Vad vet vi om Estland? (V)

estland-5

Estnisk fascistisk teckning från 1930-talet.
Bildtexten lyder: Så länge Estland är under skydd av denne man kan inget skada henne.

En som verkligen gick i bräschen för att i Sverige sprida kunskap om Estland och dess folk var journalisten Andres Küng (1945-2002). Hans första bok, från 1971, hette Estland – en studie i imperialism.

En av mina vänner råkade vid den tiden vara kompis med Küng och ombads läsa boken i korrektur. Efter avslutat värv kunde han inte låta bli att påpeka att boken inte verkade innehålla så mycket om de mörkare delarna av det fria Estlands historia, t ex avskaffandet av den parlamentariska demokratin under 1930-talet. Åren 1934-38 kallas i Estland “vaikiv ajastu” (tystnadens tid) [1].

Küng hade emellertid ryckt på axlarna och menat att det inte var så viktigt jämfört med lidandet under Sovjettiden. Man kan ge honom lite rätt eftersom “vänstern” å sin sida varit lite förtegen om deportationerna under de första åren av Sovjetvälde. Men vi kommer till det i ett senare kapitel. Vad var det nu med “de mörka åren” i Estland?

Korta regeringsperioder
Den 16 december 1924, ett par veckor efter att kommunistupproret slagits ner, bildades en “nationell samlingsregering” från Socialdemokraterna till Agrarerna (konservativa). Som dess huvuduppgift sattes att organisera “riksskyddet”. Redan dessförinnan hade man återupplivat de civila “skyddskårer” som upplösts 1918.

Men regeringen höll bara ett år. Nya regeringar skulle fortsätta att komma och gå med en genomsnittlig livslängd på nio månader.

Och kommunisterna fortsatte att oroa. Den 4 augusti 1927 kom polisen i Tallinn en ny “bolsjevikkomplott” (SvD) på spåren. En “agent” sköts ner då han satte sig till motvärn.

Kommunisten hette Alexander Leiner (1902-27) och var medlem i partiets Centralkommitté i exil i Moskva. Leiner hade befunnit sig i Sovjetunionen vid upproret 1924 men sedan återvänt till Estland där han började leda den underjordiska verksamheten. Sex personer anhölls, bland annat en sextonårig flicka som relegerats från en gymnasieskola på grund av “kommunistisk agitation”. Uppgiften att leda det illegala partiarbetet övergick nu till en Heinrich Röss (1902-1985).

Men det främsta hotet mot den borgerliga parlamentarismen kom inte från kommunisterna.

“Vapsarna”
VAPS-rörelsen (efter “Eesti Vabadussõjalaste Liit” “Frihetskämparnas förbund”), var en paramilitär anti-socialistisk och anti-parlamentarisk organisation, som hade grundats 1929 av veteraner från kriget 1918-1920. Ideologiskt appellerade den till den lägre medelklassen och började efterhand ta in alla som stödde dess program, vare sig de var krigsveteraner eller ej. Liksom närbesläktade fascistiska rörelser nere i Europa hade medlemmarna svarta baskrar och använde den “romerska hälsningen” (uppsträckt höger arm). Organisationen gav ut en egen tidning, Võitlus (Kampen).

När, under den stora depressionen i början av 1930-talet, arbetslösheten ökade och den estniska valutan devalverades, drabbades Estland av en politisk-ekonomisk kris. Missnöjet med det lite handlingsförlamade demokratiska systemet kanaliseras, som i många andra europeiska länder, till ett stöd för extremhögern, i detta fall Vaps.

1933 gick Vaps ut med ett krav om ny ny konstitution, som skulle öka statschefens makt och minska riksdagens. Förslaget gick i oktober ut till en folkomröstning och fick 73% av rösterna. Konstitutionen ändrades följaktligen med ökad makt för presidenten. Utgången ökade Vaps popularitet. Man vann absolut majoritet i lokala val i de tre största städerna i början av 1934.

I det stundade riksdagsvalet i maj talade allt för att Vaps skulle ta hem en storseger. Arbetslösheten ökade och den estniska valutan devalverades, Estland drabbades av en politisk-ekonomisk kris. Missnöjet med det lite handlingsförlamade demokratiska systemet kanaliseras, på liknande sätt som i många andra europeiska länder, till ett stöd för extremhögern.

I detta läge utnyttjade presidenten Konstantin Päts sina nya maktbefogenheter för att slå till mot vapsarna. Den 12 mars förklarades hela landet i belägringstillstånd under en tid av sex månader. Alla Vaps-tidningar blev indragna och mer än 500 Vaps-män arresteras. Det hela motiverades med att man sade sig ha kommit planer på en statskupp på spåren, i vilken 80 000 Vaps-män stod beredda att delta. Främst skulle vapenarsenalen i Tallinn besättas. General Laidoner, som gjort sig ett namn under kriget 1918-20, utsågs till överbefälhavare för trupperna och till chef för den inre säkerheten.

