”Alldenstund samhället är byggt på brutna överenskommelser, det vill säga lögner, hava de ursprungligen enkla förhållandena blivit så invecklade, att den offentliga lögnen blivit en stående nödvändighet, en slags tyst samhällsöverenskommelse, som icke utan sina stora våder kan brytas.” (August Strindberg, Det nya riket, 1882)
Avståndstagandena från staten Ryssland i allmänhet och dess president Putin i synnerhet tar sig allt mer häpnadsväckande uttryck. Men nog måste gränsen till det absurda ha överskridits när man nu på polskt initiativ anser det viktigare att uppmärksamma – eller skall vi säga fira – var det andra världskriget startade. Hellre än att hedra de som lämnade störst bidrag till dess avslutande.
Hur kriget mot Nazityskland vanns – och av vem – har västmakterna alltid försökt att smussla undan. En viktig del i detta har varit framhävandet av invasionen i Normandie som avgörande för krigets utveckling. Vederbörligen firad med pompa och ståt vid femtioårsjubileet år 2014.
Genom diskret tystnad undviker man däremot att uppmärksamma att den tyska krigsmakten led åttio procent av sina förluster på östfronten. Bland annat till följd av att Sovjetunionen i fabriker bortom Uralbergen kunde tillverka 100 000 stridsvagnar medan de tyska fabrikerna lyckades framställa 60 000. Läs den fascinerande historien om detta i boken Tankograd av Lennart Samuelson. Utgiven av SNS förlag år 2007.
Det finns all anledning för polackerna att fira det hjältemodiga försvaret av Westerplatte i Gdansk under första veckan av september 1939. Men varför skall världens ledare nu samlas i Gdansk den 8 maj under förevändningen att en liten lokal skärmytsling ägde rum där en annan tid på året för nästan femtio år sedan?
Klockan 04:48 den 1 september 1939 öppnade det tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein, på föregivet vänskapsbesök i Gdansk, eld mot den polska garnisonen på Westerplatte. Det var andra världskrigets första skott och krigets första dödsoffer blev den polske soldaten Wojsiech Najsarek. Ända fram till den 7 september bjöd den lilla polska garnisonen, bestående av 182 soldater och 22 civila, motstånd mot övermakten men måste till slut kapitulera. Sammanlagt tjugo av försvararna av Westerplatte hade då stupat och femtiotre var sårade.
Läs mer om det här på krigochhistoria.blogspot.se.
Bloggportalen: Intressant,
Andra bloggar om: Strindberg, Ryssland, Putin, andra världskriget, krigsutbrott
Här kan den som vill se filmen om Westerplatte: Poland Movie 2013 | Tajemnica Westerplatte Subtitles English | Drama, History and War Movie
Polackernas motstånd 1939 var beundransvärt. Deras motstånd under hela kriget hade stor betydelse, bl a deras hemliga underrättelsetjänsts samarbete med de allierade.
Dock, i det nyvaknade intresset för Münchenkrisen 1938 bör vi dra oss till minnes att den diktatoriska regimen i Polen deltog på Nazityskland sida i uppdelningen av Tjeckoslovakien.
Lägg för övrigt märke till det blå-vita hakkorset i södra Finland. Det är inget ”tyskt” hakkors, utan ett ”finskt”. Liksom Carlsbergs bryggerier, ASEA och andra icke-nazistiska organisationer, hade Finland detta som sitt militära vapen innan Hitler kom på idén.
Följande är mycket läsvärt Knut, kan ges förstasidesstatus, eller hur?
Fortsättningen av Henrik Lindes inledande citat: ”Sålunda ser man vilka förfärliga rubbningar ett i rättan tid uttalat sant ord kan medföra, och det är icke på skämt man kallar en sådan indiskret person samhällsvådlig. Äro vi själva oskyldiga? Hava vi aldrig ljugit? Jo, vi hava det alla, ända sedan vi voro barn! Härmed mena vi icke det försynta tigandet av obehagliga men likgiltiga saker, som icke kunna gagna uttalade men öka trevnaden outsagda.” (Slut på första stycket, min anm.) Min avskrift.
En helt underbar text på åtta sidor i Brandellska utgåvan, 1983, fjortonde delen, sidorna 60-67.
En gång – för många år sedan – frågade jag Jan Myrdal varför han inte tog med just de sidorna i sin för övrigt utomordentliga pocketantologi ”Ordet i min makt, Läsebok för underklassen”. Han hade för en gångs skull inget bra svar… har jag för mej.
Men just den pocketboken kom att bestämma mitt liv väldigt mycket. Jag köpte den 1970, ser jag. Den har ingått i mitt litterära ”husapotek”. Och gör nog så fortfarande.