anständig (PK)
    Det är faktiskt medkänslan som är drivkraften till våra handlingar.
    Tack Benny Andersson!

  3. Sixten Andréasson
    2014-08-17 kl. 12:51

    Läs Anna Dahlbergs ledare i Expressen idag 17 augusti. Det finns ingen plan för att klara invandringen längre. Benny Andersson, vad anser du om det? Måste det inte bli en begränsning? Som S plus andra partier kommer att genomföra för att därmed också rycka undan stödet för SD.

  4. Bosse Zackrisson
    2014-08-17 kl. 14:21

    Tack Benny!
    För ett kunnigt och för en gångs skull konkret inlägg i dessa komplicerade frågor. Mycket, för att inte säga det mesta av det du skriver, håller jag självklart med om. Visst ska vi kämpa mot bonusar och bankkapitalets vinster. Upp till kamp!

    Du gör dock ett misstag om du tror att jag personligen anser att invandrarfrågan är en “huvudfråga”. Det är en fråga bland många andra. Det är också en fråga som engagerar och som inte “får diskuteras” eftersom SD har entreprenad på den. Många av de frågor du tar upp har jag skrivit ganska mycket om. Fast det var några år sedan.

    Ett axplock: Därför tål Public Service inte Godheten, Chockdoktrinen i praktiken, Förre metallbasens miljonknäck, Dräng och pigsamhällets återkomst, Kina räddar “svenska” Volvo?, Var kommer alla pengar ifrån?, Mauds freudianska flirt

    Faktum är ju att sysselsättningsökningen sedan 2006 har varit väldigt stor, jämfört med hur det såg ut före 2006. I det avseendet har den så kallade arbetslinjen varit ganska framgångsrik. Även om den även har varit förknippad med en del elände.

    En komplikation är förstås att klasstrukturen ser så annorlunda ut idag, jämfört med hur det var förr. Idag är det medelklassen, den kämpande, hårt arbetande, välbeställda och mycket klassmedvetna medelklassen, som i huvudsak bestämmer politikens inriktning. Jag brukar säga att all politik idag kretsar kring att hålla den “vita” välbeställda medelklassen på gott humör. Det senaste decenniets politik har gjort denna medelklass rikare, på underklassens bekostnad. De politiska reformer som har gjort detta möjligt är bl a: Jobbskatteavdragen. Avskaffad gåvo-, arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatt. Låga räntor, generösa avdragsmöjligheter för bostadslån och extremt långa amorteringstider. Permanentande av ROT- och RUT-avdrag.

    Alla dessa reformer har inneburit en enorm överföring av skattepengar och förmögenheter från fattiga till välbeställda och rika. Allt i syfte att hålla de senare på gott humör.

    Inget politiskt parti med anspråk på regeringsmakten vill göra så mycket åt detta, eftersom den breda medelklassen avgör var makten kommer att hamna på valdagen. I stort sett skulle jag vilja säga att Sverige idag i mångt och mycket liknar USA i det avseendet.

    Det är den relativt lilla men växande underklassen som har blivit den förda politikens förlorare. Den är i princip utan makt och möjlighet att göra så mycket åt detta. Ytterkantspartier försöker i viss mån föra deras talan. Men något inflytande på politiken kommer dessa partier inte att få.

    En framgångsrik socialdemokrati förutsätter en blomstrande marknadsekonomi som förmår att sätta hela folket i lönearbete. Förr i tiden marscherade den produktiva svenska arbetsklassen varje morgon till industriportarna, varven, textilverkstäderna, bruken osv. Idag ligger de flesta av dessa svenska kronjuveler för fäfot och avindustrialiseringen av Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det finns fina fotoböcker som har dokumenterat detta.

    Allt detta är ett tecken på det globala skov som vi har fått uppleva under de senaste 20 åren. Ekonomin kantrar från Väst till Öst och andra kontinenter. Nu är det Asiens, Sydamerikas och Afrikas tur att försöka göra den välfärdsresa som vi i Väst hade förmånen att få göra under 1900-talet. Vi får kämpa så gott det går för att försöka bevara resterna av det gamla och krackelerande folkhemmet. Vi måste dock komma ihåg att vi jämförelsevis har det väldigt bra ställt i Sverige. Titta hur det ser ut i Sydeuropa.

