Vem är “radikal” och vem är “konservativ” idag?

Här en mycket typisk bild från 1974 när Lärarhögskolans studenter i Umeå närmast mangrant marscherade emot allt som representerade ett gammalt konservativt skolsystem. Att vara emot meritvärdering t ex framstod då som synnerligen “radikalt”. Alltsammans mot en klassisk bakgrund, den vackra seminariebyggnaden från 1920-talet, som alla samtidigt älskade.
(Foto: Claes Rydbeck)

I slutet av 60-talet när min generation var mellan 25 och 30 hade orden radikal och konservativ sin mycket precisa och helt oomstridda betydelser. Radikalt var allt som lutade åt den tidens vänster, för vilka FNL-arna gick i täten. Och konservativ var den gamla högern med rötter i adel och ett fördemokratiskt borgerskap. Liberaler och den krympande bonderörelsen vacklade, men åkte också med på det konservativa borgerliga tåget. Vad har hänt med dessa båda begrepp?

Radikalism
Sociologen Thorstein Veblen studerade omkring förra sekelskiftet hur de olika klasserna uppförde sig i samhället och konstaterade att de rika gärna visade sin status med lyx och flärd. Fenomenet kallade han Conspicuous consumption (iögonenfallande konsumtion). Detta mönster förändrades emellertid under 1900-talet och var runt decennieskiftet 60/70-tal starkt tillbakaträngt. Då smög de rika helt enkelt med sin lyx och sin flärd. ”Radikalism”, vilket var synonymt med vänster, dominerade offentligheten och präglade inte minst medier, umgängesmönster och klädmodet. “Radikalism” från den politiska högerkanten existerande inte.

På 80-talet, när FNL-rörelsen upplösts och dess rester splittrats i små vänstergrupper (med olika bokstavdiagnoser), började den gamla högern ta plats igen. Då lockade plötsligt Moderata ungdomsförbundet (MUF) stora ungdomsskaror med roliga, mer traditionella fester och ett pre-68-klädmode. Man markerade tydligt avstånd mot den döende vänsterstilen och därmed med ”radikalismen”. Träskor, raggsockor och tjocka stickade tröjor försvann till förmån för plisserade kjolar och välpressade kostymer. Unga kostymprydda herrar med kantiga dokumentväskor blev idealtyper – “yuppies” (young urban…). Den tynande vänsterns asketism och puritanska kläd- och festkultur framstod som allt tristare och tråkigare. Niorna (åk 9 i grundskolan) började med avslutningsbaler t ex, vilket tidigare endast förekom på Sigtuna, Lundsberg (de riktigt fina internaten som under många år gömt sig i buskarna) och kanske i Djursholms skolor. En ny slags brackighet visade sig i heminredning och TV-serien Dallas fick ett enormt genomslag mellan 1978 och 1991. Samhällets välbeställda vågade åter visa att de fanns och skämdes inte längre för sig.

”Radikalism” som politiskt vänsterbegrepp försvann helt till sist – efter millennieskiftet – med Magnus Ranstorp och andra försvarsanknutna “experter”, som på bästa sändningstid i TV hamrade in att ”radikalism” var islamism, våldsbejakande högerextremism och terrorism i allmänhet. Sedan dess kan ingen vettig människa vara radikal.

Konservatism
Begreppet konservatism har genomgått en liknande metamorfos, fast i motsatt riktning. Runt året 1968 – symbolåret för det ”radikala” uppvaknandet – var motståndaren det gamla ”konservativa” samhällets alla företräden. Den nya tiden bar på löften om nya radikala lösningar till samhällets och de många människornas fromma. En del drömde sina socialismer och kommunismer, som skulle blomma upp ur den redan etablerade välfärden.

Men sossarna höll emot, försvarade den representativa demokratin och kallade FNL-arna huliganer och gatans parlament. Alltså de visade sig djupt konservativa. Mest konservativa var förstås borgarna med rötter i adelsfamiljer, finanseliter, kyrkan och det gamla ståndssamhället. Sådan var bilden av konservatismen 1968–1985. Till och med Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz gick klädd i Mao-kostym.

Trots att jag drogs åt vänster denna tid mötte jag en liten ihärdig motkraft inom Folket i Bild/Kulturfront. Den allmänt föraktade ”finkulturen” togs i försvar till exempel. Det gällde både konstformer som klassisk musik och operakonsten, men också en mer klassisk hållning till kunskap och bildning i allmänhet. Vi talade om ett ”kritiskt övertagande” på kulturområdet. Allt gammalt var alltså inte skit. Det resulterade i att jag i mitt yrke som lärare blev motståndare till mycket av ”progressivismen” inom pedagogiken.

Vi försökte hålla emot denna kulturrevolutionära, antiauktoritära och antiintellektuella vänstervåg med förnuftiga vänsterargument, men var inte särskilt framgångsrika. Hur det gick med skolan vet vi alla idag. Utvecklingen blev liknande inom många andra samhällssektorer.

Begreppet ”värdekonservatism” har funnits med i kulturdebatten ända sedan 80-talet. Det gällde bland annat förhållandet till kulturens klassiker inom musik, teater, bildkost och litteratur. Begrepp som ”kulturkonservativ”, ”kulturradikal” och ”kulturarv” hörde också ihop med det här. Samtiden brukar alltid ha problem i förhållandet till kulturens klassiker. Hade själv stora problem med Strindberg Ett drömspel i avskalad industriell samtidsmiljö – på Uppsala stadsteater – för några år sedan. Det blev obegripligt. Jag gillar att se vad bilder föreställer även om nonfigurativt kan vara vackert, men föga berörande. Har alltså haft förståelse för en mer kulturkonservativ hållning. Men det får inte bli stelbent principiellt förstås.

