Vad väntar vi på?

Med stor tillfredsställelse kan jag här presentera ännu en gästbloggare; Margareta Zetterström (mångårig FiB-aktivist och -medarbetare). Hon började skriva en kommentar till mitt inlägg häromdagen från FiB-stämman, men det blev så långt att hon (och jag) tyckte det passade bättre som ett separat blogginlägg.

Margareta Zetterström [Foto: Svante Svensson]

Margareta Zetterström [Foto: Svante Svensson]

När jag häromkvällen på den tyska tv-kanalen ZDF såg en nygjord film om Spiegelaffären 1962 kom jag osökt att tänka på IB-affären och det märkliga i att ingen ännu tagit sig för att göra film om när de svenska säkerhetspoliserna stormade in i Haga skola i Solna och rensade Folket i Bilds redaktion på misstänkt material. Där finns ju samma dramatiska ingredienser som i Spiegelaffären: övergrepp på pressfriheten på order från regeringshåll, poliser som stormar in på en tidningsredaktion i jakt på bevis, redaktörer och journalister som grips och fängslas, en upprörd allmänhet som högljutt demonstrerar till tryckfrihetens försvar. I Spiegelaffären löd anklagelsen landsförräderi, i IB-affären spioneri.

Under natten fortsatte sedan min hjärna att grubbla över vilka skådespelare som skulle kunna spela Jan Guillou, Peter Bratt, Håkan Isacson, Greta Hofsten, Jan Stolpe etc. I filmen Die Spiegel-Affäre fick den skådespelare som skulle göra dåvarande försvarsministern Franz Josef Strauss lov att, under läkarkontroll, lägga på sig tjugo kilo för att passa i rollen. Vad får man inte uthärda för konsten!

En annan sak att grubbla över (både i drömmen och i vaket tillstånd) är varför tidningen Folket i Bild/Kulturfront idag har en så blygsam upplaga, cirka 1 500. Ja, jag vet, det är naturligtvis märkvärdigt att denna tidning över huvud taget överlevt en bra bit in på 2000-talet. Men varför lockar den inte flera läsare? Är det bara den närmast totala mediatystnaden kring tidningen som förklarar kräftgången? Eller ligger förklaringen i den bristande kvaliteten?

Jag tycker för min del att den nuvarande redaktören Stefan Ljung gör ett utmärkt jobb, utifrån givna förutsättningar. Ofta är många inslag i tidningen riktigt bra, ibland mycket bra till och med. Men så har vi samtidigt problemet med sekterismen eller “testuggandet”, som Knut Lindelöf skriver i sitt inlägg. Hur skall en tidning, där skribenter förbjuds (inte av redaktören dock, utan av tidningens politiska ledning) att använda ordet “inbördeskrig” i artiklar som handlar Syrien, någonsin kunna öka sin upplaga och bli en bred tidning för det läsande och skrivande svenska folket, en masspridd populärtidning som vi sa vid starten på sjuttiotalet? Hur skall en tidning där man inte får kalla den syriska regeringen för “Assadregimen” kunna vinna förtroende hos en större allmänhet, hos människor med självklar demokratisk ryggmärgsreflex, människor som faktiskt kan se skillnad på demokrati och diktatur?

Desto mer glädjande att Knut, och andra som bevistade FiB:s årsstämma i slutet av april, där tyckte sig spåra “en ny ton” och en beslutsam ambition att nu verkligen försöka göra tidningen bredare, roligare och mer överraskande. Jag hoppas innerligt att de hörde rätt och att denna “nya ton” även skall höras i tidningen.

För egentligen behövs ju FiB/K nu mer än någonsin. Som oberoende tidning, oberoende i kraft av sitt principiella nej till statligt stöd. Som tidningen där man kan publicera saker som till följd av “tidsandan” inte har någon plats i övriga medier. Som samlingsplats för de journalister, fotografer, konstnärer och författare som vill skildra vår tids politiska och sociala verklighet, klä av Makten inpå bara benen och uttrycka sin förtvivlan över tillståndet i världen och kanske också ingjuta en smula hopp i oss alla – trots allt. En tidning som genom sin avsky för vår tids krig också kan ge ett verkningsfullt bidrag till kampen för fred. En tidning som tar sin folkbildande uppgift på allvar och gräver djupt i historien för att därmed ge oss bättre verktyg att förstå samtiden. Och som gör allt detta på ett språk och genom bilder som talar till dagens människor.

