Vladimir Putins nationalism är verkligen inte lätt att få grepp om. Möjligtvis är detta avsiktligt för att skapa ökad handlingsfrihet? I sin artikel från 2021 säger han t ex så här när det gäller Ukraina:
”Of course, some part of a people in the process of its development, influenced by a number of reasons and historical circumstances, can become aware of itself as a separate nation at a certain moment. How should we treat that? There is only one answer: with respect!”
Men å andra sidan citerar han med uppenbart gillande en rysk historiker som menar att:
”…the republics that were founders of the Union, having denounced the 1922 Union Treaty, must return to the boundaries they had before joining the Soviet Union. All other territorial acquisitions are subject to discussion, negotiations, given that the ground has been revoked. In other words, when you leave, take what you brought with you.”
Det innebär i princip ett förnekande av dagens erkända gränser till förmån för de historiska gränserna, vilket speciellt i Europa oundvikligen skulle leda till krig utan slut.
Putin är alltså fortfarande oklar på vad han anser om vad som är den ryska nationen men konsekvent i bemärkelsen att en framtida fred i Ukraina verkar landa på de gränser för Donbass och Krim som Putin anser är de historiskt ryska (före 1922).
Anders Carlsson K:s f d ordförande uttryckte det nyligen ungefär som att Putin bara pratar om ryssar inte ukrainska ryssar. Egentligen är det på samma sätt som Zelenskyjs regim ibland ser på den ryska minoriteten, de är ryssar helt enkelt, inte framförallt ukrainare av rysk etnicitet. Putins oklarhet går kanske att koppla till att han ju både är ledare för en multietniskt rysk federation (med 22 republiker och 4 autonoma områden) som han försvarar mot upplevda hot, samtidigt som han ser delar av Ukraina, Ryssland och Belarus som tillhörande samma (etniska) nation. Det är uppenbarligen något som han anser viktigt med tanke på hur mycket hans tal och artiklar betonar denna fråga.
Jag kan förstå om han anser att delar av Ukraina, Ryssland och Belarus tillhör samma nation ur ett etniskt, kulturellt och språkligt perspektiv, men skulle detta leda till krav på att förena dessa delar till en nation, där nation är lika med stat blir det farligt. Trots allt bygger folkrätten i princip på att ”lagt kort ligger” och att erkända gränser är okränkbara (med vissa undantag). Putins oklarheter gällande sin syn på nation (etnisk) och nation (stat) har uppmärksammats av flera författare. Ofta verkar det som om Putin ibland talar om ryskhet som ”den ryska världen” (på ryska ”russkij mir”) d v s i en kulturell och språklig betydelse där människor som talar ryska, delar rysk kultur och har historiska band till Ryssland delar samma ”rysshet”.
Det användes då, ungefär som i den spansktalande, tysktalande eller den franskspråkiga världens Goethe-Institut, Alliance Française och och Spaniens Instituto Cervantes. I andra fall är det en mer etnisk definition där Ukraina, Ryssland och Belorus som tillhörande samma nation. Dessa oklarheter skapar ju onekligen viss flexibilitet. Putin kan samtidigt framställa sig som försvarare av ett ”russkij mir” där många olika etniciteter ingår och en försvarare av rysk etnicitet. Flera forskare verkar ha uppmärksammat denna oklarhet.
Helge Blakkisrud, norsk forskare och författare, uttrycker det som att Putin ”is blurring the boundary between civic and ethnic …”
I ett kapitel i The New Russian Nationalism argumenterar t ex Blakkisrud för att Putin under sin tredje presidentperiod suddat ut gränsen mellan medborgarnationalism och etnisk nationalism.
Istället för ren etnonationalism är det ”rysshet” som lyfts fram som kan inkludera flera olika folkslag. Denna strategi ger Kreml flexibilitet: man kan definiera ”ryskt” på ett snävt men också brett sätt, beroende på politisk kontext (och behov).
Andra forskare har beskrivit Putins nationalism som en ”state-civilization”-modell, där Ryssland ses som en civilisatorisk stat med en unik historisk roll och kulturell mission.
I den här modellen spelar etniska ryssar en ”statsbildande” roll men staten betonar också multietnicitet och inkluderar olika folkslag.
”Stat-patriotism” framhålls, där medborgarskap, lojalitet till staten och gemensamma värderingar är viktiga, snarare än ren etnisk lojalitet.