För att nu inte tala om förhållandet till kyrkan och religion i vid mening. Riktigt vänsterradikala människor på 70-talet lämnade självklart svenska kyrkan enligt den vulgärmaxistiska tolkningen av religion som ett ”folkets opium”. Men det var naturligtvis förhastat. Jag nöjde mig med att kalla mig agnostiker (så fort jag lärt mig det ordet) och hukade inför de urgamla traditioner, tankar, ritualer och byggnader som finns i grunden för det mesta av våra kulturella föreställningar och stannade därför kvar i den svenska statskyrkan. Jag har vänner som då lämnade den av principiella skäl, men idag återvänt till den “fria” svenska statskyrkan – utan att för den skull ha blivit ”religiösa”. Det är av respekt för den kultur som format tänkandet hos vårt folk och vårt land. Hoppsan, det låter nästan patriotiskt. Men det är för mig fullt förenligt med en klassisk vänsterhållning och något som idag kanske kan kallas ”konservatism”. Så, en viss konservatism har hela tiden funnits med, åtminstone i mitt sätt att se på kulturen och världen.

Skribenten Bitte Assarmo rör sig fritt mellan “höger” och “vänster” på ett klarsynt och frimodigt sätt idag. Det är ovanligt. Det är dags för fler att röja upp i den åsiktsmässiga bråten mellan konservatism och vänsterradikalism. Hon skriver både på den högerpopulistiska sajten Det Goda Samhället och i FiB/Kulturfront utan problem. Så här formulerade hon sig till exempel den 8/12 på DGS:

”Jag tror de flesta av oss som intar ett konservativt förhållningssätt till samhället är ganska eniga om att den nya tidens feminism, med genusforskning och manshat i fokus, är en rätt osmaklig ideologi.”

En sådan mening är fortfarande ytterst svårsmält för grindvakterna inom den gamla 70-talsvänstern. Grindvakterna finns idag utspridda inom hela den skattefinansierade ”kultursekton”, från institutionerna, teatrarna via medierna till skolor och universitet. Till och med de klassiska vänstertidningarna Clarté och Proletären hör dit. De drivs av SD-skräcken som bara växer och växer – som en gökunge i holken. Det här driver dem samman i en front mot den nya högern – med SD i spetsen. Någon självreflektion ägnar man sig inte åt.

Och det är här gör exemplet Bitte Assarmo intressant. Hon skiter i grindvakterna och utgår från sin egen genuint förankrade folkrörelsebarndom i Bergslagen och skriver frimodigt om vulgärfeminism, segregationsproblem, svensk kultur, nationalism, kriminalitet, ja allt det där som är så glödhett i politiken och som ”vänstern” inte klarar av att diskutera av rädsla för att splittras ännu mer.

Alltså, vi har alltid funnits, en stråk av ”konservatism”, inom 70-talsvänstern och det har alltid funnits beröringspunkter mellan ”kulturkonservativa” vänsterpersoner och konservativa på högerkanten. Det har gällt juridiska frågor, försvarsfrågor, den nationella frågan, skol-, kultur- och utbildningsfrågor mm mm. Men som sagt, vi har varit ganska ensamma och illa sedda av den stora delen av vår vänstergeneration. Jan Myrdal i golfbyxor fick länge stå som förlöjligande symbol för denna vår lilla rännil inom vänstern.

Det här förklarar ganska mycket varför vänstern i Sverige blivit så tandlös i dagens politik, alltså att S, V, MP, C och L helt tappat greppet och att den nyväckta konservatismen (högern) med SD i spetsen hela tiden skördar ny framgångar. Efter alla år med antikonservativ, kulturradikal vänsterretorik, som på senare tid sammanfattats som en ”politiskt korrekt” värdegrund, befinner sig ”vänstern” i ett mycket svårt läge. En riktig vänster måste knyta an till röster som Bitte Assarmos och andra konservativa fritänkare, utan att glömma bort sitt eget grundläggande förhållningssätt – att folket är den drivande kraften och inte herrarna. Det här är och förblir mitt klassperspektiv.

  24 kommentarer for “Vem är “radikal” och vem är “konservativ” idag?

  1. Leif Strandberg skriver:

    Galenskaparna och After Shave skrev 1993 den fantastiska dansbandsoperan Grisen i säcken. Den beskriver hur vänsterns kulturpolitik från 1960-70-tal förlorade matchen (golvades!) till förmån för krafs och yta. Lyss till den skickliga Kerstin Granlund när hon sjunger om sitt parfymeri.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Det duger inte att vara kulturkonservativ; det räcker inte. Eftersom där knappt finns någon kultur kvar i Sverige behöver vi vara kulturåterskapande i stället för kulturkonservativa.

    Låt mig bara säga några ord om kyrkan. Det är meningslöst, som Knut skriver att hans bekanta gör, att bara återvända till svenska kyrkan, och vara nöjd med vad som bjuds. ”Urgamla traditioner, tankar, ritualer och byggnader” – Jo pyttsan! Där finns inte något gammalt och fornt i kyrkan, bortsett från några (misskötta) äldre kyrkobyggnader. Svenskarna är så okunniga så att de tror att skräpet som bjuds i kyrkan i dag är gammal fin tradition.

    Enda skälet varför jag har något med kyrkan att göra är att jag försöker få i gång en kulturrevolution i form av ett återupplivande av riktig kultur i kyrkan.

    Ett kulturprogram: 1. Bort med det ”inkluderande” språket ur kyrkan! Återinför som ett första steg den äldre kyrkosvenskan: ”Låtom oss bedja”; ”Oss christnom bör”; “Jude kyss och Petri eder, Kaiphe så och Hanne trug, samt Pilati rädda hug, och Herodis stolta seder, sanna att alls ingen man, uppå världen lita kan”. Den grundkurs i nordiska språk som vi finge på köpet, skulle göra det lättare att lägga ner den eländiga standardsvenskan som modersmål (det här fula språket som jag skriver på nu, vilket lärarstudenterna på bilden ovan tyvärr bidragit till att sprida bland oskyldiga barn) och återuppliva våra riktiga svenska folkmål.

