Vad Göran Rosenberg glömmer

brexit ballon

I dagens Godmorgon världen i radions P1 hade Göran Rosenberg en krönika om vad som är felet med folkomröstningar. Det var en utmärkt krönika som radade upp alla svagheter och problem som kan uppstå – och har uppstått – efter rådgivande folkomröstningar. Den representativa demokratin är, precis som han säger, den enda som förmår på ett någorlunda acceptabelt sätt förena makt och ansvar. Vi känner i alla fall inget bättre.

Problemet är bara att han glömde en viktig sak, eller undviker i alla fall att tala om detta. Det finns idag en ny informell makt som ingen demokrati rår på: det globala kapitalet. De har blivit som en skuggregering över EU och därmed över alla nationella representativa demokratier. De har sina informella nätverk och mutsystem in bland nationella politiker, som i det fördolda får dem att – i alla fall – avstå från att fatta beslut mot kapitalets intressen. Se på Syrisa i Grekland som snabbt förvandlades till en det globala kapitalets marionett.

Göran Rosenberg hoppas att det hela skulle kunna lösa sig med ett reformerat EU, men det är med största säkerhet önsketänkande. EU är ju en skapelse av och för det globala kapitalet. En sådan lösning kräver således att de ska avstå sin makt, som formellt inte ens existerar. Dess makt är som sagokungarnas. Allt de rör vid blir guld. Att komma i deras närheten gör att det stänker lite guld även på dig. En sådan makt kan aldrig blidkas, den måste få starka bojor. De står ju över den medborgerliga lagen. Det är den här makten som reducerar demokratin och förtroendet för våra politiker. Då griper man till slut efter det sista halmstrået – folkomröstning! Det får man respektera. Lösningen på detta finns inte inom EU – tror jag.

Att däremot reducera EUs (och därmed det globala kapitalets) makt till förmån för de nationella parlamentens makt är enda sättet att bevara åtminstone något folkligt inflytande över våra europeiska samhällen.

Så, vi ska vara glada att Cameron gjorde missbedömningen att han tror sig kunna lösa en intern partikonflikt med en folkomröstning om sitt lands EU-medlemskap. Deras motiv är ovidkommande. Inte var det särskilt demokratiskt, det kan jag hålla med om. Men jag tror att det är bra för världen om Storbritannien blir en självständig lirare vid sidan av EU.

I april 1923 gjorde den tyske utrikesministern Walther Rathenau ett försök att bryta sig ur Englands och Frankrikes strupgrepp genom att ingå Rapallofördraget med Sovjet. Två månader senare sköts han till döds utanför sin bostad av två högerextrema officerare. Det utlöste hyperinflation, ölhallskupp och allmänt kaos i landet. Rikskanslern Gustav Stresemann återvände då till faderhuset (Frankrike och England) och införde hårda åtstramningar för folket för att kunna betala av på krigsskulden och banade därmed väg för nazismens maktövertagande. Detta ledde så småningom till det andra stora europeiska kriget. Det hade kanske räddat Europa om Tyskland och Sovjetunionen fått inleda ett samarbete och upprätta handel med Tyskland då 1923.

Alltså, att tvinga Storbritannien kvar i EU nu kan vara ett mycket värre alternativ än att fullfölja beslutet i god ordning. Demokratiproblem har vi framför oss under alla omständigheter – med eller utan folkomröstningar.

  10 kommentarer for “Vad Göran Rosenberg glömmer

  1. Anders Persson skriver:

    Göran Rosenberg & Co underskattar den nationella identifikationen när han (de) säger att det bara finns en lösning och det är att göra det möjligt för “den representativa demokratin” att på “en högre nivå förena makt och ansvar”. Detta kan den, enligt Rosenberg, bara göra om delar av makten och ansvaret tillåts “överskrida nationsgränsen”. I Europa finns redan ett namn på en möjlig sådan lösning, säger Rosenberg, och det är EU. “Kanske inte EU som det blivit men EU som det skulle kunnat bli.”

    Engelsmännen har en tillräckligt stark nationell identifikation så att de i London respekterat utslaget för hela sin “nation” d v s England. Men skottarna gör inte det, trots att de, med engelsmännen, är medborgare i samma stat, men inte “nation”, dvs det Förenade Kungadömet.

    Det finns ännu inte en så stark europeisk identitetskänsla att finnarna eller italienarna skulle solidarisera sig med en folkomröstning vars majoritet inte röstat som majoriteten i deras länder.

    Marxister, kommunister och marxist-leninister har ägnat stor möda att analysera begreppet ”nationell identifikation” som ett reellt fenomen, inte något påhitt av degenererade överklassare. Det förtjänas att hålla fast vid de ”marxistiska” analyserna i ett läge då borgerliga partier under loppet av 30-40 år svängt från ena extremen, idog nationalism, till andra extremen, vi är alla förenade i ett världsmedborgarskap – d v s bortsett från ryssarna.

    PS: Den här diskussionen, om det berättigade i folkomröstningar, hade varit lika relevant om “Icke-Brexit” vunnit – men hade Göran Rosenberg tagit upp saken då?