Alexander C Nehrbass i sin The Putinist Nation argumenterar för att Putin medvetet mobiliserar två typer av nationalism: ”etnisk nationalism” (fokus på etniska ryssar) och ”imperial nationalism” (ideologin om ett stort ryskt inflytelseområde / civilisation) som kompletterar varandra snarare än konkurrerar. Sättet att resonera påminner mig om hur georgiern Stalin av Lenin kunde anklagas för att vara mer storrysk än ryssarna själva. En del författare menar t ex att Stalin föraktade den kaosartade nationalismen i Kaukasus, där varje dal hade sin etnicitet och sitt språk. Araberna kallade därför Kaukasus för ”språkberget”. Stalin tog ställning för den ryska kultur som varit inkörsporten för den västerländska civilisationen och marxismen mot Kaukasus´ primitiva stamfejder.
Sammanfattningsvis kanske man kan hävda att Putin inte i någon enkel mening är etnonationalist. Det är inte t ex Åkessons etnonationalism där svenskhet definieras som ”essens” eller biologisk och där etniska minoriteter bara kan accepteras om de är få.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
En intressant text om Putin och nationalism. Det har från olika håll hävdats att Putin för ett imperialistiskt krig mot Ukraina, att han vill återupprätta Sovjetunionen. Man brukar då hänvisa till ett uttalande där han säger (fritt citerat ur minnet) att upplösningen av Sovjetunionen var en katastrof. Detta skall då ses som att Putin vill återupprätta forna Sovjetunionen.
Men om man läser hela texten framgår det att han menade att det var en katastrof för medborgarna som en dag vaknade upp och inte längre var medborgare i Sovjetunionen. Han fortsätter med att om man inte förstår detta trauma för sovjetmedborgarna har man inget hjärta, men de som vill återupprätta forna Sovjetunionen har ingen hjärna. Det här tyder ju inte på att han vill lägga under sig de republiker som nu är självständiga stater.
Han har också tidigare sagt att han respekterade Ukraina som statsbildning.
Det här är också något som John Mearsheimer fört fram.
Putin vill skapa ett säkerhetsbälte med minimum – tre regioner – fyra med Krim och för att skydda Ryssland som nation mot hoten från väst att stycka upp Ryssland och göra landet till en enegikälla för Väst och som Hitler trodde han kunde göra med Sovjetunionen. Jag tror fokus bör ligga på det scenariot, det om etnicitet m m har en underordnad roll men ändå en del i processen. Putin har klargjort att Ukraina får behålla majoriteten av sitt territorium för det här säkerhetsbältet.
Jan F!
Håller med om din referens till Putins uttalande om Sovjetunionens upplösning. Jag reste runt ganska mycket i framförallt Kaukasus och Centralasiens f d Sovjetrepubliker och man behöver där inte vara putinist för att beklaga upplösningen.
Kollapsen efter Sovjet var en av de största demografiska katastroferna i modern tid – i fredstid – där: miljontals fler dog än vad normala trendlinjer skulle förutspå, särskilt män i arbetsför ålder (25–55 år).
Alkohol, social instabilitet, ekonomisk chockterapi och sammanbrottet av vårdstrukturer var huvudorsakerna. I de muslimska republikerna berättade de för mig att man klarat sig bättre, islam lär att man är skyldig att hjälpa sin nästa och man såg till att ingen granne blev utan mat.
I Georgien berättade de att den nya ”friheten” inte var något de kämpat för, plötsligt vaknade de bara en dag till en ny självständig stat. Rent generellt så upplever jag att en majoritet av de som var gamla nog att minnas sovjetperioden beklagar sammanbrottet. De unga däremot värderar möjligheterna att resa, arbeta och studera utomlands högre.
Men Putins uttalande där han beklagar upplösningen har totalt förvanskats av media och politiker till att han vill återupprätta ibland Sovjetunionen, ibland Tsarryssland.
Jag brukar alltid titta på olika länders mordstatistik eftersom jag upplever att de siffrorna är mer tillförlitliga och att de speglar en allmän nivå när det gäller kriminalitet. Efter upplösningen av Sovjetunionen och under det tidiga 1990-talet steg mordfrekvensen kraftigt från 15 till över 30 per 100.000 på bara några år. Den högsta nivån nåddes runt 1994. Därefter började frekvensen gradvis sjunka, med stora fall under 2000-talet. Under 2010-talet och framåt har mordfrekvensen sjunkit till nivåer som ligger under 10 per 100.000 — nära en femtedel av toppnivån på 1990-talet.
