circus-1936
Screendump från Cirkus, en sovjetisk film från 1936.

1936 hade den sovjetiska färgfilmen Cirkus premiär i Moskva och blev en stor publikframgång. I Imbi Pajus Systrar kring Östersjön (2014) berättas (s. 152-53) att före kriget var filmen en stor publikframgång också i Estland. Unga pojkar i tonåren, som tillhörde den ryska minoriteten, ofta söner av ryska före detta vitgardister i exil, blev så fascinerade av den sovjetiska succeéfilmen att de sökte ta sig tillbaka till Sovjetunionen för att – som Paju menar – bli en del av det fantastiska och rättvisa liv som verkade råda där.

Det var alltså under arbetet med min Estlandsserie som jag, tack vare Imbi Pajus bok, fick veta om Cirkus. Jag blev förstås nyfiken och fann att hela filmen finns på YouTube. Om ni inte kan ryska och inte har möjlighet att se hela filmen så kolla den sista kvarten.

Jag höll på att ramla av stolen när jag såg dessa sista 15 minuter. Var detta verkligen en film som gjordes i Sovjetunionen under den ”värsta Stalintiden”. På mig verkade det mer Hollywoodskt 30-tal, och inte vilket Hollywood som helst, utan Busby Berkelys Hollywood. Han var regissören som gjorde en mängd genialiska musicalfilmer med en blandning av samhällsengagemang, bra musik och lättklädda flickor. Detta drev honom i konflikt med den bigotta opinionen och han tvangs till lite självcensur både vad gällde samhällskritiken och flickorna.

pyramid
Amerikansk dansöspyramid t v och Sovjetisk t h.

Grigorij Aleksandrov och Busby Berkley
Regissören som gjorde Circus visade sig vara en Grigorij Aleksandrov, född 23 januari 1903 i Sverdlovsk. Han var elev till Sergej Eisenstein och hade medverkat i dennes Pansarkryssarn Potemkin (1925). Och sedan var det ”bingo”: Alexandrov hade verkligen besökt Hollywood! Det var 1932 och kanske hade han då inspirerats av denna scen ur Busby Berkleys Night world. Året efter kom Berkelys Golddigers from 1933, som utspelar sig mot bakgrunden av depressionen, ehuru man kan märka ett anslag av Roosevelts optimistiska ”New Deal”. Efter den första minutens påannonseringar kommer en uppsluppen sekvens med Ginger Rogers som efter ytterligare 2 1/2 minut bryts av att Den Krassa Verkligheten i form av stadens kronofogdemyndighet anländer och stänger ner nöjesstället. En klassisk scen ur Golddiggers är ”My Forgotten Man” som skildrar det eländiga liv som många amerikanska krigsveteraner hade att utstå i depressionens USA.

Stalin tyckte som jag?
Berkleys blandning av tragedi, humor, allvar och sensualism har alltid tilltalat mig, och det är något jag alltid saknat i den svenska vänsterns konstnärliga, litterära och dramatiska produktion t ex i Folket i Bild/Kulturfront.

Föreställ er därför min häpnad när det visade sig att Stalin tyckte likadant. När Alexandrov kom hem från Hollywood fick han order av Stalin att göra filmer som var underhållande, men också med ett engagerande budskap, mer eller mindre i linje med Busby Berkleys filmer.

En av Alexandrovs första filmer efter hemkomsten var komedin Vesyolye rebyata (Glada grabbar – engelsk text) med sin hustru Ljubov Orlova.

Brist på ”revolutionär glöd”
Filmen blev en publiksuccé, men den kommunistiska kadern gillade den inte eftersom den saknade ”revolutionär glöd” varför utbildningskommissariatet förbjöd filmen. Men tack vare Maxim Gorkij, som ordnade en specialvisning för Politbyrån, där ju Stalin som bekant hade ett och annat att säga till om, togs filmen till nåder och släpptes fri igen.

