Åsa i talarstolen på Ordfrontstämman sept 2004 (Foto: K Lindelöf)
”A working class hero is something to be” (John Lennon)
När Åsa Linderborg, påläst historiker och filosofie doktor från Upsala, dök upp i medströmsmediernas spalter var det som om en frisk fläkt drog genom dessa. Radikal, välformulerad, kul att läsa – om än mer sporadiskt än systematiskt från mitt hörn.
Kanske fick den frispråkiga hållas i den repressiva toleransens namn. För att myter om journalistrollen skulle kunna reproduceras av medie-etablissemanget. Främst för att gagna de makten tjänande ideologiproducenterna själva, hjälpa dem att upprätthålla en falsk självbild.
Så befordrades hon till kulturchef på Schibsteds Aftonbladet, där en sådan som högste smakdomare Anders Lindberg huserar. Kanske något i och med detta började att förändras i henne. Karriärgiftet, farligare än det från en skallerorm, spreds i de intellektuella ådrorna?
”Man får inte vara dum, för då kan man bli bas.” Jag citerar min morfar Alfred, vigde sitt liv åt Verket, från vilken jag ärvt min obotliga chäfsallergi.
Linderborg sparkades snett uppåt efter att hätskt ha attackerat östeuropaforskaren Martin Kragh*. Efter vad jag kan förstå var hon ute i ogjort väder med långtgående anklagelser om Kragh som informationslämnare*. Utnämndes därefter till senior reporter.
Vilket ju kan betyda vad som helst. En avstjälpningsplats, ärligt talat. Om än med gyllene förtecken. En dold fallskärm.
Linderborg kvistade snabbt i sin nya roll ner till Västkusten och porträtterade i helbild Horace Engdahl, numera bosatt i Göteborg på fin adress. En fullkomligt ointressant, okritiskt och smickrande, fursteporträtt.
Och det senare fortsätter hon med. Kommer ut med en tjock, jag tror den är på över 600 sidor, bok om kungen av Svea Rike. Bjuds in till TV4:s morgonprogram (250406) för att sälja in boken.
Får generöst utrymme i tv-soffan för att sitta och marknadsföra produkten, utan att några som helst besvärligt vinklade frågor ställs av programledaren. Lägger boken till något nytt? Bjuder Linderborg på några nya avslöjanden? Varför skriva – och varför läsa denna bok?
Utgivning därför att förlagen vet att böcker om kungahusen, framförallt det engelska och det svenska, säljer som smör i solsken?
Förlaget i fråga torde ha gnuggat händerna. Gratis reklam på utmärkt sändningstid. Vad kan man mer önska sig? Viktigt nu hålla nere priset så att ”vanliga” monarkister har råd att införskaffa volymen.
Kanske finns den snart som ljudbok, så att samma monarkister slipper anstränga ögonen med att läsa?
Vad hände med henne, arbetardottern från Västerås, som skrev en bra bok om fadern och deras kärleksfulla men trasiga relation? Gick hon vilse i Stockholms medströmsmedier, har hon påverkats i negativ riktning av att vara en av de privilegierade i Söderreservatet?
Det är inte utan risker att klassklättra, lyssna på Lennons Working Class Hero.
Saknar hon en djävulens advokat, livspartner, vid sin sida som kan få henne på rätt köl när hon vinglar och tappar fotfästet? Sambo är hon med Bengt Ohlsson på DN. Jag vet inte hur han är som ovannämnda advokat.
Språket slafsigt under samtalet i tv, Linderborg använder ord som ”funka”, exekverar tillika diverse anglifieringar, populära i samtidssvenskan. Dömer ut mig och andra republikaner som ”elitister” som påstås se ned på och förakta dem som dyrkar kungen och hans familj.
Varför i hela friden skulle det vara elitism att kritisera hängivna, döva och blinda, monarkister? Oförtjänt? Lägg av, Åsa. Du pratar strunt. Har du blivit mjuk i bollen? Förlåt den elaka frågan.
Jag fattar inte vad hon menar när hon påstår att debatten om monarkin i Sverige är ”korkad” och borde bli intelligentare. Det mest intelligenta vore väl att avveckla samma pinsamt föråldrade monarki, skicka den sig ständigt tilltrasslande knugen i pension?
Och stänga debatten, som jag inte vet var någonstans hon menar att den förs.
Intervjun avslutas med att Linderborg – i hastigheten skrev jag först ”Lindberg”, freudiansk felskrivning – där i tv-soffan fnissande yrar om att kärlek och lojalitet måste till för att man ska kunna skriva en biografi om kungen. Då får jag nog. Bort med ljudet från tv-apparaten. Usch.