Jag tror att här hittar vi en förklaring till Putins stöd. Från miljoner döda på 90-talet så har man nu ett land som har en BNP per capita som motsvarar ungefär vad flera östeuropeiska och västbalkanska länder har. D v s fortfarande långt under svensk standard, men ändå en nivå som jag tror många ryssar är nöjda med.
Men den nya stabiliteten kan rubbas och det kan gå snabbt om Putin inte lärt sig sin läxa från Ukraina. Invasionen av Ukraina var inte den speciella militäroperation som jag tror Putin förställde sig, med Georgien 2008 i minnet. Väst var förberedda och deklarerade öppet att man ville provocera fram en rysk intervention. Kanske har i bästa fall Ukraina lärt både Väst och Ryssland en läxa?
Intressant inlägg om nationalism. Nationer, liksom etniciteter, flyter ut i kanterna. Hur många ser sig själva som ukrainare OCH ryss, lettländare OCH ryss etc? Har f ö själv numer en f d medborgare i en sovjetrepublik ingift i familjen.
Jan F:s påpekande om Putins utsaga om den geopolitiska katastrofen är mycket viktig. Ta vara på varje tillfälle rätta till denna faktoid som snurrat runt i media i åratal nu! Lika vilseledande som en gång Khomeinis påstådda deklaration att Israel måste utplånas.
Högsta prio för Putin är att hålla ihop den ryska federationen. Också en förutsättning för att återta något av landets forna stormaktsstatus.
Kom ihåg kriget i Georgien! Snabb militär seger, men inget som Kreml utnyttjade för att expandera federationen. Läget i huvudsak detsamma som före kriget.
Ungefär 30 procent av befolkningen i Ryssland har någon annan etnicitet än rysk. Det finns ett hundratal minoriteter som utgör 20 procent av befolkningen. Det finns 62 områden med någon form av autonomi, t ex Tjetjenien, Ingusjien, som upptar 60 procent av Rysslands yta och där finns 80 procent av naturtillgångarna. Så börjar det röra på sig som t ex i Tjetjenien blir det problem. Autonomierna varierar, t ex Tannu Tuva anslöt sig till Ryssland med ett fördrag som stipulerade att man närsomhelst skulle kunna återfå sin självständighet som nation.
Putins stora dröm som ofta diskuteras av analytiker, handlar om att återskapa ett starkt, expanderat ryskt imperium, återupprätta Rysslands geopolitiska storhet från Sovjetiden och utmana västvärldens dominans, en vision som djupt påverkar hans agerande i Ukraina och andra forna sovjetrepubliker, där han strävar efter att återintegrera områden med starka historiska och kulturella band till Ryssland.
När jag hade påbörjat skrivandet av nedanstående kommentar, så lades Dan Kotkas kommentar in – som jag fullständigt ansluter mig till. Jag avstod därför att färdigställa, utarbeta och sända in nedanstående stycke.
Men eftersom det synsätt Dan Kotka ger uttryck för inte tycks beaktas av någon annan, vill jag utveckla och fylla på argumenten i samma riktning.
Såsom Sven Andersson, i huvudartikeln, redogör för saken, så uttrycker Vladimir Putins en historiesyn och håller sig med uppfattningar som bygger på tolkningar av historiska faktum, som tycks inkonsekventa. Han (alltså Putin) anser, utifrån sin historiska uppfattning och utifrån sin analys av hur de olika etniciteterna är kopplade till varandra, att vissa gränsdragningar, ur hans synvinkel, skulle vara bättre rättfärdigade än andra och så vidare.
Dessa Putins resonemang gör Sven Andersson, i sin artikel ovan, ett försök att reda ut. Han pekar på inkonsekvenser och begreppsglidningar, luddigheter etc. Resultatet är att det framstår som att Putins tänkande gällande dessa frågor är ett moras.
Alltså, Putin håller sig medvetet med luddiga begreppsdefinitioner och betydelseglidningar. Och detta kan då innebära att Putin ger sig själv en stor frihet och stora möjligheter att handla i Ukraina, efter eget skön.
Allt detta är naturligtvis värdefullt att ta del av. Både Putins tänkande och Sven Anderssons genomgång, sammanfattning och uppfattning av det.
