Jan Guillou argumenterar i sin kolumn i dagens Aftonbladet för att man ska rösta i årets val och att rösten i riksdagsvalet bör läggas på Miljöpartiet, ett ”virrpanneparti”. Det är enda eller bästa sättet att rädda landet undan en regeringskoalition, i vilken Sverigedemokraterna ingår eller som stöds av detta parti. Till samma konklusion kom, från andra utgångspunkter, Sven-Eric Liedman och Per Molander i artiklar på Dagens Nyheters kultursida nyligen. Det är starka och oberoende röster, med goda analyser.

Att man bör rösta – man kan ju i och för sig avge en blank valsedel, om vämjelsen blir akut – tycks mig självklart. Den svenska demokratin är inte så skräpig, att den inte måste försvaras. Flera, som jag har lyssnat till, verkar vilja vända den ryggen. Det vore ytterst oklokt. De som river röstkortet och stannar hemma på valdagen  – skulle de vara lika lättsinniga, om landet blev anfallet av en yttre fiende? Var den unga arbetarrörelsens kamp för allmän och lika rösträtt ett slag i luften? Restes inte kravet på en rådgivande folkomröstning under regeringens Nato-kampanj i våras?

Man har svårt att föreställa sig, att demokratins krafter skulle stärkas av en röstbojkott, individuellt eller kollektivt genomförd. Det är gammal trist plakatpolitik, av typen inte en man, inte ett öre till försvaret. Förmodligen – det skrev jag på alliansfriheten.se i våras – har vi nu i Sverige den sämsta politikerklassen sedan hattregimen i mitten av 1700-talet. Frihetstiden var ingen glansperiod i Sveriges politiska historia, men blev det bättre under enväldet? Skolkarna bör ta sådana frågor på allvar. Fem av åtta riksdagspartier har varit beredda att kringgå lagstiftningen om öppenhet vid privata donationer till politisk verksamhet. Kriminellt! Detta borde förstås ha blivit en första rangens stridsfråga i valet. Man kan åtminstone stödja något av de partier, som sade nej.

Så resonerar jag. Ansvar och anständighet. Allt är inte svart eller vitt. Också gråvädersdagar måste genomlevas.

Föregående artikelIngen som min Sussi
Nästa artikelDårskapens imperialism
Anders Björnsson
Anders Björnsson är en svensk publicist, författare och översättare. En av utgivarna för sajten alliansfriheten.se.

12 KOMMENTARER

  1. Anders Björnsson!
    Ord är försåtliga. Och generar olika associationer, vissa leder käpprätt åt skogen. Måste därför vägas på våg.

    ”Apatiska” har vi av samhällsforskare fått höra att vi som inte röstar är. Om jag försöker föreställa mig en ”apatisk” varelse, ser jag omedelbart framför mig någon som är raka motsatsen till mig själv. Och ännu mer till Jan Myrdal, som i likhet med mig, valde att inte rösta.
    ”Väljer” är nyckelordet här. En aktiv, genomtänkt handling.

    En markering mot ett system som inte är folkväldets. Varför legitimera ett sådant system? Ordet ”skolk” ger mig associationer till en som smiter från skolplikt. Inte gör det som borde göras, men som de flesta gör.

    Kommer en yttre fiende, från öst eller väst, anmäler jag mig bums till Hemvärnet och går i min fars fotspår.

    Klart landet skall försvaras!

  2. Instämmer! Ett land måste regeras och om man inte har demokrati och rösträtt, så har man oundvikligen något annat. Splittringen av det svenska politiska landskapet är dock svårartad och det ligger därför en del i statsvetaren Olof Ruins tanke att sossar och moderater tillsammans bör bilda en regering för att åstadkomma en smula stabilitet i systemet. Särskilt som mycket talar för att de politiskt och ekonomiskt oroliga tider vi befinner oss i kommer att fortsätta. Man behöver ju inte älska varandra; det räcker att vara överens om att Sverige – som när allt kommer omkring är det enda land vi förfogar över – är värt att försvara.

  3. Apropå Guillou.
    Skriva kan han och skönande är han, men någon kontakt med de problem som vanligt folk brottas med i sinnevärlden i dessa dystra tider har han inte. Han resonerar om politik som vore det ett schackparti i de fina salongerna, inte en fråga om liv och lem. En röst på Märta innebär en röst på Magda, alltså status quo. Och det som vanligt folk kämpar med ignoreras än en gång.

