Vad skiljer dagens situation från 30-talet?

På marsch nu och då

Boken Den svenska nationalsocialismen – medlemmar och sympatisörer 1931–1945 (Carlssons 2002) av Thomas Hübinette består främst av namnlistor från de nio mest framträdande svenska nationalsocialistiska organisationerna under den perioden. Den största var Riksföreningen Sverige–Tyskland (RST), som bildades 1937 med akademiker i Lund som bas. Den hade mellan 5.000 och 6.000 medlemmar och utvecklades till den viktigaste organisationen för människor i samhällets övre skikt som i någon mån stödde det nationalsocialistiska Tyskland, men som samtidigt drog sig för att gå med i mer proletärt präglade partier som till exempel Svensk socialistisk samling. Den tjänade som en slags paraplyorganisation för hela svenska naziströrelsen och var förstås mycket användbar för de tyska nazisterna i sina kontakter med Sverige.

Bland RST:s medlemmar finner jag två personer med efternamnet Lindelöf, min farfar och hans storebror. De anslöt sig till RST vid bildandet och kvarstod till slutet av 1944. Deras personliga historier är säkert ganska vanliga, och beskriver antagligen rätt väl hur det kunde gå till när ”opolitiska” hårt arbetande medelklassmänniskor – uppväxta under knappa omständigheter – gick politiskt vilse i denna tid.

De hade båda lyckats arbeta sig upp till välbärgade affärsmän, farfars bror hade en blomstrande speceriaffär i Halmstad och farfar en agenturfirma i Göteborg, som mest handlade med textilier. De stora affärerna gjordes av dem båda med Tyskland ända sedan före första världskriget.

Storebroderns svärson – en mjölnare från Sydtyskland – tvingades ut ut i kriget 1944, nästan helt utan militär träning, som kanonmat i Vitryssland. Han överlevde knappt en vecka vid fronten, där ryssarna var på offensiven. Han försvann i leran, inga spår har någonsin hittats efter honom. Då fick farfar och farfars bror nog av Hitlers morbida drömmar och lämnade RST. Men så länge höll de alltså ut.

Det måste ha funnits en stark övertygelse om att ”det tyska” var större än själva nazismen. Vad de visste om Förintelsen går ej att veta. Förmodligen valde de att avfärda tidningarnas förfärliga beskrivningar av koncentrationslägren som vänsterpropaganda.

Den stupade mjölnarens svenska fru (storebroderns dotter) och hennes två små barn tog sig efter fredsslutet med de vita bussarna hem till far (morfar) i Halmstad. Farfars äldsta dotter var redan på 30-talet gift med en judisk läkare, som för övrigt var utsatt för antisemitiska trakasserier på ett stort sjukhus i Stockholm i krigets upptakt. Så, relationerna var säkerligen mycket ansträngda inom familjen.

Men detta var inget någon knystade om, locket låg stadigt på. Efter kriget försökte man dra ner gardinen mot denna olycksaliga tid och låtsas som den aldrig funnits. Farfar dog 1946 och har ett oklanderligt eftermäle som en omtänksam, klok, generös och blygsam person, vilket säkerligen stämmer.

Skräcken för kosackerna och socialismen
Tillsammans med en stor portion politisk aningslöshet i borgerliga kretsar på 1930-talet fanns den stora skräcken för socialism (framför allt den i sovjetisk tappning). Det så kallade “kosackvalet” 1928 fanns i färskt minne. När den uppstigande tyska naziströrelsen kallade sig socialistisk (national-socialistisk) blev säkert många borgerliga liberaler tveksamma eller konsekvent avvisande (Segerstedt på GHT m fl). De var ju demokratiskt sinnade. Hitler var diktatorisk, obildad, uppträdde för det mesta smaklöst och var i mångas ögon en direkt löjlig figur. Nazismen blev för dem en fullständig omöjlighet.

