Vad var det som hände i fallet Julian Assange?

Boken som recenseras och diskuteras (Karneval förlag)

I SIN BOK FALLET Julian Assange vill Nils Melzer reda ut vad som hänt, varför detta hänt, och varför det som makthavare gjort är fel. I denna resonerande recension håller jag med om ”vad som hänt” i fråga om yttre händelseförlopp, och jag håller med om ”varför det är fel och farligt”. Men jag kommer med egna tankar om ”varför”. I fråga om ”varför” vill jag hävda att ”mellanskiktens intellektuella otillräcklighet” har spelat en större roll, och att ”målinriktad konspiration mot informations- och yttrandefriheten” spelat en mindre roll än vad Nils Melzer skriver och antyder. Vidare menar jag att denna katastrof kunde ha undvikits om Julian Assange handlat annorlunda. Planeringen för att krossa Julian Assange på ena eller andra sättet skulle troligen inte burit frukt om det inte varit för Julian Assanges egna fel och brister. (Nej, jag skyller inte på offret.)

Man kan inte skriva om detta ämne utan att först ange sin uppfattning om statlig sekretess. Jag menar att stormakter i princip inte har rätt till hemligheter. De mäktigas maktmissbruk är så stort, så att röjande av hemligheter i många fall är rätt. Världens folk har rätt att veta. Vår rätt att veta säkras i två led: statsanställdas kopiering av hemliga uppgifter, och mediernas publicering: visselblåseri och yttrandefrihet. Även mindre staters hemligheter borde i vissa fall ropas ut från hustaken och i gatumoten.

Men nu vill jag fortsätta med en viktig markering. Det jag skrev ovan är ingen vänsteråsikt. En västlig liberal – som jag alltså inte nödvändigtvis deklarerar att jag inte är – gör bäst i att förkasta hemlighetsmakeriet. Även om man liberalt tycker att det är nödvändigt med Förenta staternas ledarskap för västvärlden, som har en viss yttrandefrihet, haltande rättsstater, marknadsekonomi och formell demokrati, så vore man inte förnuftig om man icke såge, och icke våndades inför alla brister och brott i västlig maktutövning, och om man icke stödde sådana som Assange. Många liberala västmänniskor har i sin politiska biografi att ha varit emot Iraqkrig, Vietnamkrig eller annat – åsikter som borde motverka blind lojalitet mot väst.

Men västvärldens folks mer eller mindre starka lojalitet med sina stater skapar problemet att det är möjligt för västliga statsapparater att framställa sig som offer. Folk uppmärksammar inte den logiska luckan i påståendena att någon ”stulit” information och begått ”spioneri” mot statsledningar som till betydande del opererar olagligt. Det är ju löjligt att det skulle vara ett brott att kopiera och sprida information om ljusskygga operationer, eller om Peter Hultqvists förtroliga samtal med representanter för främmande makt för den delen.

Jag håller alltså med Nils Melzer om att Wikileaks och Julian Assanges verksamhet var legitim, och att angreppen mot dem går världens folks intresse emot. Han har också säkert rätt i många detaljer om vad som hänt. Han har kartlagt hur statsapparatspersonerna har gjort och skrivit det och det, på det och det datumet, och att följden har blivit den och den. Den stora frågan är frågan om konspiration och kollusion. VARFÖR gjorde dussintals eller hundratals personer i statsapparaterna dessa saker? I vilken utsträckning har operatörer samtalat, och kommit överens om att olika saker skall ske? Sanningen om detta finns nog ofta inte nedskriven. Nils Melzer har fått ihop ett stort material om händelseförloppet, men sanningen om vad operatörer och ämbetsinnehavare sagt och överenskommit för att driva skeendet framåt kommer att till stor del förbli okänd.

I brist på bevis framlägger Nils Melzer två förklaringar. För det första skriver han om vår djurarts biologiska natur, och om systemfel i vårt nuvarande världsomspännande politiska system. Vi människor har en viss hjärnstruktur som får oss att följa signaler, halvt medvetet handla i eget och i gruppens intresse. När några av oss når beslutsfattande poster inom vårt nuvarande politiska system handlar vi förutsägbart, som laboratorieråttor. Detta är alltså icke-konspiratoriska förklaringar. Västliga apparatmänniskor, vare sig de är konservativa, liberala eller rentav lite vänstriga, tar tillsammans hundratals små steg som driver Julian Assange och informationsfrihetsfrågan till nuvarande betryckta läge. Nils Melzer skriver att det inte är en moralisk fråga, utan en neurobiologisk och socialpsykologisk.

