Vad driver skocken?

Dagsaktuella får fångade på bild av författaren.

Dagsaktuella får, fångade på bild av författaren.

Vid ett möte med Folket i Bilds arbetsgrupp i Strängnäs någon gång i början av 1970-­talet nämnde Jan Myrdal hur blixtsnabbt samhällsklimatet ändrades när kalla kriget inleddes i slutet av 1940-­talet. Så gått som hela skocken av opinionsbildare och intellektuella följde plötsligt en ny agenda.

Den 11 februari 1952 greps Fritiof Enbom anklagad för spioneri. Mytomanen Enbom hade självmant berättat om sitt, i verkligheten icke existerande, spioneri och angav sex andra, samtliga helt oskyldiga, som sina medhjälpare. Efter en rättegång, som var en parodi på rättvisa, dömdes Enbom och fem av de övriga till straff av varierande längd.

Hela skocken av journalister piskade upp stämningen kring rättegången. Flera av de dömda sökte upprättelse livet ut och senare också flera av deras anhöriga. Så sent som 2011 avslog riksåklagaren en resningsansökan för den dömde Fingal Larsson, inlämnad av hans barn.

Nu har skocken av opinionsbildare och intellektuella åter rusat iväg åt samma håll. Drivna av en ny myt utan reell existens. Det Ryssland, som reducerats från stormakten Sovjetunionen till en ganska ordinär stat, sägs nu utgöra ett allvarligt mot vår säkerhet och kräva att vi söker stöd och allians med stormakten USA. Det land som genom sina aktiviteter i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien orsakar de flyktingströmmar som nu drar in över Europa. Sällan har uttrycket att sätta bocken till trädgårdsmästare varit mer berättigat.

Fårskockar och fågelflockar har ett nedärvt beteende att samfällt ta till flykten när en eller flera i gruppen plötsligt börjar. Ett skydd för deras överlevnad.

Men vad är orsaken till flockbeteendet hos opinionsbildare och intellektuella? De är ju inga dumskallar, har tvärtom nått sina positioner utifrån förmågan att tänka själv. Ändå kan de rusa iväg som en skock får och tro att de var och en har fattat ett mycket klokt beslut. I sanning ett märkligt beteende.

... är läst 194 gånger!

  14 kommentarer for “Vad driver skocken?

  1. Jan Wiklund skriver:

    George Monbiot förklarade det ganska uttömmande i en av sina krönikor i Guardian: Media ägs av miljardärer, och de sprider det miljardärer vill höra.

    Svårare är det då att förstå de icke avlönade, ideellt arbetande, inom det som vanligtvis kallas “vänstern”: Varför agerar de så självdestruktivt som de gör? Det finns ju ändå en modell att arbeta efter, beskriven av Pablo Iglesias: Sluta repetera vänsterfraser, prata så att folk förstår.

    Jag har själv beskrivit samma fenomen här.

  2. Bengt Svensson skriver:

    Verkligen märkligt!
    Ryssland är ju ett u-land på så vis att det är helt beroende av råvaruexport, framför allt gas och olja. EU däremot är inte särskilt beroende av rysk gas etc. Med lite omställning och ökade utgifter kan de minska behovet eller köpa vad de behöver på annat håll. Ungefär som med kaffe från Kenya eller bananer från Honduras. Ryssland exporterar förstås sin gas så länge de får betalt för den, men inte längre.

    EU kräver att Ryssland ska fortsätta förse Ukraina med gas, även långt efter att Ukraina slutat betala för den. Att påstå att Ryssland hotar EU med att strypa gasexporten är ungefär lika smart som att anklaga Kenya för att vilja hota oss med strypt kaffeexport.

    Nu sjunker den ryska ekonomin med råvarupriserna, inte helt oväntat. Men embargot från EU/Nato gör att de kan göra en dygd av nödvändigheten, när de svarar med att “förbjuda” import av sallad från Holland, camembertost från Frankrike, yoghurt från Danmark och annat livets nödtorft.

    Men vad är orsaken till flockbeteendet hos opinionsbildare och intellektuella? undrar Henrik Linde.