Även de talrika starkt tysksinnade inom den bildade borgerligheten tvekade att ansluta sig till mer ”proletärt” präglade nazistiska småpartier med namn som Nationalsocialistiska Arbetarepartiet, Svenska Nationalsocialistiska Partiet eller Svenska Socialistiska Partiet. Från dessa var det viktigt att distansera sig, och för dessa människor blev RST en lösning. Man valde att se det tyska som huvudsaken och nazismen som en bisak och en historisk parentes. Man fick ta det onda med det goda.

Det öppna politiska motståndet mot nazismen i Sverige sågs i dessa kretsar som både antityskt och socialistisk, ett präktigt dubbelfel! Ända tillbaka till finska inbördeskriget fanns lojaliteterna hos finnarna mot Sovjet vilket fortsatte under vinterkriget. Och när Finland med stöd från Nazityskland 1941 gick i krig med Sovjetunionen blev det självklart att stå fast på Finlands sida, vilket gjorde att man även fick Nazityskland till vän. Var lojaliteterna skulle placeras blev alltså minst sagt trassligt.

För arbetarrörelsen var det enklare. Där var demokratin en politisk grundbult och solidariteten med de arbetande massorna en självklarhet. Den allmänna rösträtten var bara drygt tio år gammal och ännu var Sovjetunionen en föregångare för många. Saken komplicerades dock av finska fortsättningskriget och Molotov-Ribbentroppakten. Men maximal enhet mot nazismen och att hålla landet utanför kriget blev den stora uppgiften.

Arbetarrörelsen var mycket stark. Per-Albin Hansson, folkhemmets statsminister bildade en samlingsregering. 1940 samlade arbetarrörelsen och liberaler runt 70 procent av rösterna i riksdagsvalet. Ett enda nazistiskt parti (SP) tog 0,7 procent. Neutraliteten och alliansfriheten blev självklar för en förkrossande majoritet, vilket höll oss utanför kriget den gången.

Det strategiska läget idag
Idag larmas om en hotande konfrontation mellan USA och Ryssland i Europa, vilket i praktiken skulle innebära att vi fick ett tredje världskrig. Men vem som hotar vem är mycket oklart för de flesta. Den officiella svenska hållningen är att Ryssland är det stora hotet, som därför måste mötas och skrämmas med upprustning och ”tydliga signaler”.

Men eftersom vi avskaffat vårt territoriella värnpliktsförsvar och inte anser oss kunna bygga upp det igen, förlitar vi oss på så kallade samarbeten med USA, Nato och andra, som regleras i ett så kallat värdlandsavtal.

Ett synnerligen märkligt förhållande är att vår försvarsminister – med en dåres envishet – hävdar att vi kan göra som vi gör och ändå vara alliansfria. Det här måste han dock säga för att hans egna partivänner och många andra, en majoritet av folket, vill att vi ska vara just alliansfria. Det faktum att vår alliansfrihet numera betänkligt vacklar bryr sig ingen i medievärlden om att rota i. Däremot talar man gärna och ofta om att Sverige ända sedan 50-talet varit ”hemligt” anslutet till västalliansen, alltså att vår alliansfrihet alltid varit en bluff.

Natolandet Norge övergav 2017 sitt förbud mot USA-baser på sitt territorium. Ökande konkurrens om råvarufyndigheter och nya sjöfartsrutter genom Norra ishavet gör att en USA-bas nu permanentas i Værnes i Nord-Trøndelag utanför Trondheim. Genom Norra Ishavet förkortas sjövägen mellan Kina och Europa högst väsentligt som blir mindre beroende av USA. Guldbrons sjöresa från Kina till Stockholm tog cirka sju veckor. Genom nordostpassagen skulle den kanske tagit tre veckor. Här finns pengar att tjäna! Detta ökar förstås spänningen mellan Ryssland (Kina) och USA ytterligare. Norden och Nordkalotten blir ett allt viktigare område att strategiskt kontrollera.

