Anden släpptes ur flaskan igår (2025-02-13) med meddelandet om att Trump pratat med Putin i telefon i 90 minuter och att USA:s nye försvarsminister Pete Hegseth nästan samtidigt talat klarspråk med Natos högsta garnityr i Brüssel.
Vår svenska krigiska överhet kommer nu tvingas inse att kanske inte Krim kommer att kunna återerövras från Ryssland. Kanske t o m det omöjliga kan inträffa att de fyra annekterade oblasten måste gå samma väg. De är säkerligen överrumplade och kommer ha svårt att hålla masken. Upprördhet leder emellertid ingen vart.
Bilden att ”de tappra ukrainarna – trots brist på soldater, vapen och ammunition – håller stånd mot brutala ryssar på slagfältet” – är ännu bergfast och upprepas mekaniskt. Som om den militära kraftmätningen stode mellan två likvärdiga. Men det har inte varit fallet någon gång under detta krig. Ryssarnas första intrång var visserligen en missbedömning och ledde till reträtt. Och den ukrainska offensiven hösten 2022 ledde också till en annan taktisk rysk reträtt. Men dessa partiella ukrainska framgångar vände inte kriget, ryssarna bytte bara taktik och koncentrerade sig helt på ett långsamt utnötningskrig.
Hela världen vet – och har länge vetat – att Ukraina inte kan vinna kriget, och att USA kommer att dra sig ur av ekonomiska och andra inrikespolitiska skäl. Men än försöker man i Europa hålla stridsmoralen uppe. Det vilar inte så lite av ”Den tappre soldaten Švejk” över t ex Pål Jonsson – för att ta ett litet exempel.
Nu tvingas svenska politiker och militära experter kommentera denna nya chockartade situation. Vad ska de säga? Vulgärbilden av Putinryssland är ju så till den grad inhamrad att den är mycket svår att backa bort ifrån. Därför upprepar man, så gott det nu går, den gamla – nu förgasade – ”sanningen”; att vi måste rusta oss till tänderna, annars anfaller Putin Baltikum och Norden inom en tre- till femårsperiod. Och, en fredsuppgörelse utan Zelenskyj, von der Leyen (Macron, Scholz…) är helt oacceptabel.
Men vad har man att sätta emot? Ingenting!
USA har sedan 1945 varit Europas säkerhetsgarant, först mot Sovjet och efter Berlinmurens fall mot vad de menat vara ett allt mer hotfullt Putinimperium. Det här har alla USA:s Europaallierade sedan länge inrättat sig efter. Nu går den epoken i graven.
Eftersom sprickan i Europa mellan krigshökar gentemot Ryssland (Storbritannien, Sverige, Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen…) och fredsduvor gentemot Ryssland (Ungern, Slovaken, Tyskland…) är så djup är EU irrelevanta inför en fredsförhandling om Ukraina. Med tanke på deras tidigare svek och sabotage mot alla tidigare försök till förhandlingslösniingar (Boris Johnson, Stoltenberg, von der Leyen…) är hela detta gäng inklusive Zelenskyj omöjliga att lita på. Därför måste de köras över.
Så länge Joe Biden satt i Vita huset var Ukrainakriget USA:s (med medlöpare) krig mot ärkefienden Ryssland, för att bryta Rysslands ökade ekonomiska inflytande i Europa (Putins imperiedrömmar), som i brist på egna energitillgångar för sin industri blev allt mer beroende av billig rysk naturgas. Det är vad det hela i grunden handlade om. Men det kriget är nu förlorat – åtminstone så länge Trump sitter i Vita huset.
Nu när USA fått nog och gör allt för att dra sig ur Ukraina, hamnar Europa i verklig knipa. Pete Hegseth säger visserligen att Nato ska bestå, men USA kommer inte längre att betala, det ska Europas Nato-länder göra med 3-5 procent av sin BNP.
