Vad visste vi om Pol Pot?

maoglasogon_520

Under andra världskriget var det många makthavare och intellektuella som efteråt påstod att de inget visste. De har häcklats utan pardon, för de borde rimligtvis ha känt till nazisternas koncentrations- och utrotningsläger. De valde att blunda.

Vi som stödde befrielserörelserna i Indokina på 70-talet hade säkert delvis en romantisk bild av dessa rörelser. Men i efterhand har förstås insikten vuxit om att eftersom kampen var på liv och död så fick ädamålen helga medlen även för befrielserörelserna. Det var dock inte det viktigaste för oss då, utan vi gladde oss ganska ohämmat åt Vietnams befrielse 1975 och var mycket förhoppningsfulla inför framtiden.

Utvecklingen gick sedan mycket fort i Kambodja. Klyftan öppnade sig omedelbart mellan arvfienderna Vietnam och Kambodja. Vietnam tydde sig till Sovjet och Kambodja till Kina. Den svenska solidaritetsrörelsen föll samman, små vänskapsföreningar blev kvar för Kampuchea, Vietnam och Kina. Den svenska vänstern hade sedan länge varit splittrad i en Kinavänlig och en Sovjetvänlig del. Den Kinavänliga delen, till vilken många fibbare hörde (även jag alltså), stödde självklart Pol Pots mycket radikala nationella befrielseprojekt ”Demokratiska Kampuchea”; tömma och rensa upp storstäderna, producera ris, inga pengar … Det kaos som det där skapade vill jag påstå att vi inte förstod. Naivt kanske, men så var det. Rapporter om övergrepp och flyktingberättelser togs länge för sovjetisk/vietnamesisk propaganda.

I december 1978 kom Vietnams intervension av Kampuchea. Trots att den beskrevs som en ”humanitär aktion” för att stoppa Pol Pot-regimens excesser tyckte jag att det var rätt att fördöma den. I februari 1979 kom så Kinas anfall på Vietnam. Nu tystnade de flesta av oss. Vi började starkt tvivla och skakades om av att Jan Myrdal och andra stödde anfallet och beskrev det som en försvarshandling. Det stred mot principen om allas rätt till nationellt oberoende. FiB/K fördömde, trots internt motstånd, angreppet. För en ordentlig orientering i hur man inom vänstern såg på denna komplicerade materia då, kan man läsa De socialistiska krigen, en antologi utgiven av tidskriften Zenit.

Visserligen hade jag en avtrubbad bild av det kampucheanska dramats djup och bredd, men fortfarande får jag inte ihop pusslet. Vad föregick Pol-Pot? Var Vietnams invasion bra? Vilka problem har den skapat för framtiden? Leder accepterandet av denna intervension till fler ”humanitära intervensioner”? (Svaret verkar vara ja på denna fråga.)

Eller, ska den diskussionen stämplas som historierevisionism och vi häcklas för att vi valde maoglasögonen? (Fanns förresten inga andra färgade glasögon?) Alltså, är vi att jämföra med dem som ansågs blunda för nazistiernas folkutrotningspolitik?

Andra bloggar om: , , , , ,

  10 kommentarer for “Vad visste vi om Pol Pot?

  1. Carin Ã…berg
    2009-09-11 kl. 12:27

    Det är svårt med historia. För det första vet man inte hur det blir i slutändan, när man befinner sig där i nuet och kan därför inte ställa sig på ”segrarnas” sida. För det andra så är ”historien” vid en given tidpunkt lika vinklad (”segrarnas”) som beskrivningen av nutiden i medier och det kollektiva medvetandet.

    Kort sagt: Sådan är en av ideologiers verkningar …

    Vad som borde vara läxan från både andra världskriget och krigen i Indokina (förlåt det koloniala begreppet, men ni vet vad jag menar?), är väl att idag försöka se när vissa människor blir sammanfösta till en ”grupp”, utpekade och demoniserade, förnekade de rättigheter som vi tillskriver alla oss andra? Förföljda. Och, inte mindre viktigt: Vilka restriktioner i mänskliga rättigheter, folkrätt och demokratiska rättigheter som eventuella makthavare instiftar i rädslan för de demoniserades namn.

    Visst vill man förstå hur man tänkte då, när man gjorde så, tog ställning för det som nu inte är lika kristallklart och givet, men: Livet fortsätter, samma gamla motsättningar finns kvar – om än i andra termer – var stod du då? Och var ställer du dig nu? Gör det faktum att du kanske inte såg helt klart då, att du måste ändra dina övertygelser nu? Bara för att du inte kände till allt då, måste din övertygelse vara fel då? Kan du någonsin känna till alla fakta??? Eller måste du handla utifrån vad du faktiskt vet? Nu, idag?