    2. Återuppbygg samtliga rivna kyrkor i Sverige, så att de värdefulla kyrkoinventarierna från äldre tider kan få värdiga hem. I många socknar finge vi då två kyrkor, en rekonstruerad medeltida kyrka och en stor ful skräpkyrka från 1800- eller 1900-talet. Om spår finns av den första stavkyrkan på en kyrkplats kan man bygga upp den också. Nils Månsson Mandelgren, som Jan Myrdal ofta nämnde, har gjort många beskrivningar av nu förstörda byggnader och inventarier som vi kommer att ha glädje av när vi återuppbygger Sverige efter modernismkriget.

    3. Återinför alla äldre traditioner i och kring kyrkan. Julottan skall börja klockan fyra, med ett bål av hopslängda facklor utanför. När de döda stått lik hemma skall de dras till kyrkan med häst och vagn på vägar som är prydda med granris (vänd riset med den avskurna änden mot hemmet, så den döde fastnar i riset om han försöker gå hem och spöka). Präster skall inleda barndop med att driva bort djävulen. Och så vidare.

    Menar jag att kyrkan skall vara konservativ och reaktionär? Ingalunda! När kyrkan slutat med dumheter som att hålla gudstjänst på ”samtida svenska” kan hon ägna sig uteslutande åt verkligt radikala saker: att med all kraft, och helt utan religiös grund, verka för att människor är människor, och inte kunder på skol- och sjukvårdsmarknader. Radikalism i dag är att giva utan att taga, att ställa sig utanför marknaden.

  3. Bertil Carlman skriver:

    Jag får säga som byrådirektör H.K. Bergdahl: ”Det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon Knut?” Fast det är menat som en någorlunda allvarlig kommentar om än med skämtsam underton.

    Ja verkligen en bra sammanfattning.

    Men en sak måste jag som naturvetare påpeka. Gökar lägger inte sina ägg hos holkbyggande fåglar. Det skulle inte kunna fungera då gökungen som flygg inte skulle kunna komma ut ur holköppningen. Uttrycket skall vara ”som en gökunge i boet”. Eller bot? Det får språkkunniga ta itu med.

    Tack för denna danföredan-artikel.

  4. Hannu Komulainen skriver:

    Knut L, blandar du inte ihop begreppet radikal med begreppet vänster? Man kan ju vara högerradikal, inte bara vänsterradikal.

    Motsatsen till att vara radikal är väl att vara en sådan där mesig mittenperson. Idag tillhör väl partierna du kallar för vänsterpartier just “mitten”.

    Att den verkliga vänstern idag är liten betyder inte att den inte finns. För att nämna några: Kajsa Ekis Ekman, Göran Greider, Jan Guillou, Nina Björk. Plus ett stort antal vanliga människor som inte förekommer på kultursidorna, men är förbannade på klassamhället och tar avstånd från fascister, halvfascister och högern.

    Jag förstår inte ditt flirtande med högern. Den är så generell och svepande. Skriv i stället i vilka sakfrågor du anser att högern har rätt, så kan vi diskutera dem.

  5. Lasse Jansson skriver:

    Det är inte lätt att orientera sig i dagens samhälle. Vad är vänster och vad är höger? Jag tillhör samma årgång som du Knut L och var aktiv inom DFFG på 70-talet. Jag känner mig alltmer främmande inför “vänstern” idag men jag vill slå ett slag för Nina Björks bok Om man älskar frihet. Hon ifrågasätter vad det är för frihet och för vem liberalerna kämpar genom att använda deras argument och analysera dem. Det brukar sägas att i socialistiska samhällen än människorna till för staten men vad är vi till för i ett kapitalistiskt samhälle. Där värderas vi efter lönsamhet. Är du lönsam lille vän? I skolan ska vi välja linje så att vi blir lönsamma. Du måste se till att bli konkurrensduglig, för du konkurrerar på världsmarknaden, barnomsorgen kom till för att kvinnorna skulle ut på arbetsmarknaden. Det arbete som t ex min mamma gjorde som hemmafru värderades till 0 kr. Våra pensioner bygger på hur lönsamma våra arbetsliv har varit. Inte efter vilka behov vi har som äldre.

    I en sådan värld blir det naturligtvis rationellt att hata invandrare som konkurrerar om framför allt de s k lätta jobben som städare eller vårdpersonal på äldreboenden. Intellektuella föraktar “pöbeln” av lågutbildade för deras fördomar mot invandrare för deras jobb är inte hotade. Men vi såg vad som hände på 30-talet när ett litet antal judiska läkare sökte sin tillflykt till Sverige från Tyskland. Då försvann den intellektuella polityren och främlings- för att inte säga rashatet kom fram.

    Läs Nina Björk, hon är en av de mest intressanta skribenterna i Sverige.

  6. Leif Strandberg, barnbarn till kronotorparen Kalix-Johan, Österjörn skriver:

    I Förr och Nu, 1974, skrev Jan Myrdal en lång text om Folkets Kultur. Han kallade den ”Ta tjuren vid hornen” och där ingår den berömda meningen:

    ”I detta vet jag dock att i valet mellan den bibelläsande torparen och den voltairianskt fritänkande greven så är det torparen som har rätt även om han talar med Jesu liknelser och profeterna.”

    De av Hannu Komulainen uppräknade författarna räknar jag som ”de voltairianskt fritänkande grevarna och grevinnorna”. Torparna hittar jag på annat håll, ofta i den riktning som Knut anger i sin viktiga artikel.

  7. Sven Andersson skriver:

    Intressant beskrivning och med många igenkännanden. Fast jag undrar om frågan stod om huruvida man var radikal eller konservativ när du skriver: “det har alltid funnits beröringspunkter mellan ´kulturkonservativa´ vänsterpersoner och konservativa på högerkanten. Det har gällt juridiska frågor, försvarsfrågor, den nationella frågan, skol-, kultur- och utbildningsfrågor mm mm.”

    Istället skulle jag hävda att ovanstående väl beskriver nationalismens inflytande på vänstern kring SKP. Det började med kampen för nationellt oberoende, sedan utsågs Sovjet till enda fienden både internationellt och nationellt. Sovjet kallades en “fascistisk stat av Hitlertyp”. Det innebar att hela strategin från Kominterns 7e kongress skulle aktiveras. Det blev en motsättning mellan det “demokratiska och det fascistiska lägret”.