Den nya sjövägen mellan Kina och Europa – mindre beroende av USA

EU:s strategiska problem
Därtill kommer att vi är med i EU och inte kan föra en självständig utrikes- och försvarspolitik. De flesta EU-länder är också Nato-länder, endast fyra står formellt utanför: Finland, Sverige Republiken Irland och Österrike. Därför följer EU i stora drag Nato och USA i världspolitiken. Men det gnisslar.

Tysklands ekonomiska intressen tjänas inte av konfrontationspolitiken mot Ryssland. Och Frankrike agerar allt mer vid sidan om USA för sina intressen i till exempel Sahel i Afrika. Många länder önskar en öppning till både de ryska och kinesiska marknaderna och vill förstås komma ur dollarns järngrepp. Så, nog gnisslar det. Och nog är det svårt att dra några paralleller med 30-talets Europa.

Dagens svenska inrikespolitiken
En annan sida av saken är att Sveriges inrikespolitiska landskap håller på att helt krackelera. Orsakerna till det är grovt sett följande: Parallellt med avskaffandet av beredskapslagren, värnpliktsförsvaret och alliansfriheten har också välfärden till stora delar raserats genom en brutal marknadisering.

Skyldiga till detta är alla de etablerade partier, möjligen med undantag för Vänsterpartiet (som därför är uppe och nosar på 10 procent i opinionsmätningarna). Socialdemokraterna är däremot nere runt 25 procent och har nästan halverats sedan 1994. Sammantaget samlar ”vänstern” i bästa fall 35 procent. Högersidan i svensk politik har däremot vuxit mycket kraftigt. Sverige har till och med fått ett helt nytt ideologiskt konservativt högerparti (SD), som är lika stort som det gamla (M). Dessa tillsammans har runt 40 procent och med KD är högern uppe och snuddar på egen majoritet.

När nu högern efter valet 2022 kommer att bilda regering kan vi vänta oss fortsatta angrepp och inskränkningar på folkets välfärd och mycket sannolikt en formell anslutning till Nato. Det hela kommer att genomföras med pukor och trumpeter som ”ett försvar för västerländska demokratiska grundvärden, kristen värdegrund och mänskliga fri- och rättigheter”. Övervakningen kommer att samordnas av NSA och effektivt skötas med hjälp av Facebook, Twitter, Google och Amazon. Lilla Sverige kommer att låsas in i denna nya västerländska “fascistbur” med “mänskligt ansikte”. Och när till sist urladdningen mellan USA och Ryssland provocerats fram ligger vi mycket illa till.

Hotet mot demokratin finns förstås i viss mån bland alla högerpopulistiska partier i västvärlden, men framför kommer hotet från alla nyliberala globalistiska politiska vindar som svept över västvärlden under en hel generation. Snacka om klimathot!

Slutliga reflektioner
Vi borde veta idag. Vi kan ju till exempel ta oss en titt på filmen som Wikileaks lyckades läcka till offentligheten. Det är i någon mån en illustration av vad som väntar.

Skjutandet börjar ca 3 minuter in i filmen.

Före andra världskriget var vi dåligt militärt rustade, men vi lyckades med hjälp av neutralitets- och alliansfrihetslinjen hålla samman och undvika att dras in i kriget. Det gick tack vare att en stark och enad arbetarrörelse stod i spetsen för motståndet mot nazismen (70 procent i väljarkåren). En liten del av en splittrad borgerlighet (omkring 6000 personer) utgjorde Sveriges potentiella quislingar (ca 1 procent i väljarkåren). Vi skulle bära bördorna gemensamt och så lika som möjligt.

Nu är situationen en helt annan. Vi har en svag arbetarrörelse (vänster) som redan visat sig oförmögen att försvara folkets välfärd och neutralitetspolitiken, medan vi har en krigsaktivistisk riksdag, dito medier och US Special Forces redan opererande på svenskt territorium i förberedelser för aktioner österut. Det ökar förstås spänningen i Nordeuropa och ökar risken för krig där vi blir ett förstahandsmål.