För det andra skriver Nils Melzer rent ut om ”uppsåtligt, hemligt samförstånd”, varest “minst fyra stater aktivt samverkat i förföljelsen av honom [Julian Assange]”. Han skriver om “det avsiktliga utnyttjandet av svenskt rättsväsende”. Bevis har han inte.

På denna punkt vill jag komplettera Nils Melzers framställning. Jag tycker att han, trots sin långa erfarenhet av statsapparatmänniskor, bygger för lite av sitt hypotetiserande på insikter om vad mellanskiktspersoners intellektuella undermålighet kan ställa till med. Han gör antaganden om att den eller den polisen, åklagaren, politikern, diplomaten eller domaren måste ha haft den eller den avsikten, i stället för att antaga att det är irrationalitet och dumhet som orsakar deras skadliga beteenden.

Karl Marx skrev i förordet till Kritik av den politiska ekonomin att ”mänskligheten ställer sig blott sådana uppgifter som den kan lösa”. Men i vår tidsålder har mänskligheten försökt sig på en uppgift som den inte kan gå i land med, nämligen att bygga samhällen som fordrar ett stort mellanskikt som arbetar med tanken. Vi har ett toppskikt av personer som antingen är rika, eller har svingat sig upp till höjderna; under dem har vi ett millionhövdat mellanskikt i rättsväsende, medier, diplomati, akademi, sjukvård, utbildning och alla slags förvaltning, som har i uppgift att vara mellanchefer i vår socialt skiktade värld. För dessa uppgifter behöver man egentligen en mycket hög IQ, och visdom och bildning i vidaste bemärkelse, särskilt evolutionsbiologiska insikter om hur våra hjärnor lägger krokben för oss, trots goda avsikter – en teori som Nils Melzer föredömligt berör, bland annat genom att referera till ”självbedrägeri” (googla ”Robert Trivers” för mer information).

Vi Homo sapiens har inte tillräckligt många kloka människor för att sköta ett samhälle som drivs med tankekraft, och om man blir född in i, eller befordrad till mellanskiktet blir man hjärnskadad av det. Som barn hörde jag av min mor det folkliga talesättet ”Man får inte va dum, för då blir man bas”. Men sannare är att ”Man får inte bli bas, för då blir man dum”. Mellanskiktsfolk fastnar lätt i kollektiva tankehaverier. Ett exempel är att ”kvinnofrid” är en grundsten för civilisation, men i mellanskiktsvärlden urartar även det som är rätt och riktigt ibland till kampanjande och grupptänkande, som vi ser i detta fall.

Jag kommer nu till kärnpunkten i mitt inlägg. Jag tror att lavinen började, och har rullat på, huvudsakligen på grund av en kombination av mellanskiktspersoners mentala konstigheter, och Julian Assanges personlighetsdrag. Konspiration och kollusion har säkert funnits. Förenta staternas ledning har säkert planerat för att krossa Julian Assange. Hemliga samtal har säkert skett mellan Förenta staternas ledning och Förenade kungariket, och Equador (mera osäkert vilka hemliga samtal som skett med Sveriges ledning). Men min kontrafaktiska, obevisbara åsikt är att om det inte vore för Julian Assanges egenskaper, och icke-konspiratorisk konstighet i mellanskiktshjärnor, skulle Julian A idag fortfarande vara fri, och yttrandefriheten stå starkare.

Nils Melzer och många andra som stödjer Julian A lägger för lite vikt vid att Julian Assanges inställning till andra människor visade sig vara förkastlig. Nils M har rätt att vi inte kan veta precis vad som hände när Julian A vistades i de två kvinnornas lägenheter. Men samtalen om det begärda hiv-testet är belagda. Två oroliga unga kvinnor bad om den minimala omtanken att Julian A skulle hiv-testa sig. ”Men Assange hade då svarat att han hade Guantánamo och frågan om människoliv att bekymra sig om och därför absolut inte hade tid med sådana där småsaker.” Detta är omänskligt

Nu behöver vi mobilisera Crusenstolpe-argumentet. (Crusenstolpe-argumentet är Ingemar Folkes argument, ursprungligen i Gui Minhai-debatten, att vi skall stödja tryckfrihetsmartyrer trots deras fel och brister, som kan vara stora. Enligt våra bästa källor har Gui Minhai berusad kört ihjäl en ung kvinna.) Vi måste helt och fullt försvara yttrandefriheten och yttrandefrihetsmartyren Julian Assange, trots hans personlighetsfel.

