Vad stort sker, sker tyst

Till Maria julen 1989

Maria var mycket nöjd med sin lilla plan. Den hade ju redan fungerat prickfritt mer än ett halvår och skulle säkert utan mankemang kunna användas ett halvår till. Det hela började med att hon såg var mamma gömde sin godispåse så inte Tomas skulle kunna hitta den. Tänk va tokigt va, att ha en mamma som smygäter godis som en riktig barnunge.

Men godispåsen var ju alltför lockande för att Maria skulle vilja lämna den i fred. Under dagen hade hon ingen möjlighet att smyga åt sig en godisbit med mamma ständigt gullande i bakhasorna. Hur skulle hon nu göra? Det var tjatet om att hon skulle börja lära sig gå som gav Maria idén. Det var ju en baggis att lära sig gåendet, det svåra var att hålla det hemligt så att inte hela planen skulle gå om intet.

Hittills hade allt gått bra och Maria hade varje natt, när hon vaknat och känt sig godissugen, smugit försiktigt nedför trappan och sedan snabbt sprungit ut i köket och tagit sig en bit … ja faktiskt ganska ofta också två. Mamma hade inte märkt något. Maria hade till och med fått beröm för sina runda kinder och då hade hon skrattat alldeles extra länge och hjärtligt för att inte avslöja sig med det lilla retfulla leende som varit mer på sin plats.

Så kom då natten till julafton när allt sprack. Halva natten hade det varit ett förskräckligt rännande på alla i familjen. I allra största hemlighet hade familjemedlemmarna varit uppe och smusslat med de paket som de skulle ge bort. Ja Björn verkade ju förstås mest smussla med de paket han skulle få. Först fram på småtimmarna kunde Maria smyga upp efter en efterlängtad godisbit.

Om hon hade nöjt sig med en hade allt gått bra. Men halvvägs upp i trappan vände hon för hon måste absolut ned med näven i godispåsen en gång till. Det var då som hon på återvägen sprang ihop med Maud i den mörka korridoren och vilket hallå det blev.

– Göran.. Göran!!!, ropade Maud, Hur kan du gå och lägga dig och glömma Maria här nere. Åh min stackars lilla flicka, vilken förskräcklig pappa du har.

Göran raglade upp, sömndrucken och omtöcknad, men även i sömnen visste han ju att Maud alltid hade problemformuleringsprivilegiet och var klok nog att tiga och lida.

Maria teg lika så. Hon insåg direkt att standardrepliken ”Däää…” med pekfingret riktad mot Göran bara skulle göra situationen etter värre för den redan hårt prövade fadern.

I tankarna formulerade hon redan alternativa handlingsvägar för att dra nytta av den förändrade situationen. Hon lutade mot att överraska familjen på nyårsaftonen med att springa runt, runt i hela huset.

Det borde rimligen öka chansen att få provsmaka champagnen.