Det här bäddar för en framtid av ännu djupare klyftor mellan Europas länder. De kommer aldrig kunna enas om att satsa så mycket på sitt försvar, ännu mindre att bilda en stark europeisk försvarsunion. Mot vem? kan man då fråga sig. Och den frågan kommer man inte kunna svara samfällt på. De som svarar ”mot Ryssland” kommer att plädera för mera EU och egna kärnvapen. (De enda i EU med kärnvapen är Frankrike när Storbritannien nu lämnat). De som kommer att vilja normalisera förhållandet och närma sig Ryssland (Ungern, Slovakien, Tyskland, Italien…) kommer sätta sig på tvären. Om Tyskland ska överleva som industrination måste man återuppta gashandeln med Ryssland. På detta hänger väldigt mycket av hela Europas ekonomi i framtiden. DN förespråkar idag (2025-0214) i sin huvudledare att svenska soldater bör skickas till Ukraina (sic!).
Det enda argument med något lite relevans är att Trump med sin nya yviga politik förstör demokratin och allt Väst kämpat för i tre års krig mot diktaturen, och att Trump och Putin med sin nya vänskap bevisar sitt gemensamma ”autokratiska sinnelag” genom att göra upp över huvudet på alla småstater.
Men återigen, vad kan von der Leyen, Rutte, Kallas, Scholtz, Stubb … och Kristersson/Jonsson… göra utom att klaga och spela sårade storheter? Ingenting, blir återigen svaret. De är helt överspelade, genom oförståndet att låta sig föras bakom ljuset av sin omhuldade och nu utröstade Bidenadministration. De satsade på fel häst.
Jag frågar, vad skulle Sverige och och Finland i Nato att göra? Eller, vad tjänade man på DCA-avtalen? Det kan de nu försöka förklara, nu när alla inser att vi måste klara vårt framtida försvar i stort sett själva.
Fredsuppgörelsen måste så småningom utvidgas till nya överenskommelser om säkerhetsordningen i Europa mellan världens stormakter (inklusive Kina – det gäller ju också Arktis).
Med det är vi tillbaka på ruta 1 – december 2021 – då Ryssland föreslog förhandlingar om en ny säkerhetsordning för Europa för att lösa Ukrainakrisen och för att få stopp på Natos utvidgning österut. Hade USA och Europa inte avvisat det, hade Ukraina kunnat sparas detta förödande krig. Det är inte lite bittert…
Intressant, och delar din frustration Knut L, Ukraina blir en utmaning för EU. Framförallt med tanke på att EU varken är förberedda för den här snabba omsvängningen av USA:s utrikespolitik, haft ett konstruktivt diplomatiskt parallellt spår för att lösa det med Ryssland och inte heller kunnat få medlemsstater att enas om framtiden. Positivt är ju att många europeiska länder inte anser Nato vara relevant och istället fokusera på fredsbevarande styrkor. Det måste ju också resultera i diskussionen om ett neutralt Ukraina. Märkligt nog har det varit väldigt lite diskussion om FN och om ett fredsbevarande uppdrag ska konstrueras under FN-flagg. Kommer ihåg hur Margot Wallström var aktiv i FN vilket Sverige kunde ha varit om de haft progressiva politiker som stått upp för svenska ideal och fredspolitik. Nu sticker Sverige ut genom att Moderaterna enträget påstår att Ukraina ska gå med i Nato och oppositionen är skrämmande tyst. Om EU ska förändras måste väl progressiva partier ha modet att diskutera fundamentala frågor som Nato, fredspolitik och konstruktiva lösningar i FN?
Ett ljus i tunneln var i alla fall att Vänsterpartiet vill pausa DCA-avtalet och att Socialdemokrater för Tro och Solidaritet efterfrågar äkta internationell solidaritet och inte bara strävan efter ekonomisk vinning och tomma ord som ”Sverige först”. Äkta solidaritet med ukrainska folket borde ju vara strävan efter demokratiska val för att låta dem välja ledare som kan leda landet mot något nytt? Ukraina har verkligen blivit förlorare på så många sätt och ukrainska arbetarklassen lidit enorma förluster. Det minsta man kan kräva är väl att de får tycka till om sin egen framtid, men det tycks ju EU inte ha någon strategi för.