    Man måste inte ha rätt hela tiden, man gör fel. Men att lära sig av historien (sin egen) och att stå för de principer man har och kanske även nu (?) – det är kanske viktigare än att grotta ner sig i att försvara något som är passerat (vem vinner på att den rätt-och-fel-i-det-historiska-perspektivet-diskussionen fortsätter? Inte kampen för demokrati i alla fall).

    Och bara för att ta en historisk händelse några decennier framåt: Kommer ni ihåg Blå Tågets ”Kan sparsamhet rädda proletariatet” (LP:n ”Brustna Hjärtans hotel”, finns på CD)? Tänkte på den när jag hörde nyheterna häromdan, om att det nästan är deflation nu – förutom för matpriserna – och att priset på bostadsrätter slår alla rekord …

  2. 2009-09-15 kl. 18:34

    Hej !

    Förlåt för att jag skriver utanför ämnet, men jag vill bara uppmana alla muslimer & alla palestinavänner om den här:

    https://forumforfrihet.blogspot.com/2009/09/man-kan-bli-brand-pa-deras-hakkors.html

  3. 2009-09-18 kl. 21:43

    Mycket intressant diskussion. Själv har jag inte tid att följa vad Omar och hans gäng håller på med nu. Jag tror att bästa sättet är att tiga om dem nu. Däremot är det vikitgt att tala med palestinier och muslimer i Sverige om risken att blanda sig med högerextremister. De är bara ute efter att skapa kaos och skada vår demokrati och yttrandefrihet. Men detta är ett ämne för ett nytt blogginlägg. Omar är en munvig pajas, varken mer eller mindre.

  4. 2009-09-21 kl. 9:43

    Tidningen Folket i Bild/Kulturfront startades i början på sjuttiotalet av en mängd olika människor vilka tyckte det behövdes en folklig tidning. Den skulle bygga på erfarenheterna av ”gamla” Fib till vissa delar. Alltså lättlästa noveller och följetonger, serier, recept och naturligtvis bilder!

    Konst och bilder skulle höra hemma i denna tidning. Många var de som kände sig kallade av Sveriges författare och konstnärer. Sedan var det vi som var ”fotfolket”, vi bildade föreningarna och försäljningsorganisationen.

    Tidningen skulle inte ha haft en chans om inte den skulle ha kunna spridas på arbetsplatser, torg och gator. Själv deltog jag i många år, sålde på jobbet. Sålde ute varje lördag. Detta var i Eskilstuna där vi under hela sjuttiotalet hade en livaktig förening. Dåvarande SKP höll sina medlemmar inom föreningen för att hålla kollen och försöka styra och ställa. Jag vet eftersom jag var medlem i SKP samt satt i styrelsen för bägge organisationerna.

    Nåväl, jag flyttade från staden och i Malmö på åttiotalet så fortsatte jag arbetet med FiB. Samma slit där nere, men vi nådde framgång i Malmö-Lund och kunde hålla välbesökta möten med olika författare tex Jan Guillou och Jan Myrdal. I Lund blev det fulla lokaler med uppåt 350 besökare.

    Jag blev invald i centralstyrelsen i Stockholm eftersom vi var så tongivande nere i Skåne. I samma veva så skulle byte av chefredaktör ske och vald blev en ny ung man. Hans första stora reportage blev från Kambodja (Kampuchea) med bild på förstasidan och löpet. Ett mycket stort uppslagen artikel där han nu bröt mot det gängse inom ”yttervänstern”. Han publicerade rakt på sak Pol Pots brottsliga politik. Intervjuade överlevande samt åkte runt och såg skelettrester i massor.

    Själv var jag mycket positiv till hans reportage eftersom jag hade lämnat synsättet på Pol Pot som en djungelens röda hjälte. Döm om min förvåning när jag fjorton dagar senare fick veta att den nya redaktören hade tagit sin hatt och sagt upp sig. Fram kommer att han inte fick stanna kvar men styrelsen fick ej vara med i detta beslut. I varje fall inte jag!

    För mig fanns bara en enda hederlig sak att göra, bryta med tidningen helt i protest mot dessa odemokratiska handlingar.

    Mycket skit fick jag på mig som tack för alla år med få undantag. Myrdals ande svävade över FiB från början till slutet. Men från början så såg jag upp till denne och var okritisk. Nu fick jag verkligen upp ögonen för vad han stod för. Samma sak med tidningen vilken påstod sig värna tryck- och yttrandefriheten.

    Så länge galocherna passar så går det bra men ve den …

    Nu har äntligen Jan Myrdal och det han representerar börjat att diskuteras offentligt. Massor med artiklar i olika tidningar och en våldsam debatt ute på nätet.

    Mycket lärde jag mig under dessa år och ångrar faktiskt ingenting, men jag är glad över att kunna stå för demokratiska åsikter idag.