  2. Hans Andersson skriver:

    Folkomröstningsinstrumentet är en viktig kompletterande del till den representativa parlamentarismen. Britternas val av Brexit ska respekteras och endast de själva väljer om de ska fullfölja det rådgivande resultatet eller inte.

    Naturligtvis hade det inte blivit samma liv och kiv om britterna röstat för att stanna kvar i unionen. Grundtanken var att resultatet skulle ge just det förväntade resultatet därav den förvirrande konstruktionen med Boris Johnson som general för utträdeskampanjen.

    För mig som aktiv i NEJ-rörelsen har alla argument som radades upp 1994 blivit förverkligade, eller är på god väg att bli det.
    1. Överstatlighet med allt fler beslut tagna på parlamentsnivå inom EU.
    2. Minskad makt och inflytande för de nationella parlamenten i de olika länderna.
    3. Det demokratiska underskottet, sedan länge nu ett haveri när det gäller det verkliga folkliga inflytandet över ekonomi, säkerhetspolitik, den växande byråkratin på förvaltningsnivå samt kopplingen till Nato, är bara några frågor där svenska medborgare idag är helt utan någon större möjlighet att påverka när det gäller beslut som tas inom EU.
    4. Förhoppningsfullt är att 31 procent av den svenska befolkningen idag skulle rösta utträde ur EU vid en eventuell folkomröstning. Med säkerhet kommer detta att växa år från år i ganska rask takt.
    5. Skälet till detta är den verklighet som folk upplever och som är välgrundad. Om en bransch sviktar, t ex den klassiska stålindustrin, då kan inte och får inte den svenska socialdemokratiska regeringen gå in med statsstöd för att rädda företag och sysselsättning som tidigare. Enligt gällande EU-beslut. Statsbudgeten måste leva upp till EUs krav på överskott och absolut inte underbalanseras, för att exempelvis rädda demonteringen av välfärden, inte minst sjukvården.

    Den gamle LO-ekonomen PO Edin har övertygande och kunnigt visat att vårt land med låg statsskuld i förhållande till BNP, skulle kunna låna upp pengar som idag dessutom är billiga att låna och genomföra en klassiskt massiv tillväxt inom offentlig verksamhet som på Keynesianskt vis skulle återställa sjukvård, skola och omsorg samt utbyggnad av infrastruktur med i princip full sysselsättning.

    Men den vägen är stängd på grund av gällande EU-regler. De går att bryta mot, men då blir det juridiska processer inom EUs olika instanser. Svenska folket, och för den delen merparten av det brittiska, är inte dumma. Det är detta muller från medborgarna som på olika sätt börjar röra på sig och detta är bara början.

    Det så kallade TTIP-avtalet är nu tillfälligt vilande på grund av den röra som Brexit bidragit till. Precis dagarna innan hade handelskommissionär Cecilia Malmström slagit fast att när väl förhandlingarna mellan EU och USA är klara ska beslutet tas endast som ett “EU-vote only” med följden att svenska riksdagen helt sidsteppas i denna ödesfråga.

    I TTIP finns med stor sannolikhet med att det blir förbjudet för de demokratiska församlingarna nationellt att skapa lagar i den svenska riksdagen som hotar de stora bolagens vinster, men även för småföretagare.

    Om man någon gång kommer att i vår riksdag besluta om att förbjuda vinster i välfärdsföretagens verksamheter (skola, vård och omsorg) så kan bolagen via internationella domstolar stämma staten och få beslutet upphävt. Välfärdsbolagens vinster i skola kommer från de skattepengar de fått via skolpengen utan att själv satsa ett öre av eget kapital. Vinsten skapas genom att skära ner på personalkostnader, anställa obehörig personal samt på undervisningsmaterial.

    Detta sker just nu. Den kompakta tystnaden kring de här – helt avgörande frågorna – gör mig förtvivlad. Vi är nära i tid att snart upphäva den formella parlamentariska demokratin i hela Europa samt USA, så som vi känner den sedan 100 är tillbaka.

    De som tagit beslutet är inte svensk riksdag, eller EU-parlamentet, utan den icke folkvalda stenhårda EU-byråkraten Cecilia Malmström – helt utan parlamentarisk förankring – i samråd med enstaka ministrar från olika länder inom EU.

    Må Gud bevara oss, som min farmor ofta sa.

  3. Erik Skogh skriver:

    Utvecklingen sker ju även på nationell nivå. Partierna har tappat medlemmar men partierna är idag mer eller mindre oberoende av medlemmar och demokratiska beslut i form av förankring nedifrån partidistrikt upp till partiledningen på nationell nivå. Vi kan tycka att blocköverskridande överenskommelser är bra, t ex nyligen energi- och försvarsöverenskommelsen, men hur demokratiska är de?

    Liberalerna målade sig ur den senare men vad ville medlemmarna och partidistrikten? De var sannolikt ställda inför fait accompli när spinndoktorer och partiledningen vaskat fram att försvaret var en bra profilfråga. Hade (S) inte valt kryptoanslutning till Nato utan gått med alliansen hade partidistrikten tryckts på den linjen uppifrån på samma sätt som regeringen Carlsson hanterade ansökan om medlemskap i EU.

