Vad vet vi om Estland? (III)

declaration_of_estonian_independence_in_parnu

Jublande ester firar självständigheten den 24 februari 1918. Men inte långt från deras gränser manövrerar stormakterna med brittiske amiralen Cowan (t.v) och tyske generalen von der Goltz (t.h).

Första världskriget var inget “blixtkrig”, inte ens på östfronten. Först våren 1915 började de tyska trupperna, som trängt igenom den ryska fronten, att inrikta sig på att erövra de baltiska områdena. I maj erövrades Liepaja vid Östersjökusten, senare under sommaren Kaunas och Vilnius i Litauen. Den tyska frammarschen hejdades vid Riga. Tsar Nikolaus hade givit tillstånd till att sätta upp en nationell lettisk armé. Den lyckades hålla tyskarna stången i tre år.

Under sommaren 1917, efter “februarirevolutionen”, lät den nya ryska regeringen sammankalla en estnisk nationalförsamling. Efter föredöme av letterna beslöt denna att skapa en estnisk nationell armé. Med den nya bolsjevistiska “oktoberrevolutionen” ändrades läget igen.

I början av december 1917 tog det lokala arbetarrådet (“sovjeten”) makten i Estland. Den borgerliga regeringen utfärdade undantagstillstånd och den tysk-baltiska adeln vädjade om hjälp från sina fränder i den tyska armén.

Var tredje estländare “bolsjevik”
Men innan tyskarna hinner fram händer en del märkliga saker. Den 3-4 februari 1918 hålls det val till den estniska nationalförsamlingen, på en del orter uppskjutet till 9-10 februari. I dessa val blir de estniska bolsjevikerna, eller Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet (bolsjevikerna), största parti med över 92 tusen röster, 37% av rösterna. Radikalsocialisterna fick 30% och andra socialistiska partier 6%. I motsvarande val i Ryssland 25 november 1917 hade bolsjevikerna “bara” fått 24% medan “socialistrevolutionärerna” fått 41%.

I historieskrivningen brukar Lenin och bolsjevikerna få skulden för att dessa sista parlamentariska val i Ryssland kom att ignoreras. Detsamma påstås om de estniska valen 1918 – bolsjevikerna struntade i dem. Men att de inte kom att ha någon politisk betydelse hade en mycket enklare förklaring: landet ockuperades av Tyskland.

Tysk invasion
Samtidigt med det estniska valet, i början av februari 1918, hade de tysk-ryska fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk strandat sedan den ryska delegationen inte velat gå med på de hårda fredsvillkoren (avsöndring av Rysslands alla provinser i väster) och utfärdat parollen “Inget fred, men heller inget krig”. För att utöva påtryckningar på ryssarna började tyska arméledningen sikta in sig på att erövra Petrograd och landssteg i den avsikten i Estland 20 februari, sedan de först bemäktigat sig Ösel.

Ett par dagar innan tyskarna nått Tallinn utfärdade regeringen den 24 februari en självständighetsförklaring. Den självständigheten blev som sagt kortlivad eftersom tyskarna genast lät arrestera regeringen och sätta talmannen och den ledande nationalisten, Konstantin Päts, i ett slags “civilfångläger” i Friedrichshof i Mitau söder om Riga (senare i Grodno i nuvarande Vitryssland).

Som man kunde vänta sig lät Tysklands fiender, Storbritannien, Frankrike och Italien snart göra klart att de stödde och erkände den nya estniska statsbildningen.

Stortyskt “Baltikum”
Tyskarna hade 1918, medan de fortfarande trodde att de skulle vinna kriget, stora planer för de baltiska områdena. Estland skulle tillsammans med norra Lettland (Kurland) bli en ny stat kallat “Baltikum”. Det skulle styras av en riksdag med 34 tyskar, 13 ester och 11 letter med en tysk kung som statschef. Men den 11 november 1918 kapitulerade Tyskland och läget för Estland förändrades igen.

Med Tysklands nederlag var också freden i Brest-Litovsk upphävd och sovjetiska arméstyrkor ryckte västerut för att återta vad som förlorats i början på året: inte bara Ukraina och Vitryssland, utan också Estland, Lettland och Litauen. Den estniska armén lyckades hålla Röda Armén stången utanför Tallinn. De fick stor hjälp från den “vita” regeringen in Helsingfors: tusentals gevär, tjogtals av fältkanoner och 3000 frivilliga.

Detta var en del av den finländska regeringens politik med “frändefolkskrig” (heimosodat). Efter Estland 1918-20 gjorde Finland åren 1918-22 militära “hjälpinsatser” i de karelska områdena vid Vita Havet, Ladoga och Fjärrkarelen samt i Petsamo och norra delen av Ingermanland.

Brittisk “hjälp”
Också Storbritannien skickade hjälp till Estland. En flotteskader under en amiral Owen anlände för att bevaka de estniska kusterna. Dock, dess ambitioner sträckte sig längre än så. När den sovjetiska sidan våren 1919, via ungerska kommunister, sände ut fredstrevare till den estniska sidan ställde Owen ett ultimatum: svarar ni på detta lämnar vi er att klara er bäst ni kan. För Storbritannien var det inte avgörande att hjälpa Estland, utan att bekämpa de ryska kommunisterna till varje pris.

Britterna aktade inte för rov att i kampen emot “bolsjevismen” ta stöd av sin gamle fiende, Tyskland. Med segrarmakternas samtycke uppehöll sig vårvintern 1919 fortfarande stridsberedda tyska trupper i Baltikum. En general Rüdiger von der Goltz med 35 000 man hade uppgiften att få de sovjetryska trupperna att dra sig tillbaka.

Tyska planer på nytt världskrig
Vad britterna (troligen) inte visste var att von der Goltz närde planer på att, efter bolsjevikernas nederlag, marschera mot Moskva (den nya ryska huvudstaden), avsätta regeringen och tillsätta en ny icke-bolsjevistisk och anti-västlig, med vilken man skulle marschera mot Berlin och där genomdriva en regeringsförändring för att sedan kunna ta upp kriget mot västmakterna igen!

Men den utbredda krigströttheten och anti-krigspropagandan hade gjort sitt. De tyska soldaterna visade ingen entusiasm och von der Goltz tvingades retirera sedan de mött övermäktigt motstånd av den estniska armén. Fred mellan Estland och Sovjetunionen slöts i Dorpart (nuv Tartu) i februari 1920.

Nästa avsnitt: Sökte de estniska kommunisterna ta makten 1924?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.