Vad trodde ansvariga svenska politiker egentligen när Sverige sökte medlemskap i Nato? Som det ser ut nu, är alla satsade pengar från Sveriges sida i Ukrainakriget helt bortspelade efter att lyssnat till Zelenskyjs ständiga upprepningar om pengar och vapen till Ukraina att försvara sig. Pengarna som aldrig fanns för att hjälpa utanförskapets medborgare i Sverige, människor som legat ute nu i vinter på barmark och kanske frusit ihjäl.
När jag frågat svenska partiledare genom åren, varför man aldrig gjort något för att försvara de mest svaga i samhället, har jag alltid fått till svar – ”att det finns inte något intresse eller inskrivet i lagstiftningen att kunna hjälpa dessa utslagna stackare.”
Men av de som haft turen att kunna försörja sig, så har endast ”överklassen” fått rejäla lönelyft. Ändå klagade regeringarna som suttit vid makten att det alltid saknades pengar i Sverige. Men att slösa som det har gjorts nu till detta Ukrainakrig; som redan var misslyckat från början, det kunde man tillåta sig från ”Maktens män och kvinnor” i riksdagen. Hur hela denna röra av misstag som svenska politiker begått kommer påverka våra liv i Sverige, blir ingen glad läsning om vi får veta sanningen som medborgare i landet.
EU, Nato och all annan dåraktig inblandning av svensk utrikespolitik med mestadels misslyckanden, kommer att påverka Sveriges befolkning negativt. Det är bara att gå ut och titta på gator och torg alla dygnets 24 timmar, så ser ett tränat öga vad som händer i vårt land.
Alla borde läsa vad som skrivs på ”lindelof.nu” och Knut Lindelöf med sina medarbetare är ett föredöme för all journalistik som skrivs! Jag överdriver inte, jag har följt ”lindelof.nu” i åratal som läsare. Och så kommer jag även göra fortsättningsvis hädanefter.
Tack Bengt Berg. Jag ska hålla på så länge jag orkar.
Göran Greider verkar tillhöra undantagen i svensk media i sin kommentar till vad som är på gång i Ukraina när han idag skriver att ”Det stora misstaget sedan anfallskriget startade är antagligen att de europeiska staterna inte alls försökt sig på några diplomatiska kontaktförsök med Ryssland.” Istället blev det krig och ”därmed har hela saken till slut överlämnats till Donald Trump som helt saknar förståelse för annat än makt.”
Man kan bara hålla med Göran Greider. Det beklagliga är att de europeiska politikerna ännu inte har förstått, utan framhärdar i att frågan skall lösas militärt.
Ja och denna utveckling visar så tydligt att vi kritiker haft rätt från början. Detta krig kunde aldrig lösas militärt av Ukraina, på 3 år har Ukraina i princip inte kommit någonstans, tvärtom, om än sakta, så förlorar de mark för var dag som går. De har mer att vinna vid förhandlingsbordet än att fortsätta detta vettlösa krig.
Men Zelenskyj vill inte, för han vet att hans dagar som internationell kändis är över så fort det blir fred. I Ukraina pågår av Zelenskyj även ett ”krig” mot oppositionella, Zelenskyj har blivit alltmer auktoritär, nyligen satte han sanktioner mot flera oppstionella politiker, aktörer, allt för att säkra sin sinande makt.
Hur kunde EU bli så hjärntvättat i tron att Ukraina skulle ta tillbaka Krim för att inte säga de annekterade områden som tagits över av Ryssland? Det är galenskap då ryssarna vinner med mer befolkning/manskap och mer vapen, ja tom kärnvapen om de så vill. Det är också galenskap att Europas elit lagt så mycket tid, pengar och intresse i detta krig att de nu inte kan slita sig från tanken att kriget ska vinnas på slagfältet, just nu efter J.D Vance tal i Tyskland agerar Europas elit nu med bestörtning för att USA inte vill eskalera kriget.
