Ghouta var en gång rekreationsområde för invånarna i Damaskus. Ghouta betyder ”oas”, här porlade vattnet i Barada-floden, lundar och ängar frestade till att stanna en stund. Resande, författare och diktare hyllade området som ”ett paradis på jorden”. Den franske filosofen Constantin Francois de Volney skrev entusiastiskt i slutet av 1700-talet:
Många bäckar strömmar från bergen, något som gör Damaskus-området till det bäst bevattnade och härligaste stället i Syrien. Araberna talar om det med entusiasm; och de tröttnar aldrig på att lovprisa grönskan och friskheten i fruktodlingarna, överflödet och mångfalden av frukt, mängden av källor, inklusive klarheten i fontäner och vatten.
Det så vackert beskrivna gröna bältet runt Damaskus kan delas upp i det östliga Ghouta, som sträcker sig längs vägen till Homs, och det sydliga och västliga Ghouta, som sträcker sig till Golanhöjderna. 1925 samlade sig motståndet mot det franska mandatstyret i Ghouta, som blev blodigt krossat.
Ghouta består ursprungligen av många byar som har sin egen historia. I Jobar till exempel, bara 3 km från gamla stan i Damaskus, finns en av de äldsta synagogorna i Mellersta östern. Byggnaden är bevarad, medan många judar i Jobar under 800-talet och därefter konverterade till islam och blev muslimer. Som många proselyter utvecklade de en relation med islam präglad av dogmatism och intolerans. Med början av den syriska ”revolutionen” (2011) blev andra trosriktningar som kristna, ismaeliter och toleranta muslimer förklarade som ”oönskade personer”.
Förändringen
Sedan 1980-talet – under den stora utvecklingsfasen i Syrien – etablerade sig hantverkare och industriföretag i östra Ghouta. Detta följdes av verkstäder, laboratorier, vetenskapliga och medicinska institutioner knutna till universitetet i Damaskus och sjukhus. Den största busstationen i Damaskus fanns här, bilförsäljare från hela världen byggde glaspalats längs ringvägen som går över till motorvägen till Homs, Hama och Aleppo. Al-Wafideens flyktingläger gav husrum till 25.000 människor som själva eller deras förfäder hade förvisats från de syriska Golanhöjderna av den israeliska armén 1967.
Utvandring från landsbygden och befolkningstillväxt ledde till framväxt av nya satellit-byar runt de små byarna i denna tidigare idyll. Omkring 3 miljoner människor bodde officiellt i östra Ghouta innan kriget började 2011, och det verkliga antalet kan gott ha varit högre. De flesta flydde i slutet av 2011 (tidigt 2012), då väpnade grupper tog kontroll över östra Ghouta. De civila som stannade kvar var för det mesta medlemmar av militanta grupper, personer som inte hade släktingar i Damaskus, eller som var för sjuka och gamla för att fly. Det fanns också folk som inte ville lämna sin egendom, eller tillhörde en obeväpnad oppositionsgrupp som hoppades att störta den syriska regeringen med utländsk hjälp.
Den största av dessa satellit-byarna är Douma, som ligger ca 10 km nordöst om Damaskus. Före kriget bodde officiellt 120.000 invånare där. Många manliga invånare i Douma tjänade pengar i bygg- och oljeindustrin i Gulfstaterna. Somliga blev mellanhänder eller underleverantörer åt bolag från Gulfen. Förutom pengarna importerade de också ultrakonservativa idéer från Gulfstaterna till Syrien, som blev utlärda i moskéer och madraser. I Douma byggde Gulfstaterna inte bara en ideologisk och religiös bas, men också en ekonomisk, något som först blev fullt synligt våren 2011, då protesterna började.
Det gröna området kontrolleras av jihadisterna – men inte så länge till hoppas vi. Notera att det snart kan delas i två om regeringstrupperna tar över det smala området i mitten. Det är bara några kilometer från ena sidan till den andra.
Förvandlingen av den ”fria syriska armén”
Sommaren 2011 skapades Den fria syriska armén (FSA) i Turkiet. Ungefär under samma tid växte väpnade grupper upp som hattsvampar i byarna och i Damaskus förstäder (Ghouta). Alla kallade sig ”Den fria syriska armén”, men ingen hade en politisk organisationsplan hur deras protester, som de kallade ”revolution”, skulle genomföras.
