VAD VÄNTAR INDIEN PÅ? – AV SÖREN SOMMELIUS

Det beror på vem som undrar. Och när.

Jan Myrdal ställde frågan, fast formulerad som ett påstående, i titeln till hans och Gun Kessles stora bok om Indien, ”Indien väntar”, publicerad 1980. Den var resultatet av många års arbete och ett tiotal resor, till det land som den gången hyste en sjundedel av världens befolkning.

På den tiden var okunnigheten i Väst om förhållandena i Indien monumental. De västliga nyhetsbyråerna säljer, då som nu, nyheter som varor anpassade för sin marknad, nyhetskonsumenter i västvärlden. Stora delar av det som då kallades ”tredje världen” bedömdes inte som nyhetsmässigt. Fattigdom och svält är inte nyhetsmässig.

Just därför var ”Indien väntar” så viktig.

På omslaget till Myrdals bok finns ett fotografi av fyra fattiga indier, två män och två kvinnor. En av kvinnorna verkar gråta. Hon torkar ansiktet med sin sjal. Jag läser bilden som att de fyra väntar på en revolution.

I förordet berättar Jan Myrdal om hur han och Gun Kessle vid varje besök i Indien sett avgrundslika klassklyftor, ”hur ett fåtal slösar bort allt större del av de knappa resurserna” på bjäfs och lyx, medan ”de många pressas ner i en allt värre fattigdom”.

Orsaken är inte kapitalistisk utveckling, skriver Myrdal, utan en ”förkapitalistisk och feodal utarmning. Den indiska borgerligheten har inte gjort sig härskande; den är feodalismens blindtarm”.

När ”Indien väntar” publicerades hade Indien kastat av det brittiska koloniala oket 1947. Och varför? Jo för britterna lönade sig inte kolonialismen konstaterar Myrdal.

Så var det ju. Storbritannien förlorade andra världskriget ekonomiskt. Imperiet störtade samman som ett korthus. Ur askan reste sig Jawaharlal Nehrus Indien, som med femårsplaner skulle bygga ett nytt och rättvisare samhälle.

SAMMA 1980 UTFORSKADE JAG med en Hermes Baby skrivmaskin i ryggsäcken den indiska subkontinenten under ett halvår, under resor från buddhistiska Ladakh i Himalaya till Indiens sydspets Kanyakumari. Jag var påläst, men det räckte inte. Tidigt insåg jag att jag mest såg det jag visste att jag skulle se, jag prickade av mina förutfattade meningar.

Allra mest fascinerades jag av kultur och politik i delstaten Kerala längs den västliga Malabarkusten i söder.

I Sverige var vulgärföreställningarna om Indien på den tiden överbefolkning, efterblivenhet, misär. Men i Kerala kunde alla läsa och skriva, också kvinnorna, i en kultur med matriarkala traditioner. Här levde människor med tillhörighet i de tre världsreligionerna, hinduismen, islam och kristendomen, fredligt tillsammans. Visst var Kerala fattigt, men det som fanns var rimligt fördelat efter den stora jordreformen 1970.

Kerala var det område på jorden där ett kommunistparti 1957 för första gången kom till makten i allmänna val – för att lämna den efter en valförlust.

Jag kom hem till Sverige dagarna före jul och fick av min vän läkaren en välkommen julklapp, den då nyutkomna ”Indien väntar” med dedikationen: ”Boken är en själens medicin mot återanpassningsproblem vid återkomsten till det kyliga Sverige. 20 sidor tre gånger om dagen lindrar säkert kulturchocken”.

NÅGOT ÅR SENARE ÅTERVÄNDE JAG till Kerala, stannade fyra månader och gjorde en lång rad intervjuer. Jag träffade folk från rörelsen ”Vetenskap till folket”, som använde vetenskapliga metoder för att förbättra byarnas vardagsvillkor. I en by utanför huvudstaden Trivandrum, som nu heter Thiruvananthapuram, intervjuade jag politikern Achuta Menon från CPI, det Moskvatrogna kommunistpartiet. Menon var tidigare chefsminister i Kerala under åtta år, då delstaten fick en långtgående jordreform, som gav jord åt många tidigare jordlösa.