Herregud säger jag bara, och alla politiker, journalister spelar med. Borta är den tid då Sverige sågs som ett fredssökande land.
Tyvärr så har ju Trump stött på patrull i sina ansträngningar, risken finns att europeiska krigshökar får som de vill och på ett eller annat sätt får Trump att eskalera kriget istället. Man kan bara ana vilken enorm påverkaskampanj som nu riktas mot USA av inte minst Sverige. Hoppas verkligen Trump står emot.
Dikt i tider av omstörtning
Usch ja narrativ smälter med vårisen
bildar små rännilar
Det som skulle bli blev intet
Carl Bildt är besviken
Koalitionen av förblindade
människor kollapsar på vägen till jobbet
ity stämningsläget är förvirrat
och slogans måste smugglas ned i sopcontainrar
som växer runt Högkvarteret
major Paasikivi återvänder till Lotta Svärd och Fältskärns berättelser
det enda trygga när lögnerna rullas upp
Allt var en enda lång dröm
En mardröm tar vid
Utan undantag – i varje krig innebär det att oskyldiga blivit offer, som om denna dödsbringande handling – om jag uttrycker mig så – vore i likhet med en skiss på ett papper där maktens utövare ritar om bilden ifall den inte passer just för tillfället.
Är det en sådan cynisk och grym verklighet, människor i Europa återigen kommer att förhålla till? Det är då ordet glömska borde bli en viktig påminnelse att lyfta fram och begrunda, när moral blivit ett borttappat värde som innebär risk att kanonerna skoningslöst tillåts verka utan minsta tanke på vad det innebär att vara en civiliserad människa med ansvar för livets värn.
Det är då i ett sammanhang den rådande makten över människors liv borde ägna en tanke åt konsekvenserna av deras beslut. Beslut vars verkan sliter upp förödande sår på platser där människor tillsammans försöker bygga livskraftiga samhällen i sin enkla vardag och önskar inget annat än att leva harmoniskt med sina likasinnade grannar. Människor med familjer som då blir offer för ett cyniskt och makthungrigt spel utan möjligheter att välja bort vad kriget gör med dom, också i ett framtida perspektiv.
Samtidigt ser jag som bevis på detta, verkliga bilder i min TV-apparat där barnen, mycket sakta tar sig fram, tillsammans med sina vuxna beskyddare, bland betongskeletten på bägge sidor om en lerig väg ,och där söker en omöjlig fästpunkt för att finna något mål mot en ljusnande framtid. En sådan framtid vi måste unna varje litet barn, varhelst det befinner sig, ty dessa minsta små är levande offer i krig för en cynisk makthunger, som när jag var ung, ingen vuxen skulle utsätta något barn för.
Jag tänker på min kontakt med någon av dessa mycket oförstörda barn och då vilken framtid vi erbjuder som dom inget ont anar. Så klart man tänker, ”om barna får det som vi” i jämförelse under vårt inträde till vuxenvärlden på 50-60 och 70 talet.
Nog fanns det förutsättningar att göra så mycket bättre med tanke på vårt – minst sagt mycket dåliga underhållsarbete som förekommit över läng tid.
Som sagt, framtiden befinner sig inte enbart i morgon eller några år framför oss, utan den verkar alltid i ett oändligt tidsperspektiv. Så, underhållsarbetet upphör aldrig, vad än Trump och hans gelikar eller andra likasinnade säger, ty det är livets meningsfulla värv.
Knut L!
Mot din analys kan man invända att den kanske har en väl optimistisk grundton. Du skriver om ”säkerhetsordning” och en utvidgad fredsuppgörelse för hela det världspolitiska systemet. Men varför skulle det bli så? Varför skulle det inte bli mer imperialistiskt elände, varest stormakter i praktiken lägger under sig regioner i världen? Kina var under eländig yttre dominans 1839–1945, och det blir kanske samma sak för Europa och västorienterade stater i Asien (Japan, Republiken Korea [Sydkorea], med flera)? Fast med andra stormakter i ledningen. FR Kina som översittare; ombytta roller.