I loppet av denna period blev ”Islams armé” (Jaish al Islam) grundad i Douma av Zahran Alloush. Alloush släpptes från fängelset som del av en amnesti 2011. Han hade suttit fängslad sedan 2009 för salafistisk propaganda och olaglig vapeninnehav. I motsats till andra väpnade grupper hade ”Islams armé” ett klart mål. Den sekulära syriska regeringen skulle störtas, och ersättas av en regering som skulle följa islamsk lag, sharialagen, enligt den salafistiska tolkningen. Finansiellt stöds ”Islams armé” av Turkiet, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (UAE), som fortsätter att leverera vapen och logistiskt stöd. Zahran Alloush dödades 2015. En kort tid senare sändes brodern Mohamed Alloush till Genéve som ledare för den syriska oppositionens nationalkommittés förhandlingsdelegation. Efter att den syriska arméns och dess allierades militära framgångar tryckt tillbaka de väpnade grupperna över hela landet blev Alloush utbytt mot oppositionella civila på ett möte dominerat av Saudiarabien. Vad samtalen i Astana, där väpnade grupper har samtal med den syriska regeringen för att enas om vapenvilor och de-eskalering, deltar Alloush. [Astana, huvudstad i Kazakstan, ö.a.]
Kalifatet i östra Ghouta
Ur ”Den fria syriska armén” (FSA) uppstod, enligt information från FN, mer än 2.000 kampgrupper över hela landet, som under årens lopp upprepade gånger har slagits inbördes. På grund av brist på pengar och vapen upplöste de antingen sig själva eller anslöt sig till jihadistgrupperna. Lokala syriska kampgrupper, som kan räknas som ”rebeller”, enades om vapenvilor med regeringen tack vare rysk medling, lade ner vapnen och blev inkluderade i ett statligt amnestiprogram. Förutom ”Islams armé” finnes det ännu andra extremistiska grupper, där andelen utländska krigare var och ännu är mycket hög.
”Rahman-legionen” (Faylaq al-Rahman) grundades också 2011 och var ursprungligen allierad med ”Den fria syriska armén”. I mellantiden har legionen blivit partner till ”Fronten för Levantens befrielse” (Hay’at Tahrir al-Sham, HTS), en allians runt al-Qaidagruppen Nusrafronten. Ideologin är baserad på salafism. Rahman-legionen kallar de östra förstäderna i Damaskus ”Det östliga kalifatet”.
Gruppen stöds och beväpnas av Qatar och Turkiet. Sedan 2015 har ”Rahman-legionen” om och om igen utkämpat blodiga maktstrider med ”Islams armé”. Militärobservatörer i regionen knyter detta till konflikten som finns mellan respektive sponsorer: Saudiarabien/Förenade arabemiraten å ena sidan, mot Qatar å den andra. Qatar har klassificerats som motståndare till Saudiarabien och UAE sedan sommaren 2017, eftersom emiratet samarbetar med Iran. Observatörer har redan antytt att Rahman-legionen kan vara villig att ingå vapenvila till följd av press från Qatar.
En propagandafilm som publicerades av EMN-News den 18 februari talar emellertid ett annat språk. Du kan se skarpskyttarna som visar hur de använder sina moderna gevär. Genom kikarsiktet siktar de på soldater och vanliga människor på den andra sidan av frontlinjen i Damaskus. Efter varje skott kan du se hur offret faller, medan skarpskyttarna lovprisar Allah. Organisationen har också TOW pansarvärnsrobotar från USA. De visade också detta i ett videoklipp. Bara en dag efter att FN:s säkerhetsråd hade antagit resolution 2401, som kräver en 30-dagars landsomfattande vapenvila, filmade Rahman-legionen en krigare som avfyrar en TOW-missil. Kameran följer den röda eldkulan genom kikarsiktet tills den strax därpå blir till en stor explosion. Åter lovprisas Gud, innan de siktar på nästa mål.
”Den islamiska rörelsen av fria män i Levanten” (Ahrar al-Sham) grundades också 2011 och har nyligen gått ihop med en annan islamistisk grupp, ”Nour al-Din al Zenki”. Namnet hänvisar till en ledare för den turkiska stammen zengiderna på elvahundratalet. Den ”syriska befrielsefronten”, som är resultatet av samgåendet, vill försvara ”den syriska revolutionen” för att upprätta en ”islamisk stat”. Båda grupper var och är stödda av USA, Gulfstaterna och Turkiet, och har avrättat folk efter sharia-domar. ”Nour al-Din al Zenki” skar strupen av en 15 år gammal palestinsk pojke framför kameran. I östra Ghouta samarbetar båda organisationerna med Nusrafront-koalitionen ”Hay’at al Tahrir al Sham” (HTS). I Idlib, där alla de ovan nämnda grupperna också strider, utkämpar de en blodig maktkamp mot HTS.
