Jag har i ganska många år skrivit om svensk kultur, och i synnerhet svensk folkkultur. Uppvuxen i ett arbetarhem, med rötterna i det gamla Fattigsverige och med nära band till de generationer som kom före min egen, har jag levt med denna kultur i min vardag ända sedan jag först såg dagens ljus. Och jag har aldrig tyckt att det varit särskilt märkligt. Kultur är kultur är kultur, liksom. Svensk såväl som annan. Jag har aldrig trott att jag är bättre än någon annan bara för att jag älskar mitt kulturarv.
Men så enkelt är det inte idag, det blev jag varse för många år sedan. Det finns något med den svenska folkkulturen som sticker i ögonen på politiker, journalister och kulturpersonligheter. Något som gör att de ständigt måste slå ner på den, förminska den och förneka den. Något som gör att de känner sig manade att dra fascistkortet varenda gång någon vidhåller att den svenska kulturen faktiskt existerar i precis lika hög utsträckning som all annan kultur.
Ett bra exempel på den närmast sjukligt infekterade synen på den egna svenska kulturen är köttbullarna. Om man söker på ”meatballs” på engelska Wikipedia får man upp exempel på köttbullar från hela världen; vilket innehåll de har och hur de serveras. Inklusive ”Swedish meatballs”, som beskriver köttbullar som serveras på klassiskt svenskt vis, med potatis eller mos, gräddsås och lingon och som serveras över hela världen. Vid ett av mina första besök i USA åt jag just ”Swedish meatballs” på en liten lunchrestaurang, och jag fick då veta att det var en av deras mest populära rätter.
I Sverige kan man dock råka ut för rena smutskastningen om man försöker sig på att prata om ”svenska köttbullar”, det har jag själv fått erfara. Skriv gärna om turkiska, grekiska, thailändska och kinesiska – men absolut inte svenska. Det FINNS inga svenska köttbullar, nämligen. Att försöka förklara att det är kryddning och serveringssätt som avgör om köttbullar är svenska, turkiska, albanska eller portugisiska är som att kasta pärlor för svin. Ingen vill ta den diskussionen för det skulle tvinga dem att faktiskt erkänna att det finns något som är svenskt, och som vi behöver vara rädda om.
Det är svårt att veta varför det blivit så här. Jag tror att det är en kombination av missriktad välvilja och osäkerhet. Välviljan riktas mot alla de som kommer från andra kulturer, i tron att de skulle känna sig kränkta av begreppet ”svensk kultur” – när de sannolikt snarare skulle känna en större vilja att integreras och bli en del av det svenska samhället om kulturen erkändes och värnades.
Osäkerheten hittar man, tror jag, hos människor som kanske inte är helt överens med sitt kulturarv och därför känner ett behov av att visa hela världen (eller i alla fall hela Sverige) att de minsann vet bättre än att tro att svensk kultur är något speciellt. Sådana som Göran Greider, som inte ens förmår skriva en lovsång till syrenen utan att påpeka att den är en ”turkisk gästarbetare” bara för att den obildade allmänheten inte ska gå runt och tro att syrendoften om våren är något som kan förknippas just med Sverige.
Det är både patetiskt och föraktfullt. Patetiskt därför att de flesta redan vet att både syrenen och pelargonen, en annan växt som gärna förknippas med mormors fönster i det lilla torpet, kommer någon annanstans från början och alltså inte alls behöver undervisas om detta av en osäker journalist. Föraktfullt därför att det visar att Göran Greider förutsätter att han är en av få som verkligen vet hur saker och ting ligger till.
Det är det här märkliga förhållningssättet som gör att vi ständigt får höra att det ”osvenska” är något positivt och lovvärt och som har gjort det möjligt för högt uppsatta politiker, både till höger och till vänster, att bräka fram att det enda som förenar oss svenskar är ”barbariet”, och att folkkära högtider som midsommar är något som är ”töntigt”. Och i grund och botten har det här bidragit kraftigt till den polarisering vi ser i det svenska samhället idag.