Om man granskar materialet ser man att lavinen har satts i gång av konstiga mellanskiktsmänniskors idéer om kvinnors rätt. Genom hela händelseförloppet har det, tror jag, legat i bakgrunden att mellanskiktsmänniskor känt till sanna och falska uppgifter om händelserna i Sverige. Detta skriver eller underförstår Nils M också, men jag menar att det varit avgörande. Statsledningars ränksmideri har behövts i mindre grad än vad Nils M antyder. Den olyckliga kombinationen av Julian Assanges sämsta mänskliga sidor, och tankeoreda hos västlojala mellanskiktsmänniskor har till stor del skapat situationen. Till stor del är det en slump, alltså. En enda människa i Sverige, som tidigt hade fått fatt på Julian Assange och de två kvinnorna och skrikit ”FÖR FAN JULIAN, fattar du inte, gör testet, det tar ingen tid alls, här är taxin, jag betalar, skynda dig, tänk om tokiga apparatmänniskor får tag i detta, hela vår kamp för informationsfrihet i världen står på spel!” – en sådan människa skulle ha avstyrt allt som hänt de senaste elva åren, och förmodligen skulle inget annat tillfälle att krossa Julian Assange ha yppat sig. Nils M beskriver hur ansträngningar gjordes att få till ett test, men olyckan ville att Julian A gick med på testning för sent.

Jag vill avsluta med att anföra blott ett exempel på mellanskiktsgalenskap, för att illustrera begreppet. Jag håller på principen att inte döma någon på grundval av motståndares påståenden, och inte döma någon ohörd. Jag drar alltså inte slutsatser om åklagare, diplomater och andra individer på grundval av Nils Melzers bedömning av dem. Men boken är pinsammast att läsa när Nils M anför direkta citat och omständigheter som inte kan vara vinklade eller utvalda. Dessa människors språk, deras struntprat, deras direkt bevisade handlingar! Nils M skrev, som FN:s särskilda rapportör till Sveriges regering, till Margot Wallström, den 12 september 2019. Om man vill tyda allt till det bästa kan man antaga att tjänstehjonen på Utrikesdepartementet vore ärligt övertygade om att Nils M missbrukade sitt ämbete, och att han skreve dumma skrivelser som inte förtjänade många ord till svar. Man kan förlåta att ambassadör Carl Magnus Nesser svarade Nils M med två rader: ”In relation to the communication of 12 september 2019, I would like to refer to the Government’s response of 12 July 2019. The Government has no further observations to make. Please accept, Sir, the assurances of my highest consideration. Carl Magnus Nesser, Ambassador, Director-General for Legal Affairs”. Men skrivelsen är daterad 11 november! Enligt reglerna skall svar skickas inom 60 dagar. Elfte november är exakt 60 dagar efter 12 september.

Knepet att svara exakt på sista svarsdatum har jag bara läst om i sammanhang som när Hans Thulin obstruerade myndigheternas och rättsväsendets granskning av hans fastighetsaffärer. Ett knep för skojare och skurkar. Skulle man kunna tänka sig att någon på UD hade den moraliska bildningen att resonera så här: ”Vi vill inte diskutera mer med Nils Melzer, men skall vi verkligen sänka oss till de kriminellas nivå? Vi kan väl posta brevet nu efter 50 dagar?” Skulle man kunna förvänta sig ett sådant minimum av mental normalitet av tjänstehjonen på UD? Ack nej.

... är läst 628 gånger!

  8 kommentarer for “Vad var det som hände i fallet Julian Assange?

  1. Hannu Komulainen skriver:

    Jag förmodar att författaren inte är en mellanskiktsmänniska själv!

    Mitt första längre jobb var på en fabrik och där anammade jag en mängd förutfattade uppfattningar om tjänstemän. När jag sedan började jobba på kontor upptäckte jag att allt var fördomar. Tjänstemännen var precis lika fina och intelligenta som arbetarna.

    Alltså tror jag inte på dina psykologiska förklaringar om att ”mellanskiktsmänniskor” skulle vara särskilt korkade.

  2. Bertil Carlman skriver:

    Mycket intressanta synpunkter av JAG!
    Uttalandet ”Han gör antaganden om att den eller den polisen, åklagaren, politikern, diplomaten eller domaren måste ha haft den eller den avsikten, i stället för att antaga att det är irrationalitet och dumhet som orsakar deras skadliga beteenden” är något som jag länge funderat på; i flera olika sammanhang. De som, enligt min uppfattning, är mycket benägna att framföra uppfattningar ”bort i tok” lider nog ofta snarare av irrationalitet och dumhet än de hyser medvetna avsikter. Det senare kräver vissa kunskaper och viss förmåga till planerande tankeförmåga.

