São Paulo – För att tydliggöra villkoren i det israeliska samhället och den israeliska inställningen gentemot fred och rättvisa är det viktigt att identifiera vad det innebär att vara ”israelisk”. Det var utgångspunkten för ett föredrag som jag nyligen höll vid en konferens vid universitetet i São Paulo i Brasilien, betitlat ”Oslo 25 år – en gäckande fred”.
Min uppgift var att prata om ”initiativ från det israeliska samhället till förmån för fred och rättvisa i regionen.” Ett stort antal talare från hela världen var inbjudna till konferensen, alla experter inom de olika aspekterna av Mellanöstern. Jag var ombedd att ingå i en av panelerna tillsammans med dr Azzam Tamimi, Afif Safia och professor Alvaro Vasconcelos. Panelen leddes av professor Arlene Clemesha vid universitetet i São Paulo.
Vad är en Israelisk identitet?
I min bok, Generalens son, en israels resa genom Palestina, försöker jag beskriva vad en israel är och vad Palestina är och jag gör det genom att, som israel resa genom Palestina. Palestina är ett litet land så en resa inom landet kan aldrig bli särskilt lång. En israels resa genom Palestina är emellertid ett vågspel för den som lämnar den privilegierade ockupantens trygga sfär där vägarna är väl underhållna och där det inte råder någon brist på vatten, till de ockuperade, de förtryckta, de ”andra” där verkligheten är så diametralt annorlunda.
Sionister argumenterar att det i själva verket var antisemitism som skapade ett behov av en ny identitet för det judiska folket, den israeliska identiteten, en identitet som är aggressiv och djärv. Men var detta verkligen en förbättring för det judiska folkets ställning i samhället? Medlemmar av den ultra-ortodoxa judiska gemenskapen har en helt annan åsikt.
Vissa hävdar att Förintelsen och den antisemitism som varit förhärskande i Europa genom århundradena rättfärdigar Israels existens. Men faktum är att de flesta judar som flydde från antisemitism sökte sin tillflykt till andra ställen. Endast en liten del av dagens israeler har familjemedlemmar som överlevde Förintelsen.
Vid ett samtal jag hade med Rabbin Dovid Feldman från New York nämnde jag att vi som israeler ser ner på det ultra-ortodoxa samhällets ganska bleka och svaga utseende. ”Du har ingen aning om hur hårt vi arbetar för att upprätthålla detta utseende”, svarade han. Han fortsatte med att säga att den sionistiska versionen av en ”stark” jude är antitetisk mot judendomen.
Mer än en medlem av denna gemenskap har sagt till mig: ”Judar har ingen plats i Israel.” Vid ett samtal med Rabbin Elhanan Beck som flyttade från Jerusalem till London, berättade Beck för mig:
”Jag har bott i Storbritannien i 36 år och även med mitt uppenbart judiska utseende (långt skägg och traditionella kläder) har jag aldrig upplevt antisemitism. Dessutom har varken jag eller mina barn någonsin sett en soldat. Jag vet inte hur en brittisk soldat ser ut. I Jerusalem ser barn soldater och vapen hela tiden. Så på vilket sätt är Israel en säkrare eller bättre plats för judar?”
Etnisk eller religiös identitet saknas
Det finns ett obevisat påstående – som är mer mytologiskt – att alla judar idag är ättlingar till de forntida israeliterna eller hebréerna som bodde i Palestina för flera tusen år sedan. Även om man fortsätter att hålla fast vid den här historien så är det ett faktum att inte en enda judisk person som lever idag kan spåra sina förfäder så långt tillbaka som till de gamla hebréerna, och inte heller kan de visa var deras förfäders hem eller egendom fanns, inte heller kan de uppvisa så mycket som en nyckel till det hemmet. Så israelerna tillhör inte landets ursprungsbefolkning.
Därutöver så finns det etniska skillnader inom den judiska befolkningen. De etniska skillnaderna mellan t ex judar från Jemen eller från Polen är uppenbara i alla delar av livet. De icke-europeiska judar som hamnade i Israel ställdes inför en mycket annorlunda realitet på grund av de rasistiska tendenser som var vanligt förekommande bland de härskande israelerna av europeisk härkomst. Även idag när rasismen är mindre uppenbar, är de etniska och kulturella skillnaderna fortfarande tydliga.
Huruvida israeler, som i stort sett lever i ett sekulärt samhälle, verkligen är judiska är en annan fråga. Enligt en strikt tolkningen av den judiska lagen – som fullständigt och kompromisslöst avvisar sekularism och sionism – kan den så kallade judiska identiteten hos det israeliska folket ifrågasättas. I den judiska lagen förbjuds judar att utöva suveränitet i det Heliga Landet, men för israeler betyder suveränitet i det Heliga Landet allt. Och vidare, om man inte följer judisk lag, så kan innebörden i ens judiska identitet ifrågasättas.
Det kan därför inte komma som någon överraskning att när man växer upp som israel så lär man sig att hata araber och att hata ortodoxa icke-sionistiska judar.
Många människor i de större ortodoxa samhällena, t ex i New York, har överlevt Förintelsen och är strängt anti-sionistiska. Det är uppenbart att israeler inte kan identifiera sig med dem.
Så om israelerna inte tillhör ursprungsbefolkningen i det land där de bor och deras judiska identitet är ifrågasatt – vilka är de då?
En ny skapelse
”Israeliskhet” är en ny skapelse, en ny politisk och social gruppering som på många sätt liknar det vita samhället i Sydafrika och Amerika. Det israeliska samhället byggde också på en rasistisk, kolonial bosättarideologi och den gjorde sig också skyldig till folkmord och etnisk rensning av ursprungsbefolkningen.
Sionism, den ideologiska grundvalen för Israel och ”israeliskhet” är oförenlig med rättvisa och jämlikhet för den palestinska ursprungsbefolkningen – och är därför oförenlig med vad vi skulle kalla Fred. Sionisternas ideologiska och absoluta krav på ”Landet Israel” är kompromisslöst, vilket gjorts tydligt under de sju decennier av sionistisk kontroll över Palestina.
Det fåtal försök Israel har gjort för att förhandla fram ”fred” med palestinierna bör tolkas som taktik för att nå det större målet: att ha kontroll över landet, människorna och resurserna. Osloavtalet skilde sig på intet sätt från massakrerna i Deir Yassin eller Kfar Kassem, som var avsedda att orsaka en massutvandring av palestinier och därmed möjliggöra för den sionistiska staten att beslagta mer mark. Osloavtalet skilde sig inte heller från de israeliska massakrerna av flyktinglägren i Sabra och Shatila i Libanon, eller de återkommande attackerna i Gaza eller några andra attacker mot palestinierna, som faktiskt är alldeles för många för att räkna.
I en intervju nyligen fick jag frågan om det är rättvist att påstå att man inte bör skylla på det israeliska folket, utan snarare på regeringen. Om inte staten Israel hade varit en demokrati för judar skulle det kunna finnas någon sanning i det påståendet. Men de israeliska regeringarna representerar det israeliska samhället. Israeler lever i en demokrati, de har ett högt valdeltagande och de har valt och omvalt ledare som har genomfört brutala attacker mot det palestinska folket under de senaste sju årtiondena.
Israels inställning till fred och rättvisa kan tydligt ses genom att iaktta de politiska åtgärder som, på varandra följande israeliska regeringar har verkställt mot palestinierna. Fortsatt våld och orättvisa utan slut, fram till den dagen då sionismen och dess rasistiska ideologi raseras och ersätts av en inkluderande demokrati som ger fullständiga och lika rättigheter för alla som bor mellan Jordanfloden och Medelhavets strand.
Översättning till svenska: Kjersti Rekve
Klargörande och gör att man kan begripa detta ständiga prat om ”fredsprocessen”. Israels affärsidé är ju att basunera ut ANTIZEMITISM mot varje kritik av vad regeringen tillfogar sin omgivning. Den taktiken är f n mycket framgångsrik. Dess främsta företrädare hos oss var Per Ahlmark som f n är död. Hans f d hålldam ligger å sjukhem. Hon var i tiden aktiv i Sarajevogänget tillsammans med andra Milocevic-hatare. Mediafolk och olika artister för fred. Var är du nu? Syrien, Libyen, Afghanistan Irak o s v o s v.