Montage av K Lindelöf

Till helgen ska Jan Myrdalsällskapet konstituera sig med målet att sprida kännedom om Jan Myrdals liv och verk. Där skulle jag gärna vara med. Har i mer än en generation följt Jan Myrdals idoga arbete som nyttigt obekväm författare. I otaliga fall har jag tagit intryck och lärt mig av hans sätt att resonera i sitt skrivande. I otaliga politiska frågor har jag hållit med – i princip. Han är en av de verkligt få som konsekvent försvarat yttrande- och tryckfriheten, inklusive sina motståndares. Han har förtjänstfullt förhållit sig oberoende gentemot partier och grupperingar på vänsterkanten och envist försvarat de borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna. Ja, han är en stor demokrat i ordets klassiska mening, trots allt vad hans belackare kallar honom.

Därför framstår det för mig som mycket märkligt att priset, som varje år ska utdelas till någon eller några ”vars verk har frändskap med Jan Myrdals verk och dess anda eller … förtjänstfullt bidragit till att skapa kunskap om och förståelse för Jan Myrdals liv och författargärning”, ska kallas Leninpriset? Det blir obegripligt. Medlemsskaran skulle kunna bli mycket större om man inte begränsade den till dem som ser Lenin som en frihetssymbol. Därför kommer jag inte att delta.

Läs även andra bloggar om , , , ,

Föregående artikelVad händer nu?
Nästa artikelJan Myrdal och Leninpriset
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

18 KOMMENTARER

  1. Jag tror det är ett medvetet val. Har för mig att JM någon gång sagt att han har tre ”idoler” som samhällsbyggare; Lenin, Zapata och Mao. Möjligen i ett opublicerat anförande eftersom jag inte hittar något i ”läggen” (det kan naturligtvis också vara så att jag minns galet, förstås).

    Vem har sagt att man måste se ”Lenin som en frihetssymbol” för att vara med i sällskapet? Skulle tro att många kommer med av helt andra skäl, som t ex Mats Svegfors och Lars Gustafsson, vilka jag knappast kan tänka mig har Lenin som husgud. Tvärtom kan just namnet ”Leninpriset” leda till att intressanta diskussioner startar.

    JMs uppfattning om demokrati har alltid innefattat att den är kämpande; rättigheter är inget vi ”får” utan något som ständigt måste försvaras mot överhetens anslag. Sett i ljuset av detta blir det valda namnet plötsligt mycket mera begripligt.

  2. Jag Myrdal är den enskilde skribent som betytt mest för min intellektuella hållning genom livet. Så kommer det att förbli, trots att sällskapet i vardande, säkert i samråd med Jan själv, väljer Lenin som symbol för, ja vad då egentligen, frågar jag mig? Ja, inte för det som Jan betytt för mig i alla fall. Det är beklagligt att minnet av ett stort författarskap på detta sätt begränsas, det är faktiskt värre, det är dumt. Det självklara och namnet på priset är väl ”Jan Myrdal priset”

  3. Kämpande demokrat i franska revolutionenes anda är hans främsta företräde. Där började folkens kamp mot överheten i den moderna tiden (upplysningen). Jag tror inte jag är ensam om att hålla mig utanför, trots att jag borde höra till Jan Myrdals främjare. Det skulle förvåna mig om M Svegfors och L Gustafsson kommer att anluta sig. Men, de kanske har skäl som jag inte känner till. En hotellägare (Lasse Diding) i Varberg lär vara initiativtagare och ekonomisk garant för sjäva priset. Det är kanske han som bestämmer i namnfrågan. admin = Knut

  4. Eller (hemska tanke) är det just ett sätt avskilja sig från sådana som hrr Svegfors och Gustafsson?

  5. Som andra här framhållit har Jan Myrdal på ett för oss betydelsefullt sätt varit obekväm för vår överhet och övriga världens härskare. I sin verksamhet har han då inte undgått att bli obekväm även för en del som varit på samma sida.
    För Lenin var det liknande. Han var också uppstudsig och obekväm. Hade fler ledare i arbetarrörelsen också varit det, hade vi kanske sluppit WWI och därmed också WWII. Att fascismen besegrades har vi dock hans skapelse Sovjetunionen att tacka för. Hur historien utvecklades efter hans tidiga död kan han inte lastas liksom inte heller statyer och mausoleum.
    Namnet på priset får JM-sällskapet bestämma som de vill. Men ”frihetssymbol” tror jag varken Lenin eller Myrdal skulle gilla.

  6. Jag har läst Stefan Lindgrens Leninbiografi. Den ger en intressant bild av Lenins liv och verk samt perspektiv på den bild alla hans motståndare framgångsrikt kolporterat till eftervärlden. Något vet jag, men ändå ganska lite. Men jag för här inte en diskussion om Lenin, utan om hur Jan Myrdals liv och verk bör föras vidare till framtiden. Varför Lenin? Varför inte någon annan av Myrdals förebilder och inspiratörer? Men, än bestämmer han själv, han är ju minst sagt fortfarande levande.

  7. Stefan
    Jag gillar också Myrdal. Sällskapet har noga förklarat att priset har en tradition som mycket få kände till, att Artur Lundqvist fått det en gång i tiden etc. Gott och väl, men jag tycker ändå det varit bättre att kalla det för Jan Myrdal-priset. Gillar förresten även Mattias Gardell.