I en analys skall man ta med alla viktiga punkter som meningsmotståndare säger. Du hoppade över det som Oscar Jonsson skrev i Dagens Nyheter: ”Och allt möjliggörs av det stöd som Ryssland får från Kina, Iran och Nordkorea.” Du kritiserar dem som har hotbilden ”krig mellan Europa och Ryssland”. Men hotbilden behöver kanske vidgas till att ”stormakters imperier ligger i rasande och ökande konflikt, varest mellanstora och mindre stater trampas ner”.
Problemet är kanske att Europa och västorienterade stater är i en svaghetsperiod, så som indiska underkontinenten och Kina var – med förödande följder för världen då som nu? (Jag skall skriva en artikel om det.)
På tal om naturgas är gas lite bättre än kolenergiverk, men världen tvingas nog sluta med alla fossila bränslen. Så visst har naturgas betydelse på kort sikt, vilket kan påverka ”överlevnad som industrination”, men inte på lite längre sikt.
På tal om kol kunde man säga så här: ”Folkrepubliken Kina är världens värsta och mest hänsynslösa imperialistmakt. FR Kina driver sin stigande makt genom att bränna kol, vilket är samma sak som att driva krig mot jordens existens för egna imperialistiska ambitioner. Europa has tagit ansvar för jordens existens genom att sluta med kol, och FR Kina utnyttjar det för ett imperialistiskt ’kolkrig’ mot Europa – vid sidan av FR Kinas proxykrig mot Europa genom Ryssland.”
Ja, det var lite kannstöperi.
Jan Arvid G!
Du sa det själv; kannstöperi. Men det är bra. Det viktiga är att inte hålla med och stryka medhårs, men att hålla sams.
Knut L!
Vem är sams?
Svar direkt:
Du och jag t ex. /KL
Vi minns alla hur Europas ledare attackerade Ungers Orban för han åkte till Putin för samtal, även Magdalena Andersson krävde att Orban skulle straffas. Nu står alla Europas ledare och ropar i kör att de vill vara med i samtalen med Putin.
Zelensky är slut.
Nato är slut (vilket borde ha skett redan på 90-talat när Warszawapakten upplöstes). EU kommer att ta slut. Vad som borde uppmärksammas mer är det fantastiska utspel från Trump är att Kina, Ryssland och USA skall nedrusta sina kärnvapen med 50 procent, men tyst i MSM om det (är man inte glada över det?).
Man kan drömma att de träffas i Moskva – Putin, Xi and Trump – den 9 Maj på Segerdagen över nazismen och meddelar det.
En ny världsordning utan en världspolis är revolutionärt tänkande i en tid när nukleära bomber avsäkrades på baser runt om i Europa! Jan Arvid Götesson, är polemik din enda verklighet?
Dan Johan K!
Ett nytt och fredligare tillstånd efter en konflikt har mänskligheten hoppats på många gånger. Hittills har önskan inte gått i uppfyllelse. Erfarenheten visar, att stormakter är hänsynslöst imperialistiska, eller blir det, när en annan stormakts inflytande minskar.
Jag företräder blott en linje som hittills visat sig vara realistisk. Därför diskuterar jag följande möjliga framtid: Ukrainakriget har slagit om till att bli Folkrepubliken Kinas proxykrig mot Europa; om östblocket (FR Kina, Ryska federationen, Demokratiska Folkrepubliken Korea, Islamiska Republiken Iran) är framgångsrikt i Ukrainakriget, kommer vi nog att få se en period av försök till ”Hongkongisering” av Östasiens stater nära FR Kina och DFR Korea, och av Europa, möjligen förenat med militära angrepp. Ingen multipolär fred, alltså.