Likheter med Lettland och Litauen
En liknande utveckling skedde i Lettland strax efteråt, där tusentals Socialdemokrater arresterades (kommunisterna var förbjudna). I Litauen hade avskaffandet av den parlamentariska demokratin skett redan 1926 under förevändning att kommunisterna måste bekämpas. I valet i maj 1926 hade nämligen progressiva partier, inklusive Socialdemokraterna (också här var kommunisterna förbjudna) fått majoritet. Det föranledde reaktionära litauiska politiker och militärer att genomföra en statskupp i december samma år.

Fascistisk kupp?
Anklagelsen att Vaps i Estland förberedde en statskupp blev självuppfyllande, eftersom det var just detta som de vapsar som ännu var på fri fot nu började planera. Den 8 december 1935 kunde man i Svenska Dagbladet läsa hurusom “politiska polisen” i Estland avslöjat planer på en statskupp från vapsarnas sida. Vaps-ledare hade överraskats vid ett hemligt möte i ett hus strax utanför Tallinn. 20 personer hade häktats där och ytterligare några sammansvurna som var på väg in till staden i bilar.

Hos de häktade hittar man dokument, som visade, att att statskuppen skulle äga rum följande dag i konserthuset “Estonia”, där det regimtrogna “Fosterländska förbundet” skulle samlas till kongress. Presidenten Päts, general Laidoner och statsministern Eenpalu samt andra närvarande regeringsledamöter skulle häktas tillsammans med de högsta militära och civila myndighetscheferna. Om kongressen ej utlämnade ville nämnda personer, skulle man kasta in handgranater i salen. En ny ministerlista var redan uppgjord, och den nya regeringschefen skulle bli den ledande vapsaren Arturk Sirk. Denne hade uppehållit sig som emigrant i Finland där Vaps hade hjälp av meningsfränder, som försett dem med bomber och andra vapen.

Hjälp av finska högerextremister
I litteraturen sägs det ofta att Vaps inte hade några speciella relationer till Hiters nazister eller Mussolinis fascister. Det må vara sant, men då glömmer man – och den finske historikern Eero Medijainen är en av de få som påpekat det – att Vaps hade mycket starka band med den högerextrema, nästan nazistiska, finsknationella IKL, Isänmaallinen kansanliike (Fosterländska folkrörelsen). Det var dessa finska höger-extremister som skulle sända över stormtrupper till de estniska frontmännen, så fort revolten börjat.

Tidpunkten för det befarade kuppförsöket från Vaps är signifikativt. Det är ungefär samtidigt som den extremt nationella rörelsen i Finland når sin kulmen. I början av 1935 råder nästan inbördeskrig mellan de två språkgrupperna, men under våren och sommaren sker en markant omsvängning, också i Finlands relation till Sverige. Omslaget har alltid ansetts bero på att den finländska regeringen ville förbättra sina relationer till Norden, i synnerhet Sverige, inför det alltmer hotande världsläget. Men kanske spelade de finska och estniska nazisternas nederlag i Tallinn också en roll.

Välmotiverad “statskupp”?
Det heter ofta att presidenten Konstantin Päts och regeringen våren 1934 överdrev hotet från Vaps. Jag är inte säker på det. Hans “konstitutionella statskupp” för att klämma åt en del “patriotiska grupperingar”, främst de så kallade “vapisterna” var välmotiverad. Man ska komma ihåg att några månader senare, i juli 1934, försökte österrikiska högerextremister och nazister genomföra en kupp i det auktoritära Österrike, varvid dess förbundskansler Engelbert Dollfuss mördades.

Diktaturen mildras 1938
År 1935 bildades i Estland en slags “Nationell Samling” för att ersätta de politiska partierna. Fackföreningsrörelsen likriktades för att stoppa “kommunistisk verksamhet och propaganda”. I en folkomröstning 1936 röstade cirka 75% för den nya konstitutionen. Av de 156 arresterade ledande “vapsmännen” dömdes alla utom åtta till mellan fyra och tjugo års straffarbete.

Den 29 juli 1937 antog nationalförsamlingen i Estland, efter över fem månaders överläggningar, ett nytt författningsförslag, som bland annat införde tvåkammarsystem med korporativa inslag. Den politiska repressionen mildrades och många politiska fångar släpptes fria, också kommunister och “vapsare”. Estland var alltså fullt av tiotusentals nationalistiska extremister och fascister när 2:a världskriget närmade sig.