    Alla krafter skulle mobiliseras mot det kommande kriget mot Sovjet. Den svenska nationen skulle stärkas via moral, skola, kultur, kyrka, hemvärn osv. Vissa SKP-are utsåg t o m Moderaterna till riksdagens progressivaste parti. Det nationella oberoendet hade förvandlats till nationalism. Via nationalismen dröjde det sen inte länge förrän det kom enstaka avhopp mot extremhögern. Sen kom Jan Myrdals valanalys av franska valet 2014 där han förordade en enhetsfront med (inte mot) Front National och Le Pen. Någonstans där vände det och samma strategi började också användas när det gäller Le Pens motsvarigheter i Sverige.

    Ungefär samtidigt rekommenderade Stefan Lindgren (SKP Gnistans fd redaktör) en röst i det svenska valet på de partier som försvarar kungahuset och den svenska kyrkan. Tydligare kunde det inte sägas vänster hade blivit nationalism.

  8. Knut Lindelöf skriver:

    Så här skrev J Myrdal i nr 1-74 av Förr och Nu, vilket öppnade för en helt ny syn på kulturkampen:

    “En arbetande socialistisk intellektuell har mer gemensamt med en sågverksarbetare i Ådalen som är gråsosse i det kommunala och därtill broderskapare; med en snickare i Jönköping som är pingstvän och frälst; med en pensionerad folkskollärare i Örebro som är missionsförbundare och ännu leder söndagsskolan än han har med en akademiker och konstnär som säger sig vara revolutionärt kommunistisk men bjuder på knark.”

  9. Leif Stålhammer skriver:

    När det blåser upp till kuling bör man se över huruvida man fortfarande ligger på rätt kurs, ta ställning till om målet ännu är möjligt att nå med farkosten under förhandenvarande väder. Man kanske tvingas reva en del segel, kanske söka nödhamn för att invänta gynnsammare förhållanden. Det finns inga garantier för att man under alla omständigheter kommer till målet. Men erfarenhet, lämplig farkost, bra besättning var och är grunden. Du är ju inte nöjesfiskare. Du behåller ditt mål för att det är NÖDVÄNDIGT, annars får du ingen mat.

    På västkusten var många fiskare konservativt kyrkliga, schartauaner, men segla kunde de. Alla borde lära sig segla! Min erfarenhet av många s k vänstermänniskor är att de ofta är tämligen opraktiska, nästan handfallna när det gällde vardagliga ting. Det är synd.

    PS. Gamle högerspöket Bohman visste hantera sin sjöbåd. Det är bra att känna till sjökortet och dess farleders angivna huvudriktning så att man har rött och grönt på rätt sida. Detta gäller särskilt när man är till sjöss, men det går även att “torrnavigera” hemma från skrivbordet. Då behöver man inte riskera bli blöt. Man lär sig sjökortet men inte att segla.

  10. Arne Nilsson skriver:

    Enligt SAOL betyder radikal “grundlig, genomgripande; politiskt långtgående” och radikalism betyder “radikal politisk åskådning”.

    Enligt SAOL betyder konservativ en “som vill undvika politiska förändringar” och konservatism betyder “benägenhet till fasthållande vid det bestående; samhällsbevarande åskådning”.

    Skall man vara radikal eller konservativ? Låt oss tillämpa dessa definitioner på två olika politiska händelser.

    Den 30 januari 1933 blev Hitler rikskansler och 1934 hade nazisterna gjort upp med de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna som fanns i Tyskland. I grunden en radikal förändring. Med utgångspunkt från ovan angivna definitioner borde man ha varit konservativ och gjort allt för att bevara Weimarrepubliken.

    I Sverige har det under de senaste 30 åren genomförts en omfattande privatisering av vård, skola och omsorg. Ett rejält radikalt grepp. Även här borde man ha varit konservativ.

    Min poäng är att termerna radikalism och konservatism är i det närmaste värdelösa verktyg för att analysera den tid vi lever i. Termen klass är bättre.

    Den grundläggande utgångspunkten för att definiera klass är hur det sociala/samhälleliga överskottet fördelas. Om det finns människor som producerar ett samhälleligt överskottet och som de inte kontrollerar användningen av detta överskott har vi ett klassamhället. Hur det överskott utvinns skiljer olika produktionssätten från varandra.

    Klass bestäms utifrån individens ställning i produktionen. Med ställning i produktionen avses i vilken utsträckning och på vilket sätt individen kontrollerar, bestämmer över, produktionsprocessen på den egna arbetsplatsen och samhället i stort och därmed bestämmer hur produktionens överskott fördelas mellan olika individer och grupper av individer i samhället.

  11. Mats Larsson skriver:

    Mitt upp i denna intensiva debatt kan jag konstatera att två av Sveriges främsta traditionsbärare av den gamla (och mycket noggrant dokumenterade) svenska folkmusiken gått bort med bara ett par månaders mellanrum.

    Björn Ståbi, den främste traditionsbäraren av den gamla särpräglade Orsa-musiken, gick bort för ett par dagar sedan, 80 år gammal.

    Hans gamle spelkamrat, Pers-Hans Olsson, gick bort för ett knappt halvår sedan.

    Som spelmän var de mycket olika. Pers-Hans långa, mycket mustiga, känslomässiga stråkdrag, omöjliga att efterhärma även för mycket skolade fiolspelare, gav stor rättvisa åt det gamla Rättviks-spelet.

    Men det var ett spel som inte passade i Orsa. Björn Ståbis korta, mycket uttrycksfulla stråk parat med en mycket sparsmakad drill och mycket sparsmakad användning av vibrato gav full rättvisa till Orsamusiken.

    När Björn spelade med andra spelmän, spelade han alltid (suveränt) andrastämman. Med Pers-Hans en idealisk kombination. Inspelningar med Björn ensam, Orsa-musik naturligtvis, avslöjar hur mycket han hade efter sin läromäster Gössa Anders Andersson i Viborg i Orsa, en av Sveriges sista äkta storspelmän.