Så ser jag det. Jag kan varda vederlagd av världshistoriens yttersta dom. Jag förvånas bara av oviljan bland lindelof.nu:s skribenter, att diskutera andra möjliga framtider än den multipolära fredens relativa lyckorike.
Jag tror inte alls på en åsiktsstrid och alltid slå till med storsläggan som ett vapen i diskussioner! Människan har dock en hjärna att tänka med.
Dan K och Jan Arvid G!
Jag tror också att det i nuvarande kaotiska omställningsperiod finns stora risker att världen inte alls går in i ett ”multipolärt lyckorike”. Därför måste vi – som ännu har privilegiet att informera oss utan att riskera nackskott, fängelse eller en bomb i skallen – akta oss för att försköna varken framtiden eller historien. Någon ”regelbaserad världsordning” med USA som herre på täppan är redan passé. Att Trump för en bitvis vettlös känslostyrd och intuitiv politik riskerar att något helt oväntat skräckscenario plötsligt kan komma att uppträda. Just nu tassar vi på mycket tunn is. Men att skylla det nuvarande världskaoset på Trump leder ändå till kortslutning. Trump är svaret på 30 år av galen US-amerikansk utrikes- och inrikespolitik. Låt oss fortsätta ett öppet samtal.
Det svårt att veta hur framtiden kommer att gestalta sig, men jag tror att tre stormakter är bättre än en hegemon. Ökad diversitet i detta fall kan vara en fördel då olika ekonomier och olika politska system har att försöka komma överens.
Ryssland, USA och Kina är de stora kärnvapenmakterna och de har alla skäl att försöka uppnå en gemensam plattform. Ingen av dem vill ha kärnvapenkrig. De har säkert nått insikten att de inte kan börja kriga mot varandra, utan fredlig samexistens är det enda alternativet.
Deras tal inför FN (kommer inte ihåg året, men det var under covidepidemin) så talade både Putin och Xi om samarbete grundat på en win-win situation. Bidens tal däremot var mer konfrontativt men sådan policy kommer inte fungera i en multipolär värld.
Hur det går för oss småfolk är en annan fråga när elefanterna börjar trampa runt.
Blir en multipolär värld annorlunda?
Kan nykomna stormakter agera annorlunda än de tidigare, USA senast? Vad betyder det att USA:s födelse byggde på en gigantisk våldtäkt mot flera folk och att man fortfarande styrs av myten om en ensam cowboy som med våld skapar ordning och rättvisa enligt sitt eget kynne? I vilken grad styrs vi av dessa narrativ som USA:s senast tillkomna vasall? Hur ser verkligheten ut och vad är det som gäller, verkligheten eller narrativet?
Menar de som styr Sverige t ex allvar med att vi inom några år kommer att ha ett krig mot Ryssland eller är det ett narrativ som har andra syften?
Ryssland har en av världens största militära styrkor, med cirka 1,3 miljoner aktiva stridserfarna soldater och över 2 miljoner i reserven. Dessutom har de en stor arsenal av stridsvagnar, stridsflyg och kärnvapen.
Sverige kan efter en tid skrapa ihop cirka 50.000 soldater (inklusive hemvärnet med c:a 20.000 soldater) och en mindre mängd stridsfordon och flygplan. Ca 4.600 soldater och officerare är kontinuerligt tjänstgörande.
En stor del av det svenska försvaret är inte inriktat på att som förr försvara Sveriges gränser, utan på att sättas in varhelst Nato begär det, ofta utanför Europa (t ex Afghanistan). Om vi blir angripna så säger Natos artikel 5 att Nato är skyldiga att bistå oss, men hjälpen kan variera i omfattning – det betyder inte automatiskt att Nato-länderna skickar trupper, men de är skyldiga att vidta åtgärder för att hjälpa till, vilket kan inkludera militär hjälp, underrättelsestöd och logistik.