Dock tror jag att de i Sven Anderssons artikel redovisade (Putins) uppfattningar spelar en väsentligt mindre roll i det krig som pågår i Ukraina än vad de, skenbarligen, tycks göra. Kriget handlar endast till en mindre del om historiesyn och etnicitet, det handlar inte om hur långt bort eller nära Ryssland – som Ukraina befinner sig – rent kulturellt eller historiskt, eller hur central den ryska kulturens ”ryskhet” är i den ukrainska (kulturen).
Krigets huvudsakliga källa ligger istället i det militära hot som Ryssland upplever sig stå inför, med oro inför propåerna om en Ukrainsk anslutning till militärorganisationen Nato.
Allt annat kan därmed egentligen lämnas därhän, eftersom hotet om en Nato-utvidgning i sig, alltså enbart detta faktum, räcker som förklaring till- och utlösande orsak av- det pågående kriget.
Detta faktum innebär också att det är av betydligt mindre intresse att, (utifrån detta sätt att se på orsakerna till kriget) utreda vad som kan vara ”rätt” eller ”fel” avseende relationer, olika närliggande nationers influenser, problem med etnisk grupptillhörighet, historiska orättvisor, gränsdragningars legitimitet, fördelning av språk, kultur, etnicitet, eller ”folkrätt” eller ”nazism”. Inget av detta hör till de utlösande orsakerna eller är huvudanledningen. De är endast bisaker. Det handlar därmed heller inte om politik (i begreppets allmänt använda, snävare mening).
Istället handlar det om det militärstrategiska läget (geopolitik) och om Nato.
Det strategiska läget för Ryssland, efter en ukrainsk anslutning till Nato, skulle, enligt ryska bedömningar, vara så illa och upplevas som så hotfullt att man alltså inte ansåg sig, från rysk sida, ha kunnat handla annorlunda (än vad man gjorde, gå in i Ukraina).
Relationen mellan Ukraina och Ryssland, samt synsättet på Ukraina, är av marginell betydelse jämfört med hur Ryssland ser på Nato. Det är förmodligen mycket viktigare att undersöka hur Ryssland och Putin betraktar Storbritannien och hur man betraktar USA. Detta då de, såsom ledande makter inom Nato, är av större betydelse för kriget i Ukraina, än Ukraina självt.
Ensamt utgör Ukraina inget hot mot Ryssland – men som en Natos spjutspets in under, och i direkt anslutning till Rysslands, såväl industriella som största befolkningscentra, utgör ett Ukraina inom Nato ett, med Putins ord: ”existentiellt” hot.
Det kan räcka såhär, för resonemangets skull. Men jag vill tillfoga mitt personliga synsätt:
Hotet från den anglosaxiska världen gentemot Ryssland började redan under tsartiden, långt före de ryska revolutionerna, (under Storbrittaniens ledarskap) och naturligtvis därmed långt före Natos existens. Och detta är naturligtvis välbekant för de historiskt bevandrade ryssarna, till vilka Putin hör, inte minst.
Ledarskapet i den anglosaxiska världen, efter Storbritanniens detronisering vid andra världskriget, övertogs av USA och också därmed ledarskapet av det maktprojekt som är riktar mot Ryssland (the Great Game).
Därmed finner vi också starka indikationer på att åtminstone ett av Natos syften (med tanke på vilka som är dess ledande makter) redan från början var att krossa Ryssland. De föregivna argumenten om försvar mot Sovjetunionens ”kommunistiska hot” visade sig vara blå dunster. Detta eftersom Nato inte avvecklades parallellt med att Sovjetunionen och kommunismen gjorde det, utan tvärtom utvidgades. Därmed visade sig också våra föreställningar om varför Nato bildades, vara felaktiga.
Rolf W!
Skulle vara intressant om du har några källor som visar att Putin uttryckt denna stora dröm. Vad som diskuteras av västvärldens analytiker har för mig noll värde så länge man inte konkret kan belägga påståendena. Det saknas ju inte fantasifulla påståenden om hans drömmar, sjukdomar och brott men få höjer sig över löpsedelsnivå. Jag har sedan början av 2022 då jag debatterade Rysslands invasion i Clarté sökt efter de uttalanden från Putin där han säger att han vill ”återupprätta Rysslands geopolitiska storhet från Sovjetiden”.
