Vad vet vi om Estland? (del VI – summering)

paets-regeing

Den estländska regeringen 1933 med sin chef Konstantin Päts längst fram till höger.

Som jag skrev i mitt del 1 i denna serie hade jag kring 1980 planer på att efter böckerna Österrike mellan Hitler och Mussolini, Vi är förrådda -Tjeckoslovakiens undergång 1938 och Finlands sak var svår skriva en bok om Estland. Men jag fick aldrig någon riktig pejl på dess historia, dess “kärnpunkt” eller “avgörande ögonblick”.

I fallet Österrike 1918-38 tyckte jag mig ha funnit det i hur dödsfienderna, de katolska konservativa och de marxistiska socialdemokraterna efter “Anschluss” fann varandra i samma nazistiska fängelser eller koncentrationsläger.

I fallet Tjeckoslovakien 1918-68 tyckte jag mig ha funnit det i hur dess ledare alltid (1918, 1938, 1948 och 1968) låtit bli att sätta sig till motvärn, utan i stället litat på att gå i exil och fortsätta “kampen” därifrån.

I fallet Finland tyckte jag mig ha funnit det i hur man aldrig varit intresserade av egentlig nationell självständighet, utan snarare varit tillfreds med bevarad politisk autonomi och leva inom hägnet av någon större enhet vare sig det var Ryssland, Tyskland eller EU.

Men efter att ha jobbat med Estlands historia för lindelof.nu tyckte jag mig ha funnit detta lands och folks “avgörande ögonblick”. Det var när president Konstantin Päts 1934 införde diktatur. Han gjorde det för att förhindra de estniska extremfascisterna eller nazisterna (“vapsarna”) att gripa makten, kanske med våldsamma medel.

Att det krävdes så hårda tag berodde på den svaga demokratiska traditionen i Estland. Detta är inte bara min uppfattning, den återkommer i många av böckerna om Estland, men de går sällan djupare in i saken. Det är det jag ska försöka göra nu.

Bristande demokratiska traditioner
1918, när Estland blev självständigt hade det i omkring 500 år varit en del av Tyska Orden och i 200 år en del av det tsarryska imperiet (den korta tiden under 1600-talet då man tillhörde Sverige kan vi bortse från. Estland var alltså 1918 ett land med ett folk utan demokratiska traditioner i likhet med alla andra delar av det tsarryska riket. Betänk att Estland befolkningsmässigt förhåller sig till Tsarryssland/Sovjetunionen som Uddevalla kommun till resten av Sverige. Skulle Uddevalla förklara sig självständigt kan vi inte vänta oss andra politiska strukturer eller traditioner än i Kalmar eller Piteå!

Men, som ny självständig nation ville Estland på 20-talet göra ett gott intryck på omvärlden och kopierade därför rakt av de nordiska ländernas parlamentariska system med allmänna val och riksdag. Men som vi har sett i andra delar av världen; det räcker inte med att kopiera strukturer, de måste fyllas med innehåll. Det “västerländska” parlamentariska systemet bygger på en vilja och förståelse för kompromisser. Och den förståelsen är inget som infinner sig automatiskt, den måste växa fram – och det kan ta tid.

Insikten om kompromissens betydelse verkar inte ha slagit rot i Estland under 20-talet och början på 30-talet, eftersom man upplevde regeringskris efter regeringskris. Medellivslängden för en regering lär ha varit nio månader. Följden var att folket så småningom tappade förtroendet för det parlamentariska systemet och ville ha en mer handlingskraftig ledning. Det var detta de estniska “vapsarna” utnyttjade 1933 när de fick igenom en folkomröstning om en mer auktoritär författning. Förslaget fick 70% av rösterna och det fanns alla tecken på att “vapsarna” i valet 1934 skulle kammat hem en jordskredsseger. Det var för att förhindra detta som Päts genomförde sin “statskupp”.

Liksom man i Finland efter 1935 började måna om sina nordiska kontakter så sökte Estland detsamma efter 1937. Diktaturen mildrades och politiska fångar, både till höger och vänster, frigavs ur fängelserna. Men Estland släpptes inte in i den nordiska förkrigsgemenskapen – om det nu hade hjälpt? Jag har läst någonstans, kanske i någon av Gunnar Hägglöfs memoarböcker, att det i svenska UD på 20-talet fanns åtminstone två “gyllene regler”: inte blanda sig i motsättningar på Balkan och inte göra några utfästelser till de baltiska staterna. Ty när Ryssland återhämtat sig från sitt “bolsjevistiska svaghetstillstånd” kunde man vänta sig att det, så fort tillfälle gavs, skulle återta de 1918 förlorade baltiska “provinserna”.

Det är om detta jag hoppas kunna berätta i en ny omgång framöver Estland mellan Hitler och Stalin.

  2 kommentarer for “Vad vet vi om Estland? (del VI – summering)

  1. Sven-Eric Holmström
    2016-09-30 kl. 12:35

    Hoppas detta “framöver” inte är alltför långt borta.

  2. Anders Persson
    2016-10-04 kl. 14:37

    Nu har jag hittat referensen till påståendet om svenska UD:s “gyllene regel”. I Wilhelm Carlgrens Sverige och Balticum sommaren 1940 (s. 329-40 i Bo Hugemarks “Urladdning” (1990) heter det på sid.334-35 att UD var skeptisk till de tre baltiska republikernas utsikter att i längden behålla frihet och oberoende:

    “Från första början [1918] höll sig även Sverige sorgfälligt undan alla politiska och militära åtaganden gentemot dem och strävade därutöver också att hålla tillbaka Finland från sådana…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.