Sveriges kontinuerligt tjänstgörande försvar på 4.600 soldater kommer om de befinner sig i Sverige att vara utplånade på några veckor om man dömer efter antalet stupade i Ukrainakriget. Vår försvarsminister vill rusta Sverige, men har sannolikt bidragit till att rusta Rysslands militära styrkor ännu mer, Kreml måste ju ha noterat att det tidigare allianfria Sverige nu ingår i en antirysk militärallians och har 17 amerikanska baser på ssitt territorium.
Så, menar försvarsministern allvar när han vill förbereda oss på ett krig mot Ryssland inom några få år eller är det ett narrativ med andra syften medan praktiken talar ett annat språk? Om Ryssland vill sluka Sverige, varför har man inte redan gjort det? Ser Sveriges relation med Ryssland ut på samma sätt som relationen mellan Ukraina och Ryssland? Kanske i ett avseende. Ett Ukraina i Nato hade sannolikt inneburit att Ryssland förlorat sin stora flottbas på Krim och att Svarta Havet tagit ett steg närmare ett Nato-innanhav. Nu har Östersjön istället blivit ett Natos innanhav. Nu beror det på vårt agerande om vi ökar krigshotet, för Ryssland kommer inte att acceptera att vara instängt i Östersjön. Provokationer från vår sida kommer att få sitt svar. Har vi verkligen styrka att sätta kraft bakom våra provokationer?
Sven Andersson!
Vad betyder det att Rysslands (Inklusive Socialistiska rådsrepublikernas unions) födelse byggde på en gigantisk våldtäkt mot flera folk, från centraleuropa till Stilla havet, och att man fortfarande styrs av myten om en ensam tsar som med våld skapar ordning och rättvisa enligt sitt eget kynne?
Jan Arvid G du har säkert en poäng, problemet är att Sovjet/Ryssland förlorade det Kalla Kriget och USA vann detsamma. Och som segrare fick de tyvärr fullt utrymme som ensam supermakt att få utlopp för sin cowboy-kultur. Denna cowboykultur är beskriven i 3 volymer av Robert Slotkin om ”The Frontier”.
Vi matas varje dag med denna kultur, varje gång vi ser en amerikansk film där den ensamme hjälten (med lagbrott i rättvisans tjänst) återställer ordningen och nästan alltid med våld får vi en ny dos. I det ryska fallet så beskrevs nästan alltid Ryssland som en befriare som gav t ex Centralasien en kultur och befrielse från sina emirer. Emirerna höll sig dessutom ofta med ryska slavar som befriades av ryssarna. En del andra folk som armenierna och en del folk i sydöstra Europa såg Ryssland som befriare från turkarna, speciellt om de tillhörde någon av varianterna av ortodoxa.
Denna historieskrivning tog en paus under Lenin då man var mer kritiska till rysk kolonialism. Efter Lenin var nog Sovjet det enda land i världen där man inte kunde hitta Marx skrifter om den ryska tsarismen. I USA och t ex Australien har vi Terra Nulius – myten på ett annat sätt än i det ryska fallet. De kristna kolonisatörerna i USA var dessutom ofta vägledda av den 5-e Mosebokens skrivningar om vad man bör göra med Kanaans folk eller andra mörkare folkslag.
För mig är det tydligt hur den våldsamma kolonisationen lever kvar i dagens bosättarkulturer. Jag har en känsla av att länder som inte varit utsatta för en typ av kolonisation som totalt utraderat en ursprungskultur är fredligare. Hur ser du på situationen i Australien när det gäller dessa frågor?
I San Francisco känner jag åtskilliga ”armenier”, vars fäder eller förfäder flydde undan det turkiska massmordet kring första världskriget till Ryssland. Där växte de upp, och efter ännu ett världskrig krånglade sig en del över till USA och SF. Med ryska som modersmål hörde de till ”the Russian Community” här, men var och är noga med att kalla sig armenier, vars språk de sällan behärskar.
En liknande historia finns om greker som flydde till Sovjet efter andra världskriget. En del hamnade en generation senare i SF.