    I stället för den gamle maoisten på Östermalm lyssna hellre på tre ärrade rödingar som är modiga att ta sig an den ”mänskligt sinnliga verksamheten” (Marx).

    Och gå och rösta, förstås.

  4. Att världen står inför en sällan skådad problemställning är inte svårt att konstatera. Klimatfrågan som egentligen borde ligga högst på dagordningen överskuggas numera av ett världsomspännande akut hot som grundar sig på en konflikt mellan kärnvapenbärande makter. Och att då ställa sig vid sidan om vår västerländska demokrati och riva valsedeln vore helt fel menar jag.

    Om vi ser tillbaka i historieboken, och antar att modiga personer med risk för eget och närståendes liv tagit steg tillbaka, samt ställer frågan. Hur hade vårt fria välfärdssamhälle då utvecklats? Nog borde de som inte ser någon framtid med att avge en röstsedel, reflekterat över just den frågeställningen.

    Vad gäller att rösta taktiskt eller inte är en fråga det går att rekommendera, och det är som jag ser det helt ok. Därför att rösthemlighetens värn okränkbar.

    Vad som för mig stör är att Natoansökan gjordes utan någon som helst allmän och öppen debatt, vilket skall vara en absolut ordning i demokratins kärnvärden, att rätten till åsikter alltid föregår beslut.

    Förvisso skedde så i ett oroligt parlamentariskt läge där rädsla förmodligen gjorde starkt intryck framför grundad eftertanke.

    Dessutom inte ens i det stora folkrörelsepartiet SAP förekom någon egentlig debatt, trots att deras kongressbeslut i närtid avvisat Natomedlemskap.

    För övrigt, med tanke på hur vårt grundlagsskydd ser ut, borde just den frågan och dess osäkra värn varit mer framskjuten inom pågående valrörelse.

  5. Leif Str!
    Guillou har, trots sin klara juridiska kunskap och läggning, nog inte riktigt lika stor erfarenhet och bedömningsförmåga när det gäller politisk taktik. I stället gör han (med reservation för ev feltolkningar då jag inte läst hans kolumn än) ett utspel i isolationistisk riktning mot SD. Just nu ser det ut som det skulle bli misslyckat med tanke på SD:s opinionsuppsving i en del av de senaste mätningarna samt Åkessons lyckade partiledarframträdanden i TV och radio. Men av rent taktiska skäl inser jag hur han resonerar.

    Per-Olov K!
    Som det nu ser ut skulle din idé (ursprung Olof Ruin) om S/M-regering inte nå upp till 50% av riksdagsmandaten. Därmed tror jag den första och viktigaste förutsättningen för att få den att kunna fungera parlamentariskt inte föreligger. Även om det väl är detta som är Annie Lööfs politiska ”våta dröm” för tillfället. Kanske kan även C få vara med?

    Och kanske även Mp, KD och L? Samlingsregering ligger i både tanken och farans riktning, därmed omöjliggörande av ett regerande i traditionell mening. Riktigt så illa står det faktiskt inte till i partisplittringens Sverige.

  6. Bäste Anders B, Du och Guillou har så klart rätt: det är bara att pallra sig iväg till röstlokalen (eller förtidsrösta). Enligt de senaste väljarenkäterna är SD nu 4 procentenheter större än M. (Statistiskt säker förändring.) Det betyder att M – och S – nu tappar stöd till SD. Ett Sverige med Åkesson som statsminister och Kristersson som vice: då blir det åka av, och det snabbt. Så, min röst får gå till något av de tre okorrumperade partierna V, MP eller C.

    V är tydligast vad gäller Makt- och klassfrågor efter lång vandring i HBTQI- och identitetsträsket, dock med en inte obetydlig intern opposition därvidlag. Därtill var partstyrelsens behandling av f d kompanichefen i YPG Amine Kakabaveh rent skamlig när hon ville driva hederskulturfrågan. (Minns hur Nalin Pekgul bestods samma behandling i S när det begav sig.) Höjdarna i båda partierna bliv skitnödiga – ”vi tappar invandrarröster”

    MP är som Guillou noterar ett ”virrpanneparti” som inte kan hantera de svåra inbyggda målkonflikterna i sin politik. Ta bara konflikten storskalig batteriproduktion – lika storskalig gruvbrytning av litium och andra jordartsmetaller; men inte här på vår bakgård. Jaha, var då? Eller Artskyddsdirektivet/Natura2000-expansionen-storskalig utbyggnad av vindkraften på land och till havs. Med mycket mera. MP vägrar ta de svåra valen som finns framför dem.