    Två stora representanter för folkets kultur, Björn Ståbi och Pers-Hans har gått bort inom loppet av ett halvår.

  12. Bror Kajsajuntti skriver:

    Ja, det var mycket det där och det drog igång en skrivbordsdiskussion. Det enda jag vill påpeka är att jag aldrig haft något speciellt klädmode. Jag hade de kläder min mor köpte billigare hos Mikaelssons i Bredviken, som hade en liten klädaffär i villan. Vi köpte det vi hade råd med. Många år senare kom en vänstervåg. Jag samlade in pengar till FNL och sålde Vietnambulletinen, därför att jag såg bombningar på TV. Långt senare i nutid fick jag lära mig att, att Clarté haft studier om vad som var huvudmotsättningen i världen. Sen fortsatte det.

    Jag drogs med och upptäckte att en ny värld var möjlig och ville kämpa för den. Jag läste en massa böcker men diskuterade inte komplikationerna i Leninismens problem. Det var inte frågan om kunskapsförakt. Jag känner till splittringen i Tyskland, komplikationerna i SKP, som ledde till allehanda brytningar, därför att så många kämpade för den enda rätta läran, medan jag mest ville stå på gatan eller knacka dörr med de tidningar som senare lades ned.

    Gnistan mötte jag just genom ett sådant dörrknack, när Leif Stålhammer sålde tidningen på Metargränd 37, utan att veta, att Walle Berglund, Abel Lundberg och Lång-Lasse brukade träffas hos oss, medan min far låg på golvet gipsad med bruten lårbenshals, när han ramlat 4 meter från en gjutbrygga vid Järnverket. Kanske har detta ingenting med diskussionen ovan att göra. Men jag tror det handlar om klasståndpunkt, något som bortdefinieras i dagens samhälle, där vi inte längre har klasser. Tänk att vi slutligen kom att leva i det klasslösa samhället!

  13. Med Din text här ovan har Du, bäste Knut, satt igång en av de mest intressanta diskussionerna på lindelof.nu. Många trådar att ta tag i. Även jag har med intresse läst Bitte Assarmo och även kommenterat somligt hon skrivit, t ex om yttrandefrihetens villkor i detta vårt mosterland (Gunnar Ekelöf). Hon skiljer ut sig från de andra skribenterna på sajten Det goda samhället (DGS). Ehuru jag ej alltid är överens, har BA civilkurage.

    Ditt resonemang om landets allt mer mer genusorienterade, HBTQ- och identitära “vänster” kan jag bara instämma med. Viktiga frågor, men ej avgörande. Har sedan länge med stigande vämjelse noterat detta kontraproduktiva “vänster”-förfall. Se istället Alexandra Kollontays föreläsningar för Bolsjevikernas kvinnoaktiv på Sverdlovskuniversitetet 1925 där hon sätter makt- och klassfrågorna i centrum. (“Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen”, Gidlunds Förlag 1971.) En sammanfattning och vidareutveckling av hennes texter till den första allryska kvinnokongressen 1908 (“Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse”; “Kvinnan och familjen” samt “Kvinnans kamp för politiska rättigheter”, Gidlunds Förlag 1973, 1976, 1977). Helt aktuella saker än i denna dag. Finns antikvariskt för småpengar. Bara att läsa och begrunda.

    Så till din diskussion om “konservatism” och “radikalism”. Som Du skriver, var de begreppen hyfsat lätta att definiera åren runt 1970. Idag är de som att titta på en myrstack om våren, de rör sig åt alla möjliga håll, inklusive rätt ner i alternativhögermörkret. Du och jag delar – såvitt jag förstår – den intellektuella kombinationen av konservatism och radikalism i 70-talets mening. Begreppet “kritiskt övertagande av det stora borgerliga kulturarvet”, d v s att inte svälja det rakt av som ricinolja, men studera, diskutera och försöka använda det på vår kant, var ett potentiellt mycket fruktbart förhållningssätt i FiB/K och Förr och Nu. Att resurser och krafter inte räckte till är en annan (sorglig) sak. Vi försökte dock under små ekonomiska villkor, Det är i vart fall jag stolt över.

    Din beskrivning av dåtidens vänsterklädkod är rätt kul. Tyckte inte om den, höll den för kontraproduktiv när vi sålde Vietnambulletinen eller FiB/K på gator och torg. Som det överklassyngel jag är höll jag av vana mig till brogueskor, vit skjorta, slips, kavaj och överrock. Därtill kortklippt. Artig som bara den. Några av kamraterna muttrade och fnyste, men jag sålde för det mesta faktiskt lite bättre. Ja, Din tes om att ett (medvetet, genomtänkt!) mått av kulturkonservatism kan kombineras med ett lika medvetet och genomtänkt mått av politisk vänsterdito i likhet med t ex Britt Assarmo håller enligt min mening streck. Bra tänkt och skrivet, tack gamle örn…

    Nu till en annan diskussion här ovan, nämligen det Jan Arvid Götesson anför rörande våra kyrkobyggnader, vårt bibliska arv samt det språkliga förfallet sedan Olaus Petrii dagar. Jag lever sedan snart ett halvsekel på Gotland. Våra 92 medeltida sockenkyrkor, byggda ca 1130-1300 i kalksten, återspeglade socknarnas välstånd från farmännens handel österut, är hållna i utmärkt skick via sina församlingar och årliga anslag från Riksantikvarieämbetet. (En del skrytbyggen var det nog, se t ex Öjakatredalen, Den tornspiran är högre än S:a Maria i Visby!) På landsbygden fanns efter Digerdöden endast två ödekyrkor; i Gann och Bara socknar. Så, enligt min mening druntar Du här. (Ett av gamle Strix’ ord för struntprat.) De många kyrkoruinerna i Visby Innerstad är däremot resultat av ekonomisk nedgång ca 1400–1800, med därpå följande krig och örlog.

