Vad väntar skolan efter januari-överenskommelsen?

Skolproblemen kommer att fortsätta…

Fick en påstötning häromdagen från en supporter i kampen vi drev i skolan från slutet av 70-talet, förmodligen en pensionär som jag. Han frågade vad jag tror man kan vänta sig i skolan med januariöverenskommelsen och den nya regeringen. Jag har faktiskt lusläst de 73 punkterna, men trasslade in mig, släppte taget och glömde bort det hela. Men tack vare påstötningen återvände jag till frågan. Jag återger delar av januariuppgörelsen (i röd text) och kommenterar.

De fem partierna är överens om att de “står för en kunskapsskola som sätter den enskilda elevens kunskaper och ansträngningar i fokus.” En politik ska föras som förbättrar skolresultat, stärker ordning och reda i klassrummen och ger mer likvärdiga förutsättningar för alla elever att klara skolan.

Det var djärvt, undrar om detta var svårt att komma överens om? (Obs! ironi) Finns det någon skola i denna världen – förutom den svenska – som har strävat efter något annat skulle jag vilja fråga?

Vidare ska man förbättra kunskaperna i skolan genom att: “Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. […] Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka.”

Revidering av läro- och kursplaner har man hållit på med i de 40 år jag kan överblicka. Men under denna period har kunskaperna stadigt försämrats. Nå, här finns emellertid en banbrytande markering, nämligen ordet “faktakunskaper”. Det är ändå en ordentlig taskspark åt all den filosofiska bråte som forsat fram genom skolan sedan 70-talet. Nu ska man alltså åter kunna rabbla Hallands eller Kinas floder och tyskans preopositioner som styr dativ. Barn älskar att göra sån´t, men professor Mats Ekholm gnisslar tänder!

Man lovar också att “lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor.”

Det här låter som man vill skapa jämlikhet. Men det är precis tvärt om, nämligen att privat och offentligt drivna skolor ska få lika mycket skattepengar, och att socialdemokrater ska sluta driva kritik mot vinster i välfärden. Detta garanterar att segregeringen kommer att galoppera vidare.

Man ska djärvt nog också prova att “undvika betygsinflation” med hjälp av “externa examinatorer”, och “lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet.”

Tulipanaros säger jag, och menar att det enda som kan hindra ett fortsatt betygshaveri är att lärarkåren återfår den respekt de måste åtnjuta för att kunna ta itu med denna viktiga uppgift på fullaste allvar utan att darra på manschetten.

Så lovar man att “de nationella proven ska digitaliseras och … rättas centralt för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket”.

Centrala prov ska alltså reduceras till banala rätt/fel-formuär att köras genom simpla rättningsprogram i datorer. Säkert är det någon byråkrat som tror att AI* ska lösa detta? Till råga på allt tar man genom detta ifrån lärarna betygssättningen, som – om något – är så djupt förknippad med lärarrollen. Kanske också undervisningen ska skötas av AI, den högsta formen av intelligens som det verkar numera? Då bleve det i alla fall lika uselt i alla klassrum, vilket också är en slags likvärdighet.

Det är bra att “skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra”. Men hur det ska gå när man digitaliserat proven och infört AI-lärare kan var och en med en smula bonnförnuft räkna ut med bakdelen.

Så ska ett nytt betygssystem för gymnasieskolan utredas, det ska bli ämnesbetyg och lite andra förändringar på detaljnivå med sikte på mindre betygsinflation. Utredningen ska gneta fram något till 2021.

Verkar det förtroendeingivande med tanke på ovanstående?

Vidare förutskickar man en utredning om tioårig grundskola, vilket bara kommer skapa ännu mer bråk mellan förskolan (barnomsorgen) och skolan. Men kanske blir det lite lättare för barnen när de vet att de går i skolan och inte i den där konstiga “förskoleklassen”, som ingen riktigt kan förklara vad den är till för. Men det viktigast av allt är; “dagis” och “barnomsorg” får man absolut inte tala om.

Om alla små icke svensktalande barn kunde sättas i förskola med svenska barn, innan de börjar skolan, skulle mycket vara vunnet. Men denna goda tanke schabblas bort med följande formulering: “Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan.”

