Upsala domkyrka bakom Gustavianum (gamla universitetshuseet) vintern 2005 (Foto: K Lindelöf)


Kan det gå inflation i vetenskapliga begrepp och teorier? Hursomhelst förekom namn du som upsaliensisk samhällsvetare på 70- och 80-talet bara ”måste” känna till – därtill flitigt citera för att visa att du var med ”i svängen”. Ett tag var Michel Foucault högsta mode. 

Hans diskursbegrepp kom friskt, eller hur man skall beteckna det, att tillämpas på det mesta. Ja, i princip det närmaste ”allt” analyserades med diskursglasögonen på. 

Diskurs kan väl ungefärligt översättas med ”en i det tysta övertygande social ordning”.

Fransosen lämnade Upsala efter att ha förvägrats lägga fram sin avhandling om vansinnets historia för disputation. Det såg ju inte ut som en avhandling. 

Nej, inte enligt den anglosaxiska, normerande mallen där en essä anses som alltför litterär. Och så kan ju inte en vetenskaplig avhandling se ut.

Foucault tog, kanske inte så slokörat ändå, till Paris, upptogs som ledamot av prestigefyllda Collège de France. Avhandlingen, med titel Histoire de la folie à l’âge classiqueFolie et déraison (1961), kom att bli banbrytande. 

Inte minst påverkade den synen på psykiatri och patienter. De så kallade ”antipsykiatrikerna”, Ronald Laing och andra, inspirerades av den. 

Laing icke minst i sitt terapeutiska arbete med patienter diagnostiserade med schizofreni.

Fransmän är kafé-intellektuella par préférence. Jean-Paul Sartre hade som bekant sitt Café de Flore i Paris. Foucault hängde enligt ryktet gärna på klassiska Ofvandahls utmed Sysslomansgatan i Upsala. 

Hans skära sportbil väckte uppseende i den ”grå” staden Upsala. Färgsättningen Strindbergs. Ågust trivdes aldrig. (Novellsamlingen Från Fjärdingen till Svartbäcken, 1877, bjuder dock på underhållande läsning.)

Foucault utgjorde en främmande fågel i lärdomens stad. Han passade inte in bland de konventionella, akademiska diskursväktarna.

Namnet Anthony Giddens har nog bleknat. En gång uppburen också han, och ett ”måste”. Han som förfäktade teorin om att det moderna samhället vilar och normativt måste vila på trust, tillit, mellan medborgarna. 

Resonemanget närmar sig ett annat dåtida stort namn, Norbert Elias, och dennes civilisationsteori som hävdar att vi under samhällsutvecklingens gång blivit alltmer ”städade” i vårt beteende gentemot varandra. 

Fakta sparkar, enligt Gunnar Myrdal. Ett ideal för samhällsvetenskapen. Verklighetens ”obestridliga” faktum, måhända ett våghalsigt axiom, är sista instans, den prövar våra teorier, de måste stå pall mot densamma.

Svårt i det myrdalska vetenskapsljuset att se hur Elias teori klarar testet i en kriminalitetens och brottslighetens samtida verklighet. 

Lustigt nog tänker jag alltid på nämnde Giddens när vi är ute med Corollan. Vajrarna på huvudvägarna. De hastighetsdämpande guppen på gatorna inne i Gefle. Avskyr båda.

Nog tycks det mig som att dessa ingrepp i trafikflödet utgör det ovedersägliga beviset för att myndigheterna inte litar på att vi trafikanter av oss själva visar varandra tillräcklig hänsyn. 

Det måste till disciplinerande vajrar och gupp. Liksom fartkameror. 

Giddens teori falsifieras, som det heter på vetenskapsspråk, i samma stund som vi skrapar i med bilen i guppet under kärran. 

Eller genom vajern hamnar i en hastighetsdämpande ränna, att i densamma trängas med andra stressade trafikanter. 

”Det finns inget så praktiskt som en god teori”, underströk en gång Kurt Lewin. Må dä, som bonden sa. 

Men även en god teori riskerar alltid att falsifieras,  ja – den måste gå att bekräfta eller förkasta för att kunna förlänas vetenskaplig status. 

Så, Giddens, din teori falsifieras av vajrar och gupp! Foucaults självdisciplineringsteori i boken Surveiller et punir (1975) tycks mig dock stå pall. Förutsatt att vi håller hastigheten och inte gasar på.

Föregående artikelMinnen från ett omvälvande halvsekel – Essä
Nästa artikelIsrael och kolonialkrigets återkomst
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

2 KOMMENTARER

  1. Inte heller jag litar på att ”vi trafikanter av oss själva visar varandra tillräcklig hänsyn”. Det var ju när personbilen blev var mans egendom som hastighetsbegränsningarna infördes. Efter högeromläggningen 1967 började trafikregleringen på allvar.

  2. Så är det. Sedan högertrafiken och hastighetsregleringar kom 1967 har säkerheten på vägarna ökat dramatiskt räknat på drabbade i förhållande till trafikvolymen. Det är häpnadsväckande 10 gånger säkrare i dag jämfört med före 1967. Och 100 gånger säkrare jämfört med 1920- och 1930-talen. Sker en olycka så har nästan alltid någon ignorerat en eller flera saker i trafiken. Men säkrare än så är tåg, i Sverige har under 2000-talet en tågpassagerare omkommit ombord på tåg.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.