ag har alltid ogillat när äldre och erfarna människor mästrande säger; vad var det jag sa? Eller; som jag sa redan för XX år sedan så… Men nu är det fan ta mig befogat att koppla tillbaka till diskussionerna om nationalism, nationellt oberoende, nationell stolthet, nationell kultur… i motsats till chauvinism, folköverlägsenhet, herrefolksmentalitet… och allt vad en osund och rent fascistoid mytisk national- eller annan identitetskaraktäristik kan innehålla.
Vad var det vi sa?
Alltså, vad var det då vi sa? Jo, att nationalism inte på något sätt behöver vara något skamligt. Nationalism och nationalstatsbildande är fundamentet på vilket hela vårt demokratibegrepp vilar. Utan självständiga stater (ibland med flera folknationer) ingen demokrati i meningen organiserat konstitutionellt folkstyre.
Det är självständigheten som är själva essensen här. Utan den är det klientstater, delstater eller andra former av osjälvständiga icke autonoma statsbildningar det blir fråga om, där någon utomstående makt i sista hand dikterar lag och rätt.
Att idag kalla Sverige en självständig stat är faktiskt tveksamt. Vår utrikespolitik bestäms i Washington, vår försvarspolitik i Nato och Pentagon samt vår ekonomiska politik och vår lagstiftning i växande utsträckning i Bryssel. Visserligen är denna politik genomförd i formell överensstämmelse med konstitutionen – ingen statskupp eller främmande ockupation är genomförd – allmänna val har hållits i laga ordning etc.
Men allt fler tycker att denna sorts ”demoktati” håller på att bli meningslös. Utförsbacken fortsätter och det gamla ”liberala” systemet med balans mellan statens och kapitalets inflytande har i praktiken tippat över till kapitalets fördel, för att kapitalet agerar globalt, medan staten håller sig inom de gamla statsgränserna. Staten administrerar idag bara den svenska och internationella kapitalismens behov och önskemål.
Svensk strävan
Nu säger Jimmie Åkesson att det ”känns inte längre som Sverige”. Och han fortsätter: ”Man vill slå sönder det som håller oss samman, som binder ihop oss till en nation.” Och så tar han upp Vilhelm Mobergs berömda proklamation från 1941; Svensk strävan.
– Svensk strävan Sverigevänner, det är strävan mot trygghet och gemenskap.
Och visst, detta är ett skickligt drag; att nu också koppla loss den folkkäre Vilhelm Moberg från sina idépolitiska rötter och göra honom till ”Sverigevän” i SD-mening. Och Åkesson har faktiskt en poäng här. Vilhelm Moberg var Sverigevän samtidigt som Sverige idag för många känns otryggt och inte längre som det man tycker ska vara Sverige. Det underliga är att ordet ”Sverigevän” av etablissemanget nu uppfattas som entydigt xenofobiskt.
Hur blev detta möjligt?
Det var knappast annat än väntat efter att det svenska etablissemanget – inom ekonomi, media och kultur och med sina politiker från vänster till höger – gjort sig urarva.
Vi gör nog klokt i att försöka minnas vad det var som hände. Den här politiska processen har pågått så länge mitt politiska minne sträcker sig tillbaka i tiden. Upplösningen började inom vänstern redan på slutet av 60-talet och spred sig som hussvamp ända in i den politiska högern. En del blev vapenvägrare och pacifister, medan andra fann en mening att i Mobergsk anda göra värnplikt och gå med i hemvärnet för att i värsta fall vara beredda att bli en del av det väpnade försvaret av landet mot inkräktare.
Vietnamrörelsen delade sig också i denna fråga minns jag. Vi krävde USA ut ur Vietnam, men alla var inte lika övertygade om att det väpnade motståndet var bästa sättet till befrielse. Gandhis ickevålds-motstånd var också förebildligt för många.
På 70-talet sågs EEC/EG inom vänstern som ett hot mot rikets självständighet, men inte av alla. I och med att EG/EU allt mer framställdes som ett fredsprojekt, fångades nya vänsterliberala grupper i den fållan. Behovet av ett värnpliktsförsvar över hela landet uppfattades som en kvarleva från kalla krigets dagar. Nu rådde ny tankar och idéer.
2007–2012 hade vi en moderat (tidigare vapenvägrande) försvarsminister, Tolgfors. Han lämnade visserligen pacifismen efter att ha sett några foton på massakrerade lik i Irak, och jobbade sedan stenhårt för att avskaffa värnplikten och göra Sverige till ett Nato-land med det svenska ”försvaret” placerat under USA-befäl i Afghanistan. Turerna i detta är minst sagt häpnadsväckande. En senare moderat försvarsminister, Odelberg, avslöjade att inom försvaret kallades Tolgfors för ”Tomhylsan”.