Bitte Assarmo är på rätt spår, men hon tar fel när hon börjar härleda det hela ur inre psykologisk ”osäkerhet”. Här behövs en rejäl dos vulgärmarxism för att reda ut begreppen!
Det finns i Sverige idag två sorters människor. För det första har vi ”de fina”: de som har pengar och/eller inflytande. Givetvis finns stora skillnader inom detta läger, och de har dessutom ett stort antal hjälpgummor som egentligen inte har så mycket, men som vill behålla sin plats.
För det andra har vi ”de fula” som inte har så mycket inflytande, som bor på fel ställe, som inte kommer att få så bra sjukvård, och som framför allt tycker fel om det mesta.
I kampen mellan olika skikt kan som bekant vad som helst bli en stridsfråga på ytan: en fråga som egentligen inte är viktig (på det sättet som det är viktigt huruvida folk svälter) kan folk ändå kämpa om med övertygelse. I historien har folk kämpat på liv och död om Herrans heliga nattvard och liknande.
Hela denna strid om kultur (och invandring) i Sverige är bara en (icke medveten eller icke fullt medveten) taktik som ”de fina” använder mot ”de fula”. Så var det med det.
Nu tar vi lite evolutionär psykologi och evolutionsbiologi också, av Svante Folin-snitt. Människan består som bekant uteslutande av en uppsättning ”evolutionsresultat”. (Termen ”evolutionära anpassningar”, engelska ”adaptations”, leder tanken fel eftersom ”anpassningar” ger intrycket att resultaten av evolutionen alltid är fungerande lösningar, som giraffens långa hals; men evolutionsresultat är ofta spöken från det förgångna som mest ställer till det.)
Ett av dessa evolutionsresultat hos vår nakna schimpansart är som bekant tendensen att mobba. Barn ägnar sig åt sådana saker som att mula svagare skolkamrater med gul snö. (”Mula” är ett av flera regionala ord för att gnida snö i ansiktet. En artikel om 95 synonymer finns här.
Att tala om kultur så som ”de fina” gör är vuxenversionen av att mula med gul snö.
Tja, vad ska man säga om detta meningsutbyte? Det är något som skär lite snett i Bitte Assarmos annars fina hyllningsepos till de svenska köttbullarna. Jan Arvid menar att hon är på rätt spår men sedan hamnar fel och därför behöver korrigeras med ”en rejäl dos vulgärmarxism”. Och nog hamnar han lite närmare sanningen.
Bitte ställer motsättningen svenskt contra utländskt och ställer upp Göran Greider till slagpåse, enbart för att han påpekar att syrénen är en av våra invandrare, dock för så länge sedan att den väl nu må betraktas som helt naturaliserad i Sverige. Inte minst på grund av detta menar jag att Greiders text nog behandlar kulturen som begrepp på ett mer pregnant sätt än såväl Bitte som Jan Arvid.
För det som egentligen är intressant är ju begreppet EN FOLKETS KULTUR. Därmed kommer klassfrågan i centrum och inte etnicitet eller moralitet. Visserligen finns ett släktskap mellan de motsatta begreppen ”de fula” och ”de fina” och motsättningen mellan ”folket” och ”överheten”, men det känns för mig som om detta är på ganska långt håll. Jag påstår inte att motsatsparet folket-överheten är en stringent klassanalys men den kommer närmare sanningen än Jan Arvids ”marxism”, hur ”vulgär” den än kan framstå!