    Jag gissar, att en orsak är den enorma politiska och kulturella självbelåtenhet, som råder i Sverige, eller snarare inom svensk politisk och mediaelit. En annan är oförmågan eller oviljan att se världen ur “den andres” perspektiv. De båda hänger förstås samman.

  3. Anders Persson skriver:

    Henrik Linde gör det vanliga felet, speciellt vanligt i Finland, att tro att politisk ståndpunkt är korrelerad med intelligens och utbildning. Men som kanske Myrdal sade då (eller vid annat tillfälle) det är intresset som styr. I mina naturvetenskapliga kretsar har jag mött kollegor som, bildligt talat, inte skulle tveka att argumentera för att Pi-konstanten (hittar inte tecknet)=3.10 (i st. f. 3.14) om de trodde att det skulle tjäna deras intressen.

  4. Jan Wiklund skriver:

    Så här skrev George Orwell för snart åttio år sen:

    I admit this kind of thing frightens me. It means that the most elementary respect for truthfulness is breaking down, not only in the Communist and Fascist press, but in the bourgeois liberal press which still pays lip-service to the old traditions of journalism. It gives one the feeling that our civilization is going down into a sort of mist of lies where it will be impossible ever to find out the truth about anything.

    Så medias lögnaktighet är inget nytt. Det är bara vi som tror att det var bättre förr.

    Varför startade egentligen Vietnam-Bulletinen om inte för att möta etablerade medias lögner?

  5. Bo Persson skriver:

    Henrik!
    Är det verkligen så konstigt? Allt sedan Kalla krigets slut har vi alla här hos oss itutats att den Nato/EU-expansion som följt har därefter varit en Gudi behaglig gärning.

    Och om någon efter ett kvarts sekel med detta tutande då plötsligt ställer sig upp och säger: “Hit men inte längre”, kan då denne någon vara något annat än en galning?

  6. Anders Persson skriver:

    Men var Vietnam-Bulletinen “objektiv”? De som stödde USA:s krig brukade framhålla hur splittrade de indokinesiska folken var inbördes. Inte ett ord om detta i VB. Med all rätt ty VB var ingen vetenskaplig publikation för sydostasienforskare, utan ett propagandaorgan.

    Problemet var att man sedan stod handfallen 1975 när dessa sprickor blev tydligare. Eftersom de inte hade samma politiska sprängkraft som före 1975 hade man på något klokt sätt kunnat förbereda sina läsare genom att på ett taktfullt och politiskt klokt sätt ta upp dessa inbördes motsättningar. Nu stod VB:s läsare helt nakna när den ena obehagliga och oväntade sanningen efter den andra förmedlades av de gängse massmedierna.

  7. Jan Wiklund skriver:

    Ander P!
    Visst. Men tack vare att VB skildrade saken ur en annan synvinkel tvingades etablerade medier att bli mer sanningsenliga.

    Problemet vi har nu är att ingen sådan motkraft finns – utom en samling bloggare som alla lider av individualism och därför aldrig kan bli någon motkraft.

  8. Tommy Sjöberg skriver:

    Jan W!
    Exakt, bloggar utgör ingen motkraft. Det är mest folk som gillar att visa upp sin förträfflighet, helst med hänvisning till engelska texter. En liten elit akademiker.

    Ute i det kapitalistiska helvetet förs helt andra diskussioner bland konsumtionsslavarna.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Tommy S och Jan W!
    Intressant uppslag det här med att bloggare inte utgör någon motkraft. Det ska jag ta upp någon gång till diskussion. Jag kan dock redan nu meddela att tror ni har fel. Men det är förstås svårt att hävda då jag i det här fallet talar i egen sak.

  10. Mats Larsson skriver:

    Knuts blogg har ju en återkommande folkbildande ambition som jag trodde att en folkbildare som Tommy Sjöberg skulle uppskatta.

    Att skriva populärvetenskap är mycket svårt, det vet jag av egen erfarenhet, och särskilt på en blogg där man saknar möjlighet att använda förklarande figurer. En del ämnen lämpar sig mycket bra att popularisera (astronomi, t ex), medan andra, men mycket angelägna ämnen, är svårare att popularisera (varav en del avhandlats på denna blogg, t ex global uppvärmning och väderprognoser). Att sedan de efterföljande kommentarerna ibland kan sväva ut i något som blir akademiskt (jag själv har säkert syndat) kan knappast blogginnehavaren lastas för.