Långt till Västerås och den arbetarklass du en gång tillhörde, Åsa!
* Den som är intresserad av Åsa Linderborgs inblandning i Kragh-affären kan läsa följande: ”M a a idolporträttet av Martin Kragh i DN-lördag – Kraghaffären är ett försök att tysta den svenska debatten om Ryssland”.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Vore intresssnt om du skrev om vad som är utskällningens orsak av boken Tjabo och Carl den XVI Gistaf. Du gör samma fel som många recensenter anklagas för, du kritiserar en bok du tydligen inte läst och drar långtgående slutsatser om boken och författaren. Åsa Linderboeg har blivit allmänt slätstruken i sitt krönikeval i Aftonbladet och i låsta krönikor om jag minns rätt. Gadden går av som hos getingen och den blir ofarlig för nya byten så ock med journalister ibland. Boken tänker jag inte läsa men inte heller recensera.
När progressiva vunnit valet 2026 måste de tillsätta en motsvarighet till Trumps/Musks DOGE – Department of Governenment Efficiency – en svensk variant DOME – Department of Monarch Efficiency. Passande då DOME betyder kupol, som blev en symbol för demokratisk politisk makt mellan 1700–1900. Effektivisera apanaget!
Dan Kotka!
Fenomenet anpassning snarare än konungaboken i sig är det intressanta med mina ögon sett: hur det kommer sig att en radikal frifräsare, åtminstone före detta, lånar sig till att hålla upp en furstespegel. Byter skepnad.
Vad hände med Åsa Linderborg? Och det jag tog fasta på i min betraktelse. Kanske missade du mitt fokus?
Linderborgs framträdande i TV4:s morgonstudio, i syfte att marknadsföra boken, var närmast beklämmande. Långt till det arbetarklassens Västerås där hon växte upp.
Recensenter har pekat på många korrekturfel och dålig redigering. Det förefaller ha gått undan. Kanske har det att göra med kungens födelsedag denna månad och att förlaget vill att boken ska föreligga i anslutning till denna?
Lasse E!
Åsa Linderborg har jag ett kluvet förhållande till. Hon var ju tidigare ledare i V:s ungdomsförbund när Vänsterpartiet hade Sveriges första? partiledare som var aktiv alkoholist. Gudrun Schyman. Mest pinsamt var på en Nobel-tillställning där hon kom ut från VC med trosorna nere vid knäna. Den gången räddade Carl Bildt henne.
Har inte sett att ÅL skrivit om Gudruns alla tokigheter på fyllan. Men ÅL och Susanna Alakoski var ju på väg uppåt i karriären så blunda var ju ett vinnande koncept.
På lördagar kl 19:00 sänds Norsken, Svensken (ÅL) och Dansken i P1 och där har hon berättat att när hon skrivit en bok om Socialdemokratin så slängde hon alla böcker om SAP. Då stack hennes man Peter Schildt. Nu lovprisar hon nye sambon Bengt Ohlsson trots att han är en högerman. Vi har utvecklande samtal. I P1-programmet faller hon in i kören mot Ryssland. Det verkar som det mesta från den proletära uppväxten har försvunnit. Skriver man i AB och medverkar i P1 så får man vakta sin tunga.
Att följa sin invaggade goda ledstjärna kan kosta på när man nått en betydande position i maktens finrum. Absolut inte den bästa mänskliga egenskapen vi har försökt att följa. Ett beteende som vi alla, dessvärre mer eller mindre är besmittade av.
Inte minst visar ett antal före detta S-märkta ministrar prov på en sådan alltför dåligt kalibrerad inre kompass, där mycket önskar allt mer av guldkant på tillvaron trots att vi alla blir avklädda in på bara kroppen när det kommer en dag.
Det är i det sammanhanget girigheten finns när vi skall bygga samhällen utifrån ett högstämt mänskligt ideal som skall innehålla ett bestående, jämlikt mönster för oss alla att naturligt följa som en ryggmärgsreflex.
Intressanta frågor om moral som ligger till grund när vi organiserar samhällen där samarbete är dom viktigaste grundstenarna över generationer. Och dom bästa redskapen därvidlag är människans förmåga att använda ordet, det vill säga vårt språk som bästa kommunikation. Något som är ytterst viktigt att alltid försvara i yttrandefrihetens namn med samvetets inre röst där det sociala omdömet skall leda till goda resultat i praktisk verklighet.
