Aleksej Navalnyj fick utstå en del i Ryssland, exempelvis attacker med färgningsmedel som gav honom en ögonskada. Indicier finns även för att säkerhetstjänsten FSB låg bakom förgiftningen 2020. (Foto: Evgeny Feldman/Wikicommons)
Med Ukrainas kaotiska reträtt från Avdejevka och kanske en miljard visningar av Putins samtal med Tucker, så kom Aleksej Navalnyjs död lägligt.
Hans änka mottog beskedet på säkerhetskonferensen i München där hon sedan anklagade Putin för mord. Säkert bidrar det till att vapnen fortsätter att flöda till Ukraina. Som i tisdagens svenska stödpaket, det största hittills. Men framförallt möjliggör Navalnyjs död fortsatt demonisering av Putin.
Som jag skrev tidigare, dagen då han dog, appellerade Navalnyjs karisma och subversiva populism bara till en liten del av den ryska befolkningen. Västs bild av honom som en seriös utmanare till Putin var falsk.
Samtidigt hade Navalnyj inom denna begränsade del av befolkningen – framförallt ungdomar – ett verkligt stöd. Därför kunde han organisera demonstrationer i en skala andra bara drömde om. Därför kunde hans organisation, såvitt känt, finansieras genom inhemsk crowdfunding snarare än med utländskt bistånd. Jag minns att DN:s korrespondent någon gång skrev att Navalnyj till skillnad från andra ”demokratikämpar” var helt ointresserad av utländska journalister.
Navalnyj verkar alltså ha stått på egna ben. Olikt det övriga ryska så kallade civilsamhället satt han inte i knäet på västerländska biståndsorganisationer.
Men kanske fanns det andra och mer vådliga kontakter med Väst. I ett smygfilmat samtal – för omkring ett decennium sedan – bad en av Navalnyjs närmsta medarbetare en brittisk ”diplomat” om underrättelsestöd i arbetet med att avslöja korruption. Jag vet inte om de fick sådan hjälp. Men efter förgiftningen 2020 dök så plötsligt Christo Grozev från brittiska Bellingcat öppet upp i bild, med en mystisk kartläggning av hela det påstådda ryska giftmördarteamet. Detta skildras – knappast helt sanningsenligt – i den Oscarsbelönade dokumentärhyllningen om Navalnyj.
Där spelar en av hans närmsta kvinnliga medarbetare en central roll. Hon har tidigare bott i London och har både brittiskt och ryskt medborgarskap. Det var också hon som sades ha räddat en vattenflaska med giftspår från hans hotellrum. Hon är numera styrelseordförande i Navalnyjs organisation.
I dokumentären finns en scen som nu cirkulerar i sociala medier och som helt tydligt är gjord i förberedelse för ett fullbordat mord på Navalnyj. Intervjuaren vill veta vad hans budskap i så fall ska vara. ”Ge inte upp”, svarar han: ”Om de har beslutat att döda mig betyder det att vi just då är ovanligt starka. Den styrkan måste vi använda.”
”Men Aleksej”, skulle jag vilja säga, ”du och dina anhängare var inte alls starka när du dog. Tvärtom. Så vem tror du själv kan ha mördat dig?”
Enligt Navalnyjs änka Julia vet man dock redan hur mordet har gått till. Christo Grozev eller hans källor har tydligen varit snabba och det är svårt att frigöra sig från misstanken att de hade ett försprång. Gissningsvis kommer de att skylla på någon mindre betydelsefull makthavare än Putin, om så bara för att det blir trovärdigare då. Det smittar ändå av sig på honom. Kanske kommer jag rentav att låta mig övertygas. Nästan. Liksom förra gången.
The Grayzones artiklar har fått mig att allvarligt tvivla på Bellingcats oberoende.
Likaså har f d engelske diplomaten Craig Murrays genomgång av polisutredningen kring förgiftningen av Sergei Skripal och hans dotter, som ingen i dagsläget vet var de befinner sig, fått mig att allvarligt tvivla på att de som förgiftar Putins motståndare alltid är hans sympatisörer.
För att citera ett känt meme så har jag allt oftare börjat ställa mig frågan ”Are we the baddies?”. Svaret är inte alltid så självklart eftersom vi inte har några dödskallar på våra uniformer. Än. Jag kan dock utan större problem föreställa mig höga EU-tjänstekvinnor i sådana uniformer.
Är det bara jag, eller luktar det inte lite fascism över det ivriga stödet till Israel, framfört utan utrikespolitiskt mandat, med tanke på Israels högerextrema regering och folkmordsintentioner? Särskilt med tanke på den totalitära mediakontrollen och krigspropagandan i väst nuförtiden? Är Nato-stjärnan den nya dödskallen kanske? Tål att funderas på.
Johan Lindberg!
Dödskallen representerar bland annat ”Generalplan Ost”. Tillsammans med andra planer kan man säga att dödskallen representerar:
– Total utrotning av vissa etniciteter.
– Mördande av majoriteten av andra etniciteter, som vitrutenier.
– Mördande av minoriteten av andra etniciteter.
– Tvångsförtyskning av många av överlevarna
– Nationalstatsavskaffande för många folk, bland annat svenskarna.
– Fördrivning österut, fortplantingförbud och dylikt för stora grupper.
– Ungefär 100 millioner mördade.
Din jämförelse är orimlig.
Om vad som hände Aleksej Navalnyj förblir sannolikt en fråga för framtiden att spekulera kring. Ja vem kan vi lita på i en orolig värld när vårt Land befinner sig som en del under ett stormakts krig. Den officiellt svenska sanningshaltens i denna fråga är vad folket i allmänhet förhåller sig till och den förmedlas genom vårt dominerande medieutbud samt vad riksdagen samfällt har att beslutat om i såväl försvars som utrikesfrågor.