De som idag inbillar sig att USA-imperiets krig för överlevnad också är vår kamp, misstar sig. De gömmer sig – liksom min farfar och hans bror 1937 – bakom övertygelsen om “den stora kulturnationens” goda civilisatoriska avsikter, Tyskland då och USA nu. Vidare slår man ifrån sig det ofattbara och vill inte veta vad det skulle innebära att hamna i skottlinjen mellan stormakterna. Sent ska syndaren vakna, inte förrän en egen familjemedlem försvinner i leran under en stridsvagn.

  4 kommentarer for “Vad skiljer dagens situation från 30-talet?

  1. Lars Drake skriver:

    Det finns mycket tänkvärt i den här artikeln. Några funderingar:

    Det kunde vara värt att tydligare peka på att Tyskland var en nertryckt kolonialmakt som ville expandera, främst österut, och USA är en supermakt som är på dekis som i desperation kan starta ett storkrig för att behålla sin hotade position. Vi ser på nära håll spänningen mellan USA/Nato och Ryssland, men globalt är det förskjutningen mot Asien och Kina som är den stora utmaningen för vår tids supermakt. En tredje fråga är om dagens satsning på småkrig i oljerika länder och sanktioner mot flera länder kommer att fortsätta. Det är ju ytterst riskabelt att attackera Ryssland eller Kina som kan svara med kärnvapen.

    Har du belägg för: “När den uppstigande tyska naziströrelsen kallade sig socialistisk (national-socialistisk) blev säkert många borgerliga liberaler tveksamma eller konsekvent avvisande (Segerstedt på GHT m fl).”, d v s att det var det som orsakade t ex Torgny S negativa syn på nazismen?

    Det är väl naturresurserna som varit svåråtkomliga i Arktis som är grund till spänningar snarare än nya möjligheter till transporter.

  2. Sven Andersson skriver:

    Får inte riktigt ihop två av dina påståenden:
    “Hotet mot demokratin finns förstås i viss mån bland alla högerpopulistiska partier i västvärlden, men framför kommer hotet från alla nyliberala globalistiska politiska vindar.”

    “När nu högern efter valet 2022 kommer att bilda regering kan vi vänta oss fortsatta angrepp och inskränkningar på folkets välfärd och mycket sannolikt en formell anslutning till Nato.”

    Går det att ställa högerpopulism mot nyliberalism och globalism? I några fall är det säkert så, men i Sverige har jag känslan av att vi nu har ett högerpopulistiskt block (SD, M och KD) som definitivt är nyliberalt och i varierande grad globalistiskt. En betydande överlappning och med föraktet för demokratin som gemensam grund.

  3. Knut Lindelöf skriver:

    Lars D!
    Visst blev många inom borgerligheten tveksamma mot nazismen, p g a dess uttalade “socialism”. Den motsättningen skar rakt igenom bland mina förfäder som var andra eller tredje generationens borgerlighet, uppstigna ur hantverkare- eller bondeklassen. För dem var rösträtt och demokratin stora framsteg. Hitler appellerade först och främst till borgerligheten med aristokratiska rötter (och en del med nära tysklandskontakter). Aristokraterna hade tvingats till demokratiska eftergifter av arbetarklassen och en progressiv borgerlighet under 50 år. Delar av brittiska kungahuset var starkt dragna till Hitler t o m, som du säkert vet, men brittiska borgerligheten stod på Churchills linje.

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Sven A!
    Jo, motsättningarna går kors och tvärs genom det nya högerblocket i många frågor. Men deras gemensamma “värdekonservatism” kommer att göra att de håller samman och oenigheten kommer att jämnas ut ännun mer när de kommer i maktställning. Då kommer Wallenberg & Co att bestämma åt dem i kulisserna.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.