Vad som ryms på ett kvitto

Torsten Jurell skrev även en text i samband med Myrdals 80-årsdag. Den ger en lite annan beskrivning av Myrdals enorma samling vid den tidpunkten. Den publiceras nu också här.

“Jag har en present till dig”, säger jag glatt till Myrdal. “Jag har den i ateljén.”

För första gången i mitt liv hade jag varit i Paris och jag hade stannat en hel månad.

Där låg en fantastisk värld öppen, tillgänglig för den som letade och visste något om vad som fanns att söka. Och jag sökte. Den mesta tiden där ägnade jag åt att bläddra i gamla tidningar och se på bilder.

Det var 1983. Jag hade flyttat till Stockholm och jag hyrde sedan ett par år en ateljé i Klarakvarteren på Folket i Bild/Kulturfront. Nu var Myrdal och jag på väg upp i hissen till redaktionen på Herkulesgatan – och min ateljé.

Vad som är så märkligt med alla gamla trycksaker i Paris är att de letar sig ner mot Seines stränder. När någon dör som har udda tidningar och böcker i sina bokhyllor, vilka inte är av intresse för arvingen kastas de inte som så ofta här. De hamnar hos bouquinisterna eller i mer specialiserade tidningsantikvariat. Hos dem finner du trave på trave av gamla tidningar, affischer, trycksaker. Tro mig, rätt som det är finner varje alster en ny lycklig ägare!

Från mitten av 1800-talet och framåt fanns det i Paris en uppsjö tidningar där unga konstnärer verkade – en litografins YouTube. I en butik på Rue St Denise hade jag funnit ett nummer av veckotidningen L’Eclipse. Omslaget på den fyrsidiga tidningen pryddes av två alsassiska författare tecknade av den genialiske André Gill. En av dem var så lik Myrdal (Se bifogad bild – han var lite rundare då), så jag kunde inte motstå att köpa den som present till Myrdal.

På väg upp i hissen talade Myrdal upprymt om tidningsvärlden i Paris, om yuppiefieringen av priserna på viss grafik medan annan höll hyggliga priser »du vet…«. Han vaggade, bytte vikt på fötterna och skramlade med nycklarna i fickan så som han brukar när humöret är glatt. Inne i ateljén överlämnade jag presenten.

“Ett ögonblick…”, sa Myrdal och tog fram sin plånbok som inte var någon stor “pluska” – en ordinär plånbok och inte var det särskilt mycket i den för övrigt. Jag menar, han bar inte på ett digert kvittoarkiv som jag. Myrdal tog fram en lapp, inte särskilt stor den heller – ja, som ett kvitto ungefär. Han drog glasögonen upp i pannan och granskade tidningen väldigt nära.

“Hm, nummer 17, 1868…” Så synade han lappen. Satte glas-ögonen till rätta. “Jag är ledsen, men jag har den … Stort tack i alla fall!”

Händelsen fick mig att grubbla. Hur kan man gå med en förteckning i fickan över vilka tidningar man har i sin samling?

Lappen innehöll naturligtvis de fåtal nummer av alla möjliga tidningar över mer än hundra år som Myrdal inte hade. Den lilla lappens minimala noteringar angav den myrdalska samlingens svindlande omfång!

Trots en liten samling tidningar hemma så har jag aldrig blivit samlare. Men jag har många av Myrdals böcker, filmer, kataloger. Inte allt. Till det behövs en stor lapp i plånboken.

Inte behöver jag gå till läggen nu. Jag kan blunda och minnas hur Myrdals konstpresentation i FiB/K för ett trettital år sedan fick mig att se Kees van Dongen. Myrdal skrev om van Dongens fantastiska kvinnoskildringar och politiska ställningstaganden i konsten i en presentation under vinjetten Bilden som vapen. Vidare så ser jag också framför mig i en annan myrdalsk presentation Steinlens skildring av några mördare i en lägenhet. De ser ut som hemvända franska kolonialkrigare, gestaltade som Daumiers »Mordet på rue Transnonain 1834«. Jag minns både titeln och just det där med franska kolonialkrigare. Det kom att påverka min väg som konstnär.

Om jag minns rätt, så nämner Myrdal i sin barndomsskildring betydelsen av Hjalmar Brantings Socialdemokratins århundrade, hur han som barn bläddrade och såg bilder från L’Assiette au Beurre och Simplicissimus som där hos Branting illustrerade tidsandan. Jag gissar i alla fall att det var så han har mött dessa bilder och att det blev en öppning in att blicka ut. Ge en bild av tiden genom historien. Också Brantings båda volymer och Förlaget Tiden anslår tonen för en bildningsuppfattning där bilden spelar en betydande självständig roll.

Men egentligen skriver Myrdal inte så mycket om bilderna som han brukar, i sig. Myrdal beskriver tiden och det politiska skeendet, klasstriderna kring bildernas tillkomst och på så vis vad de ger uttryck för. Myrdal brukar bilden som ett verktyg att se. På så vis är han märkvärdig.

Jag vill lyfta fram några exempel: I hans bok Fem år av Frihet (Wiken 1991) finns flera berömda bilder av Kung Päron. Där finns också återgivet inledningen till den viktiga texten om Päronkungen och Medelvägens politik som Sébastien-Benôit Peytel skildrade i satiren “Päronets fysiologi” 1830. Därtill ger Myrdal en beskrivning om Peytels öde där han i en mening, liksom i förbigående jämför den unge Peytel med Balzacs romanfigur Lucien de Rubempré. Men utan att han nämner Balzac! Alltså, Myrdal beskriver historien utifrån konsten och för att göra bilden än mer begriplig hämtar han hjälp ur romankonsten. Eller som Mao beskriver konstens förmåga att kunna gestalta livet “…(kan) livet, så som det återspeglas i litterära och konstnärliga arbeten, befinna sig på ett högre plan, vara mer intensivt, mera koncentrerat, mera typiskt, närmare idealet och därför mer allmängiltigt än vardagslivet” (Mao Zedong, Valda verk III, sid 81). På detta vis tror verkligen Myrdal på konsten och att jag hänvisar till Mao är naturligtvis ingen tillfällighet.

