Vad tyckte Stalin om den här filmen?

circus-1936

Screendump från Cirkus, en sovjetisk film från 1936.

1936 hade den sovjetiska färgfilmen Cirkus premiär i Moskva och blev en stor publikframgång. I Imbi Pajus Systrar kring Östersjön (2014) berättas (s. 152-53) att före kriget var filmen en stor publikframgång också i Estland. Unga pojkar i tonåren, som tillhörde den ryska minoriteten, ofta söner av ryska före detta vitgardister i exil, blev så fascinerade av den sovjetiska succeéfilmen att de sökte ta sig tillbaka till Sovjetunionen för att – som Paju menar – bli en del av det fantastiska och rättvisa liv som verkade råda där.

Det var alltså under arbetet med min Estlandsserie som jag, tack vare Imbi Pajus bok, fick veta om Cirkus. Jag blev förstås nyfiken och fann att hela filmen finns på YouTube. Om ni inte kan ryska och inte har möjlighet att se hela filmen så kolla den sista kvarten.

Jag höll på att ramla av stolen när jag såg dessa sista 15 minuter. Var detta verkligen en film som gjordes i Sovjetunionen under den “värsta Stalintiden”. På mig verkade det mer Hollywoodskt 30-tal, och inte vilket Hollywood som helst, utan Busby Berkelys Hollywood. Han var regissören som gjorde en mängd genialiska musicalfilmer med en blandning av samhällsengagemang, bra musik och lättklädda flickor. Detta drev honom i konflikt med den bigotta opinionen och han tvangs till lite självcensur både vad gällde samhällskritiken och flickorna.

pyramid

Amerikansk dansöspyramid t v och Sovjetisk t h.

Grigorij Aleksandrov och Busby Berkley
Regissören som gjorde Circus visade sig vara en Grigorij Aleksandrov, född 23 januari 1903 i Sverdlovsk. Han var elev till Sergej Eisenstein och hade medverkat i dennes Pansarkryssarn Potemkin (1925). Och sedan var det “bingo”: Alexandrov hade verkligen besökt Hollywood! Det var 1932 och kanske hade han då inspirerats av denna scen ur Busby Berkleys Night world. Året efter kom Berkelys Golddigers from 1933, som utspelar sig mot bakgrunden av depressionen, ehuru man kan märka ett anslag av Roosevelts optimistiska “New Deal”. Efter den första minutens påannonseringar kommer en uppsluppen sekvens med Ginger Rogers som efter ytterligare 2 1/2 minut bryts av att Den Krassa Verkligheten i form av stadens kronofogdemyndighet anländer och stänger ner nöjesstället. En klassisk scen ur Golddiggers är “My Forgotten Man” som skildrar det eländiga liv som många amerikanska krigsveteraner hade att utstå i depressionens USA.

Stalin tyckte som jag?
Berkleys blandning av tragedi, humor, allvar och sensualism har alltid tilltalat mig, och det är något jag alltid saknat i den svenska vänsterns konstnärliga, litterära och dramatiska produktion t ex i Folket i Bild/Kulturfront.

Föreställ er därför min häpnad när det visade sig att Stalin tyckte likadant. När Alexandrov kom hem från Hollywood fick han order av Stalin att göra filmer som var underhållande, men också med ett engagerande budskap, mer eller mindre i linje med Busby Berkleys filmer.

En av Alexandrovs första filmer efter hemkomsten var komedin Vesyolye rebyata (Glada grabbar – engelsk text) med sin hustru Ljubov Orlova.

Brist på “revolutionär glöd”
Filmen blev en publiksuccé, men den kommunistiska kadern gillade den inte eftersom den saknade “revolutionär glöd” varför utbildningskommissariatet förbjöd filmen. Men tack vare Maxim Gorkij, som ordnade en specialvisning för Politbyrån, där ju Stalin som bekant hade ett och annat att säga till om, togs filmen till nåder och släpptes fri igen.

Och det var tur det, för filmen blev också en internationell framgång under namnet Moskva skrattar. Den fick pris i Venedig 1934 och beröm av Charlie Chaplin: “Alexandrov har visat på ett nytt Ryssland för Amerika. Detta är en stor framgång”. 2010 gjordes en färgversion.

circus-4

Busen i filmen Circus bär omisskänliga drag av, ja ni ser säkert vem…

Nazitysk buse
Circus
handlar om en amerikansk cirkusartist Marion Dixon (en parafras på den anti-fascistiska Marlene Dietrichs namn), spelad av Ljubov Orlova, som efter att ha fött ett färgat barn lämnar Amerika för att komma till Sovjetunionen där människor – enligt filmen – skrattar åt det förkastliga med rasistiska fördomar. Men Marion är fortfarande belagd med skuldkänslor, vilket den diaboliske chefen för den cirkus där hon fått arbete utnyttjar. Denne buse ges ett tyskt namn (von Kneishits) och ett utseende och uppförande som liknar Adolf Hitlers. Marions nya kärlek är en flygare och cirkusartist, spelad av Sergej Stoliarov.

