ånga uttrycker fromma önskningar om fred i Mellanöstern, betydligt färre nämner ordet rättvisa. Ändå behövs inte mycken eftertanke för att inse att rättvisa utgör den bästa grunden för fredlig samlevnad. Men rättvisa har det aldrig handlat om i det spel som lett fram till skapandet av staten Israel.

Låt oss då se hur riktigt skickliga falskspelare kan manipulera världsopinionen och kamma hem hela vinsten. Hur man förvandlar ett litet stycke land, vars befolkning år 1882 till mindre än 5% var av judisk börd, till den helt judiska staten Israel. En statsbildning som av alla rättrådiga medlemmar av världssamfundet anses ha tillkommit på alldeles rätt sätt.

En familj i Ramallah, norr om Jerusalem, i början av 1900-talet.

Spelet kan alltså börja med insatsen 500.000 araber, 50.000 kristna och 25.000 judar. Alla år 1882 bosatta i det område som benämnes Palestina och utgör tre världsreligioners vagga.

År 1897 anges för första gången vad högsta vinsten skall vara i detta spel. I Basel grundas under ledning av Theodor Herzl den Sionistiska världsorganisationen som formulerar sitt program i fyra punkter:

  1. Främjande av judisk kolonisering av Palestina.
  2. Upprättande av en världsorganisation för judar.
  3. Stärkande av judisk nationell samhörighet.
  4. Utvecklande av olika regeringars godkännande av sionismens mål.

Den första sionistiska kolonin i Palestina grundades år 1878 och år 1882 anlände den första vågen av bosättare. Belägen strax norr om Jaffa på den landsbygd som så gott som enbart beboddes av palestinier. Den lilla judiska befolkning som fanns i landet bodde så gott som uteslutande i städer. [Klicka för större bild]
En liten hake finns i det hela. Men tro inte att det är den arabiska befolkningen i Palestina. Denna betraktas som icke existerande och man ämnar kolonisera ett land utan folk.

Problemet är i stället att det redan finns en överhöghet som anser sig ha rätt till denna del av världen. Sedan fyrahundra år, från år 1516, ingår Palestina i det Osmanska väldet. Det turkiska rike, som en gång sträckte sig längs hela Afrikas nordkust och upp i Spanien, men nu inte har stort mer än arabiska halvön kvar av sitt välde. Detta rike under sönderfall inbjuder givetvis till huggsexa och jag kan presentera följande spelare, med mer eller mindre ärliga avsikter, som alla vill vara med när vinsterna skall fördelas:

  1. De arabiska invånarna i området. De enda som inte redan från början är utrustade med falska kort i rockärmen.
  2. Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. Gamla ärrade spelrävar med gedigen erfarenhet av falskspel i koloniala frågor.
  3. Sionistiska världsorganisationen. Ung och oerfaren som spelare men helt utan skrupler.

Storbritannien spelar år 1914, vid första världskrigets utbrott, ut första kortet. Man förklarar sultanatet Kuwait som självständig stat under brittiskt beskydd och sätter därigenom ned andra foten på arabiska halvön. Den första har man redan sedan 1839 stadigt placerad i Aden på halvöns sydspets.

Ryttare blickande ned mot byn Askar öster om Nablus i centrala Palestina.

Storbritanniens andra kort är ett förslag till olika arabiska ledare att samarbeta i kampen mot turkarna, som befinner sig på Tysklands sida i kriget. Som belöning lockar man med möjligheten till ett självständigt arabiskt rike när turkarna drivits på flykten.

Men samtidigt drar John Bull för säkerhets skull diskret två falska kort ur rockärmen. Det ena falskkortet spelar han i hemlighet ut till Frankrike i form av Sykes-Picotavtalet som formuleras år 1916. I detta delas Arabien upp i de intresse-områden som i större eller mindre utsträckning skall kontrolleras av de båda kolonialmakterna när kriget väl är vunnet. Det krig som skall vinnas med de, i alla fall andligen, blåögda arabernas hjälp.

Detta hemliga avtal kommer sedan år 1917 att offentliggöras av Lenin, som inte är en gentleman, och hittar en hel del papper av intresse när han tar över tsar Nikolaus dödsbo.