Efter Berlinmurens och Warszawapaktens fall, Sovjetunionens och Jugoslaviens upplösning spreds ytterligare förvirring på det vänsterliberala fältet. Nu behövs inte längre nationerna med sina gränser, nu befriar vi oss från meningslösa försvarskostnader och rör oss fritt… Men den lyckokänslan blev kort. Krigen kom tillbaka, länder slogs sönder med nya supervapen på ett än mer fruktansvärt sätt än tidigare. ”De goda” med USA i spetsen bombade ”de onda” först i Bosnien och Serbien och sedan i land efter land i Mellanöstern.
Och nu är vi tillbaka i ett nytt kallt krig, men utan ett eget försvar och utan reell alliansfrihet – i klorna på USA/Nato/Pentagon. Inte underligt att otryggheten ökar eller att den politiska förvirringen skapar klappjakt på syndabockar. Och eftersom nationalismen blivit entydigt xenofobisk är det inte heller underligt att smarta lycksökare som Jimmie Åkesson kan göra Vilhelm Moberg till sin.
Vad är rätt och vad är fel?
Vad är då skillnaden mellan Svensk strävan i Mobergversion och Svensk strävan i Åkessonversion? Mobergs text är visserligen tillbakablickande och sentimentalt pompös enligt dagens språknorm, men konkret och talar om det gemensamma som skapats genom århundraden av hårt arbetande människor och detta arvs oskattbart värde, det som danat det land de hade 1941.
Landet var då i akut fara att hamna under främmande makt – Nazityskland – vilket skulle kullkasta alla tidigare generationers strävanden. Norge och Danmark var redan ockuperat, frågan var om även Sverige skulle drabbas. Det stod och vägde. Att mobilisera alla i kamp mot nazisterna var Mobergs strävan. Att kröka rygg var det inte tal om. Betoningen låg på fattiga människors strävsamma arbete, inte på smarta affärsmäns och entreprenörers tillfälliga insatser. Underifrånperspektivet var genuint folkligt i sann demokratisk och frihetlig mening.
Mobergs ”Svensk strävan” handlar inte om främlingsfientlighet, den handlar om att ett folk med ett gemensamt samhällsbyggnadsprojekt och en gemensam medborgarkultur måste försvara sig mot främmande inkräktare, alltså om rätten och nödvändigheten av självförsvar.
Åkesson däremot talar inte om arbete, utan precis som alla andra politiker idag om värderingar. Han prickar dock rätt med att vårt land i någon mening av många känns hotat. Men han talar inte om några hot utifrån, utan från en diffus inre ”vänsterliberal” fiendes osvenska värderingar. Det är han och ”Sverigevännerna” som står för de rätta och sunda svenska värderingarna. Att Moberg var en vänsterman glider Åkesson förstås förbi. Att det var nazisthotet Moberg mobiliserade mot blir inte heller en fråga för Åkesson, inte heller Nato-, EU- eller de pågående krigen som drivkraft bakom folkvandringarna.
Vad var det alltså vi sa?
Utan respekt för länders erkända gränser (det som efter 2:a världskriget blev folkrätt) och insikten om att demokratin i vårt eget land hänger på försvaret av dessa gränser mot inkräktare, kan vad som helst hända. Och det är just det som sker i dessa yttersta dagar sommaren 2019.
Visst var Åkessons Moberghajp i Almedalen en sufflé, men han är i alla fall en opponent mot resten av den etablerade politikerkåren, som helt havererat i nationsfrågan och som idag inte förstår och aldrig skulle återknyta till vad det var Moberg talade om i Svensk strävan.
Läs gärna Åkessons tal och döm själva >>
Usch ja vad hemskt det är. Klassperspektivet MÅSTE in. Sverige liksom alla länder i det liberala väst slits i accelererande tempo mer och mer isär, det vet ju inte bara Putin. Men det är klassklyftornas vidgande som är det allvarliga, det grundläggande. Det förstår inte J. Åkesson eller B. Ranelid (artikel i Expressen). Och det anstränger sig den officiella informationsapparaten att dölja. Därför måste jag anstränga mig än mer med att motverka denna spridning av fördummande tankedimma.
Men visst är han skicklig JÅ! Att ta Moberg som verktyg för att så split bland det arbetande folket! Det noterar Ivar Arpi i SvD med ledarrubriken ”Hur Vilhelm Moberg blev nazist”. Än en gång ”Därför måste jag anstränga mig än mer…” Ja, ja det är bara att spotta i nävarna!