I slutet på filmen (efter 1 timme och 23 minuter) sjunger den kände sovjet-judiske antifascisten Solomon Mikhoel på jiddish en visa, som togs bort kring 1950, men sedan återinsattes**).

“Sången om fosterlandet”
De sista minuterna av filmen bör värma hjärtat på varje sann “stalinist”: det är en taktfast, segerviss marsch på Röda torget med röda fanor och Stalin och Vorosjilov på plakat till tonerna av en eggande kampsång. Denna sång “Sången om fosterlandet” har inte bara blivit en stor “hit”, den räknas som Rysslands (dessförinnan Sovjetunionens) inofficiella nationalsång.

En gammal inspelning med “sovjetisk stämning” finns här. Varje kontrollör av storrysk chauvinism lägger märke till att “fosterlandet” på den röda kartan i bakgrunden också innefattar alla länderna i Warschawapakten. En modern, borgerlig, “putinistisk” inspelning finns här och en sovjetnostalgisk här.

Vidare framgångar
Tvärtemot att skickas till arbetsläger i Sibirien tillsammans med sina regiassistenter och skådespelare, verkar de ha gjort karriär i Sovjetstaten. Efter Cirkus gjorde Aleksandrov, med de senare erkända regissörerna Samuil Davidovich Bubrik (1899-1965) och Sergey Gurov (1901-1962), men under Stalins personliga överinseende, filmen Kamrat Stalins rapport om utkastet till konstitution för Sovjetunionen vid den 7:e extraordinära Sovjetkongressen. Jag har förgäves letat på Internet efter ens en trailer för den filmen.

Men framgång hade man med flera andra av Aleksandrovs filmer, som komedin Volga-Volga, vars titel föreslogs av Aleksandrovs vän Charlie Chaplin. Den sägs ha varit Stalins favoritfilm. Han lär ha retat Nikita Chrustjev med att denne liknade en av figurerna i filmen, förmodligen mannen i kepsen (Pavel Aleksevitj Olenev) i episoden.

En annan klassiker var Möte vid Elbe om slutskedet i 2:a världskriget. Den innehåller en scen där borgmästaren i en tysk stad övertalas att fly till väst, men blir tveksam när han ser amerikanska soldater misshandla svarta medborgare. Filmen är annars känd för musiken av Dmitrij Sjostakovitj, bland annat en hymn om längtan till hemlandet.

Det finns mycket mer att berätta om Aleksandrov, men det får räcka nu. Han avled i december 1983.

*) På svenska Wikipedia återges den gamla uppgiften att Solomon Mikhoels mördats av Stalin i januari 1948 och att mordet kamouflerats som en bilolycka. Gärningsmannen skulle ha varit KGB-mannen Pavel Sudoplatov. Om nu Stalin, Sudoplatov eller någon annan sovjetkommunistisk politiker haft intresse att mörda den ledande judiske kommunisten Mikhoels, så var tillfället mycket illa valt eftersom Sovjetunionen just då inlett en charmoffensiv emot den israeliska parten i Palestinakonflikten.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  8 kommentarer for “Vad tyckte Stalin om den här filmen?

  1. Bengt Svensson
    2016-10-16 kl. 7:51

    Två minnen:
    1) En sovjetrysk vildavästernkomedi som jag såg på svensk TV. Två skurkar kidnappar en miljonärsson och begär en stor summa pengar för hans frigivning. Miljonären svarar att de gärna får behålla illbattingen tills vidare. Den bortskämde ungen gör livet surt för kidnapparna, och det slutar med att de betalar miljonären en summa för att bli av med honom. (För det var väl inte en amerikansk film dubbad till ryska?)
    2) Någonstans läste jag att Stalin älskade att se vildavästernfilmer på privata visningar. Eller är det ont förtal / försök att framställa honom som en trevlig prick?

  2. Anders Persson
    2016-10-16 kl. 8:22

    Bengt S!
    Storyn med de två skurkarna som kidnappar en miljonärsson är en amerikansk novell av O Henry.

    Den blev filmad många gånger, bl a av den sovjetiske regissören Leonid Gaida 1962 under titlen “Delvoje ljodi” (Affärsfolk).