Myrdal brukar konsten – gatukonsten – som en hävstång i sin historieskrivning. Bilderna blir till raster som han lägger i skikt och framhäver det allmängiltiga i dagens politiska skeenden. Han kan gå in och ut i händelser. Myrdal brukar exempel som Peytel för att höja ett varnande finger till vår tids kappvändare. Myrdal påpekar att vi skall veta att vissa aldrig glömmer och aldrig förlåter. Peytel giljotinerades 1839.

Det andra exemplet är i boken Sälja krig som margarin (Leopard 2006). Myrdal ger där en möjlig, rimlig förklaring till Dreyfusaffären.

Men vad jag finner särskilt intressant är hans beskrivning av konstnären V. Lenepveus verk. Den Lenepveu som Myrdal drar fram ur skuggorna vid sekelskiftet 1900, spred de djupt reaktionära affischerna “Skräckkabinettet” (Musée des Horreurs). Där tidigare konstnärer som Forain och Caran d’Ache i den antidreyfusianska och antisemitiska tidningen Psst…! angrep judarna för att vara Preussens förlängda arm in i Republiken, beskriver Myrdal hur Lenepveu, när striden kring Dreyfus var över, angrep Republiken och dess företrädare som sådan.

Myrdal har i olika sammanhang tagit upp idékampen under Dreyfusaffären. Han gör det i Sälja krig som margarin. Han gör det i ett särskilt avsnitt i teveserien “Bilden som vapen”.

I den senare beskriver Myrdal den ideologiska kampen mellan den antisemitiska och antidreyfusska Psst…! kontra den dreyfusvänliga Le Sifflet.

Men i texten kring Skräckkabinettet i Sälja krig som margarin förs resonemanget vidare. När Myrdal släpar V. Lenepveu ut i ljuset, hjälper han oss att förstå hur Pétain senare blir möjlig. Bilderna propagerade mot franska folkets inre fiende.

Och också, fast Myrdal inte berör det i nämnda bok, kan vi se Le Pen idag och för oss, Sverigedemokraterna…

Myrdal rör sig i den bildvärld som hörde gatan till. Och denna gatukonst sipprar endast sällan fram till vår kännedom genom den borgerliga konsthistorien.

Det är ingen konspiration bakom detta fenomen. I förhållandet mellan konst och politik kommer politiken främst.

Men det finns något väldigt viktigt som för de två exemplen samman; tidsfaktorn!

Att förändra tänkandet tar sin tid.

Två hundra år har gått sedan Den Stora Revolutionen, men det finns de som inte bara bidar sin tid. De har aldrig glömt och aldrig förlåtit…

Myrdal tillhör vår tids mest betydande kännare i världsmåttstock.

Ändå, som en paradox, har jag undrat hur intresserad han är av konst? Om han egentligen sett något jag har gjort ordentligt. Jag har haft honom i publiken vid flera av mina utställningar och jag tror knappt jag sett honom gå runt för att se. Myrdal har bara stått och pratat…

När jag var ung konstnär, genom Folket i Bild/Kulturfront, kom Myrdal att få ett avgörande inflytande över min konstsyn och mitt konstnärskap. Och det lustiga är att av allt jag läst och hört av honom är kanske presentationen av Kees van Dongen den som blivit mest avgörande för mig. En slags riktmärke. Detta att det är livets goda, det lustfyllda i att leva, som gör att jag måste ta ett ansvar också för dess orättvisor. I van Dongens vackra damer fann inte bara ett bejakande av de vackra ögonfransarnas lockelse…Kanske det förvånar Myrdal?

Hade jag inte skrivit denna text så hade jag nog inte tänkt på det själv.

  1 kommentar for “Vad som ryms på ett kvitto

  1. Bertil Carlman skriver:

    Torsten J skriver ”Myrdal brukar bilden som ett verktyg att se. På så vis är han märkvärdig.” och ”Ändå, som en paradox, har jag undrat hur intresserad han är av konst?… Jag har haft honom i publiken vid flera av mina utställningar och jag tror knappt jag sett honom gå runt för att se. Myrdal har bara stått och pratat…”

    Att se utan att verka se; jag vill lägga till att höra utan att verka höra. Och naturligtvis också tvärt om.

    Bägge eller alla fyra fallen, har jag som lärare upplevt många gånger hos mina elever. En gång när jag som ung hade en intensiv genomgång inför ett prov, satt ett par flickor längst fram och verkade lyssna intensivt. När jag var klar frågade jag om någon i klassen undrade över något. En av de intensivt lyssnande flickorna räckte genast upp handen och frågade ”Måste du alltid ha den där gula kavajen på dig?”

    Det märkligaste exemplet på att lyssna utan att verka lyssna var en fader som vid ett kvartssamtal då vi var i ett litet grupprum uppträdde på ett för mig helt fel sätt. Han satte sig inte ner när jag inledde samtalet utan gick runt, stod en stund och tittade ut genom fönstret, gick fram till en liten bokhylla och började bläddra i en bok. Ryggen hade han i stort sett hela tiden mot mig och någon ögonkontakt förekom inte. Jag kände mig obekväm och skulle just be honom sätta sig, när han, med boken uppslagen i sin hand och med ryggen mot mig, lätt gled in i samtalet och klart visade att han noga lyssnat på vad jag sagt. Vi kan vara mycket olika; även i detta.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.