Alltså kära läsare, valfritt obligatorium? Vad sägs då om det? Rätt till en obligatorisk språkförskola… hur ska man förstå det? En obligatorisk verksamhet måste väl uppfattas som en slags skyldighet. Att ha rätt till en skyldighet blir helkajko i min skalle. Men, det blir lätt så här när S, MP, C och L ska enas, alla måste få med sina favoritord. Hos S finns fortfarande kvar spår av obligatorisk, generell välfärd och för C och L ska man ha rätt till, d v s fritt val. Så blir det alltså möjligt att alla fritt ska få välja en obligatorisk språkförskola. Men något sådant kan man bara besluta om i Sverige för invandrare (flyktingar), för de förstår ändå inte nyanserna i den här språksoppan.

Vidare lovar man en lång rad saker som vanliga medborgare antingen inte fattar vad det är, är helt självklart eller rent för djävligt cyniskt. Man vill “förverkliga läsa-skriva-garantin, prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan, förlängd skolplikt och kortare sommarlov för ‘nyanlända'” också förstås “kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter […] specialpedagogik för lärande ska byggas ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.” Alla dessa löften kommer snart vara glömda och ha spolats bort i nytt ordsvall från (o)ansvarigt håll.

Det som stör mig allra mest är hur “intelligentialobbyn” (de som ser sig själva som samhällselit), som har “överbegåvade barn” lyckats få in formuleringar som följande: Duktiga elever på “högstadiet ska få läsa kurser på gymnasial nivå” och duktiga “gymnasieelever högskolekurser”. Duktiga elever ska på alla stadier ska alltså få “bättre villkor”, få läsa i högre tempo och slippa behöva vistas tillsammans med oambitiösa och mindre begåvade jämnåriga. Nej, “inkluderingstanken har gått för långt”. Så cyniskt uttrycker man sig faktiskt, som om detta vore ett verkligt problem. Och ingen reagerar!

Alla dessa tänkta insatser, som mest fungerar som tungomålstal, kommer att splittra skolan än mer och försvåra för lärare att skapa goda relationer under rimligt förutsägbara förhållanden i rimligt förutsägbara och sammanhållna elevgrupper. Det är nämligen en grundförutsättning för att elever ska få studiero och för lärare att nå fram till eleverna med sin undervisning.

Istället för att skapa dessa rimliga förutsättningar för undervisning för alla vill man utreda möjligheten att upprätta “en nationell plan för studiero och trygghet i skolan med mobilförbud i klassrum och med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften”. Dessutom ska det bli “fler lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper” som “ska kunna avlasta lärarna, som ska få nationella riktlinjer”. Och så ska “elever som hotat eller utsatt andra för våld kunna stänga av eller omplaceras”.

Vem tror på allvar att dessa utfästelser ska fungera nu när de inte fungerat tidigare. Jan Björklund har ropat på disciplin, ordning och reda i snart 20 år, men utförsbacken har bara fortsatt. Nej det är helt fel ände att börja.

De sista ihoprafsade punkterna i önskelistan – så att alla (och ingen) ska bli nöjda är – Fler karriärtjänster för lärare inrättas i utanförskapsområden, kraven på lärarutbildningen ska skärpas och intagningskraven höjas och ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram (en utredning alltså).

Men tyvärr, de här önskningarna är fullständigt orealistiska. Föreställningen om att det finns ett gäng stjärnlärare som mot hög betalning skulle kunna ta sig an skolor i de mest segregerade bostadsområdena bygger på en slags hjältemyt. De lärarna finns inte. Nej, i en rimligt fungerande likvärdig skola ska alla behöriga lärare kunna arbeta. Och när det gäller ett förstatligande av skolan så skulle det kunna skapa något bättre förutsättningar för att minska segregeringen, men ett sådant beslut skulle inte påverka situationen på kort sikt och inte utan en hel massa andra långsiktiga rehabiliteringsåtgärder för en svensk lärarkår i kris och upplösning.

Och till sist det som skapat mest rubriker; ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning.

Men det skulle inte ändra något i grunden. Ett etableringsstopp skulle inte få bort några religiösa friskolor, det skulle möjligen stoppa en ökning av antalet, men de befintliga kommer att kunna växa t ex. Den här politiken innebär att man accepterar redan etablerade religiösa friskolor och segregationen som den är.