Ja, uppgiften är stor och uppfordrande. Men, som Lars Gustafsson skrev under sjuttiotalet: Vi ger oss inte. Vi börjar om igen. Det är inte marken som är frusen (för att nu även citera Sven Delblanc), det är bara svinen som är lata.

Vad väntar vi på?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

  5 kommentarer for “Vad väntar vi på?

  1. Jan Mellring
    2014-05-08 kl. 16:45

    Jag vill också vara med i filmen om IB. När Adelgatan 16 i Lund fylldes av automatvapen och Jan Guillou fördes bort från vårt kollektiv.

  2. Bror Kajsajuntti
    2014-05-08 kl. 19:02

    Bra Margareta, att du inte ger upp. Liksom Knut, så vill även jag höra en annan ton, som direkt föll mig på läpparna och vill citera ur slutsången i Hertsöteaterns “Hertsö Happening” som vi spelade i månadsskiftet maj/juni 2012. (Om teatern kan den intresserade läsa i FiB nr 6/7 2012.

    “Jag ser ett annat ljus – om jag stannar upp och ser mig omkring
    Jag hör en annan ton – om jag stannar upp och lyssnar
    En till
    Och ännu en
    En till
    Och ännu en
    Du finns här
    Jag finns här
    Allting är möjligt”

    Jag tror dock inte att det är helt enkelt, hoppas dock att alla vill ta till sig det jag predikar genom att försöka vara ett föredöme i att sälja FiB.

  3. Hans O Sjöström
    2014-05-09 kl. 9:16

    1972 eller -73 gjorde jag och Anders Birkeland en dokumentärfilm om IB-affären. Den blev ganska lång trots att den var gjord med små medel. Medverkande var bland andra Peter Larsson, Anders Ehnmark, Jan Stolpe, Peter Bratt, Ove Holmqvist med flera. Jag har en känsla av att filmen spelades upp på IB-galan i riksdagshuset men vad som sedan hände med den vet jag inte. Kanske Anders Birekland vet? Det var alltså ingen spelfilm, så någon stormning av FiB:s redaktion fanns inte med annat än på Ehnmarks stillbilder. De var å andra sidan klart autentiskt material.

    Så tanken på en film om IB-affären fanns alltså tidigt även om den inte blev någon succé.

  4. Olof Öberg
    2014-05-13 kl. 10:52

    Om FiB/Kf och dess upplaga skulle jag kunna skriva en del men har inte riktigt tid. Det jag skrev i en kommentar till Enn Kokks artikel, som det finns en länk till i Knut Lindelöfs inlägg som det länkas till ovan, kan väl dock vara en ingång:

    “Tyvärr är målgruppen sedan många år inte Folk utan Fibbare, vilket bidrar till att göra tidningen lite småtråkig. Man vet liksom redan vad artiklarna ska handla om. Inget ont i det, såna tidskrifter fyller också en funktion, men det ger inte mig personligen så mycket.”

    Det finns förresten en del intressanta, i flera bemärkelser, kommentarer om föreningen och tidningen i detta inlägg.

  5. Tommy Sjöberg
    2014-07-05 kl. 10:32

    Margareta!
    “Hur skall en tidning, där skribenter förbjuds (inte av redaktören dock, utan av tidningens politiska ledning) att använda ordet ´inbördeskrig´ i artiklar som handlar Syrien?”

    “Hur skall en tidning där man inte får kalla den syriska regeringen för ´Assadregimen´ kunna vinna förtroende hos en större allmänhet?”

    “Som tidningen där man kan publicera saker som till följd av ´tidsandan´ inte har någon plats i övriga medier.”

    Det var tre citat som jag tycker är problematiska, är det inte gängse medier som använder “inbördeskrig” och “Assadregimen”
    så varför skall Folket i Bild göra det?

    Du skriver “Vad väntar vi på?” Jag väntar på att lokalavdelningarna skall bredda basen genom klassiskt studiecirkelarbete gärna utifrån parollerna t.ex yttrandefrihetsfrågor, det har ju dom flesta människor erfarenhet av genom arbetsplatsträffar och liknande.

    Det brådskar för att fördumningen via media tar ingen rast.
    Tidskriften har ju ingen levande debatt som liknar den som förs
    på denna blogg, Stefan Lindgrens, Björnbrum, Lasses blogg
    och Motvallsbloggen m.fl.

    Frågan är varför inte dom som flitigt skriver kommentarer på
    bloggarna lämnar bidrag till tidskriften. Mycket märkligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.