    Folklig kamp i all ära, men till sist skulle jag vilja ställa några enkla frågor till Benny:
    – Tror du inte att anländandet av ca 320 000 till 400 000 flyktingar och anhöriginvandrare under de kommande fyra åren kommer att ha någon betydelse för Sverige i politiskt och ekonomiskt avseende?
    – Har du missat alla nödrop från kommunpolitiker från orter som Södertälje, Filipstad, Flen, Åtvidaberg, Svalöv, Växjö, Katrineholm med flera orter.

    Hur många flyktingförläggningar har ni ute på det moderatledda Värmdö? Efter visst letande lyckades jag hitta en med plats för ca 10 ensamkommande flyktingbarn. Den utsattes visst för en våldsam attack för några år sedan. Tänker ni på Värmdö bidra till att “öppna era hjärtan” och ta emot några tusen till? Eller inskränker ni den folkliga kampen till att överlåta mottagandet till de kommuner som redan idag dignar under Migrationsverkets krav?

  5. 2014-08-17 kl. 14:54

    Det finns folk som alltsedan, minst, 90-talet talar om att den – då och då – ökande invandringen är jätteelefant i rummet som “av okänd anledning” ingen talar om, och inte får tala om. Varpå de ser till att alla inte talar om något annat. Just nu är det allianspartierna Fp och M som nu, en månad före valnederlaget, tagit ledningen framför SD.

    Anna Dahlberg ansluter sig i Expressen till dem som inte anser sig få debattera:

    “Arbetsmarknaden är nästa hinder. Det går inte i längden att kombinera ett så stort flyktingmottagande med världens högsta ingångslöner.

    Även skolan måste riggas om. Vi kan inte både ha OECD:s största sysselsättningsgap och kunskapsgap (efter Frankrike, enligt Pisa 2013) mellan utrikes och inrikes födda. Det är att be om ett samhälle präglat av segregation och ojämlikhet.

    Det är en stor samhällsutmaning, kanske den största vi står inför. Men av detta märks nästan inget i den partipolitiska debatten.”

    Det finns visserligen ett system hos dessa icke existerande debattinlägg: nästa alla är positiva till invandrare, men ingen till ökad invandring.

    Vore man konspiratoriskt lagd skulle man tro att någon – t ex inför valet – vill få oss att sluta grubbla över ojämlikhet mellan länder och människor, ungefär som man fått oss att sluta tjata om jämlikhet och i stället fokusera på jämställdhet. Det vore f ö en klok strategi för den som under åtta år haft som affärsidé att göra de rika rikare på de fattigares bekostnad. Ställa frågan om hur mycket invandring Sverige tål – inte om hur mycket ojämlikhet vi tål. Och nu har vänstern och jag själv gått i denna fälla. Grattis!

  6. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska
    2014-08-17 kl. 17:17

    Ulf Lundell skriver att han inte orkar med att leva med Alliansen i fyra år till, vem orkar det?

    När man inte heller kan skilja på Socialdemokratin och Alliansen blir man livrädd – när dessutom skräcksenariot att Göran Persson skulle tänkas bli Sveriges nya Utrikesminister! VE OCH FASA!

    Persson bär skulden till det samhälle vi har idag – han är den störste förrädaren av de tolv f d S-ministrarna som förrått hela arbetarrörelsen! Stefan Jarls dokumentär “Godheten” som med namn avslöjar namnen på förrädarna som sålt sig till kapitalet!

    Vad som måste diskuteras idag är det nya handelsavtalet med USA –
    skulle detta gå igenom så skulle Sverige inte kunna säga NEJ till Vinster i Välfärden – Australien och Uruguay ville minska rökningen i länderna – idag är dom stämda av Philip Morris som säger att vinsterna för riskkapitalföretagen skulle minska!

    Slovakien ville ändra i sjukvårdsförsäkringen och låta staten ta över för en rättvisare vård för alla! Idag är den Slovakiska staten stämd av riskföretagen för att deras vinster skulle minska!

    Grekland, Spanien, Italien, ja hela Europa tvingas på knä. USA och riskkapitalbolagen har tagit över!

    Vems lönelista står alla rebeller på? Hela världen brinner och ingen reagerar när stövlarna åter dragits på – alla Carl Bildts kompisar och överlevare från förra gången det begav sig!

    Det är inte bara Ulf Lundell som oroar sig!

  7. Anders Persson
    2014-08-17 kl. 18:25

    Det talas om att folk ”mår illa” av att se de rumänska romerna sitta och tigga. Därför ska det bort. Hans Isaksson skriver att ”nästan alla är positiva till invandrare, men ingen till ökad invandring”.