    Det finns bloggar som driver tesen att allt är USA:s fel, en dogm som appliceras på allt; ibland korrekt, ibland hamnar man – enligt min uppfattning – helt fel. Jag skulle knappast tro att sådana bloggar förmår utgöra någon slags motkraft.

    Jag vet förmodligen mycket lite om vilka diskussioner som förs bland “konsumtionsslavarna” [Tommys ord], men jag tror mig veta lite mer om vilka diskussioner som förs i det land som lämnade det näst största bidraget till segern över Hitlertyskland, och nu befinner sig i väpnad konflikt med landet som gav det största bidraget. För människor i Ryssland/Ukraina/Vitryssland ett trauma som kommer att ta mycket lång tid att läka. Hur samlar man en motkraft mot detta?

  11. Jan Wiklund skriver:

    För att inte bli missförstådd: Bloggare är förstås bättre än inget alls. Men nu krävs det mycket större kraftsamling än det går att klara av i den formen! Eller för den delen med småtidningar av typen ETC eller Fria tidningen.

  12. Erik Skoogh skriver:

    Trots att det i vanliga svenska medier är omöjligt att få en allsidig bild av skeenden där västmakterna är inblandade i en konflikt med andra länders intressen är makthavarna i Sverige oroliga. Så här formulerar Hans Wallmark (M) det:

    “Sverige måste bättre klara av påverkanskampanjer, desinformation och propaganda.”

    Vi har hört samma sak i debatter i SR:s Studio Ett – ett minskat “intag” av traditionella medier och en ökad konsumtion av alternativa medier ses enbart som oroväckande eftersom alternativen brister i källkritik. Tydligast har denna oro visat sig i samband med skildringen av vad som händer i Ukraina. Medierna och enskilda journalister tar upp att de får mängder av mejl från personer som vill “korrigera den förmedlade” bilden.

    I början av konflikten i Ukraina mörkade MSM helt att högerextrema aktörer var drivande på Majdan. Bloggar visade sanningen och efter det har oron för vad alternativa medier kan ställa till med ökat. Så bloggare är bättre än inget alls, men de är lika obetydliga idag för att hindra ett nytt krig som de krafter som igår stod emot 2:a Internationalens svek 1914, se för övrigt denna utmärkta dokumentär.

  13. Jan Wiklund skriver:

    Här skriver Vindskupan om officiella mediers normala beteende.

    Men i verkligheten torde medier vara påverkbara. Som när de gängse svenska drevs till mer sanningsenlighet av Vietnamrörelsen. Problemet idag är inte medierna, utan bristen på organiserat motstånd generellt. Vi kan inte förvänta oss att folk ska göra vårt arbete.

  14. Anders Persson skriver:

    Vad jag minns av sommaren 1965, för 50 år sedan, var att de två händelser som kom att utgöra inledningen på Vietnamrörelsen, var polisingripandet på Sergels Torg emot Vietnamaktivister OCH Olof Palmes Gävletal. Det senare tyckte en del var “alltför tamt”, men tillräckligt många ansåg att det var tillräckligt “skandalöst” för att engagera opinjionsbildningen.

    Vad än Olof Palme och SAP hade för motiv för sin Vietnampolitik, så kan den inte kopplas bort från det vi kallar “Vietnamrörelsen”.

    En annan viktig händelse, som Jan Myrdal gärna refererar till, var Lars Forsells debattinlägg i DN två veckor före Högtorgsdemonstrationen. Yngve Möllers “Sverige och Vietnamkriget” bör läsas som komplement till Åke Kilanders “Vietnam var nära”.

    Till slut undrar jag vad “folk” tycker? Olika opinionsundersökningar berättar om vad “svenska folket” tycker om SD, Ryssland, EU osv. Men med ett ständigt ökande inflöde av utländska medborgare undrar jag vad denna grupper tycker.

    Är alla “utlänningar” fientliga emot det “främlingsfientliga” SD? Är bosnier, kurder och syrier lika russofoba som “svenskarna”?

    Någon som vet?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.