  3. Leif Strandberg
    2016-10-16 kl. 8:58

    Försökt få tag på (fast det är svårt) och se filmen om Stalins biografmaskinist (spelad av Tom Hulce – som också spelade Mozart i Amadeus).

    Mycket bra film. Kan någon ge mig en vink om den finns på DVD?

  4. Björn Nilsson
    2016-10-16 kl. 9:47

    Jag minns att jag såg den där ryska O’Henry-historien. Har till och med ett svagt minne av att hallåan först bad om ursäkt för att sovjeterna framställde vilda västern som så vild. Har däremot inget minne av att sådana ursäkter framfördes innan man körde Bröderna Cartwright.

  5. Tord Björk
    2016-10-16 kl. 10:21

    Filmen Cirkus var textad på engelska när jag kollade länken ovan. Alltså inga problem för de som inte kan ryska men engelska. rolig film.

  6. Mats Larsson
    2016-10-16 kl. 12:24

    Jag tror att Alexandrov och Ljubov Orlova fann varandra under inspelningen av Glada grabbar, vilket gjorde att filmens Anjuta (Anna), spelad av Orlova, fick större utrymme än tänkt från början.

    Ljubov Orlova spelade i Glada grabbar mot Leonid Otyosov, född i Odessa, där han också står staty vid Deribaskovskaya (Odessas mest berömda gata, närmast som Avenyn i Göteborg).

    Zjukov skulle använda sig av Otysov när han 1946 degraderats till befälhavare för Odessas militärdistrikt och märkte att staden var i händerna på maffian (Odessa låg under rumänsk ockupation under kriget). En konsert med den mycket populäre Leonid Otysov var ett måste för stadens maffia-pampar, som sedan enkelt kunde plockas och avrättas av Röda armén på order av Zjukov. Maffian var utrotad på tre månader, något som Stalin inte tagit med i beräkningen när han skickade Zjukov till Odessa.

    Vill man se en film anbefalld av Stalin i helt annan stil än Alexandrovs trilogi Glada grabbar, Cirkus och Volga, Volga, så är Berättelsen om en riktig människa det kanske bästa exemplet.
    Romanen av Boris Polevoy baserar sig på en verklig historia från kriget, en flygare som skjuts ned av tyskarna men som mot alla odds lyckas ta sig tillbaka bakom de sovjetiska linjerna och trots amputerade ben lyckas återkomma som flygare. Stalin beordrade också fram en utgåva av boken i lädersnittsband.

    Jag har också undrat var man kan köpa DVD numera. Verkar vara ett medium på utgående.

  7. Anders Persson
    2016-10-16 kl. 13:08

    Tips från läsare: Man väljer subtitles längst ner så kommer engelsk textning för filmen Cirkus.

  8. 2016-10-25 kl. 19:39

    Den här sidan har jag ramlat över händelsevis, och eftersom jag håller på med Kiruna filmstudio, så…

    Innan satellitkanalerna kom hade vi här förutom två svenska två finska tevekanaler. De finska hade relativt mycket film och drama från östländer, ibland serier på vissa teman. Ett sådant var Grigorij Aleksandrov.

    Då visades de där komedierna, och jag såg dem alla. Att de skulle finnas i färg hade jag ingen aning om; det var färgteve, men filmerna var då i alla fall svartvita (och anges så på Imdb). I Sverige har “Volga – Volga” (1938) uppenbarligen inte visats, men “Hela världen skrattar” (Veselye rebjata, 1934) och “Röda artister” (Tsirk, 1936) har det (man bör förresten inte nämna avslöjandet i slutet av filmen, det som publiken hållits ovetande om, som du gör Persson). “Hela världen skrattar” finns fortfarande att få tag på i 35 mm-format genom Sveriges förenade filmstudios.
    Men på DVD eller bluray ser det dystert ut. “Veselye rebjata” finns ute på nätet men inte i Sverige. Inte ens i Finland.

    “Sången från hemlandet”, som nämndes, finns på svenska med den titeln på någon proggskiva, som jag inte just nu ids leta efter.

    Två i din artikel ej nämnda poänger från komedierna:
    1) En annan populär melodi (jag minns inte från vilken av filmerna) hörde Karl Gerhard av allt att döma vid sitt besök i Moskva när filmen gick. Av den gjorde han “Den ökände hästen från Troja”.
    2) I “Hela världen skrattar” kommer herden med sin hjord till sommarbeteslandet vid något stort vatten och finner en man lutad mot ett träd lugnt läsande en bok. Han hälsar på gubben på tyska och samtalar lite mer än så på tyska, om jag minns rätt. Det är historiskt intressant. Den tyska minoriteten var ännu inte misstänkliggjord.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.