Naturligtvis finns det djupgående orsaker, precis som du skriver. Jag tror likväl att ”osäkerhet” är en av de bättre sammanfattningarna, helt enkelt för att så många av de så kallade ”fina” numera kommer från ”fula” omständigheter varifrån de gjort den eftersträvansvärda ”klassresan”. ”De fina” är därmed osäkra på sina roller, vilket gör dem extra benägna att fjärma sig från ”de fula” till vilka de tidigare räknades…
Bra artikel och bra kommentar. För min del vill jag nog bara tillägga att det även i kulturfrågor rör sig om klasskamp. Liksom slavägarna höll efter slavarna med rent våld och feodaladeln höll efter allmogen med hjälp av våld, kyrka m m så håller ”vår” borgerliga stat efter oss med allt som kan göra att vi inte klart ser klassmotsättningarna. Numer är det främst identitespolitik, stenhårda angrepp på de som avslöjar vad som sker i det fördolda (attackerna mot Assange mest aktuella) engelska serier på TV och förlöjligande av det folkliga t ex svenska köttbullar. Läs t ex hur överklassklanerna i Sverige brutit ner det svenska folkhemmet och nu klagar på utländska klaner som ”förstör”.
Sara Lidman var klar och tydlig redan i början av 1980-talet när en ort (”fula” orter, tack Jan Arvid Götesson) som Jörn blev statligt anbefalld mottagare för migration. Hon skrev att detta kommer att bli svårt eftersom de ”fina” i storstäderna har lärt våra pojkar här uppe i myrlandet att dom är skit, att det svenska är skit, att man måste vara fin och empatisk. Dessutom kommer pojkarna här uppe inte att få komma nära de inflyttades flickor, medan det motsatta är helt okej. Detta kommer aldrig att sluta väl, skrev Sara.
Därför är Bittes artikel helt nödvändig, särskilt för oss pojkar ”ytterst i snön” (Din tjänare hör). Tack för artikeln Bitte – och välkommen till denna blogg.
Hello, I am Latina and when I arrived in Sweden for marriage, I realized what you wrote in your article, I could not believe it! All countries have a culture, a way of behaving, a typical food, typical dances, phrases typical of each place, etc. And every country, especially in Latin America, is super proud of its culture and otherwise instead of being ashamed, it wants to show it to the world, Latinos will NEVER be ashamed of our countries and the person who speaks badly of their country or is ashamed of their flag and its customs and traditions should be called by a traitor is like denying your own mother. Latinos love our homeland that saw us born, so even though we are far from our country we continue preparing our meals, we celebrate our independence festivals, our religious holidays, etc. I congratulate you for your very good article and I hope that many people can read it, because if the Swedes do not change, I do not know what it will end in, it will become a country without an identity and that is very sad.
Själv föredrar jag min mammas köttbullar. Ingen har gjort så goda köttbullar som hon kunde göra, t ex vad gäller att ha lök i smeten. Trodde jag! Men så kom jag att äta av min svärfars köttbullar som var gjorde av älgkött, och de var minst lika goda som min mammas köttbullar. Min mamma och min svärfar är döda sedan många år och deras kulturarv i form av en fingertoppskänsla för hur man lagar köttbullar har inte gått i arv. Istället får jag nöja mig med Scans köttbullar – och de går ju också bra. Innan jag upptäckte att köttfabriker har blivit en grundpelare i vår moderna ekonomi. Så på gamla dar börja jag alltmer få smak för veganbullar – svenska veganbullar!
Bra artikel, Bitte. Man märker att du är lika glad i ditt modersmål som i köttbullarna.
Bra också att du blir insläppt bland de gamla alt-vänstergubbarna här hos Lindelöf.
Jag för min del tror att din teori om klättrarna håller stick. Jag tycker man får det bekräftat redan i flera av kommentarerna här ovan.
En del av dem som klättrade upp ur folkets massor och in i mellanskikten blev blå. Andra blev röda. Och både de blå och de röda tog sig för dels att fjärma sig från sitt ursprung, dels att, från sin upphöjdhet i förvaltningar, akademier, massmedier och politiska partier, sitta och kika ner på det dumma folket och kommentera vad idioterna där har för sig.