Kan du hjälpa mig med att hitta ett sådant uttalande är jag tacksam. Om inte fortsätter jag med att försöka tolka vad han faktiskt säger, vilket är tillräckligt oroande i en del fall för någon som jag som håller på FN-stadgan. Som CH Hermansson skulle ha sagt; ”någon jävla ordning måste det finnas i världen”.
Ryssland skadade inte det ursprungliga taket (sarkofagen) över Tjernobyls reaktor 4, utan snarare det nya skyddshöljet, kallat New Safe Confinement (NSC), i februari 2025 genom en drönarexpolsion under sin ockupation av området, vilket skapade ett hål och lämnade radioaktivt material exponerat, något som Ukrainas president Zelenskyj rapporterade och som ledde till farhågor om ökad strålning. Sarkofagen som omsluter Tjernobyls reaktor fyra fick ”signifikanta” skador i attacken. Ingen förhöjd strålningsnivå har uppmätts.
Forskaren och ekonomihistorikern Martin Kragh påstår i boken han skrivit tidigare med titeln: Det fallna imperiet Ryssland och väst under Vladimir Putin. Han beskriver att den ryske ledarens mål och dröm är att återskapa Ryssland som en stormakt. Kragh nämner även i en tidigare intervju före krigets utbrott att Putin saknar alla spärrar, och att inte sedan kalla kriget har världen befunnit sig i en sådan svår situation, där vi framöver får räkna med att leva i ett mörker för all framtid. Karin Grundberg Wolodarski stod för denna text för Di-TV publicerat 9 mars 2022, 18:05
UR Carlson och Dan K!
Jag har egentligen inga invändningar när det gäller era synpunkter på Putins motiv. Mitt inlägg har sin egen historia och började med en fråga till mig från Jan Arvid G om vad jag anser om Putins etnonationalism. Mitt svar dröjde lite beroende på resor, influensa och annat och blev till slut en egen artikel.
Men trots allt så kan ändå Putins syn på nationaliteter och historia komma att spela en roll i de fall de bryter mot FN-stadgan. Jan Arvid G hade säkert dessutom rätt i att möjligheterna till stöd åt förtryckta minoriteter i andra länder är begränsade och skall vara begränsade. Där kanske Lavrov tänjer lite väl mycket på folkrättens innehåll.
Så vitt jag kan minnas har samtliga angrepp och invasioner i världshistorien motiverats med att man undsätter en förtryckt minoritet. Men i praktiken löser länder, om de kan, frågan – trots FN-stadgan – genom stöd via vapensändningar och frivilliga.
Synen på nationalitetsfrågan ger åtminstone en antydan om vart man strävar. Om jag menar att jag tillhör samma nation (etnicitet) som finlandssvenskarna och att vi har en gemensam historia så bör jag kanske komplettera uttalandet med att jag anser att Sverige är skyldiga att respektera Finlands suveränitet.
Gabriel M!
Om Kraghs övergripande slutsats är att Putin vill återskapa Ryssland som en stormakt, vad exakt betyder det?
Det innebär inte nödvändigtvis att återupprätta Sovjetunionen eller Tsarriket. Så vad betyder det?
I viss mening är ju redan Ryssland en stormakt, åtminstone när det gäller första halvan av ordet d v s ”stor”. Med drygt 17 miljoner km2 är man världens största land. Både EU och USA skulle med lätthet rymmas inom Rysslands gränser. Kan man hålla ihop ett så stort land utan den andra halvan av ordet stormakt, d v s makt?
På 90-talet kunde mycket väl sönderfallet ha fortsatt och som jag nämnt tidigare så fattas det inte krafter inom väst som önskar sig en sådan utveckling. Men som jag ser det är en sådan utveckling farlig, vi talar om Jugoslaviens upplösning i megaformat och med tillgång till 6.000 kärnstridsspetsar. Det är därför inte förvånande att Putin söker makt att hålla ihop sitt enorma land, få inflytande i närområdet, ha en stark militär förmåga, motverka Natos inflytande och stärka sitt inflytande över t ex FN.
Det betyder inte nödvändigtvis att man vill återuppbygga Sovjet som stat utan kan också betyda att man vill återfå stormaktsinflytande i världen i paritet med sin storlek.
En bra början att förstå hur det 1990-talets neoliberala Ryssland med tiden blivit högernationalistiskt, neoimperialistiskt och expansionistiskt kan man läsa i den rätt nya boken av forskaren Mikhail Suslov, som kort och gott heter ”Putinism”, den finns hittills bara på engelska, är inte särskilt tjock, men däremot mycket koncentrerad i fakta.