    Jag mår inte illa av att se rumänska romer, jag är för invandring och invandrare – men det som får mig att må illa och misstänka skumma avsikter är när överklassmoderater och – folkpartister gör sig till talesmän för dessa romer och invandrare och vädjar till ”solidaritet med de fattiga” och våra ”varma hjärtan”.

  8. 2014-08-17 kl. 18:43

    Det måste vara en framgång för Svenskt Näringsliv när man får vänsterpersoner att acceptera ett solklart recept för lönenedpressning, förslumning och avveckling av välfärdsstaten. En solidaritet som skall omfatta världens befolkning inklusive kapitalistklassens toppskikt i Sverige, men som utesluter flerparten av svenskarna, förefaller mig väldigt underlig. Men Jimmie tackar nog och tar emot gåvorna med glädje!

  9. Jan Hagberg
    2014-08-17 kl. 19:23

    Komplettering till Bosse Zachrissons kommentar:

    Skattesänkningarna till de nämnda hushållen har i slutänden hamnat hos bankerna, dvs i stället för att göra nytta har de förts över till en rent parasitär verksamhet.

    Hushållskassan har genom skattesänkningarna kunnat användas till ökade räntebetalningar – vilket alltså blivit slutanvändningen av de ökade hushållsintäkterna. Sedan har Anders Borg kunnat gasta hur mycket som helst om bankbonusars fördärv. Skådespel för folket kallas det.

    Förklaring. Priserna på bostadsrätter och hus har kunnat trissas upp ett varv till med de konstgjort ökade hushållsinkomsterna, varigenom bankerna har fått tillfälle att öka utlåningen på sina påhittade pengar. Amorteringskraven har varit blygsamma, milt uttryckt – liksom avskrivningarna i bostadsrättsföreningar som vårens debatt visat. Efter oss syndafloden!

    Arbetsgivaravgifterna har från 2006 till idag minskat med ungefär en procentenhet. Inom den något lägre ramen har den allmänna löneavgiften ökat med ungefär 5,5 procentenheter – och socialförsäkringsavgifterna därför minskat i motsvarande mån. I runda slängar blir det 70 miljarder kronor per år som kommit att användas för annat än vad de avräknats för i löneförhandlingarna – det är belopp som råkar stämma ganska bra överens med bankernas vinstökningar!

    Och de finansiella avregleringarna som skulle förbättra kapitalanvändningen, som det hette i de söndagsskoleliknande predikningarna!

  10. Benny Andersson
    2014-08-17 kl. 20:24

    Nej jag är nog inte oenig med Benny Åsman. Jag tror också att det finns massor av möjliga sätt att förbättra integrationen av invandrare på, som inte kräver att vi har avskaffat kapitalismen.

    Det jag syftade på var att migrationsströmmarna kommer att fortsätta, vad än vi önskar och gör, så länge krigen och de avgrundsdjupa ekonomiska skillnaderna mellan länder består. Däremot anser jag att han gör ett viktigt påpekande när han betonar invandringens positiva effekter på samhället, både i ekonomiskt och allmänkulturellt avseende.

    I den här debatten ”glöms” den sidan ofta bort. Och jag gick också förbi den av utrymmesskäl i mitt inlägg. Men det finns väl belagda sådana positiva effekter som man skulle kunna skriva länge och väl om.

    Jag erkänner att jag nog har missuppfattat Bo Zachrissons allmänna inställning. Jag har bara läst ditt inlägg om Skattebetald invandring, och det tycker jag skiljer sig en del från det du nu skriver. I vart fall som jag uppfattade det. Tack för att du korrigerade mej. Det du skriver i ditt svar kan jag delvis sympatisera med. Men jag undrar om du inte fortfarande har en väl deterministisk analys av den ekonomiska utvecklingen och därför en alldeles för pessimistisk syn på möjligheten att göra något åt den.

    Som jag ser det är avindustrialiseringen och de negativa ekonomiska utvecklingen i vår del av världen ingen nödvändig följd av det du kallar för ”globaliseringen”. Om du med det uttrycket avser företeelser som kommunikationsteknikens utveckling och höjningen av utbildningsnivån hos arbetarna i Syd, så utgjorde de en av flera nödvändiga förutsättningar både för utlokaliseringen av industrin och nedpressningen av löneläget i de företag som stannade kvar.