    Vad angår vårt gemensamma språkliga arv – vare sig vi vill erkänna det eller ej – emanerar det till en del ur landskapslagarna, men till större delen från Gustav Vasa Kyrkobibel. Rätt krångligt frakturtryck men efter 20–30 sidors läsning löser det sig. Ett oss normerande skriftspråk, just som Jan Myrdal noterade. Haqvin Spegels Psalmbook (1695) och Svea Rikes Strafflag (1734) bidrog även. Dock och emellertid, Jan Arvid, att på något rimligt sätt återställa folklig kunskap om språkbruk, stavning och exegetiska innebörder är i, låt säga, de fem Moseböckerna numera omöjligt. Med undantag för dagens religionsforskare, är sådana som Du och jag ett utdöende släkte. Något jag resonerade med JM förra sommaren i Varberg; Han sade: “Sådana sekulära bibelläsande jävlar som Du och jag är snart utrotade!” (Varpå vi tog en liten whiskysup.) Han hade såklart helt rätt. Detta hans omdöme tör – tyvärr – även gälla Dig…

    Till Er alla, se till att överleva det som nu väntar!

    Bästa jul- och nyårshälsningar.

  14. Leif Strandberg skriver:

    Mats L!

    Om Björn Ståbi och Pete Seeger
    Vi i Hälsingland sörjer också Björn Ståbi, som bodde och verkade i norra Hälsingland (Korskrogen) under en stor del av sitt liv. Björn var spelman. Men han var också skribent. I boken Här är platsen berättar han den fantastiska historien när Pete Seeger 1968 kom upp till Hälsingland. Han kom i hyrbil från Uppsala där han deltagit i Kyrkornas Världsråd generalkonferens.

    Nu parkerar Pete Seeger bilen mitt i Delsbostämman och kommer genast i samspråk med Björn Ståbi som buskspelar inne på Forngården. Seeger ansluter med sin banjo. Senare på natten åker de till Björns hus. Mitt i den nordiska sommarnatten vill Seeger kliva ur bilen, han tar upp en flöjt och dansar fram på vägen, spelandes på sin flöjt (Hälsinge Akademi förlag, 2006).

    Ståbi var även bildkonstnär. Vi har en vacker tavla med en speciell räv som han målat. Idag, dan för dan, ska vi titta extra på den.

  15. Jan Arvid Götesson skriver:

    Hans M G!

    Du har rätt att glädjande nog finns mycket materiell kyrklig kultur kvar på Gotland. Men många landsändar i Sverige domineras av tegnérlador, eslövsgotik och helgo-zettervalls-vandalism.

    Dessutom fanns väl en stavkyrka på de flesta ställen varest vi nu har en kalkstenskyrka? Ni gotlänningar, infödda och inflyttade, skall ni inte snart fara till Stockholm och återta Hemse stavkyrka och återuppföra den på ursprunglig plats?

    Vad gäller våra språkliga varieteter har jag nog en annan uppfattning än Jan Myrdal. Jag menar jag vi i första hand behöver ta flera stag tillbaka, och sedan bygga upp bygde- och sockenmål som kraftigt avviker från linjen som går från Olaus Petri över 1541 års bibel, 1695 års psalmbok och 1734 års lag. Visst skall det bästa från den linjen bevaras och återupplivas, men för stora delar av Sverige är den linjen en språklig tvångströja.

    Slutligen vill jag säga att inget är skrivet i skyn. All kultur och allt språkligt som är nedskrivet kan återupplivas, även om vi inte kan ha samma tankar som de som levde förr. Under julen förbjuder jag till exempel kringgärning i mitt hus, även om jag inte tror att kringgärning skulle förarga de små grå under huset.

    Vad gäller 1695 års psalmbok har min far skrivit om hur han en gång förrättade barndop med den boken i Lapplands inland:

    (Citat)
    – Men inte kan jag förrätta dop i de hår kläderna!
    – Dä ä väl int klära som gör dope, int vattne heller utan ‘Guds ord som är med och när vattnet’.
    – Men böckerna med Gudsordet har jag i bilen! [som fastnat i snöstorm]
    – En präst ska väl ha så mycke Gudsor i huve så han kan döp utan bok.

    Prästen förstod att här hjälpte Inga syepskäl och undanflykter. Det kom över honom en stor bävan inför det honom påtvungna uppdraget. Att predika utan koncept, det var han inte alls rädd för. Tappade man den under lördagsnatten spunna röda tråden fanns ju alltid “den kyrkliga allmänningen” att glida in på.

    Men som skolpojke hade han en gång varit med när en grånad prästman inför en fullsatt kyrka kom av sig i själva Fader Vår. Han hade lovat sig själv att vid altartjänst och förrättningar aldrig lita på sitt minne.

    Det var som om gumrnan läst hans tankar.
    – Han ser ju så ung ut så han ä väl int så van än! Men jag har min mors gamla psalmbok nånstans.

    Gumman försvann in i kammaren, rotade i en gammal kista och kom tillbaka med en sönderläst gammal bok i slitet brunt läderband. Prästen kände en djup lättnad men den försvann lika hastigt när han vördnadsfullt öppnade boken och på titelbladet läste: Tryckt hos Johan Peter Lindh, 1798. Det var Jesper Svedbergs gamla psalmbok som länge segt höll sig kvar i norrländska bygden. I slutet av boken fann han visserligen kapitlet ‘Om Barn-Dop’. Han kände igen de gamla märgfulla inledningsorden från Laurentius Petri Kyrkoordning av år 1571: ‘Käre Christi Wänner, det är oss nu alla genom GUds ord Wäl kunnogt wordet, hureledes alla menniskor, som af Adam utkomne äro, aflas och födas i synd, dermed wi också Wete, att hwar JEsus GUds Son vår Frälsare icke hade kommit oss til undsättning, hade alle, lika som wredenes barn måst blifva evinnerligen förtappade…’

    Prästen började förstå varför gammalläsarna i Norrland, som var vana vid ett sådant språk, hade så svårt för att godta de nya kyrkliga böckerna i början på 1800-talet. Han hade ju vid prästvigninen högtidligen lovat att rätta sig efter kyrkans lag och ordning. Men hade så många generationer svenskar döpts till goda kristna efter detta gamla dopformulär, så skulle det väl duga även for denne senfödde nybyggarson som låg och gnydde i en gammaldags vagga ovetande om vad som var i görningen. Gumman tog fram ett stort filtråg med kallt källvatten. Prästen hittade en ljusstump som han tände för att få lite stämning. Gumman höll fram den lille lindad i en rödrutig schal. Med hlälp av registret hittade prästen en psalm som han vågade på och stämde upp.