    Demokratisk förankring är bara till besvär eftersom det kan engagera folk och ställa medlem mot medlem, som folkomröstningar. Bättre med överraskningsmetoden och sedan förmana till enighet.

  4. Lars Johanssson skriver:

    Får man påminna om högertrafikomröstningen 1955. Enligt Wikipedia var andelen som röstade för att behålla vänstertrafik 83%. Men sedan 1963 håller vi till vänster.

    Jag minns fortfarande sedan 1962 hur jag tillsammans med några lika omdömeslösa ungdomar satt i baksätet av en amerikansk Ford med en norrman vid ratten och gissade hur länge det skulle dröja innan han insåg att han körde på fel sida av vägen.

    Men dagens politik är kanske så baserad på populism att ingen skulle trotsa en folkomröstning.

  5. Anders Persson skriver:

    Lars J!
    Det var 1967 vi gick över till högertrafik – emot den då tilltagande “vänstervridningen”.

  6. Erik Skogh skriver:

    Ett annat exempel är hur parlamentariker från Labour med medias hjälp försöker avsätta Jeremy Corbyn. Kongressen har i demokratisk ordning valt Jeremy Corbyn men en majoritet av ledamöterna i parlamentet respekterar inte det valet och medierna gillar det inte heller. Partiet ställde sig på Remain-sidan, men gräsrötterna röstade för Brexit. Partiledningarna lever avskilt i det blå och gör vad som passar dem bäst.

  7. Hans Andersson skriver:

    Erik S!
    Du har rätt beträffande det obefintliga politiska arbetet på gräsrotsnivå inom de flesta av partierna. Ett stort problem, då demokratin egentligen ska få sin näring utifrån partidistriktens verksamheter.

    Socialdemokraternas klassbas krymper och medelklass och över det breder ut sig när det gäller politikens innehåll och LO-kollektivet blir alltmer kritiska till partiets grundläggande kursförändring.

    Miljöpartiet saknar ju klassbas överhuvudtaget, ideologi och miljöfrågorna men även där har de idag vandrat vilse och hamnar säkert utanför parlamentet vid nästa val. Bra, då kan de göra en omstart.

    Men, trots det du pekar på så tror jag det är mer realistiskt att kunna påverka vårt eget politiska system och hålla våra politiker i svansen när de sitter hemma i Sverige och vi kan driva frågor direkt riktade till partier eller enskilda ledamöter i riksdagen.

    Överstatligheten och den allt tydligare tendensen att i den extremt viktiga frågan om TTIP-avtalet endast använda sig EU vote only-mekanismen är huvudskälet till att vi som nationen så fort som möjligt bör lämna den europeiska unionen.

    Exemplet med Jeremy Corbyn är bra. Han har fotfolket bakom sig och de som motarbetar hans arbete som partiledare är parlamentsledamöter som inte har sin ideologi eller praktiska partiarbete utifrån partiets grundläggande idéer och tradition. Den som förstörde partiet var ju Toni Blair och nu sker nog sista striden ungefär som den fördes när Håkan Juholt manövrerades bort som partiledare i Sverige.

  8. Hans Andersson skriver:

    Lars J!
    De flesta folkomröstningarna i vårt land har varit rådgivande, vilket kan medföra – som i ditt exempel med högertrafiken – att parlamentet kan bortse från resultatet och ta beslutet i riksdagen istället. Den enda folkomröstning som formellt varit beslutande var nog den 1994 om svensk EU-anslutning.

    När det gäller omröstningen om euron så var även den rådgivande, men samtliga politiska partier hade i förväg meddelat att resultatet från folkomröstningen skulle fullföljas och respekteras, vilket också skedde.

    Anders P!
    Helt riktigt ett led i kampen mot den växande vänstervridningen med diverse subversiva aktiviteter. Min far påstod dock att kampen gick vidare då han dagarna efter högertrafikens införande, trots detta mötte två bilar som körde på vänster sida. Den ena bilen kördes av CH Hermanasson och den andra av Jan Myrdal!, Dock ingen Olof Palme synlig i vänster fil.

  9. Anders Persson skriver:

    Hans A!
    Jag har ett svagt minne av att man ett tag diskuterade en slags “mjuk övergång” då under en period på några veckor eller månader yrkesbilister, som mer erfarna, skulle köra på höger sida, medan privatbilister skulle fortsätta köra på vänster ett tag till.

  10. Mats Loman skriver:

    Intressant uppdykande, Knut. Fin artikel. Och så bra att du tar upp Rathenau och Rapallofördragen. Mordet på Rathenau är, såvitt mig bekant, fortfarande föremål för granskning och debatt. Ja, man säger att det var högern som sköt Rathenau, antydningsvis nationalsocialisterna. Rathenau var jude, har jag för mig, och då kunde man förstås skjuta skulden för mordet på antisemiterna och få lätt folk att smälta den teori om saken som fördes fram. Men det finns andra tolkningar av den här händelsen, som är mera förenliga med det förlopp av händelser som sedan inträffade: Jag tänker på kriget mellan Tyskland och Ryssland.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.