    Men det som slutligen avgjorde utvecklingen var klasskampen. D v s kapitalets ökande makt och de avregleringar av handel, finansiella transaktioner och valutor som man, efter intensiv kamp, lyckades genomföra. Det var den maktförskjutningen som skapade utlokaliseringarna, avindustrialiseringen och det nya rövarstyret över företagen (att så snabbt som möjligt plocka ut så mycket pengar som möjligt ur dem) som följde.

    Jag har skrivit mer om det i en anmälan av ekonomerna Duménil och Lévys bok om nyliberalismens kris i Clarté nr 3, 2012 (”Krisens Källkod”).

    Konkret: Det var inte tekniken eller någon annan faktor vi inte kan påverka som förklarar den katastrofala utvecklingen inom den läkemedelsindustri som en gång utgjorde det svenska näringslivets spjutspets. Det var girighet och kortsynthet och den förskjutning av maktförhållandena i samhället som gjorde att de egenskaperna kunde tillåtas bestämma hur företagen ska styras.

    Istället för att lägga pengar på forskning kring nya läkemedel har man ägnat sig åt att fusionera och köpa upp sina egna aktier i syfte att få värdet av dessa att öka. Priset har vi fått betala i form av nedläggningar, arbetslöshet och mörknande framtidsutsikter för både invandrarorter som Södertälje och för Sverige som industri- och forskningsland.

    Om det främst var kapitalets segrar i klasskampen som skapade avindustrialiseringen och rövarstyret över företagen, så kan utvecklingen också vändas genom klasskamp.

    Det är också den invändningen jag vill rikta mot din väl pessimistiska bild av medelklassen, som du framställer som ohjälpligt konservativ, mutad som den är av skattesänkningar och ränte- och rot/rutavdrag.

    Jag instämmer i en hel del av det du skriver även här. Jag har själv gett en delvis liknande bild av det jag kallar ”låtsasmedelklassen” i Clarté nr 1, 20014. Men jag skriver där också att det jag kallar för ”monsteralliansen” mellan överklass och medelklass vilar på skakig grund.

    ”När medelklassen inser att den politik man hittills har stött sakta men obevekligt underminerar förutsättningarna för dess framtida välstånd och existens kan vi stå inför stora politiska förändringar”.

    Frågan är om inte det redan har börjat hända. Vad är det som ligger bakom borgerlighetens fall i opinionsmätningarna och förskjutningen den allmänna debatten (den alltmer kritiska hållningen till privatiseringar och nedrustningen av den offentliga sektor, skepsisen mot skattesänkningar osv)?

    Jag tror det just är en ökande insikt bl.a. hos medelklassen om att den nyliberala politiken undergräver de långsiktiga existensvillkoren både för medelklassen och samhället i dess helhet.

    Jag tror att den bild man har om vad som är möjligt att ändra på i samhället genom klasskamp och på andra sätt har stor betydelse för hur man tenderar att se på frågan om invandringen. Om man tror att det inte finns mycket vi kan göra åt sakernas tillstånd, då är det lätt att man blir rädd, försöker bygga murar kring det man tror sig ännu ha kvar och skjuter vilt på allt och alla som närmar sig. Vilket, som jag skrev i mitt första inlägg, oundvikligen skapar sin egen ideologiska överbyggnad i form av främlingsfientlighet och rasism. Men om man inser vad som är möjligt att åstadkomma förvandlas varje arbetslös och bostadslös invandrare till en möjlig allierad i kampen för ett bättre samhälle.

    Ta bristen på bostäder. Det är klart att tillströmningen av invandrare kommer att vara extra problematisk så länge det inte byggs hyresrätter till rimliga priser. Men lika klart är det att bostadspolitiken är en fråga som kan ändras av politisk kamp. Och även där tycks en viss insikt och förändring vara på gång. Också medelklassens barn blir ju vuxna och ska hitta jobb och lägenheter.

    Det var länge sedan det pratades så mycket om bostadbristen som under den nuvarande valrörelsen. Löften om omfattande nybyggnadsprogram kommer från båda lägren. Poängen är inte att dessa program, som de hittills har skisserats, skulle lösa frågan. Poängen är att de utgör ett tecken på ett skov i opinionen som politikerna förr eller senare tvingas anpassa sig till.

    På ett liknande sätt förhåller det sig med jobben. Har man insett att det är fullt möjligt att sätta stopp för den rådande utsvältninen av den offentliga sektorn och bland annat påbörja en nödvändig upprustning av äldrevård och sjukvård, ja då begriper man också att det är möjligt att skapa tusentals nya vårdjobb. Jobb som redan idag till stor del utförs av invandrare.