Jan Arvid G och Dennis Z hör till mina favoriter bland kommentatorerna här på sidan. Men inte ens de kan låta bli att peta på och anmärka på vad folket har för sig. Till exempel när folket säger att folket inte vill ha någon mångkultur och inte vill veta av någon nedläggning av Sverige. Om folket yttrar sig så rått, så måste folket tolkas och rättas och kommenteras och bäddas ner under flera meter tjocka sjok med uppsvullen teori.
Inte ens alt-vänsterns bästa gubbar fattar i vilken utsträckning de själva ingår i ett mellanskikt som har förrått sitt folk och hjälper borgarklass och globalister att hålla resten av oss nere.
Bitte A, Mats L, Dennis Z och Bertil C!
Mitt inlägg var skrivet med glatt humör snarare än vetenskaplig teoretisk stringens. Jag har inga invändningar mot era kommentarer.
Vad jag ville säga var att mycket av detta tal om kultur, rasism och dylikt kommer uppifrån, ovan den stora klyfta som öppnat sig under min livstid. När jag var skolbarn i en småländsk kyrkby som vuxit till stationssamhälle trodde jag i min oskuld att alla folkgrupper i Sverige hade det ungefär lika bra (bortsett från några millionärer som hade det ännu bättre) och att alla delar av landet var ungefär jämlika och att vanliga människor kunde välja att bo i Stockholms innerstad eller Älghult, efter vad deras yrkes- och familjeliv fordrade.
När jag inom några år flyttar tillbaka till Sverige kommer jag, till följd av mitt ärvda knuttimrade hus’ läge på landsbygden, min ålder, och frånvaro av etablering i Sveriges urbana mellanskikt, att bli ett slags icke-människa. Jag reder mig nog, men jag tror att många med mig delar en ångest och oro över denna klyfta som gör att miljoner människor hamnat utanför.
I denna epok publicerar Clarté (som jag läser) en dansk novell som handlar om en medveten dansk betongarbetare som ”hamnat i ett riktigt skitlag” (arbetslag) ”tillsammans med tre idioter” – två svenskar och en ung dansk landsman som är ”tokrasister hela bunten”. Men den medvetne arbetaren omvänder sin unge landsman; de två svenskarna ”gitter … inte diskutera” sitt ”enorma hat” utan förblir rasister. Den medvetne arbetaren och hans unge landsman ”förvandlas … från meningsmotståndare till arbetskamrater”, och det hela slutar lyckligt med att den omvände unge dansken med livet som insats räddar en turk under ett larm om ett livsfarligt gasutsläpp (turken hade hörselskydd med inbyggd radio och hörde ej gaslarmet). ”Där ser du att jag inte är rasist”, utbrister den omvände dansken till den medvetne arbetaren. Professorn i litteraturvetenskap Magnus Nilsson kommenterar med att ”betongarbetarna – till skillnad från exempelvis gamla tiders murare – aldrig utvecklat någon stark yrkesidentitet. Därför ser de sig inte ens alltid som arbetare, vilket naturligtvis försvagar dem fackligt och politiskt”.
Att hålla sig över ”de fula” är, så vitt jag kan förstå, viktigt för ”de fina”, så jag tror de driver de här klassmarkörfrågorna om kultur och invandring med entusiasm, och kanske inte så mycket osäkerhet och inre tvivel, även om många av dem ”numera kommer från ’fula’ omständigheter varifrån de gjort den eftersträvansvärda ’klassresan’”. Men det gör jag ingen stor sak av, utan hälsar även jag Bitte välkommen till lindelof.nu.
Till svenska köttbullar går det bra även med andra saker än mos. Det upptäckte redan Charlie Brown (Karl i Sverige) Hundens Snobbens husse. Se seriesstrippen nedan.
Matkulturen förändras hela tiden och vi lånar friskt från varandra men fortfarande kan du få kroppkakor eller en fantastisk raggmunk med fläsk på Arontorps Kroppkakor & Mat AB i Torslunda på Öland.
Väl bekomme!