    ‘Si JEsus är et tröstrikt Namn, Som länder oss till själa-gagn, Igenom JEsum få wi nåd, Och finne på det bästa råd.’

    Gumman föll i med sin spruckna röst, Hon hade tydligen fått lära sig psalmen i dess gamla tappning.

    Inledningen och bibelorden gick bra att komma igenom. Det var som om orden fått en helt annan tyngd och kraft i sina gammalsvenska former. Men när han kom till: ‘Wik här ifrån, du orene ande’ då hejdade han sig. Han kunde absolut inte något orent och fult hos denne lille rödkindade krabat, som låg och tittade så stort på honom. Som ande- och djävulsbesvärjare kände han sig för övrigt fullkomligt oduglig. Han mindes också att Karl Petter tvivlat på att nutidens präster hade sådan kraft som en Himmelstrand hade haft. Gubbträsk låg inte långt borta.

    Utan att gumman tydligen märkte något hoppade han över både lilla och stora besvärjelsen och lät även bli att ‘göra kors i barnets ansikte och bröst’. Visserligen såg han själv något värdefullt i korstecknet, men i dessa lågkyrkliga bygder hade det förunderligt nog redan efter så kort tid blivit tecken på ‘katolskt’ sinnelag.

    När han väl arbetat sig igenom det gamla dopritualet, drog han en lättnadens suck och tog med inlevelse upp fjärde versen på samma psalm.

    ‘Dig ske låf, pris o JEsu båld, Som oss har frälst af satans wåld, Din fred, o JEsu! oss förlän och fria oss från allsköns mehn!’

    – Dä gick ju bra pastorn! Prästen i Stensele kunn int ha gjort’at bättre! Dotra min ska bli storögd å gla når ho får hör att ungen hennes ä riktigt kristnad.

    Dopkaffet med getost i smakade riktigt gott. I gumman hade han säkert fått en god vän, och kanske var det ändå någon mening med bilmissödet.

    När prästen kom tillbaka till sin bil, var redan bilmekanikern från Storuman där med en stor lastbil.

    Men ammarsnåsborna fick vara utan präst den helgen.
    (Slut citat)

  16. Dennis Zackrisson skriver:

    Tack för den, Jan Arvid! Å, Ammarnäs med sin riksbekanta potatisbacke (enda odlingen av denna växt strax i närheten av polcirkeln, endast möjliggjord genom backens lutning i söderläge). MLP och jag besökte backen vid vår färd på Inlandsbanan, med avstickare till fjällvärlden, i början av juni 1987. Ett år som klimatmässigt hade inneburit missväxt och nödår i gamla Sverige. Varmaste dagen i våra Uppsalahemtrakter det året var faktiskt Valborgsmäss med knappt 25 Celsius. Sedan gick det lika raskt utför på termometern som det hade gått uppåt just innan. Mycket finns att berätta från den resan, men det tar vi i annat sammanhang.

    Hjärtliga julhälsningar till de sydligare breddgrader där du just nu befinner dig mitt i sommaren och alltid drar igång intressanta diskussioner. Jag tror dock att du ser alltför ljust på möjligheten att “återupprätta” de gamla dialekterna i vårt avlånga land här uppe i Norden. Språket befinner sig alltid i utveckling, så även den av dig så förkättrade “normalsvenskan”. Det ska till ett språkisolat (bästa exemplet är väl ändå nyhebreiskan i den koloniala apartheidstaten som sentida nybyggare skapat i Mellanöstern) för att detta ska fungera. På Irland får inte Gaelic något riktigt genomslag (lyckas faktiskt bättre i Wales någon mer isolerade bergstrakter) t ex.

    Passar på att samtidigt skicka midvinterhälsningar till vännen Hans G (aldrig förstått det viktiga med M:et) på gutniska ön mitt i Östersjön. Han tog upp stafettpinnen och förde språkdebatten vidare. För övrigt kan jag ju lika gärna hälsa alla glada vänner på bloggen God Helg och ett gott, frejdigt, nytt diskussionsår!

  17. Mats Larsson skriver:

    Leif S!
    Tack för en underbar historia från Björn Ståbi, han hade många, men roligt att det blev nedtecknat.

    Björn slog sig ner, som du nämnde, tidigt i Hälsingland, i Hörrgård i Korskrogen. Jag gissar att Björn var väl förtrogen med Hälsinge-musiken, men som mest stämspelare t ex med Thore Härdelin, med djup förankring som spelman i Hälsingland.

    Unisont spel var ingenting för Sveriges, jämte Pål-Olle, främste stämspelare i svensk fiolspelad folkmusik under 1900-talet.

    Spelmanskurser i Hörrgård, men Björn som lärare, tillhör mina höjdpunkter.

    Du påpekar helt riktigt Björns breda konstnärliga begåvning. En begåvning som parades med en blygsamhet som tyvärr inte gav full uppmärksamhet till hans insatser.

    Björns första, och som det visade sig sista CD och enda soloskiva, “Björn Ståbi Orsalåtar” (1997) är ett mästerverk. Texten visar Björns begåvning för berättande, något som vi gärna sett mer av. Han valde, helt korrekt, att spela utan stämspelare. Det gav honom möjlighet, att utan hänsyn till stämmspelare, laborera med Orsas “kvartstoner” (blue notes, inom jazz).

    Tyvärr har andra potentiella traditionsbärare, bröderna Moreaus, inte fört Orsa-traditionen vidare. Deras far, Erik Moreaus (som jag faktiskt hört live spelande Orsa-polskor på en ok-nivå), har helt fallit i glömska i motsats till sonen Kalles mediala och kommersiella exponering.

