Ur Tal till svenska nationen samt andra tidningsartiklar 1910-1912 av August Strindberg.
ad är svenska akademien?
– Det är ett litterärt sällskap, vilket sammanträder på stora börssalen liksom sällskapet L. W. eller Litteraturvännerna.
– Men är det statsverk?
– Nej, akademien står visserligen i Statskalendern, men icke under något departement utan i jämnbredd med Lärda sällskap, Fromma stiftelser, Pensionskassor.
– Är det en from stiftelse?
– Icke så from, då Shaksperes perversa Sonetter och Byrons liderliga Don Juan stå på ledamöters meritförteckning.
– Är det en pensionskassa då?
– Det har varit ibland och den tid fonderna icke voro spolierade.
– Är det ett lärt sällskap?
– Lagom! Men för att vara domstol i litteratur, borde sakkunniga i litteratur finnas där. För att bedöma litteratur rättvist fordras ju både odlad smak och vetande. Jag bör veta om detta är nytt, originellt så pass, att jag icke belönar ett epigonverk såsom om det vore innovation. Om jag t. ex. icke känner Goethes novell om ett Lejon (i Eckermann), så kan jag lätt komma att överskatta Per Hallströms Lejonnovell. Jag måste ovillkorligen ha läst Törnrosens Bok och Fredrika Bremers Grannarne för att kunna rättvist värdesätta Gösta Berlings Saga, som är direkt influerad av båda. Likaså måste man ha läst Svenska Öden med Likvakan i Tistedalen för att kunna ställa Karolinerna på deras vederbörliga plats i ledet.
Akademiens illitterata »sjunde avdelning» sitter dock med och dömer litteratur, alltså efter valspråket »tycke och smak» (utbytt mot snille och smak). Därför bli omdömena mycket subjektiva eller godtyckliga, och ungdomen får därigenom ett falskt begrepp om litterära värden.
– Vilka kvalifikationer erfordras för att bli intagen i denna orden?
– Säg det! Man skall visst vara schangtil karl framför allt.
– Vad är det för slag?
– Attaché, hovpredikant, biskop, f. d. statsråd …
Men jag tror även man skall ha goda affärer.
– Vad vill det säga?
– Tja! Det är inte lätt att säga! Men man kan mycket väl sitta i akademien som jobbare, man kan som sådan vara kallad i polisen, men inte gå dit; man kan ha mycket dåliga affärer, vägra betala sina skulder, ha vädjat till den enskilda barmhärtigheten med listors kringsändande, bara man får betäckning före kassarevisionen.
– Det kallar jag dåliga affärer.
– Men om en fattig poet, som orättvist berövats brödet och aldrig fått av statens understöd, som gått för tio kronor i månaden i ett kungligt ämbetsverk och utfört det tyngsta arbetet, ratat av de andra, om han slutligen bragt till förtvivlan själv sammankallar sina borgenärer och hemfaller om uppskov (gör ackord), om han sedermera, med nybildad familj bakom sig, inom ett par år betalat fullt, 100 procent, alla sina skulder, så förblir han dock vanhedrad för hela livet. Om han är en fattig poet nämligen. Är han däremot en jobbare, så kan han betala 3 procent och vara lika schangtil karl för det.
– Akademins stadgar äro ändrade flera gånger och kunna följaktligen ändras en gång till.
Akademin kan till och med stängas, efter som den stängdes 1795.
– Vem kan stänga ett slutet sällskap?
– Fråga Stendahl* och Folkets hus!
– Ni talade om sportbanan! Det är obegripligt att med sportens införande, då ungdomens fysiska mod har vuxit, det moraliska modet samtidigt har sjunkit. Moralisk feghet döljande sig under spelad likgiltighet för allmänna angelägenheter är ett mycket utmärkande tidsdrag. Man tiger och blundar; håller med, följer med flockens Leithammel [ledare KL]. Men denna brist på motstånd ledsagas av viljelöshet, så att man likt ett medium kan inbillas vad som hälst, narras att taga en rå potatis för ett äpple och att sopa ett golv med en alnsticka. Slutligen samlas man kring en idiot, som inbillar en att han är en av forntidens vise, och man beundrar en sångare utan röst och öra. Det är denna feghet som förvandlar en storskrytande nation till abderiter [dumbommar KL], och så, att det snart är en skam att vara svensk.
…
* Vid en rösträttsdemonstration i Stockholm 20 april 1902 uppstod bråk utanför Fokets Hus vid Norra Bantorget. bråket provocerades fram av av bland andra statsfiskalen Stendahl. Efter att allt fler människor anslöt forcerades staketen till Norra Latins skolgård. Kaos och slagsmål mellan demonstranter med tillhyggen och poliser med dragna sablar. Många skadades. Branting manade utan framgång till lugn från Folkets Hus’ balkong. 72 personer anhölls och 42 häktades, bl a Kata Dalström.