Med starten av de förnyade striderna i de östliga förstäderna till Damaskus (Douma, Harašta, Arbin, Jobar och andra) har de här grupperna – Islams armé, Rahman-legionen, Ahrar al-Sham, Nour al-Din al Zenki och Nusra-fronten – enligt information från det ryska försvarsdepartementet, bildat ett gemensamt överkommando.
Grupper från det civila samhället finns knappt närvarande
Civila oppositionsgrupper är knappast närvarande i Damaskus östra förstäder. I likhet med White Helmets, även känt som ”Det syriska civilförsvaret” har också ”Den syrisk-amerikanske medicinska föreningen” (SAMS) dykt upp. Den har skapats från oppositionsgrupper och stöds ekonomiskt av USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Turkiet och Gulfstaterna. Tyskland har betalt sju (7) miljoner euro till de Vita Hjälmarna sedan grundandet 2014.
Andra oppositionellas öden visar att idag kan bara de som tolereras av de militära aktörerna (jihadisterna) arbeta i stridsområdena. Advokaten och människorättsaktivisten Razan Zeitouneh stiftade tillsammans med likasinnade människor ett dokumentationscenter för brott mot mänskliga rättigheter 2011. Hon försvann spårlöst i december 2013. Hennes familj, som gick ut offentligt några dagar senare, talar om ett bortrövande. Hennes make Wael Hamada och aktivisterna Samira Al-Khalil och Nazim Al-Hamadi har också försvunnit sedan dess.
I december 2013 rapporterade advokaten att hon och hennes center hade hotats av lokala väpnade grupper i Douma. Tre månader senare försvann hon. I april 2014 höll Razan Zeitounes familj ”Islams armé” och dess ledare Zahran Alloush ansvariga för de fyra bortförda personerna. Det kom inte något svar, och de fyra människorättsaktivisterna kom aldrig tillbaka.
Medan mat och medicin är bristvaror i Damaskus östra förstäder strömmar de mest moderna vapen och ammunition, kommunikationsutrustning, kameror och drönare in till krigarna. En förbindelselinje går genom tunnelsystem som förbinder förstäderna. Emellertid är de flesta nu avskurna av den syriska armén och dess allierade. Tunnlarna tillhörde ursprungligen ett brett förgrenat vattenförsörjningssystem från Baradafloden som bevattnar östra Ghouta.
Baserat på rapporter från invånare som har makar och/eller barn ’försvunna’ eller som är fångar, måste gisslan som blev bortförda av kampgrupperna utvidga och befästa de underjordiska tunnlarna, så att man idag kan tala om en underjordisk stad i delar av östra Ghouta. Tunnelsystemet fungerar som ”skyddsrum” mot angrepp från den syriska armén, samtidigt som några av de allvarligaste angreppen på de syriska väpnade styrkorna försöktes genom tunnelsystemet.
Krigarna från dessa grupper bildar tillsammans en armé på flera tusen gudskrigare. Upprepade förhandlingar om tillbakadragande har misslyckats. Vapenvila avtalades sommaren 2017, men klassificeringen av de östliga förstäderna i Damaskus som ”de-eskaleringsområde” misslyckades.
I september och december 2017 försökte de inleda två allvarliga angrepp mot de syriska väpnade styrkorna från tunnelsystemet, med gott över 100 dödsoffer. Den syriska ministern med ansvar för försoning, Ali Haidar, som deltog i förhandlingarna om de-eskalering av området och vapenvilor, sa efter angreppen att kampgrupperna tydligen inte var intresserade av en vapenvila. Man är öppna för, men ser liten chans för seriösa avtal.
Hundratals syriska soldater, tjänstemän och deras släktingar, hålls som gisslan av grupperna. I loppet av de senaste sju veckorna har mer än 1500 granater och raketer drabbat bostadskvarter i Damaskus från det östra Ghouta-området. Flera dussin dog och hundratals skadades.
Turkiet, Väst och Gulfstaterna har stött det väpnade upproret i Damaskus östra förstäder sedan 2011. I ett kuppförsök sommaren 2012 trängde kampgrupper från Ghouta långt in i centrum av Damaskus men blev tillbakaslagna. Målet var ursprungligen att rebellerna från östra Ghouta skulle invadera Damaskus för att störta regeringen. I dag styr kampgrupperna ännu ett område på ca 100 km². Hela området Damaskus med omnejd (Rif) täcker 18.000 km².
Karen Leukefeld
…
Originalartikeln kommer från NachDenkSeiten. En norsk översättning kunde läsas 8 mars på den norska bloggen Midt i fleisen
Svensk översättning: Björn Nilsson