Lättare sagt än gjort vilket är något mänskligheten brottats med och då inte minst under dessa orostider när krigets tillskyndare hörs allt tydligare.
Ett framtidsscenario som ser ganska dyster ut och då inte minst när man spånar tydliga tecken hur världens största makthavare upphöjer sig själv som sanningsvittnen och översåtar i demokratins namn.
Tjaa, 601 sidor om kungen av Åsa Linderborg. Oavsett recensioner ber jag att få tacka nej till att vare sig köpa eller läsa boken. Jag köpte boken ”Den ofrivillige monarken” och det var inte mycket att ha. TV-serien ”kungen och jag” lämnade noll intryck, minns att han tyckte att separata badrum var en bra grej för äktenskapet.
Som jag uppfattar det är huvudpersonen genuint ointressant, lite obekräftat småskvaller, inget olagligt mer än kanske fortkörning, huvudrollen att representera som statschef har han i stort sett skött oklanderligt. Riktigt fult från media är hånet av ett handikapp, dyslexin. Kära Örebroare (i Arboga) blev beryktat men aldrig nämns att han kom på felsägningen med en gång, rättade den med en gång och anspelade med humor på fadäsen senare. Hade viss arrogans från början men den har slipats bort. Valet av partner kanske har inverkat positivt, Victoria som ung fick en gång frågan vem som bestämde hemma, t ex vad man skulle se på TV. Hon skrattade lite undvikande men så kom det: ”det är mamma som ställer allt tillrätta om det är något”.
I grunden är jag för republik (vad annars) men om nu svenska folket i princip accepterar statsskicket så får det vara o k. Och vad boken beträffar så kommer det ut ca 17.000 volymer om året, alla är inte bra.
Det är mycket som hänt i välfärdsstaten Sverige de senaste 50 åren av mitt liv. Sista gången, som man från socialdemokratiskt håll försökte sig på ett klart steg bort från det kapitalistiska klassamhället, kunde man i LO:s tidning vid mitten av 1970-talet läsa: ”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”
Löntagarfonder stod på dagordningen.
Från kinesiskt håll var man intresserad. Det vet jag eftersom vi var några stycken aktiva medlemmar i SKvf (Svensk-Kinesiska vänskapsförbundet), som blev uppsökta av tjänstemän från Kinas ambassad. De ville veta mer. För min del sa jag genast att jag kunde alldeles för lite, framförallt om ekonomi, för att jag skulle kunna vara behjälplig med deras frågor om eventuell ”svensk socialism”.
Vad gör löntagarfondernas förvaltare idag? Satsar massor av svenskars pensionsbesparingar i Northvolt! Dessutom mot regler som skall minimera riskerna. Försvaret för ”fadäsen” är den vanliga. Det rör sig bara om några få procent! Små, små steg har på 50 år blivit allt starkare kapitalägare.
Tjänstemannaansvaret i Sverige avskaffades den 1 januari 1976, vilket innebar att tjänstemän inte längre kunde hållas straffrättsligt ansvariga för att inte följa lagen på samma sätt som tidigare. Det hände alltså ungefär samtidigt som LO:s tidning hänvisade till både Marx och Ernst Wigforss. Nu kanske förvaltarna av löntagarfonderna inte är några tjänstemän. Nä säkert inte; de tjänar inte svenska folkets sak. De gör som kapitalistklassen numer ägnar sig mest åt, de spekulerar.
Vad jag vet har ingen kines på sistone fått för sig att studera ”svensk socialism”.
Sverige av idag kan inte ens kallas för en borgerlig demokrati. I en sådan demokrati finns det nämligen informationsfrihet. Den friheten har EU-byråkratin avskaffat på alla medlemsländernas vägnar, och inga protester har kommit från riksdagspartierna eller från svenska massmedia; inga av betydelse i varje fall. Om man då som Åsa Linderborg får sin inkomst genom att skriva och få det skrivna publicerat, ja då får man problem. Då får man välja mellan anpasslighet, som ger den inkomst man vant sig vid, eller byta till ett yrke som kräver att man sänker sin välfärd.
2007 kom en bok av Åsa ut. I Aftonbladet skrev Mats Gellerfelt: ”Åsa Linderborgs ’Mig äger ingen’ kommer att räknas till de klassiska svenska barndomsskildringarna”. Rubriken på recensionen löd: En helt enkelt underbar bok. Så tyckte även jag, och jag tycker det än. Men både Åsa och jag har blivit 18 år äldre. Naturligtvis har vi förändrats.
Hej,
beträffande din åsikt om Åsa Linderborgs kritik av Martin Kragh så delas den inte av alla.