Ett inlägg i rättan tid, mycket bra! Moberg var i unga år socialist och antimilitarist, läs Soldat med brutet gevär! Senare blev han mer liberal, den gamla liberalism som samarbetade med arbetarrörelsen mot kungamakt, för allmän rösträtt osv. Inte den nyliberalism som präglar alla riksdagspartier och river ner folkhemssverige. I detta är nationsfrågan en skiljelinje där även tidningen Proletären vacklar, se artikeln Historia är bullshit nyligen som hittills stått oemotsagd. Fast f d KP-ledaren Frank Baude har kritiserat artikeln.
Vet dagens ungdom vem Ville Moberg var?
Om man nu använder de hippa ungdomarnas språk så lyckades Jimmie Å ändå ”trolla” ett antal personer inom kultur och politik som inte kunde uppfatta vad som var citat från Ville M, utan svarade med en mängd knasigheter som om de trodde att det var nazistiska citat…
Men ändå, är inte Ville M ytterligare en av de tidigare stora författarna som är på väg in i glömskan?
Okunnigheten om kulturarvet lär vara än större i USA. Någon lär trott att den amerikanska deklarationen om fri- och rättigheter:
”… Vi håller dessa sanningar vara själv-klara: att alla människor är skapade lika; att de är förlänade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter; att ibland dessa är liv, frihet, och sökande efter lycka; att för att försäkra dessa rättigheter är regeringar stiftade ibland människor, avledande sina rättvisa makter från de styrdas samtycke…”
… ska varit något ”kommunistiskt” påfund.
När man erhåller en förfrågan som lyder ”vad var det jag sade” bör man peka på hörapparaten och anföra att batteriet är slut.
Ja, jag är Sverigevän – och patriot. Inte bara när damlandslaget krigar hem ett VM-brons i fotboll. Eller under Finnkampen i fri idrott. Sverige som stat och nation har många brister, som blivit fler och värre under senare decennier men det är lik förbannat mitt hemland, eller Heimat som man säger i Tyskland. Detta är något att förhålla sig till, och reflektera över.
Knut Lindelöf har helt rätt när han konstaterar å ena sidan att Hr. Åkesson med anhang koopterat såväl både vår fana som begreppen Sverigevän, folkhem och nation. Skickligt agerat i en situation där såväl liberaler och nästan allt vad som betecknar sig som vänster abdikerat och lämnat ett stort politiskt vacuum. Å andra sidan representerar Å. en ekonomisk-social politik som bit för bit slår sönder just det någorlunda anständiga folkhem där vi växte upp – i samverkan med de stora transnationella kapitalen.
Ja, klass- och maktfrågorna måste än en gång upp till ytan. Just för att återerövra nationalstaten Sverige. Gör det!
Haha!
När blir då prat om nationen konstruktivt?
Historiskt har överheten stått för nationalismen. Enfaldigt trams om att det egna folket skulle vara bättre än andra har basunerats ut i massor av år och diverse krigiska galningar har hyllats som hjältar även i vårt fredliga land.
Nu är överheten ofta multinationell och då samma överhet äger och kontrollerar media så anpassar sig propagandan till det.
Patriotism i den gamla meningen känns dels som en felaktig, i grunden krigisk, tanke och dessutom helt ovidkommande idag.
För vanligt folk handlar nationen istället om den i första hand organisatoriska form som styr mycket av våra liv.
Det är sannolikt endast nationellt vi på nytt kan forma ett fungerande motstånd mot marknadsextremismen och kanske skapa ett mer solidariskt samhälle.
Vi kanske också skulle kunna dra vårt land ur dom amerikanska krigshetsarnas klor och bli en stödjepunkt för fred och säkerhet i vårt närområde.
Det vore konstruktivt och t o m något att vara lite stolta över.
Anders Å!
Men då måste vi ha säkra fastställda riksgränser och vara beredda att försvara dem. Ett folkförsvar kan inte upprätthållas utan en försvarsanda och ett nationellt medvetande (patriotism). Eller hur?
Ett nationellt medvetande är väl mer en insikt om att vi har något som behöver försvaras om det finns ett yttre hot. Patriotism är ett mycket farligare begrepp, som historiskt har använts och används av diverse krigshetsare och vapenmånglare.
Ett utträde ur EU och återupprättande av normal nationell suveränitet räcker långt tycker jag.
Försvar måste vi antagligen ha ett, men det får aldrig bli större än vad en realistisk hotbild kräver. All kraft och alla pengar som läggs ner i militär är ju en ren belastning och vapenindustrin borde inte tillåtas få något politiskt inflytande.
Hans Isaksson menar (Proletären 24:2019) att det inte går att förena marxism med nationalism.
Petter Bergman lyckades! Lyss till fjärde versen hans berömda dikt ”Den 20 december 1967”:
Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
förrän den 20 december 1967,
då så mycket av Sverige gick förlorat.
Själv är jag marxist och Sverigevän på en och samma gång. Utan några problem.
Bra hänvisning, Leif S!
När det gäller Isaksson kuggar väl inte tankarna riktigt i varandra. Eller han kanske menar att varken Lenin eller Stalin var ”marxister” eftersom de gjort flera viktiga inlägg i frågan om nationell självbestämmanderätt.
Men allt kanske beror på hur man definierar ”marxism” och ”nationalism”. Med tanke på hur Clarté (som Isaksson står nära) utvecklats politiskt är nog detta troligt.
Min fråga (till alla läsare) är: Kan man vara både ”internationalist” och ”nationalist”?
Hans M. G.!
Du skrev: ”jag är Sverigevän … under Finnkampen i fri idrott”.
Hur kan man hoppas att finlänningar skall förlora mot svensklänningar i idrottstävlan? Vi är samma folk i båda dessa suveräna stater.
Se här ett Durörs-klipp med Daniel Ståhl när han talar vårt lands språk.
Möjligen skulle man i friidrott kunna heja på Bertil von Wachenfeldt mot Tyskland 1934.
Dennis Z!
Kallade sig inte den organisation i Vietnam som på 60- och 70-talen ledde motståndet mot amerikanarna för FNL (Front National Liberation) och var det inte internationalism att stödja den?
Eftersom Dennis Z inte kommenterar mitt svar till honom (11/7), drar jag slutsatsen att vi är överens om att nationalism och internationalism åtminstone i en mening inte utesluter varandra.
Själv håller jag med Hans M Gabrielson om att vi idag behöver en svensk nationalistisk rörelse, som återupprättar vår suveränitet i förhållande till såväl EU som den transatlantiska länken. Men om Hans M menar att det är en vänsterfråga så är vi inte överens.
De flesta som t ex drev FNL-rörelsen i Sverige såg väl sig själva som vänster men frågan om för eller emot statssuveräniteten är varken höger eller vänster i traditionell mening.
En ordningsfråga; då jag är nykomling i digitala bloggtrådar har jag en fråga. Hur kommer det sig att inläggen så lätt halkar iväg till mer efemära ämnen? Jag startade tråden om Myrdals Ett andra anstånd – med hjälp av hedersmannen Knut Lindelöf – men efter ca 5-6 bidrag kantrade diskursen över till helt andra saker. Likaså med Knuts bloggpost ”Vad var det vi sa?”. En mycket tänkvärd text om b la SD och nationsbegreppet som jag försökte resonera kring. Men, likafullt i Fan spretade kommentarerna ganska snabbt ut i helt andra ting. Somligt är på knappologisk nivå i Strindbergs mening. Jag är besviken på denna vänsterbrist på intellektuell stringens och konsekvens. I synnerhet som jag är långsamt döende i leukemi.
Min tid/ork är tämligen begränsad. Alltså och sålunda: skärp er! Sker inte det kommer jag återgå till pappersbrev, och i förekommande fall, e-post. Har ni fattat, eller? Ser fram mot edra svar. Med de bästa hälsningar. God natt!
Anders Åberg skriver: ”Ett nationellt medvetande är väl mer en insikt om att vi har något som behöver försvaras om det finns ett yttre hot. Patriotism är ett mycket farligare begrepp, som historiskt har använts och används av diverse krigshetsare och vapenmånglare.” Där fick jag en mycket bra kommentar. Den passar mig utmärkt och förmodligen också den välmenande farbrorn Knut L.
Hans M Gabrielson!
Jag tror att vi måste erkänna att det finns två helt skilda nationalistiska begrepp. Ett kulturellt och ett statsrättsligt. Vilket inte utesluter att nationalism i kulturell mening kan användas såväl i argumenteringen för upprättandet av en territorialstat som i argumenteringen för upprätthållandet av en sådan stat. Och att detta är den historiska bakgrunden till att orden ”nationalstat” och ”territorialstat” idag är synonymer.
Till Bo Persson!
Som jag uppfattade det hela var ett av våra huvudargument i FNL-grupperna då det begav sig på 1960-talet (och kanske framför allt i början av 1970-talet, sedan en del sekteristiska inslag i propagandan tonats ner ordentligt) att vi stödde FNLs kamp för ett enat och befriat Vietnam för vår egen säkerhet! Vi var med och slog vakt om de små (nåja, Vietnam var ju mer befolkningsrikt än gamla Sweden) nationernas rätt i supermakternas värld. Att se vårt stöd till Vietnams kämpande folk som ”internationalism” tror jag begränsar synfältet!
Naturligtvis var det en anti-imnperialistisk kamp, men i första hand principiell för den nationella självständigheten.
Beklagar att jag inte kunnat svara tidigare p g a landetvistelse, vilken kommer att återupptas inom någon vecka. I mellantiden är jag i kgl hufvudstaden ett par dagar, troligen en dryg vecka och då hänvisad till datortjänster via dessa kvarvarande folkbibliotek.