    Så C: den nyliberala ekonomiska politik Lööf och Ådahl förespråkar (hej då fackliga rättigheter, hej timmisar och gig-ekonomi med F-skattsedel, avreglera allt företagande) är mig avskyvärd. En väg ner i ett ”varg äter varg”-skamhälle. Dock ska Lööf ha heder för att rida spärr mot allt inflytande för SD – åtminstone så här långt. Hoten mot henne är vedervärdiga, oavsett vad jag anser i övrigt.

    Således sitter jag som åsnan mellan tre rätt osmakliga hötappar. Ska se utfrågningen av Nooshi Dadgosar i SVT 1 om en stund. Få se vad den kan ge.

  7. Anslutningen till USA:s militära arm Nato godkändes av alla riksdagspartier och regeringen själv.

    Det är för mig den allra viktigaste frågan i detta val.

    Vän av ordning frågar sig: Hur kan en fråga om krig och fred för folket och landet anses ha en så liten demokratisk betydelse att folket inte skall rösta om en anslutning till en aggressionsmakt som Nato?

    Är det rätt att eliten i partierna skall avgöra vad det naturligtvis är folkets sak att avgöra?

    Den stora utmaningen för de svenska folken är att ta ställning för ett Sverige mot politikerklassens försök att ansluta landet till Nato.

    Oavsett vilket parti eller konstellation som utgör regeringsmakten efter valet, är de fiender till folkens fred.

  8. Dennis Z!
    Apropå JG:s politiska bedömningsförmåga. En sådan förmåga faller inte från skyarna utan är en del av medvetandet och som bekant är det människornas samhälleliga vara som bestämmer medvetandet. Den omåttligt rika godsägar- och gåslevereliten (den med rötter i maoismen) lajvar att de är i opposition. Men vi genomskådar spelet: Ty! Ni är makten! Ni har makten över det politiska samtalet. Ni är eliten. Ni är den självpåtagna godheten.
    Och jag är emot er!

    Hans M G!
    Att de tre i sin bokföring kan uppvisa intäktssiffror som inte ger sken av oegentligheter är nog bra. Men den stora ekvationen är alla de enorma utgifter som dessa tre vältrat på svenska folket – i sin iver att vara lojala inte med folket utan med en tänkt överideologi som de kallar värdegrunden. Om jag inte minns fel så var det precis de där tre som eldade som sjutton (bland annat på Medborgarplatsen Stockholm) under både Reinfeldts och Löfvens fullkomligt absurda migrationspolitik (vi-bygger-inga-murar-så- tack-för-att-ni-valde-Sverige-politiken). Uttalanden som öppnade dammluckorna för oöverskådliga, kanske olösliga bekymmer, där gymnasielagen bara är en detalj i eländet.

  9. ”Oavsett vilket parti eller konstellation som utgör regeringsmakten efter valet, är de fiender till folkens fred.” Visst är det så Bengt E. Och det är också så, som klart dokumenteras i tegelstenen ”Klass i Sverige”, att den utveckling som, främst under socialdemokratisk ledning, gått mot minskande klasskillnader, jag den vände för cirka 50 år sedan. Vår nuvarande statsminister ”beklagade” denna utveckling för några år sedan då hon var finansminister, men vad arbetar SAP och alla ”konstellationer” med sedan dessa 50 år? De arbetar med att påstå att de kommer att göra det bättre för det svenska folket, samtidigt som de facto fortsätter arbetet som startades för dessa cirka 50 år sedan. Ja de har till och med lyckats med, att då mer krisartade förhållanden råder, som under pandemin, leda Sverige in i en utveckling som ytterligare skärper klasskillnaderna.