En dag tillbringade jag tillsammans med Vaikom Mohammad Basheer, en av Keralas mest älskade och legendariska författare. Basheer var muslim. Men i sin i sin ungdom levde han som en sanyasi i Himalaya under tre år, som naken och egendomslös eremit. På ett ställe hamnade jag på samma plats som ett stort möte för präster i den sydindiska pingstkyrkan. De gapade nyfiket när de förstod att jag kom från ”the land of Lewi Pethrus”.

Det blev en bok, ”Indiens kämpande Kerala”. Min ambition var att med positiva förtecken beskriva en av Indiens många kulturer. Vi i det avlägsna Sverige hade mycket att lära av Kerala och av Indien.

Så var det ju också för Jan Myrdal som särskilt hyllar de civiliserade boklådorna i New Delhi och Calcutta, där han berusar sig med utgåvor ”oåtkomliga i det ödsliga Sveriges utarmade saluhallar för böcker och tryckta varor”.

NÄR JAG NU FYRTIO ÅR SENARE återvänder till Myrdals ”Indien väntar” ser jag av alla understrykningar i mitt exemplar att min läsning varit uppslukande och engagerad och återupptäcker en bok som till sin karaktär är en reseberättelse men som på 400 sidor med hetta
skildrar ett under lång tid koloniserat och förtryckt land där fattigdomen är utbredd och där klasskamp står på agendan mest överallt, eller med Myrdals ord: Det handlar inte om ”kastkamp” som många i väst tolkar Indien utan om ”samma gamla vanliga klasskamp som överallt i världen”, ”den är blodig ty de undre tränger på och kräver sin rätt”.

1980 HETTE DET ATT INDIEN tillhörde det som då ofta kallades ”periferin”, varifrån resurser plundrades till den redan rika västvärldens ”centrum” som en följd av rådande handelsvillkor. Den indiska fattigdomen betraktades av många som oundviklig och permanent. I dag vet vi att det var helt fel.

2019 har Indien 1,21 miljarder invånare. Halva landets befolkning är under 25 år. Det blev ingen revolution i Indien. Ändå har fattigdomen trängts tillbaka. Andelen fattiga var 60 procent när ”Indien väntar” publicerades 1980. 2011 var bara 25 procent fattiga. Men – vart tredje indiskt barn under fem år lever fortfarande av undernäring.

Trots det kan en indisk bonde i dag, som författaren Lasse Berg understrukit, för första gången i historien hoppas på att hans barn kommer att få det materiellt bättre än han själv.

INDIEN HAR för länge sedan lämnat sin efterkoloniala era av nationellt återuppbyggande genom en socialistisk planekonomi, konstaterar Indienkännarna Lars Eklund och Staffan Lindberg i inledningen till antologin ”Miraklet Indien och dess baksida” (Palmkrons 2018), den nog bästa aktuella skildringen på svenska av dagens Indien.

Indien har i stället blivit en av de ledande nyliberala ekonomierna i världen, mer och mer integrerad med den globala ekonomin. Samtidigt är sambanden mellan kön, kast, klass och fattigdom starka och inskränkande.

Nej, någon indisk revolution har världen inte fått uppleva. I stället flockas utländska investerare kring den stora indiska marknaden. Indien kan sägas vara världsledande inom IT-teknik och programmering, med framstående forskare vid universiteten i Väst. I USA utgör indierna den rikaste immigrantgruppen per capita.

Indisk historia och kultur har etablerat sig som något slags kulturellt ”världsarv”. Den indiska musiken och filmen är globala, liksom litteraturen.

Nya problem har tornat upp sig, särskilt genom att en alltmer högljudd hindunationalism håller på att förvandla landets 175 miljoner muslimer till en inre fiende. Indien är i dag en kärnvapenmakt liksom grannlandet Pakistan. Nationalistiska politiker i båda länderna utgör en fara för världsfreden.