  8. En gång i tiden vågade Jan Myrdal i och för sig utmana vänsterns huvudfåra, på den tiden när Sovjetkritik annars mest hördes från de borgerliga, och så de maoister med vilka Myrdal sympatiserade. Senare har han visat att det egentligen inte alls är frihet och demokrati han försvarar, utan förtryckare som Pol Pot, Khomeiny och liknande figurer.

  9. Magister Nyman!
    Pol Pot och Khomeiny är sannerligen inte ”liknande” figurer. Jan Myrdal som förkämpe för demokrati, men inte i vanlig 2000-talsk mening. Det har du rätt i.

  10. Hur man kan hylla en person som rättfärdigar ett folkmord är för mig totalt obegripligt. I så fall kan man ju fråga sig hur många folkmördare det kan bli i detta land om det någon gång blir politisk instabilitet här.

  11. Utan Lenin ingen politisk teori om hur de frihetsälskande folken skall ta över makten! Så är det. Titta idag på bl.a Libyen, vilken teori stöder de sig på månne? Utan NATO och USA ingen folkresning i Libyen, vad är det för revolution? Eller teori?

    Detta är en småborgerlig blogg och därför vankas det teorier som stöder den borgerliga revolutionen, men lägg av den spårade ju ur för länge sedan, 1848 om jag minns rätt.

  12. Jag håller med dig. Utan en politisk teori som leder till organiserad politik – ingen framgång. Som nu i Libyen och annorstädes. Att denna blogg är småborgerlig stämmer säkert.

  13. Nu förhåller det väl sig så med den av hr Holmsten underförstådda tesen att utan teori blir det ingen praktik att den egentligen bör läsas med början i slutet, dvs utan praktik blir det ingen teori.

    Om detta är en små- eller storborgerlig blogg kan vi ju också tvista om, men vi bör kanske hänskjuta även denna fråga till praktiken!

    Intressantare är kanske frågan om när (och kanske framför allt hur) den borgerliga revolutionen ”spårade ur”. Och om vi går till läggen (enligt Jan Myrdals välbetänkta rekommendation) hittar vi kanske den allra första dikeskontakten redan på 1790-talet. I Frankrike då, men det bör kanske också erkännas att urspårningen 1848 var mer allmäneuropeisk …

    … eller var detta bara skenbilder? Mig veterligt har det på borgerliga grundvalar byggda samhället i världsmåttstock klarat alla i praktiken uppkommande kriser.

    Men vi lever kanske inte i praktiken utan i den teoretiska socialismen? Och haverierna (eller var det också bara urspårningar?) i Östeuropa och Sovjetunionen är skenbara under det att revolutionens ånglok taktfast tuffar vidare i Kina och Nordkorea? Visserligen på olika men fullständigt stadiga spår!

  14. ”Ni dieu, ni césar, ni tribun” heter det i det franska originalet. Vi har inte behov av några idolbilder, varken av Lenin eller Zapata eller någon annan. Även om vi förstås kan inspireras av kamrater som har engagerat sig och tagit ställning.

    Beträffande Lenin var han visserligen befriande pragmatisk samtidigt som han hade förmåga att frigöra sig själv från sällskap som inte längre var nyttiga. Samtidigt misslyckades han tyvärr med att vidareföra den hållningen. Ur ställningstaganden som var tillfälliga och aldrig avsågs vara något annat än tillfälliga skapade efterföljarna dogmer och renlärigheter på ett sätt som bäst beskrivs av Life of Brian. Kanske hade det funkat bättre om han inte hade argumenterat 110% för sånt som bara gällde till 51%?

    Zapata funkar i så fall bättre, eftersom han aldrig skrev något. Och när han nån gång satte sitt namn under det ”sekreterarna” hade skrivit var det så uppenbart tillfälliga saker att ingen numera blir lurad att tillämpa det fullt ut.

  15. Många på den här bloggen och annorstädes, inklusive jag själv, har vittnat om bur mycket Jan Myrdals skiftställningar betytt för dem, för deras politiska utveckling. Men hur är det med Olof Lagercrantz? Den alltid sparsmakade förlagsredaktören Björn Eklund har givit ut OL:s ”Valda Verk” Vårt sekel är reserverat åt lögnen – artiklar 1939-1993, Karneval 2011). Där finns de förkättade DN-artiklarna om Kina 1970. Men de är inte alls okritiskt devota, som påståtts, utan i högsta grad läsvärda än idag. Men inte bara det. När jag läser igenom Lagercrantz’ artiklar från 60- och 70-talet påminns jag om vilken stor betydelse denne radikale liberal (liberal i den tidens mening) var för den växande ”vänstern”.

  16. Den här tråden hade jag helt missat. Men så här sex år senare tycker jag väl att diskussionen kring själva namnet på priset inte gett särskilt mycket. Den som gillar det har hittat sin spik att hänga upp det på och den som ogillar det har hittat sin. Något nytt har det väl blivit men själv skulle jag vilja veta mer om Lenin och den anti-koloniala rörelsen. Eller ”Tredje världen” som det kom att heta efter andra världskriget.

    Finns det någon från vår del av världen som skrivit in sig mer i den historien än Lenin. Alltså slutet av den fyrahundraåriga columbianska eran och början på den postcolumbianska. Som vi idag lever i.

    Har inte läst någon sammanfattande bok i det ämnet så tar gärna emot tips.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.