Om man önskar annan information är utbudets innehåll bestående av en mängd delade uppfattningar och då framförallt på sociala medier, allt från krigets tillskyndare till fredens anhängare. Med tanke på detta splittrade informationsutbud är det så klart inte helt enkelt att sovra för den som söker ett trovärdigt svar.
Vår demokrati som av hävd sker genom regelbundna val är vad vi må förhålla oss till, om man inte försöker påverka genom att vara aktiv medlem i något etablerat parti.
Ett förhållande som påtagligt förändrats sedan vi blev medlemmar i EU där för– och nackdelar skall vägas in. Till nackdel vill jag hävda att vårt land blivit mindre självständigt i en marknadsanpassad omvärld där råvara men även mänsklig omsorg finns med som en prissatt vara att berika sig på.
Fördelar, nja – det skulle i så fall vara som liberale partiledaren Johan Persson i bland uttrycker när han berörs av demokratifrågor.
– Det är bättre att sitta vid bordet, jämfört med att vara passiv vid sidan om.
Nu kom jag en aning utanför ämnet, men dessvärre finns det ett samband i stora drag när alternativa fakta uppenbart kommit för att stanna i denna förvirrade värld, där hundratusentals barns rop på hjälp i Gaza inte kan överrösta en enskild persons, i och för sig, förtvivlade öde. Om man nu kan göra en sådan jämförelse? Ty ett liv är ett liv som berör nära och kära.
Jan Arvid G!
Du har helt rätt. Klart den är orimlig om man ska jämföra punkt för punkt på det sättet. Men om man ser på allt som USA och Nato åstadkommit globalt genom åren, inte minst de senaste 25, så är det början på en ganska bra sådan lista som du noterat. Testa och gör den listan också.
Tänk sedan på att Nato fortfarande är aktiva och gör allt för att vinna geostrategiska fördelar vilket ställer till ständiga konflikter med stater och deras ledare. Då kanske man bör göra ett sådant tankeexperiment innan det är för sent.
Operation Paperclip såg ju till att många av de där dödskalletomtarna flyttade till USA. Jag är inte säker på att deras tankevurpor raderades i tullen. Och om man vill göra liknande saker igen kanske man inte sätter igång med samma buller och bång och halsstarriga galningar i täten. Man kanske har mer tålamod för att nå sina långsiktiga mål. Den totalitära mediakontrollen vi ser idag är en klar varningssignal.
Det jag säger är att om man tror att det räcker att vara vaksam på saker som följer exakt samma mall som förut, ja då kan det vara för sent när man upptäcker att det gått åt helvete.
Johan L!
Viktiga frågor. Hur skall man bedöma imperier och stormakter? Några punkter:
1. Liberaler behöver hålla sig med en objektiv bild av följderna av Förenta staternas imperialism. Fakta som oexploderade bomber i Laos behöver hållas levande. Sedan må man väga detta mot de bättre delarna av det västerländska systemet, om man vill, men inte sopa under mattan. Vore jag regeringschef i ett västallierat Sverige skulle jag taga upp historiska och pågående fel med Förenta staternas ledare.
2. Det nationalsocialistiska Tyskland var annorlunda än andra moderna imperier, vad än Jan Myrdal säger om att Adolf Hitler gjorde mot européer vad andra gjorde i kolonierna. Ett sådant storskaligt planerat avskaffande av folkslag och länder, inom ett så stort område, har vi icke sett maken till. Andra imperier har haft ihjäl millioner, med vissa begränsade mål i sikte, eller av likgiltighet, men inte stöpt om en världsdel på det nationalsocialistiska sättet.
3. I den imperialistiska tidsåldern är det alltid NÅGON som är störst vid ett visst tillfälle, och alltså orsakar död och skada. Hade det inte varit Förenta staterna, skulle det varit någon annan.
4. Fjärde punkten är den avgörande åsiktsskillnaden mellan mig och de flesta som skriver här. Västvärlden varken vill, kan eller vågar projicera makt österut, in över Ryska Federationens gränser av 1991. Att västliga makthavare och rådgivare har tänkt och skrivit om maktprojicering in i Ryssland betyder inte, att västvärlden har en sådan strategisk inriktning.
Jan Arvid G!
Jag håller med om allt du säger. Anledningen att jag flaggar Nato-risken högre än du är att jag inte ser någon som kan göra punkt 1 i Sverige. Jag tror inte heller att någon överhuvudtaget klarar det om vi går med. Se på Tyskland och Frankrike under Merkel och Sarkozy som tvingades acceptera inbjudan av Ukraina 2007, och på Scholz som tvingades acceptera sprängning av NordStream och ekonomisk kris i Tyskland och Europa. Det är ytterligare en anledning att stå utanför eftersom medlemmarna i dagsläget verkar förlora sin suveränitet och bli vasallstater.
Jag är ambivalent vad gäller maktprojicering in i Ryssland. Jag tror väst vill ha en sådan men på samma sätt som de agerade i UKraina – genom understödjande av västvänlig opposition. Huruvida de verkligen vill samarbeta med en sådan och lägga vantarna på naturresurser är mer tveksamt. Jag tror snarare de vill orsaka kaos och ekonomisk stagnation för att knuffa ner Ryssland från platsen som stormakt.
Men i och med att det inte finns något seriöst alternativ till Putin och man knuffat Ryssland in i famnen på Kina är det inte troligt att de lyckas. Kanske kommer de då att försöka få till någon slags ny järnridå mellan Kina+Ryssland och västvärlden? Kommer de kanske att försöka splittra BRICS-samarbetet? Jag har ingen aning, men stormaktskampen kommer att fortsätta, det är det enda jag är säker på.