    För att ta ett exempel, svensk utrikesminister Peter Hultqvist. Nyss läste jag åter om hans uttalande om att stödja Ukraina, denna gång steigan.no. Där lyssnade jag åter på vad han sa i dagens eko häromdagen. Har Peter H några speciella avsikter med vad han säger, eller är det helt enkelt ”I nuvarande läge bör jag [eftersom jag är den dumme och irrationelle person jag alltid varit] säga på följande vis”. Jag misstänker att det inte var många grå celler som kom till användning innan stämbanden började arbeta. Flera gånger har ministern varit i liknande situationer.

    Senare delen i ett påpekande, som JAG gör, ställer jag mig definitivt inte bakom ”Vi måste helt och fullt försvara yttrandefriheten och yttrandefrihetsmartyren Julian Assange, trots hans personlighetsfel.” Ordet trots syftar här på att åtminstone artikelförfattaren vet eller känner till eller anar vad felet i personligheten skulle vara. Vad är en person utan personlighetsfel? Finns de? Flera gånger har jag t ex funderat på om det inte ofta varit fel av Jan Myrdal, att gentemot sina barn handla som han gjort. I det nyligen sända programmet ”I väntan på Jan Myrdals död”, säger JM ett par gånger ”Jag är inte intresserad av familj”. Må så vara tänker jag, men har man satt barn till världen har det konsekvenser. Men jag tänker inte att JM hade ett personlighetsfel. Jag tänker bara att i denna fråga var han helt olik mig. Sämre eller bättre? Vem är domare?

  3. Bertil Carlman skriver:

    Men bäste Hannu K!
    Ligger det inte en del i uttrycket att ”Nu har hen hamnat över sin kompetensnivå”? Jag blev en gång av en chef (rektor) tillfrågad om inte jag funderat på att bli skolledare. ”Jo, något lite” svarade jag. ”Men jag trivs alldeles för bra med att dagligen hantera tonåringar, och dessutom tror jag inte, att jag har en del av de viktiga egenskaper som en skolledare bör ha. Som du Lennart lirkar och försöker få en del av mina kollegor att skärpa sig, det skulle jag inte ha tålamod att göra.”

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Hannu K!
    Jag syftar inte på alla människor som har medelklassyrken. Jag bygger vidare på resonemang i Nils Melzers bok (kan snabbt skaffas som e-bok, läs den). Han talar om ”en realistisk uppskattning av vår, av naturen begränsade, förmåga att i samklang med allmänintresset handskas med den makt som anförtros oss.” När personer kommer upp i mellanskiktet i staten (eller media), och får lite beslutandemakt, då sviker de ofta. Detta kan knappast bero bara på att de lyder direkta eller antydda befallningar uppifrån. Någon förklaring måste ju finnas till att hundratals eller tusentals apparatmänniskor i flera stater drar åt samma håll i fallet Julian Assange. Eller rättare sagt, en blandning av olika förklaringar måste finnas. Ena förklaringen är skurkaktighet (lyda order att göra det onda), andra förklaringen är att apparatmänniskor som grupp tenderar att göra konstiga (”korkade”) och ”statsnyttiga” saker. Jag lägger mer vikt vid den senare förklaringen. Det är vad jag tror har hänt i fallet Julian Assange.

  5. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C!
    Min formulering ”trots personlighetsfel” kan förbättras. Kanske man kan säga ”principiellt stödja yttrandefrihetsmartyrer trots mänskliga felsteg som de begått, utan att förtiga eller förringa felstegen”.

  6. Mats Danielsson skriver:

    Mycket om dumhet och intelligens här och något om Assanges vank och brister. Då kanske någon kan ge en förklaring som även kan tränga in i min norrländskt förkrympta hjärna på följande:

    Assange gäller för en intelligent karl. Hur kan han då vara så helvittans korkad att han går och lägger sig med kvinnor som uppträder som groupies? Aldrig föresvävat honom att han är i skottlinjen för underrättelsetjänster? Aldrig hört talas om ”honey traps”?

  7. Hannu Komulainen skriver:

    Jan Arvid Götesson!
    Då är vi överens om att ”mellanskiktspersoner” i allmänhet inte är exceptionellt korkade. Problemet gäller personer i staten och i media. Det kan jag hålla med. Fast jag tror inte det handlar om psykologi i de fallen heller. Att skribenterna i media håller sig det rådande sättet att vinkla kan enklare förklaras med att de som inte gör, tenderar att försvinna från yrket och mista sin trygga inkomst.

    Att tjänstemän i statliga myndigheter sällan ”visar civilkurage” är ännu lättare att förstå. Lydnad för överordnade är det som det går ut på.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.