    Demokrati handlar i första hand om grundläggande välfärd, mat för dagen, tak överhuvudet, sjukvård, utbildning, pension och till exempel delaktighet i arbetet med detta. Denna delaktighet växte en gång i form av fackföreningar, folketshusrörelsen, politiska föreningar (med MÅNGA medlemmar), nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, fredsrörelsen, konsumtionsföreningar och annan verksamhet, där folk kom samman och diskuterade och arbetade för hur de ville att Sverige skulle utvecklas. Allt detta grundläggande demokratiska arbete har sjunkit ihop.

    Anders Björnsson skriver ”Att man bör rösta – man kan ju i och för sig avge en blank valsedel, om vämjelsen blir akut – tycks mig självklart. Den svenska demokratin är inte så skräpig, att den inte måste försvaras.” Anders tvekar: ”bör”, ”i och för sig”, ”tycks” och ”inte så skräpig”. Vidare kan man fråga vad han menar med ”om vämjelsen blir akut”? Är det ironi mot Lasse Ekstrand, eller vad är det?

    När nu den svenska politikerklassen, med alla sina riksdagspartier, klart underställt sig inte bara EU utan också Nato, och i och med det USA-imperialismen, vad finns då kvar av demokratin? Anders Björnsson, Jan Guillou, Sven-Eric Liedman och Per Molander är mer intresserade av den formella sidan av demokrati, rätten att emellanåt få rösta på vad andra än dem själv skall få göra med Sverige; utom i grundläggande ekonomiska frågor förstås. Det dominerande intresset för den formella sidan är förmodligen för att de, precis som jag, har grundläggande välfärd, i något fall förmodligen mer än grundläggande.

  10. Att inte resultatet blev som det var menat i enlighet med de idéer som pionjärerna tänkt sig när ”vi byggde landet” får delvis tillskrivas en väl genomtänkt strategi från dem som önskade ett annat mål.

    Varför en annan och till synes destruktiv målsättning numera tycks dominera utvecklingen vill jag därutöver tillskriva den nuvarande medelklassgeneration som befinner sig mitt uppe i livet. Uppenbart förmår denna välutbildade generation inte bygga organisationer som står emot locktonerna från dem som äger makten att ställa frågorna om framtiden.

    Inte ens ödesfrågorna på vårt jordklot om fred, miljö och klimat, äger folket. Så illa är det och inte enbart här hemma i Sverige, utan så även varhelst på vårt jordklot.

    Om man väljer att avstå rättigheten att rösta vid våra demokratiska val måste man försöka ge svar med ett bättre alternativ mot framtiden för kommande generationer.

    Även om vårt folkstyre inte är perfekt i alla delar är det bra trots allt som jag ser att en tidsanpassning sker inom nuvarande grundsystem. I och för sig inget märkligt med det, ty i en föränderlig värld måste också demokratiska system utvecklas. Och det ansvaret måste vi alla medverka till.

  11. Allmän rösträtt var en gång en kamp om att medborgare utan tillgångar ekonomiskt och fina titlar skulle få rösta och inklusive kvinnorna 1921. Nåväl idag är det faktum historia,det är en annan tid, ett politikerskrå som i mångt och mycket ser karriär före uppgift att försvara demokrati, använder politiken som trappstege för att sko sig själva med höga arvoden, värst inom rika kommuner där lönen är dubbelt i jämförelse med en arbetarlön. Lönegapen är milsvida mellan en busschaufför och en ingenjör, båda behöver betala hyra och mat, den ena med hälften av den andres lön. Att det är så är klasskamp som inte avgörs i parlamentet, utan på gatunivå. Att gå och rösta har föga med klasskamp att göra, det förra en formsak det senare en verklighet som flertalet lever under. Folket skapar historien, inte herrarna. Det är en gammal devis som är aktuell med eller utan riksdagsval. Att visa missnöje genom blankröstning är en yttring som känns för makthavarna om man inte anser sig ha något att rösta på i riksdagsvalet.

  12. Såg en ekonomidebatt med alla riksdagspartierna. Ali Esbati och Damberg var ganska bra i sina argument om höjda skatter på rikas inkomster. Det handlar om 340 miljarder kronor som gått förlorade med m-politiken och som bör återbördas till låg och mellaninkomsttagare illa kvickt. Mycket i ekonomin handlar om skatteintäkter alltså, och är ett medel för inkomst- och klassutjämning.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.