    Jag håller helt och hållet med om det du skriver om Värmdö kommuns svaga insatser när det gäller att ta emot flyktingar. Men jag tror att antalet flyktingförläggningar är ett dåligt mått. Värmdö är en kommun som fortfarande delvis präglas av arbetskraftsinvandringen till porslinsfabriken under större delen av 1900-talet. Och antalet nyanlända invandrare som bor i kommunen (men som numera inte i någon större utsträckning kan erbjudas jobb i den kraftigt nedkrympta porslinsfabriken) är i vart fall tillräckligt stort för att det ska märkas väldigt tydligt både i gatubilden och i skolorna. Jag kan emellertid inte ta ansvar för något ”vi” i den här frågan. Jag kan bara ansvara för mej själv och jag har länge kämpat för en annan kommunal politik i både den här och i andra frågor. Och det kommer jag att fortsätta göra.

    När det slutligen gäller hur jag ser på prognoserna om en framtida flyktingvåg, ska jag be att få återkomma. Den frågan utgjorde också den bärande länken i Sixtén Andreassons inlägg. Men det här inlägget har redan blivit väl långt och jag anser att din och Sixten Andreassons frågor förtjänar ett bättre öde. Så jag återkommer både till dem och till andra inlägg som jag hittills inte har bevarat eller kommenterat.

  11. Daniel Cederqvist
    2014-08-17 kl. 20:29

    Björn!
    På vilket sätt är en generös flyktingpolitik ett solklart recept för lönenedpressning, förslumning och avveckling av välfärdsstaten? På vilket sätt är det en solidaritet med kapitalistklassens toppskikt att hävda solidaritet med flyktingar? Vart skall flyktingar från Syrien, för det är de som konkret utgör flyktingströmmarna just nu, ta vägen? Mer än en miljon finns i Libanon. Ett fattigt, instabilt land som ligger på gränsen till att dras in i kriget. Närmare en halv miljon finns i Turkiet. Det är ett något mer stabilt, förvisso, men i svår ekonomisk kris. En del hävdar att man bäst hjälper flyktingar på plats, enligt UNHCR räcker det inte. Således måste Sverige ta en del av bördan, hävdar jag. Vill man stoppa flyktingströmmarna från Syrien helt och hållet bör man förstås verka för att kriget där upphör. Men att under pågående krig stoppa flyktingarna från Sverige är att döma människor till döden. Det är omänskligt och inget man kan ställa sig bakom som socialist.

  12. Anders Persson
    2014-08-17 kl. 20:46

    Läs Anna Dahlbergs ledare i Expressen idag 17 augusti skriver Sixten Andréasson.

    Jo, men det finns uppfinningsrika personer som har bestämt hur bostadsbristen ska lösas. En högre tjänsteman i Stockholm skrev i april till Halmstads kommun och gav förslag om tvångsexpropriering av villor och småhus. De som har prenumeration på Hallandsposten kan läsa här, och de som inte har prenumertaion kan läsa här.

    Eftersom jag inte är prenumerant på HP så kunde jag inte se mer av insändarreaktionerna än rubrikerna: ”Vem ska välja ut fastigheterna?”, ”Alla andra bostadslösa då?” och ”En helt absurd tanke”, följt av något som verkar vara en fortsatt argumentering för saken ”Tanken handlar om solidaritet och integration”.

  13. Kjell Eriksson
    2014-08-18 kl. 8:49

    Bra Benny Andersson! Lite moteld mot den sk nationella vänstern, som gör mig illamående.

  14. Ola Inghe
    2014-08-18 kl. 10:37

    Anders Persson gör ett politisk intressant felreferat av Hallandspostbloggen genom att uppfinna “en högre tjänsteman i Stockholm” som skulle ha skrivit brevet med uppmaning till expropriering. Även om tjänstemannens arbetsgivare inte nämns explict, pekar kontexten entydigt på att han själv jobbar i Halmstad kommun. Så sorry Anders, den lilla extra kryddan av PK-medelklass i huvudstaden som pekar med hela handen på hur lilla Halmstad ska lösa världens problem, saknar grund i det du refererar till.

  15. 2014-08-18 kl. 13:11

    Daniel!
    Vem är generös på vems bekostnad, och mot vem? Och vem är man inte generös emot? Fel svar på den frågan kan kosta liv (och då tänker jag bland annat på den frivilligarbetare hos Röda Korset som ansåg att vi borde tänka på våra egna ungdomar först och fick plikta för det).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.