  18. Jan Arvid Götesson skriver:

    Dennis Z!
    Glädjande att andra sörlänningar har en hjärtklaff i Ammarnäs (”Ammarnås” som det blev när jag mitt i ostkakebaket hastigt skickade några maskinlästa sidor ur en av min gamle fars kulturhistoriska skildringar från Lycksele Lappmark).

    Ovan har skett ett samtal mellan läsare som tydligen är kunniga om folkmusik från Dalarna och Hälsningland. Detta belyser den idé som jag förfäktar: det bästa sättet att få mening i sitt liv är att avdela en försvarlig del av sin tid och sina resurser till att återuppliva folklig kultur, utan att vara rädd för att skällas för anhängare till oxdans-nyckelharpe-Karlsson. De flesta delarna av vårt folkliga arv är tyvärr sämre tillvaratagna än folkmusiken.

  19. Bo Persson skriver:

    Jag hör till dem som säger att EU i sak gör slut på såväl högern som vänstern. Och ju längre det dröjer till EU:s implosion desto svårare blir det att säga vad Sverige då kommer att bli.

  20. Jan Åhman skriver:

    På tal om “diskussionen” om vad diverse högerglidande tyckare säger så föredrar jag nog Margit Richerts raka kommentar i hennes recension av Murrays bok:

    “Det är egentligen under min värdighet att recensera den spiksoppa till tankeskrift som är Kollektiv galenskap. Framför allt är det slöseri med tid. Allt i frågan är redan sagt.

    Gillar du Ivar Arpi, Paulina Neudling ovh Ann Heberlein, och fortfarande tycker att det är litet kittlande med konservatismen efter ett liv hämmat av Sossesveriges ondska, då kommer du att älska den här boken. Den kommer att bekräfta allt du redan tror dig veta.

    Det är en utsökt lagom berusande cocktail på Lena Andersson när hon är som mest yrvaket undersökande. Johan Wennströms förnumstiga hummande om konservativa dygder och valfritt crowdfundat debattinlägg av Rebecka Weidmo Uvell. Har du någon gång velat gå på en borgerlig middagsbjudning där vinet börjar verka och de mentala slipsarna lossats? För all del, slå till! Murray dukar upp så att borden dignar.

    Det är illa nog att jag tvingats läsa eländet; jag tänker inte börja rabbla innehållet också.”

  21. Dennis Zackrisson skriver:

    Till Jan-Arvid och alla andra tarmgnidarälskare!

    Så här mot skiftet i kalendern från ett år till nästa kan det vara bra att lyfta blicken. Samtidigt nås vi då av den klara insikten att folkets kultur inte känner några nationsgränser utan mera skillnader i samhällsställning.

    En bra start på resan till insikt är denna fina dokumentär om den nyligen avlidne Toots Hibbert, tillsammans med Bob Marley en av reggaens frontfigurer.

    VARNING: Innehåller mycket musik och levande folkets kultur men mindre teorier och program!

  22. Mats Larsson skriver:

    Dennis Z!
    Denna kommentar ska inte uppfattas allvarlig, men hur många folkmusikaliska fiolspelare tror du står kl. 3 på natten i Delsbo eller Bingsjö och spelar på sensträngar (tarmar). De är ju hopplösa att stämma!

    Björn Ståbi såväl som Gössa Anders eller Hjort Anders är ingen lättuggad musik, utan krävande. Men om man tar sig över den tröskeln, så är den desto mer berikande. Precis som Beethovens sena stråkkvartetter.

    Annars finns ju alltid Thory Bernhards med “Vildandens sång”.

    Inte ett öga är torrt!

  23. Dennis Zackrisson skriver:

    Du har helt rätt, Mats!
    Min kommentar var inte särskilt riktad mot utan mera till “tarmgnidarälskare”. Kanske med en uppmaning till musikalisk vidsyn, inte alltid så populärt bland vänner av folkets kultur.

  24. Sven Andersson skriver:

    Träffande uttryck “tarmgnidarälskare”. Med all respekt men jag vet knappt vem Ståby är. Tarmgnidning har aldrig varit en del av min kultur utan en museum-kultur som jag blivit tillsagd att den är min. För mig är den lika mycket min kultur som min koppling till en musselätande skånska matkultur från 10.000 f kr. Visst jag gillar musslor, speciellt Abbas blåmusslor men den fiskarbefolkning som slog sig ner vid Skånes kuster hade jag antagligen mindre gemensamt med än kungen av Saudiarabien. Vi skulle inte kunna prata med varandra och om vi kunnat det hade vi ändå inte förstått varandra. Att väcka upp gamla språk låter spännande och intressant ur ett forskningsperspektiv men ganska poänglöst ur ett praktiskt perspektiv. Jag har fortfarande problem att göra mig förstådd på min skånska utanför Skåne och utanför de stora städerna. Jag vill inte en tänka på hur det skulle gå om gamla dialekter vaknade till liv. Jag hade t o m problem ibland att förstå mina far och morföräldrar.

    Min mammas släkt kommer från Vitaby i Skåne. Vill ni lära er allt om biodling så har ni ett ljudklipp här från Vitaby 1953 här.

    Hoppas ni förstår instruktionen om ni vill syssla med biodling. Jag hade också tyckt det var spännande om Tyrannosaurios Rex kunde väckas till liv via rekonstruktion av dna men det känns betydligt mycket säkrare att se T-Rex i en monter på ett museum. T-Rex var förresten en helt OK rockgrupp som jag fortfarande lyssnar på ibland med Marc Bolans speciella röst. Bolan är förresten lika död som T-Rex (ödlan) men lever för mig p g a att var en del av den kultur jag växte upp med.

    Jag försökte också gilla tarmgnidningar när det var politiskt korrekt att stödja “Folkets Kultur”. Jag lyckades ibland men då via Kebnekajses upprockade versioner. Min musikkultur är de 10-tal stenkakor mina föräldrar ägde och sen den rockmusik jag slukade sedan 8-årsåldern. Det är den musiken som gör att mina känslor kommer i dallring, som ger mig associationer och som väcker minnen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.