Valborgsormen

Foto: Magnus Forsberg, Facett foto

Mellan fällstolen och trappen rör sig något i gräset. En huggorm. Jag ställer ned den urdruckna kaffekoppen och kommer på fötter. Fridlyst, tänker jag. Ska fångas och omplaceras. Men hur tusan skulle det gå till?

Ormen ligger stilla.

Har jag något redskap i närheten? Ja, den trasiga spaden som står lutad mot andra sidan trappen. Några snabba steg och jag har den i händerna. Men ormen ser mig komma och ringlar tillbaka in i springan under trappan. Fan också. Nästa gång jag ser den blir väl när den biter mig i foten. Eller, ännu värre, biter någon annan.

Jag tar några steg bort för att se om den kanske ringlar ut på andra sidan trappan i stället. Ja, mycket riktigt, där har ormen försiktigt stuckit ut sitt huvud och ser sig om. Den får syn på mig och drar sig tillbaka igen.

Jag backar en bit från trappen för att kunna överblicka båda sidor. Den vill ju ut därifrån, verkar det. En liten stund kan jag vänta.

Plötsligt bryts friden av osynliga jetmotorer bakom skogsbackens krön. Sedan sveper två jaktplan fram, alldeles över trädtopparna och inte mer än ett långt stenkast bort. De försvinner bort över myren men blir tillfälligt synliga igen när de gör en kort uppåtmanöver som tagen ur Top Gun.

Det var värst, tänker jag, och vänder mig mot huset igen. Där, i gräset, ligger nu ormen.

Och här delar sig denna lilla historia i två alternativa versioner. I den ena versionen driver jag spaden rakt genom ormkroppen och ned i marken. Vilt fräsande skjuter ormens huvud upp i riktning mot mig — men den sitter ju fast. Jag lämnar spaden i marken och ger mig iväg, inte helt väl till mods, för att hitta något annat redskap att avsluta ormens lidande med.

Men när jag kommer tillbaka finns bara den bakre delen av ormen kvar. Den främre halvan, med huvudet, har ringlat iväg och gömt sig. Antagligen dör den väl snart i sina plågor. Eller så har jag nu en mycket kortare men också mycket fientligare orm under trappan.

I den andra och mer sanna versionen av historien sticker jag in spadens blad under ormen och hivar ned den i regntunnan. Där finns visserligen lite vatten i botten. Men när jag efter en stunds funderande återvänder med en räfsa visar ormen inga större drunkningssymtom. Ändå går det lättare än man kanske kan tro att med räfsans hjälp flytta över den till en av mina plasthinkar, som praktiskt nog har lock.

Eftersom jag hursomhelst beredde mig på att åka tillbaka till Uppsala så fick ormen följa med några kilometer i bilen varpå den försattes på fri fot. Eller ja, ormar har ju inga fötter. Men ett lyckligt slut blev det alltså.