Sanningen är nog den att det ryska Putin-riket av idag är helt avpolitiserat. Krigets enda mål har inte det minsta att göra med några gruvorter i ett avindustrialiserat östra Ukraina att göra, eller några språkfrågor – utan hur den nya putinistiska oligarkikapitalismen skall kunna sitta kvar vid makten. Om man då inte tror på det, utan bara ser det som en slags ”retorisk kuggfråga” kan man ju fråga sig: är dessa Putin och Medvedev, Medinskij och andra underhuggare beredda att gå i opposition och sitta i Duman och bli nedröstade med en ny maktmajoritets förslag? Det är synnerligen svårt att se den bilden framför sig.
Den ryska maktklassen av idag och dess orsaker till krig är ett: att antingen undgå att förlora makten – eller det fysiska livet. Ty aggressionsnivån och intoleransen i det ryska samhället är idag mycket hög, ty putinismens fall kan inne i Ryssland bli mycket blodigt i sin upplösning.
Jag talade med en rysk bekant inne i Ryssland för några veckor sedan, och med lite ledord eftersom telefonsamtal numera kan vara avlyssnade – men han uppfattade att på det stora hela är bara 10-15 procent av befolkningen ”för” det nuvarande kriget.
Men kika gärna i det nuvarande enda standardverket vi har om hur Ryssland förvandlats från en ung spirande frihetlig demokrati till en ren imperial högernationalistisk fascism, i Mikhail Suslovs nya bok ”Putinism”. Den håller.
Johan de N!
När du beskriver Ryssland som en ”ung spirande frihetlig demokrati” menar du då Jeltsins 90-tal? Menar du det så har du i princip också förklarat stödet idag för Putin. De flesta forskare och internationella institutioner beräknar att Rysslands BNP föll med ungefär 40 procent mellan 1991 och 1998.
Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och OECD beräknar fallet till cirka –40 procent jämfört med nivåerna 1990.
De största fallen skedde:
1992: omkring 14 procent
1993: omkring 8–10 procent
1994: ytterligare 12 procent
Efter finanskrisen 1998 föll ekonomin ännu en gång med ca 5 procent.
Rysslands ekonomiska kollaps under 1990-talet var därmed större än den amerikanska depressionen på 1930-talet. Efter den amerikanska depressionen fick vi ”the new deal” som några samtida jämförde med vissa europeiska korporativistiska (fascistiska) system.
Stabilisering och återhämtning började i Ryssland 1999–2000 samtidigt som Putin fick makten. Efter kraschen på 1990-talet återhämtade sig Ryssland snabbt med början på 2000-talet. År 2000 hade landet 10 procent BNP-tillväxt, och de följande åren låg tillväxten regelbundet på flera procent per år. 2010–2019 följde sedan långsam avmattning och beroendet av energi och strukturella svagheter blev tydliga. Även beroendet av västs finansmarknader uppdagades i och med finanskrisen.
Tiden efter 2022 präglades av kriget + sanktionerna + försök att stävja ekonomin, återhämtning och minskat beroende av västliga marknader, stat och försvar spelar en större roll.
Du har antagligen rätt i att Putin och Medvedev, Medinskij och andra inte har några direkta planer på att gå in i opposition i närtid, vilket ju är en svaghet utifrån ett västligt betraktelsesätt. Samtidigt kan jag tänka mig att många ryssar ser Putin som en garant för att 90-talets kaos inte skall upprepas. Även frågan om huruvida ryssar är för det nuvarande kriget beror säkert på hur man ställer frågan. Suslov beskriver ”Putinism” som ett idé- och värdesystem som knyter samman konservatism, nationalism, ortodox kristendom, historisk självuppfattning och anti-liberalism med drag från olika traditioner t ex det ryska imperiet, sovjettiden och russofilt tänkande.
Även om det är en annan diskussion så kan man fråga sig om inte Rysslands historia mer handlar om sekel-lång kontinuitet än revolutionära kast. Ser man det så blir åren före och efter revolutionen 1917 samt Jeltsinåren de stora undantagen medan Tsarväldet, Stalin och Putin står för kontinuiteten, något som även Suslov ser som ett relativt stabilt system som är större än enskilda politiker såsom Putin.