Svåra tiden väntar
Den 1 september 1939 gick Nazityskland in i Polen. En polsk ubåt sökte skydd i Tallinns hamn, där den internerades. Men den 18 september, dagens efter Röda Arméns intåg i östra Polen, flydde den polska ubåten. I den sovjetryska pressen riktades nu hätska beskyllningar emot Estland för slapphet emot främmande u-båtar och oförmåga att på egen hand upprätthålla sin neutralitet …

Nästa avsnitt, som kommer att handla om Estland under 2:s världskriget, dröjer en minst vecka på grund av semesterresa.


[1] Om man googlar på “Vaikiv ajastu + eesti” får man 28 000 träffar, på “Den tysta tiden + Estland” får man 9 träffar varav bara 4 handlar om “Vaikiv ajastu”. När Google, på grundval av textstatistik, ska översätta “vaikiv ajastu” erhåller man “stumfilmstiden”. Så begreppet “Den tysta tiden” i Estlands historia verkar vara totalt okänt i svenska texter.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  5 kommentarer for “Vad vet vi om Estland? (V)

  1. Sven-Eric Holmström
    2016-09-21 kl. 6:52

    Jag får tacka för en intressant artikelserie. Mycken ny information som kommer fram här. Ser mycket fram mot nästa avsnitt.

    Inga planer på att återuppta författandet, Anders? De böcker du skrev på 70- och 80-tal var otroligt läsvärda.

    Ha en avkopplande semesterresa!

  2. Björn Nilsson
    2016-09-21 kl. 8:30

    Vet man hur valdeltagandet var i folkomröstningarna? Det är ju (nästan) lika intressant som hur många procent som röstade för eller emot olika alternativ.

  3. Anders Persson
    2016-09-21 kl. 8:54

    Tack Sven-Eric! Min historielärare på gymnasiet, Gösta Winroth, tyckte att jag skrev bra uppsatser, men de var “alltför flyhänt” skrivna. Man tog dem inte riktigt på allvar. Lärdomen skulle alltså skina igenom via tunga meningar m m. Han insåg inte att det är ännu mer krävande att skriva lättbegripligt än “lärt”.

    En recensent av min bok 1808-gerillakriget i Finland viftade bort den som fria fantasier eftersom jag beskrev vädret vid de aktuella tidpunkterna ganska i detalj.

    Han visste inte, och jag hade inte tänkt på att göra det tillräckligt klart, att jag satt med kopior av de meteorologiska journalerna från Uppsala, Stockholm, Tavastehus (kl. 8, 14 och 20) samt mer eller mindre regelbundna anteckningar om vädret i de ryska militärrapporterna.

    Eftersom jag var utbildad meteorolog kunde jag med dessa uppgifter göra en ganska bra skattning av vädret i mellerst Finland, eftersom ju vädret mestadels kommer från väster.

    Rapporter från slaget vid Lappo 14 juli innehöll också uppgifter om hur röken från de nerbrända gårdarna spred sig. Detta tillsammans med rapporter från Gustav IV Adolfs skepp utanför Hangö om en kraftig storm ledde till en ganska bra analys som indikerade att det borde ha varit skyfall i Österbotten.

    Detta i sin tur bekräftades av att någon, i förbigående ett par dagar senare, nämnde om hur leran och gyttjan gjorde det svårt med framkomligheten.

  4. Anders Persson
    2016-09-21 kl. 10:08

    Björn N!
    Bra fråga. Mellan 1919-32, under den halvdemokratiska tiden, låg valdeltagandet på 67-74%. I det odemokratiska valet 1934 58% och i det halv-diktatoriska 1938 71%.

  5. Jan Arvid Go?tesson
    2016-09-22 kl. 5:19

    Anders P!
    Du nämnde Andres Küng. Han plägade fara runt i skolor och tala om Baltikum. Han inledde alltid med fyra frågor: Vad heter Estlands huvudstad? Vad heter Lettlands huvudstad? Vad heter Litauens huvudstad? Vad var baltutlämningen? När han kom till min gymnasieklass i Växjö 1981 fick han för första gången rätt svar på sina frågor. Han sade att ingen, vare sig geografi- historie- eller samhällskunskapslärare (eller dessas lärjungar) hade svarat rätt under hans dryga tio år som turnerande baltikumkunskapsspridare.

    Titeln på din artikelserie är “Vad vet vi om Estland?” Mitt bidrag till ett svar på frågan (eller åtminstone på frågan “Vad visste vi om Estland?”) är att jag minns från min ungdom att det fanns en glömska om de baltiska staterna som var av ett annat slag än vanliga kunskapsluckor. Samhället (inklusive lärarkåren) genomsyrades av ett aktiv icke-vetande. Det du skrev i din första artikel (“På den tiden var det inte ‘comme il faut’ att kritisera Sovjetunionen i den borgerliga förlagsvärlden”) tyder att glömskan upprätthölls på tyst befallning av Sveriges ekonomiska och politiska ledning.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.