Alltså, fyrpartiuppgörelsen kommer att påskynda den stora svenska skolskutans herrelösa drift omkring i den hårda nyliberala hagelstormen. Förvirringen om vad som bör göras för att vända skutan upp mot vinden kommer inte att öka. En högerregering (M, KD, SD) hade inte kunnat göra det värre.

* Artificiell intelligens


Typografering i artikeln:

  • “Direkt citat ur januariöverenskommelsen”
  • Tolkning och/eller sammanfattning av texten i januariöverenskommelsen

  4 kommentarer for “Vad väntar skolan efter januari-överenskommelsen?

  1. Bertil Carlman
    2019-02-13 kl. 10:18

    ”Finns det någon skola i denna världen – förutom den svenska – som har strävat efter något annat skulle jag vilja fråga?” När jag läste denna mening, Knut, så brast jag ut i skratt, trots att det påstås att man inte skrattar när man är ensam. Det var riktigt ”go” ironi!

    Skolan, liksom så många andra institutioner (polis, sjukvård, arbetsförmedling etc.) har sedan ett trettiotal år utsatts för en mängd reformer/förändringar/förnyelser eller vad det nu kallats, utan att det lett till några i grunden påtagliga förbättringar. Vi måste bli allt fler som förstår att detta faktum intimt hänger samman med den allt påtagligare och intimare kraft som marknaden (kapitalismen) blivit på alla nivåer i samhället.

    Vi har under de senaste trettiotal åren samtidigt sett klassklyftorna växa i Sverige. Vi har sett hur det traditionella partisystemet brakat samman. Vi har sett hur Sverige allt intimare knutits upp till USA-imperialismen. Och vi har också sett att detta inte är unikt för Sverige. Finns det något i denna nedåtgående utvecklingsspiral som det svenska folket kan se som positivt?

    Din artikel var mycket inspirerande för en gammal lärare som jag.

  2. Bo Persson
    2019-02-13 kl. 15:08

    Javisst, ser det mörkt ut men låt mig ändå notera, att för inte så länge sedan skrev Anna Ekström (s) – idag utbildningsminister – i en tidningsartikel att hon inte trodde på dagens marknadisering av skolan, alltså skolpengen. Och häromdagen – 12/2 – uppmärksammades hon i positiva ordalag i en artikel i Dagens Nyheter av Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och chef för Institutet för näringslivsforskning (Tidigare: Industriens utredningsinstitut) och väl just nu borgerlighetens mest bistre kritiker av dagens skolpolitik.

  3. Olof Larsson
    2019-02-13 kl. 18:18

    När tankarna om en demokratisk enhetsskola började få fastare former efter kriget handlade det om att utrusta flertalet med de färdigheter som krävs för att på ett genuint deltagande sätt verka i den demokratiska gemenskapen. Det handlade om faktakunskaper, det handlade om kritiskt tänkande, det handlade om kultur som ett verktyg att skapa djupare insikter, kort sagt det handlade om bildning i ordets verkliga betydelse.

    Någonstans på vägen tappades bildningsbegreppet – som till sin natur innebär förmågan att kunna tänka flera tankar samtidigt – bort. Istället har det blivit och blir fortfarande slagsidor åt varje upptänkligt håll. Ett reformerande av skolan måste börja i en reflektion över bildningsbegreppet, i annat fall kommer pendlandet mellan diverse ytterligheter enbart att accelerera.

  4. Pär Engström
    2019-02-14 kl. 23:15

    Det som väntar skolan tycks närmast vara att fler elever i flera länder inte kommer att gå i skolan på fredagar utan att de istället strejkar för klimatet.

    Risken med dessa strejker är att den neoliberala kritiken mot skolan kommer att öka. Världens olika utbildningssystem tycks redan vara en pelare i ett neoliberalt och globalt ekonomiskt system. Den bildning som detta system förutsätter är en ekonomisk bildning som kvalificerar eleverna för olika positioner inom systemet – inte en politisk bildning som kan resultera i omvälvande samhällsförändringar.

    Vilka faktakunskaper bör skolan, i detta system, förmedla till det uppväxande släktet? Är det IPCC:s senaste klimatrapport? Eller är det Roslings bok Factfulness? Eller Hararis bok Sapiens – En kort historik över mänskligheten? I denna bok beskrivs hur människan har gått från att vara ett betydelselöst djur till att, via vetenskap, bli en gud som både kan skapa, t ex artificiell intelligens, och förgöra, t ex genom kärnvapen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.