Efter att ha förlorat upp till 60.000 soldater i fem års strider, har den syriska armén plötsligt fått sin största seger i kriget – öppnat upp en väg genom Jabhat al-Nusra och andra rebellstyrkorna runt Aleppo och effektivt knutit sitt öde till Rysslands flyganfall utanför staden.
Rebellernas försörjnigslinjer från Turkiet till Aleppo har blockerats, men det är inte allt. I många månader var regimens egna militära myndigheter – tillsammans med tiotusentals civila, däribland många kristna – instängda i Aleppo i händerna på Nusrasoldater under arméns beskjutning och fallande murbruk, tills armén öppnade huvudvägen mot söder.
Under denna period, var enda sättet att ta sig till Aleppo med flyg, eftersom armén höll en liten halvö av territorium från och till flygplatsen – jag flög ut en natt med ett militärflygplan fyllt av sårade syriska soldater.
Men förhållandena är nu de omvända. Det är rebellerna som nu är omringade, tillsammans med tiotusentals civila i sin sektor i staden – men de har ingen flygplats för att undsätta dem.
Från erfarenheter av många andra strider i detta fruktansvärda krig, är det osannolikt att någon offensiv kommer mot centrum av denna den största av Syriens städer; snarare kommer det att bli en långsam och seg belägring för att tvinga rebellerna att ge upp.
I en ironisk svängning i nutidshistorien, har de två shiamuslimska byarna Nubl och Zahra – vars folk varit omgivna av rebeller och svultit under tre år, hjälpta endast av syriska militärens förnödenheter från luften – har nu återtagits av den syriska militären.
Nu kommer människorna i den rebellkontrollerade delen av Aleppo att känna samma känsla av isolering – och utan tvekan utsattheten från bomberna från sina belägrande. Människor har alltid rört sig mellan de två sektorerna i staden – kommer dessa passager nu stängas nu? Och hur är det med de tiotusentals civila som nu strömmar norrut mot Turkiet?
Aleppo kom sent med i kriget. Av något slags historisk mirakel, förblev staden befriat från kriget fram till 2012, då rebeller – på väg till Damaskus – lyckades nästla sig in i den gamla staden. Dess gator brändes i månader svårt av eldstrider. Nu verkar Aleppo vara den första av Syriens storstäder som effektivt är tillbaka i händerna på regimen.
Vad kommer härnäst? Återtagandet av den romerska staden Palmyra? Upprensningen av av områdena runt Deraa (känt från Lawrence av Arabien)?
Och än mer dramatiskt, när ska den syriska armén, dess allierade i Hizbollah och ryska flygvapnet sätta kurs på Isis ”huvudstad” Raqqa?
Isis, som håller Palmyra, måste nu betrakta den dramatiska utvecklingen de senaste timmarna med stor oro. Det eviga Sunni ”islamiska kalifatet” i Syrien ser inte så evigt ut längre. Är det därför de sunnitiska saudierna plötsligt erbjudit sig att skicka marktrupper till Syrien? Och varför är turkarna så nervösa? Jag tvivlar på att någon fäller tårar i shitiska Iran.
Hur som helst, den saudiska militären har redan fått sina fiskar varma i det skamfulla Jemenkriget. Eller, när turkarna skickar sina egna Natosoldater över den syriska gränsen – förmodligen riskerar de då att attackeras av ryssarna – vilket är en mardröm som både Washington och Moskva måste undvika. Annars kommer vi att befinner oss i en ny Gavrilo Princip-ögonblick – och vi vet alla vad som hände 1914.
Robert Fisk
Översättning (Knut Lindelöf) av Robert Fisks artikel i Independent 5 februari 2016.
”Dess dator brändes i månader svårt av eldstrider.” Illa för datorn, men skall det möjligtvis vara ”gator”?
Möjligen …
En intressant artikel i saken, med många intressanta läsarkommentarer finns att ta del av här.
Det behövs ingen ”rysk propaganda”, det räcker med att man läser mellan raderna, eller oftast i raderna, i den svenska pressen, för att få saker och ting klart för sig. Som nu i Håkan Holmbergs ledare i dagens UNT ”Om Aleppo faller”.
Alltså inte ”Om Aleppo befrias”, ifrån väpnade band som stöds av Saudiarabien och andra mörka arabiska krafter. Klarare kan det inte uttryckas att Holmberg, UNT och väst ser kriget i Syrien som en fråga om att störta Assad. Det som komplicerat läget är att till deras egna terrorister har nu sällat sig en ”outsider” nämligen IS.
Men Holmbergs ledare avspeglar också inställningen att det rör sig om en konflikt med Ryssland, som enligt Holmberg ”hoppas kunna utnyttja sitt engagemang i Syrien för att på något sätt få västvärlden att finna sig i annekteringen av Krim och försöken att annektera östra Ukraina och upphäva sanktionerna som bidrar till den allt mer påtagliga försvagningen av den ryska ekonomin.”
Detta är, som Holmberg medger, ”ett högt och farligt spel”. Men frågan är om det är Ryssland som spelar ”högt och farligt”.
Holmberg sätter dock sina förhoppningar till de Saudi-stödda terroristerna i Syrien, de som bland mycket annat, haft ihjäl folk i kristna bosättningar:
”Det enda som i dag skulle kunna förändra spelplanen är om rebellsidan kan återta territorium, vilket rimligen kräver aktivt engagemang utifrån. Att USA skulle gå in militärt, mot Ryssland, är inte sannolikt. Möjligen kan USA i någon form stödja en intervention från Saudiarabien, på samma sätt som man förra året gjorde i Jemen. Turkiet, som också skulle kunna agera, vill troligen inte ta risken.”
Vad Holmberg inte verkar medveten om är att USA och Turkiet är lite på kollisionskurs, där USA vill stödja den kurdiska militära insatsen, som i första hand inte är ute efter att störta Assad utan skapa ett oberoende Kurdistan.
Så ”stor oreda under himlen”, som Mao sade. Men om det därför kan sägas att ”läget är utmärkt” är jag inte säker på.
För er som tror att det bara är Ryssland, Iran och Hamas som stödjer ”Assadregimen” kan här läsa en artikel ”Obamas katastrofala förräderi av de syriska rebellerna” som hävdar att Assad också får kraftfullt stöd från den amerikanska regeringen!