  5. 2009-09-21 kl. 10:35

    Hogrelius!
    Din bild är din bild. Myrdal står för mycket. Det är fördelen med denne kulturperson. Problemen för FiB var betydande p g a hans dominerande ställning. Ã… ena sidan representerar han en slags auktoritär kommunism. Man anar den här och där. Men å andra sidan är han en varm anhängare av öppna diskussioner och folkrörelsetänkande. Han har förmåga att genomskåda myter och bluffer. Denna senare sida är den jag lärt mest av. Kampucheafrågan har han (och FiB) inte lyckats hantera på ett trovärdigt sätt. Det finns annat också. Det har säkert skadat FiB. Men FiB var och är mycket mer.

  6. 2009-09-21 kl. 16:46

    Jag såg en kommentar från en person vilken hade varit nere i Malmö på möte. Han frågade sorgset efter en FiB-grupp just i Malmö, men kunde konstatera att igen fanns. När jag och mina kamrater drev FiB/K i södra Sverige så både såldes det många tidningar samt stora möten kunde genomföras. 300 personer i Lund t ex! Jag höll på med FiB i många år, men mitt förtroende för tidningen försvann i och med ”kambodja-affären”! Min ”heder” som mångårig medlem och aktivist blev över en natt dragen i smutsen. Jag kunde ej finna mig i att som styreslemedlem bli förd bakom ljuset. Hela avdelningen i Malmö ansåg detsamma som jag och det är väl en grund för varför det inte ens idag finns någon livaktig avdelning där. Folk som slirar vad gäller Pol-Pot är inte värda att ta på allvar. En tidning vilken inte heller har kunnat göra upp med sina ”misstag” är inte heller trovärdig.

    När människor slutar att tänka själv och bara blir megafoner för ”ledaren” så är det trist. Det fanns alldeles för många Myrdal-fans inom FiB. Myrdal är en individ av kött och blod, han kan liksom alla andra ha fel även om det är sällan han själv tillstår sina fel. Att gå fel i frågan om Stalinismen vilket leder till fel om Pol-Pot i slutänden bidrar aldrig till en diskussion som kan bli annat än fel!

  7. 2009-09-21 kl. 19:24

    Om tidningar skulle behöva göra upp med alla sina misstag skulle de säkert bli nästan oläsliga och mycket ospännande. Men folkrörelseorganisationer och partier bör vara själkritiska i mycket större utsträckning än vad de ofta är. FiB har gisslat sig själv ganska häftigt många gånger. Frågan om stailismen och Pol Pot ligger utanför FiB anser jag. Man kan tycka vad som hest om Myrdals ”stalinism” och ändå vara en god fibbare. Men visst, svansviftande och politisk jargång kan vara ett nog så besvärligt problem. Sådant finns även i FiB tyvärr.

  8. Daniel Lundgren
    2009-09-25 kl. 14:48

    Du vet (rimligtvis) mycket väl att innan Vietnam angrep Kampuchea hade Kampuchea redan angripit Vietnam i smärre räder i gränstrakter där det bodde många khmerer. Detta är väl belagt i historisk forskning. Därmed var Vietnams krig visserligen gravt oproportionerligt och i så måtto inte förenligt med folkrätten. Men att reservationslöst beskriva det som ett anfallskrig är något missvisande i och med att Vietnam hade rätt att försvara sig mot räderna på ett proportionerligt sätt, även om Vietnam alltså tyvärr tvärtom använde ett mycket oproportionerligt våld.

  9. 2009-09-25 kl. 21:38

    Lite mer än vad självförsvarsrätten kunde motivera alltså. Smygande över i det man idag benämner humanitär intervenskion? Var det alltså OK?

  10. Daniel Lundgren
    2009-09-26 kl. 18:15

    Nej, inte alls. Absolut helt oacceptabelt på den våldsnivå som det var fråga om, alltså hundrafalt eller tusenfalt för mycket våld. Men faktum kvarstår att det inte var något renodlat anfallskrig. Det är allt jag säger. Jag har överhuvudtaget inte skrivit något om humanitär intervention, men om du undrar kan jag säga att jag anser att det i dagens värld mer eller mindre fungerar som ett täckord för imperialism och att det är svårt att se hur det någonsin realistiskt sett skulle kunna vara annorlunda. Självklart är det för den delen inte trovärdigt att beskriva Vietnams invasion som humanitär intervention. Vietnam tog helt enkelt ett tillfälle att fortsätta sin gamla imperialistiska agenda í förhållande till Kampuchea. Detta framgår för övrigt förtjänstfullt att Pol Pots leende, som ger en hyfsat god inblick i historiska kampucheanska/kambodjanska erfarenheter av vietnamesisk imperialism och maktarrogans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *