Mellan Hitler och Stalin (1); Vad är myt och verklighet om Estlands historia?

imbi_paju_sofi_oksanen_kaiken_takana_oli_pelko_helsinki_2009

Den estländska författarinnan Imbi Paju och den finländska kollegan Sofi Oksanen 2009 vid presentationen av deras bok Kaiken takana oli pelko: Kuinka Viro menetti historiansa ja miten se saadan takaisin (Det var rädsla bakom allting – Hur Estland förlorade sin historia och hur den kan återvinnas).

Perioden 1939-45 är den som är bäst känd av den svenska allmänheten:

  • Estland och de andra två baltiska länderna ställdes på hösten 1939 efter Molotov-Ribbentroppakten inför, och gav efter för, sovjetryska krav att få installera trupper på estnisk mark.
  • Trots att Sovjetregeringen försäkrat att den inte skulle blanda sig i de baltiska staternas inre angelägenheter, omvandlades Estland och de övriga baltiska länderna sommaren 1940 till sovjetrepubliker.
  • Estlands ledande personligheter, bland annat presidenten Konstantin Päts, överbefälhavaren, Johan Laidoner, och självständighetskämpen, liberalen Jaan Tönisson, deporterades till det inre av Sovjetunionen.
  • Nästa, och mer omfattande, deportation skedde i juni 1941, bara någon vecka före Operation Barbarossa, det nazityska anfallet den 22 juni på Sovjetunionen.
  • Många ester välkomnade tyskarna som befriare, men blev besvikna när de inte gavs självständighet utan inkorporerades i en nybildad lydstat med Lettland, Litauen och Vitryssland, Ostland.
  • När krigslyckan vände för tyskarna, och Röda Armén närmade sig Estland, valde tiotusentals ester att fly till Tyskland eller Sverige.
  • Många yngre män stannade dock kvar och bildade antisovjetiska gerillagrupper, “Skogsbröderna”, som höll ut till en bit in på 50-talet.

Så ser historien ut i stora drag, den som i bästa fall ingår i våra skolböcker.

Oväntad hjälp
När jag beslöt mig för att testa denna konventionella historieskrivning, prova dess lödighet, fick jag hjälp från lite oväntat håll, från böcker av den estniskfödde författaren och filmaren Imbi Pajus böcker Förträngda minnen (2007) och Systrarna kring Östersjön (2014). Dess estniska titel Soome lahe õed borde, i enlighet med dess finska motsvarighet, Suomenlahden sisaret översättas med “Systrarna kring Finska viken”.

Däremellan gav Paju, med Sofi Oksanen, ut Kaiken takana oli pelko: Kuinka Viro menetti historiansa ja miten se saadan takaisin. Boken har inte översatts till svenska, men dess titel borde då vara Det var rädsla bakom allting – Hur Estland förlorade sin historia och hur den kan återvinnas, vilket anger vad boken handlar om.

Svenska recensioner
Jag har hittat ganska få recensioner av de av hennes böcker som översatts till svenska, egentligen bara av den första. Den 26 september 2007 hade Kajsa Öberg Lindsten i GP en berömmande recension av Förträngda minnen med ingressen: “Med återhållen ilska och brinnande engagemang berättar estniska Imbi Paju om ett litet land som systematiskt krossades och kuvades.”

I Förträngda minnen återskapar den estniska journalisten, filmaren och författaren Imbi Paju Estlands historia, och särskilt den del av den som inleddes med självständighetstiden 1918-1940 och avslutades med den sovjetiska ockupationen 1944-1991… Själv föddes hon 1959, av en mamma som fem år tidigare återvänt från Stalins arbetsläger i Sibirien och teg om sina hemska minnen men diskret bevarade sina ljusa minnen från en barndom i ett fritt och självständigt Estland, i en stolt och levande kultur, i en demokrati med fungerande jordbruk. I skolan fick Imbi lära sig att Sovjetunionen räddade Estland undan fascismen genom att ockupera landet och undanröja alla element som hotade den sovjetiska normaliseringen.

Kan läsas på olika sätt
I SvD ägnade Dag Hartelius 21 november 2007 hennes bok en understreckare

Den estniska filmaren Imbi ­Pajus bok Förträngda minnen är både en historiebok om Estland och en psykohistorisk analys av åren av förtryck. Det går att läsa ”Förträngda minnen” på flera sätt. Som en historiebok om Estland 1918–49, från frihetskriget 1918–19 via Molotov–Ribbentroppakten mellan Sovjetunionen och Tyskland 1939 till den sista stora deportationsvågen till Sibirien 1949. Eller som en serie personliga berättelser – ofta påfallande luttrat lugna och nyktra trots de tragedier de beskriver. Eller som en i långa stycken allmängiltig och fascinerande psykohistorisk analys. Framställningen är i huvudsak kronologisk samtidigt som de tre perspektiven – historien, levnadsödena och de psykologiska resonemangen – vävs samman bit för bit. Detta angreppssätt öppnar för delvis nya sätt att betrakta historien och att reflektera över dess betydelse för vår identitet och vårt välbefinnande.

I sin recension i GP skrev Lindsten att “[de sovjetiska] ockupanternas beskrivning av det ockuperade landets historia har haft en obehaglig tendens att leva vidare och reproduceras: arkiven är fulla av dokument som med bödlarnas logik bevisar offrens skuld, de överlevande har vant sig vid att tiga och de döda kan inte tala.”

Finsk-estnisk polemik
Paju ägnar stor uppmärksamhet åt dessa, som hon anser lögnaktiga och desinformativa historieskrivningar, ofta med rötter inom KGB, som går ut på att esterna frivilligt underkastade sig. Men det är just här som det börjar bli spännande, ty hon redovisar ärligt källorna hon polemiserar mot. Den svenske läsare får nu insyn i intressanta dokument, översatta från både estniska och finska.

Det visar sig då att de flesta skrifter Paju reagerat emot inte kommer från gamla murkna sovjetiska propagandaskrifter, utan från 10-15 år gamla akademiska artiklar och böcker från välrenommerade universitet i Estland, Finland och Sverige. En av författarna till de, i Imbi Pajus ögon, kontroversiella skrifterna, är inte bara en aktad finländsk politiker och statsministerson, han har nyligen verkat som sitt lands utrikesminister!

Pajus båda böcker är guldgruvor eftersom de gör en svensk läsare medveten om en diskussion mellan “historiker vid Finska viken” som är helt okänd här i Sverige. Jag ska i följande avsnitt försöka teckna ner grunddragen i denna debatt.

Nästa avsnitt: Den tysk-sovjetiska pakten

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera