Vad vet vi om Estland? (IV)

jaan-anvelt

Jaan Anwelt; en av ledarna för den estniska sektionen av Tredje Internationalen.

Tidigt på morgonen den 1 december 1924 utbröt skottlossning i centrala Tallinn. Järnvägsstationen, parlamentshuset, post- och polisstationer angreps av beväpnade kommunister. Statsministeren Akels residens utsattes för attack och denne räddades först sedan en adjutant lyckats få dit en pansarbil. Transportministern Karl Kark som råkade passera järnvägsstationen i sin bil dödades av revolverskott.

minne-rest-1925

Minnesmärke i Tallinn, rest 1925 och förstört 1940

Intensiva strider utkämpades kring det gamla slottet överst på Domberget (est. Toompea). Bara ett fåtal soldater lade ner vapnen eller anslöt sig till upprorsmännen. Med ganska begränsade insatser kunde myndigheterna kväsa revolten redan samma förmiddag. Mer detaljer återfinns på Wikipedia.

Svenska Dagbladet kunde rapportera att upproret letts av ledarna för den estniska sektionen av Den Tredje Internationalen Jaan Anwelt, som dock lyckats fly i eget flygplan. Revolten var, enligt SvD, finansierat “från ryskt håll” och det fanns “många bevis på ryskt deltagande”. Ryska krigsfartyg hade, enl. SvD, på ett “misstänkt sätt” kryssat utanför estniska kusten och i “vissa angränsande delar av Ryssland” hade det företagits “manövrar och särskilda mobiliseringar”.

Det kommunistiska upproret i december 1924 har blivit föremål för mycket forskning, främst på estnisk och rysk sida. Frågan har gällt om det var en genuin kommunistisk aktion eller en arrangerad provokation av den borgerliga regeringen.

Samtida sovjetryska reaktioner
Dagarna efter den misslyckade aktionen förnekade Moskva intensivt att det fanns någon sovjetisk inblandning. Pravda talade om “provocerad revolt” och att upproret varit känt i förväg. Izvestija ansåg att upproret varit “framprovocerat av de estländska regerande kretsarna”.

Sovjetregeringen krävde utrikesminister Pustas avgång eftersom denna påstått något sådant. Sovjetiska kommunister hävdade att aktionen varit ett brott emot den leninska teorin och ett “återfall i Blaquistisk kuppmentalitet”.

Senare sovjetiska versioner
Efter 2:a världskriget och i synnerhet efter Chrusjtjovs “avstalinseringstal” 1956 började en omvärdering av upproret 1924. Nu beskrevs det som ett hjältemodigt revoltförsök av Estlands arbetarklass emot det kapitalistiska systemet. Det hade rått en revolutionär situation med en växande arbetarklass, samtidigt som det rådde en kris inom de makthavande skikten. Situationen hade varit specifik för Estland. Vid 50-årsminnet 1974 restes en monument i Tallinn.

Revolutionär situation?
Att det förelåg någon slags “revolutionär situation” kan inte viftas bort som propaganda. Estland hade efter självständigheten berövats den marknad i Ryssland som den ägt före 1918. De politiska och ekonomiska skillnaderna mellan Estland och Sovjet försvårade handelsutbytet. Det var sedan svårt för den lilla estniska exportindustrin att slå sig in på världsmarknaden.

Det kommunistiska partiet var relativt starkt i början på 1920-talet. Som nämnts i del II hade “bolsjevikerna” i valet i januari 1918 fått 37% av rösterna. Efter självständigheten befann sig partiet i någon slags halv-legalt tillstånd, men lyckades, enligt boken Soviet Estonia (1980), ändå öka sitt medlemstal från 700 till 2000 medlemmar. Cirka 75% var industriarbetare och 20% lantarbetare. Omkring en fjärdedel var kvinnor. Till den ekonomisk-politiska krisen 1924, som kanske i sig inte bäddade för en revolt, kom de medvetna provokationerna och förföljelserna från myndigheterna.

Massarresteringar
Efter 1 maj-demonstration 1922 arresterades den kommunistiske partiledaren Victor Kingissepp (1888 – 1922) och arkebuserades ett par dagar senare. En annan, ung kommunist och medlem i Centralkommittén, Jaan Kruiks (1891-1923) sköts ner när han sökte undkomma en häktning. Men värre skulle det bli.

Den 23 januari 1924 genomförde den estländska polisen massarresteringar av kommunister runt om i landet. 150-200 partimedlemmar, av vilka sex satt i riksdagen, häktades under förevändning att de – enligt vad man i Sverige kunde läsa i SvD – planerat en “kommunistisk revolt”. 185 hel- eller halvhemliga celler, sektioner eller frontorganisationer stängdes och i 300 gjordes husrannsakan. Detta stora antal är i sig ett mått på kommunistpartiets styrka.

Tidpunkten för arresteringarna hade valts omsorgsfullt – dagen efter Lenins död den 21 januari!

Det var vid en tid då man kunde utgå från att kommunister runt om i världen levde i chock och var lätta att överrumpla. Den ryska tiden låg bara sex-sju år tillbaka i tiden, varför man kan förmoda att lärdomarna från den tsaristiska hemliga polisen ”Ochranan”, hur man handskas med oliktänkande, var levande hos den estniska polisen.

Fortsatt spänd stämning
Tre veckor efter häktningarna (i mitten av februari) förklarade inrikesministern Kaarel Eenpalu för pressen, inkl. SvD, att han bevis för att kommunisterna planerat en statskupp som hade stöd från “exekutiven i Moskva”. Detta framkallade starka reaktioner från Sovjetregeringen, så starka att Eenpalu tvingades avgå den 26 mars. Att Estland fortfarande var tvunget att måna om fungerande relationer var ett mått på Sovjetunionens ökade prestige.

minne-rest-1950

Minnesmärke i Tallinn, rest 1974 (50-årsminne) och förstört 1991.

De estländska myndigheterna visste dock att tillräckligt många kommunister var fria för att nya aktioner var möjliga. Men en väntad revolt den 1 maj uteblev. Den estländska ambassaden i Moskva varnade dock, enl. SvD, för en ny revolt på hösten.

I november inleddes en rättegång emot 149 av de arresterade kommunisterna. Den kommunistiske riksdagsmannen Jaan Tomp (försök med googleöversättning till engelska) höll ett revolutionärt försvarstal i rätten. Det var så “uppviglande” enl. SvD att han omedelbart dömdes till döden för “landsförräderi” och avrättades genom arkebusering natten till den 15 november. Övriga anklagade fick fängelsestraff  av varierande längd.

Stämningen är nu mycket spänd och kommunisten Olga Lauristin-Künnapuu, som var bland de 39 som dömts till livstids straffarbete skrek: “Vi kommer att ha makten i morgon och då kommer vi att ha en gevärskula i beredskap för var och en av er!”

Mot den här bakgrunden är det inte förvånande att den estländska polisen och militären hade ett gemensamt möte om en ny räd emot de kvarvarande kommunisterna, som gått under jorden. Att mötet hölls den 30 november skulle dock ge grund för en mängd spekulationer om att de hade förhandskunskaper om den revolt som bryter ut dagen därpå.

Visste myndigheterna något i förväg?
Det hävdades redan på 1920-talet att det kommunistiska kuppförsöket varit känt på förhand av myndigheterna. Den finländske historikern Eero Medijainen hävdar i boken Estonian Foreign Policy at the Crossroads (2002) att tre omständigheter talar för detta:

  1. Lösmynta kommunister, som inte agerade med den konspirativa skicklighet som var nödvändig.
  1. Polisspioner och infiltratörer bland partimedlemmarna.
  1. Information från källor i Sovjetryssland, främst ambassaden i Moskva men också andra säkerhetstjänster i Lettland, Finland, Polen och Storbritannien. *

Uppgifter lär också ha kommit från en hemlig rojalistisk motståndsgrupp inne i Sovjetunionen. Den var dock inte helt betrodd av britterna, men deras tips om en förestående kommunistisk revolt besannades och ökade dess trovärdighet.

Låg kuppen i Sovjets intresse?
Som vi sett hade de sovjetiska myndigheterna på alla vis tvått sina händer: landet hade inget med det kommunistiska kuppförsöket i Estland att göra. Vid den här tiden bedrev sovjetiska regeringen och dess diplomater i utlandet en energisk kampanj för att bryta sin internationella isolering. Att de skulle förknippas med ett kommunistiskt omstörtningsförsök i ett europeisk land hade varit katastrofalt.

Läget i december 1924 var dessutom extra kritiskt eftersom brittiska konservativa tidningar just offentliggjort ett brev föregivet skrivet av Gregorij Zinovjev – Kominterns ordförande – där denna uppmanade den brittiska arbetarklassen att rösta på Labour alltså en klar inblandning  i brittisk inrikespolitik.

Kominterns linje
Ingen rök utan eld. Zinovjevs brev må ha varit ett falsarium för att diskreditera både Labour och Sovjetunionen, men faktum är att Komintern vid den här tiden fortfarande drev en linje om världsrevolution, medan sovjetledningen under växande inflytande av Stalin arbetade efter linjen “socialism i ett land”. Någon var tvungen att stryka på foten och det blev Komintern som snart måste se sin politik underordnad Sovjetunionens utrikespolitik. Inget ont i detta, Sovjetunionens existens var en oerhört viktig resurs för kommunister runt om i världen. Hur man sedan dialektiskt skulle handskas med situationen att det som offentligt yttrades från Moskva inte vid första anblicken rimmade med vad som vore önskvärt i ens eget land var ett problem som var svårt att lösa.

Gick Stalin bakom Zinovjevs rygg?
Det fanns alltså starka objektiva politiska skäl för Sovjetledningen att göra rent hus med Kominterns självständighet. En seger för en kommunistisk revolution i Estland 1924 hade stärkt den Kommunistiska Internationalen till ett pris som Sovjetledningen inte var beredd att betala. Att därför “offra” kommunisterna i det lilla Estland var därför en småsak sett i ett “större sammanhang”.

Men om man nu skulle gå bakom ryggen på Komintern och skvallra för myndigheterna i Estland, så kunde man samtidigt uppnå ett annat mål och slå två flugor i en smäll.

“Firman”
1921 hade sovjetiska hemliga polisen, då kallad GPU, inlett “Operation Firman” (Operatsiia Trest). Den gick ut på att, i den franske kontraspionagechefen Joseph Fouchés (1759-1820) anda, sätta upp falska “motståndsgrupper” för att dra till sig och infiltrera verkliga motståndsnästen. Liksom Fouché satte upp föregivet “bourbonistiska” monarkistiska celler satte GPU upp en “romanovska” tsaristiska.

minne-rest-1990

Restauration av minnesmärket 2009, ännu oförstört efter sju år.

Det blev vissa framgångar, men också misstag, vilket medförde att t ex brittiska underrättelsetjänsten var misstänksam. Vad vore nu bättre än att just genom “Firman” läcka den information man i Moskva hade om det förestående estländska upproret?

Man verkar ha lyckats med denna dubbeloperation, att diskreditera Komintern och att minska britternas misstänksamhet.

Ty året därpå (1925) är det just information från ”Firman” som lurar den beryktade anti-sovjetiske brittiske agenten Sidney Reilly (1875?-1925) att ge sig in i Sovjetunionen för att träffa monarkistiska motståndsmän. Han blev omedelbart arresterad och avrättad.

Var det en provokation?
Min egen uppfattning är att kommunisternas revoltförsök 1924 var förståeligt mot bakgrund av det ekonomiska, politiska och – icke minst – känslomässiga läget. Det drevs av äkta känslor, men var dåligt organiserat.

Hur gick det sedan?
Jaan Anwelt (1884-1937) var tack vare sina flygkunskaper verksam inom den militära och civila flygverksamheten i Sovjetunionen, men avrättades 1937 som en “folkets fiende”.

Karl Robert Pusta (1883-1964) lämnade Estland 1936 efter en politisk konflikt. Efter att ha levt i först Frankrike, sedan USA kom han tillbaka till Europa och dog på Mallorca i Francos Spanien!

Kaarel Eeenpalu (1883-1942) blev, efter en framgångsrik politisk karriär, 1940 arresterad och deporterad till ett läger i Kirov-regionen, där han snart avled.

Olga Lauristin-Künnapuu (1903-2005) (prova med googleöversättning till engelska). Efter att ha frigivits redan 1938 begav hon sig till Sovjetunionen men återvände till Estland efter kriget. Där var hon till sin död, vid 102 års ålder, en betrodd medlem av kommunistpartiet (med undantag för 1951-53 då hon föll i onåd).

Grigorij Zinovjev (1883-1936) stod på toppen av sitt politiska inflytande 1924, men kom sedan i mer öppen konflikt med Stalin och majoriteten av Sovjetledningen och slutade som ett av offren för utrensningarna på 1930-talet.

* Medijainen nämner inte Sverige, vilket är anmärkningsvärt. De svenska Socialdemokraterna var på frammarsch och vid valet i september 1924 gick de fram med 11 mandat och Hjalmar Branting kunde bilda regering med sig själv som statsminister.

Nästa avsnitt: Från begränsad demokrati till “Tystnadens tid”.


Tillägg 27/9 2016
I artikeln ovan angav jag felaktigt att Eero Medijainen är en finländsk historieprofessor. Han är estländare och historieprofessor i Tartu i sydöstra Estland (googleöversätt till engelska). Tartu universitet är, vilket inte stod helt klart för ett par ryska akademiker jag träffade i våras, grundlagt 1632 av svenskar, som Sveriges andra universitet efter Uppsala. Ryska Wikipedia har dock saken helt klar för sig.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  3 kommentarer for “Vad vet vi om Estland? (IV)

  1. Björn Nilsson
    2016-09-16 kl. 9:55

    Kan det ha varit Zinovjev som gick bakom ryggen på Stalin och den försiktiga partifalangen? Åtminstone en lyckad kommunistisk revolution i utlandet hade ju varit en tillgång för Z i den interna partikampen i Sovjet. Detta efter ett antal misslyckade uppror i Tyskland.

  2. Björn Nilsson
    2016-09-16 kl. 16:21

    Flera av de misslyckade upproren under 1920-talet (Reval, Hamburg, Kanton, Shanghai) beskrivs i boken Det väpnade upproret av signaturen A. Neuberg, 1928. Signaturen finns inte. Kapitlet om Estland skrevs av sovjetiska militärer. Vidare behandlas allmän militär teori för hur väpnade uppror skall organiseras. En handbok alltså. Den upplaga jag har utgavs av tidskriften Zenit i samarbete med Cavefors förlag 1971. Tror det finns fler upplagor på svenska, från andra förlag. Angående Zinoviev så påstås det i ett osignerat nutida efterord:

    “Under hemliga överläggningar i Moskva och Leningrad mellan honom och det estniska kommunistpartiets ledare fattade man, bakom ryggen på bolsjevikpartiets CK och utan att meddela kollegorna i Komintern, beslut om uppror i Reval.”

  3. Anders Persson
    2016-09-16 kl. 21:00

    Björn N!
    Det kan nog vara sant, jag mycket troligt. Lenin hade dött och Stalin sågs ännu inte som någon viktig figur att ta hänsyn till. Det intressanta är dock varför man efter Stalins död på 60-talet “vänder på steken” och framställer det som en revolt som inte strider emot marxismen-leninismen. Var det för att ge de estniska kommunisterna något att vara stolta över?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.