Indiens ekonomiska framgångar har lett till uppkomsten av en stor medelklass som lever på ”europeisk standard”, fast annorlunda. Men tre fjärdedelar av befolkningen är fattig i ett globalt perspektiv. Och i den indiska ekonomin fortsätter en omfattande utsugning av de arbetande klasserna.

Ändå är det i dag få som svälter.

Den utvecklingen hade få kunnat ana sig till 1980.

JAN MYRDALS ENGAGEMANG I INDIEN har varit livslångt. 2011 publicerades hans ”Röd stjärna över Indien. Reflektioner när jordens fördömda reser sig”. Det är en unik reportagebok som skildrar de revolutionära naxaliternas utdragna kamp i otillgängliga områden i Indien. Den bygger på en strapatsrik reportageresa som den då 84-årige Myrdal utförde 2010.

Boken inleds med ett citat av R Palme Dutt, ur hans ”India Today”, från 1940: ”Indien är ett land med ett fattigt folk. Men det är inte ett fattigt land.”

Författaren hade en indisk far och en svensk mor, hon var faster till Olof Palme. Författaren och Olof var kusiner. Jag hittar snabbt boken i Indienrummet på Myrdalsbiblioteket i Varberg och ser att den är inköpt på ED Golgathia & Sons Booksellers i New Delhi. I första kapitlet läser jag att

”Indiens framtid är en av världspolitikens stora frågor”. Författaren konstaterar att ”de fyra hundra miljoner indierna utgör en femtedel av mänskligheten. Under två hundra år har landet legat under utländskt styre. I dag går den epoken mot sitt slut. … frihetens krafter förstärks
hos jordens folk”.

FÖR R PALME DUTT VÄNTADE INDIEN på självständigheten.

Kanske väntade Jan Myrdal 1980 på revolutionen.

Vad väntar dagens Indien på? Den som det visste.

Jag vägrar tro att det att det kan vara på än mer av dagens populistiska och arroganta hindunationalism med BJP som regeringsparti. Men svenska tidningar rapporterar våren 2019 djupt illavarslande om hur illa muslimer i delstaten Assam behandlas. De som inte kan dokumentera att de inte kommit hit som flyktingar från Bangladesh riskerar att mista sitt medborgarskap och förvisas. De handlar om uppemot fyra miljoner människor.

Det är fyrtio år sedan Indien väntar gavs ut. Vad är Indien om ytterligare 40 år, kring 2060? Kanske är länder som Indien och Kina ett världsekonomiskt centrum då medan Sverige är en del av en ny periferi?

Jag tänker på den i sydindiska Bangalore bosatte svenske författaren Zac O’Yeahs skruvade dystopi ”Tandooriälgen”, där Indien brett ut sig över världen och omvandlats till en dominerande världsmakt. Göteborg har blivit en indisk stad, Gautampuri, där en del exotiska svenska urinvånare ibland kan skymtas i kvarteren runt Järntorget och Långgatorna.

Jag minns också hur en vän till mig skulle skicka hem ett paket från Indien.

Posttjänstemannen bläddrade i en sin bok för att få reda på gällande taxa men gav upp, slog ut med händerna och svarade uppgivet men artigt:

– No Sir, sorry, that country does not exist.

Sören Sommelius
14.4.2019

  1 kommentar for “VAD VÄNTAR INDIEN PÅ? – AV SÖREN SOMMELIUS

  1. Bo Persson
    2019-04-16 kl. 11:13

    Sören Sommelius!
    Tack för “Miraklet Indien och dess baksida”-tipset.

    Jag håller också på att läsa om “Indien väntar” och just nu har jag fastnat för kapitlet “Dom över döda”.

    Idag i Sverige kan man knappast kalla sig nationalist utan att stämplas som “fascist”. Anders Björnsson gör ett försök på alliansfriheten.se den 11 april: “Ljuset kommer från öster – en kommentar”. Men kapitlet “Dom över döda” är också mycket intressant i det sammanhanget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.