Och det var tur det, för filmen blev också en internationell framgång under namnet Moskva skrattar. Den fick pris i Venedig 1934 och beröm av Charlie Chaplin: ”Alexandrov har visat på ett nytt Ryssland för Amerika. Detta är en stor framgång”. 2010 gjordes en färgversion.

circus-4
Busen i filmen Circus bär omisskänliga drag av, ja ni ser säkert vem…

Nazitysk buse
Circus
handlar om en amerikansk cirkusartist Marion Dixon (en parafras på den anti-fascistiska Marlene Dietrichs namn), spelad av Ljubov Orlova, som efter att ha fött ett färgat barn lämnar Amerika för att komma till Sovjetunionen där människor – enligt filmen – skrattar åt det förkastliga med rasistiska fördomar. Men Marion är fortfarande belagd med skuldkänslor, vilket den diaboliske chefen för den cirkus där hon fått arbete utnyttjar. Denne buse ges ett tyskt namn (von Kneishits) och ett utseende och uppförande som liknar Adolf Hitlers. Marions nya kärlek är en flygare och cirkusartist, spelad av Sergej Stoliarov.

I slutet på filmen (efter 1 timme och 23 minuter) sjunger den kände sovjet-judiske antifascisten Solomon Mikhoel på jiddish en visa, som togs bort kring 1950, men sedan återinsattes**).

”Sången om fosterlandet”
De sista minuterna av filmen bör värma hjärtat på varje sann ”stalinist”: det är en taktfast, segerviss marsch på Röda torget med röda fanor och Stalin och Vorosjilov på plakat till tonerna av en eggande kampsång. Denna sång ”Sången om fosterlandet” har inte bara blivit en stor ”hit”, den räknas som Rysslands (dessförinnan Sovjetunionens) inofficiella nationalsång.

En gammal inspelning med ”sovjetisk stämning” finns här. Varje kontrollör av storrysk chauvinism lägger märke till att ”fosterlandet” på den röda kartan i bakgrunden också innefattar alla länderna i Warschawapakten. En modern, borgerlig, ”putinistisk” inspelning finns här och en sovjetnostalgisk här.

Vidare framgångar
Tvärtemot att skickas till arbetsläger i Sibirien tillsammans med sina regiassistenter och skådespelare, verkar de ha gjort karriär i Sovjetstaten. Efter Cirkus gjorde Aleksandrov, med de senare erkända regissörerna Samuil Davidovich Bubrik (1899-1965) och Sergey Gurov (1901-1962), men under Stalins personliga överinseende, filmen Kamrat Stalins rapport om utkastet till konstitution för Sovjetunionen vid den 7:e extraordinära Sovjetkongressen. Jag har förgäves letat på Internet efter ens en trailer för den filmen.

Men framgång hade man med flera andra av Aleksandrovs filmer, som komedin Volga-Volga, vars titel föreslogs av Aleksandrovs vän Charlie Chaplin. Den sägs ha varit Stalins favoritfilm. Han lär ha retat Nikita Chrustjev med att denne liknade en av figurerna i filmen, förmodligen mannen i kepsen (Pavel Aleksevitj Olenev) i episoden.

En annan klassiker var Möte vid Elbe om slutskedet i 2:a världskriget. Den innehåller en scen där borgmästaren i en tysk stad övertalas att fly till väst, men blir tveksam när han ser amerikanska soldater misshandla svarta medborgare. Filmen är annars känd för musiken av Dmitrij Sjostakovitj, bland annat en hymn om längtan till hemlandet.

Det finns mycket mer att berätta om Aleksandrov, men det får räcka nu. Han avled i december 1983.

*) På svenska Wikipedia återges den gamla uppgiften att Solomon Mikhoels mördats av Stalin i januari 1948 och att mordet kamouflerats som en bilolycka. Gärningsmannen skulle ha varit KGB-mannen Pavel Sudoplatov. Om nu Stalin, Sudoplatov eller någon annan sovjetkommunistisk politiker haft intresse att mörda den ledande judiske kommunisten Mikhoels, så var tillfället mycket illa valt eftersom Sovjetunionen just då inlett en charmoffensiv emot den israeliska parten i Palestinakonflikten.

Föregående artikelMoment 22
Nästa artikelPutilovskandalen, bondetåget, Bondeförbundet och Centern

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.