Det andra falskkortet spelar John Bull år 1917 ut till den sionistiska världsorganisationen i form av ett brev från utrikesministern Balfour till lord Rothschild, den brittiska sioniströrelsens ledare. I detta heter det bland annat att

”… Hans Majestäts regering betraktar med välvilja upprättandet av ett nationalhem i Palestina för det judiska folket och kommer att göra de största ansträngningar för att främja uppnåendet av detta mål, varvid det naturligtvis faller av sig själv att ingenting kommer att företas som skulle inkräkta på i Palestina befintliga ickejudiska samfunds medborgerliga eller religiösa rättigheter…”

Ett luddigt brev, vars formuleringar inte skulle accepteras i kontraktet för köp av en äldre fastighet i en avfolkningsbygd, men som av sioniströrelsen anses ge folkrättslig grund för bildandet av staten Israel. Av någon anledning tillmäts dock den andra hälften av det citerade avsnittet inte alls samma betydelse som den första hälften.

De arabiska medspelarna spelar år 1915 ut sitt första kort i form av Damaskus-protokollet. Det formuleras av två syriska nationalistorganisationer och innehåller villkoren för att de arabiska ledarna skall samarbeta med Storbritannien mot Turkiet. Villkoren omfattar bland annat

”… Att Storbritannien erkänner oberoende för de arabländer som ligger inom de följande gränserna: …”

Här redovisas gränserna, som omfattar hela den arabiska halvön upp till Turkiets nuvarande gräns, med undantag av Aden, vars status som brittisk protektorat föreslås bibehållas. Ett enat arabiskt rike, som skall bli en makt av betydelse i regionen, och således på intet sätt faller kolonialherrarna på läppen.

En bild från slutet av 1800-talet visar invigningen av ett sjukhus i en förort till Jerusalem, nära byn Deir Yassin. Man ser officiella Ottomanska tjänstemän liksom palestinier i formell klädsel.

Kolonialmakterna vinner första spelomgången och segerrusiga efter första världskrigets lyckosamma utgång slår sig Frankrike och Storbritannien ned med karta och linjal och styckmördar Arabien åt sig. Frankrike skall kontrollera de områden man väljer att kalla Libanon och Syrien, Storbritannien tar hand om områdena Irak, Jordanien och Palestina.

Sultanen i Kuwait får som tack för hjälpen fortsätta att styra sitt lilla område under brittiskt beskydd. Det skall senare visa sig att han och hans familj är de som verkligen tagit hem jackpot i det här spelet. De sitter nämligen på ett hav av olja, i dag en tiondel av världens kända oljetillgångar, och kommer likt Joakim von Anka att kunna rulla sig i pengar ända tills Björnligan, i form av Saddam Hussein, nästan får det hela att ta en ända med förskräckelse.

Den Sionistiska världsorganisationen bedriver, med brevet från Balfour i handen, ett intensivt diplomatiskt mullvadsarbete. Man vill att principen om ett judiskt nationalhem i Palestina skall skrivas in i fredsfördraget i Versaille. Fredskonferensen utser därför, på initiativ av USA:s president Wilson, en undersökningskommision som skall utreda hur Storsyriens oberoende bör utformas. Övriga väststater har redan sina förutfattade meningar klara och King-Crane-kommisionen kommer att bestå av enbart amerikaner. Resultatet blir något så märkligt, som en av USA utförd, nästan opartisk utredning av förhållandena. Kommissionen uttalar bland annat:

”… Vi rekommenderar att Syriens enhet bevaras, i enlighet med en innerlig önskan hos den stora majoriteten av det syriska folket. […] Vi rekommenderar en allvarlig förändring av sionisternas extrema program för Palestina, vilket innebär en obegränsad immigration av judar och som syftar till att slutligen göra Palestina till en klart judisk stat…”

I sitt tal den 4 juli 1918 säger president Wilson, med hänvisning till gjorda opinionsundersökningar:

”… Att varje fråga, vare sig det gäller territorium, suveränitet, ekonomiska arrangemang eller politiska relationer, ska avgöras på basis av att lösningen fritt accepteras av det folk som omedelbart berörs, och inte på basis av det materiella intresset eller fördelen för någon annan nation eller annat folk, som önskar en annorlunda lösning för att själv kunna utöva inflytande och herravälde. Om den principen ska gälla, och med andra ord önskningarna hos Palestinas befolkning ska vara avgörande för vad som ska göras med Palestina, ska man komma ihåg att den ickejudiska befolkningen i Palestina, nära nio tiondelar av hela befolkningen, är bestämt emot hela det sionistiska programmet. Tabellerna visar att det inte fanns någonting som befolkningen i Palestina var så enig om som detta. Att utsätta ett folk med denna inställning för obegränsad judisk immigration och ihärdigt finansiellt och socialt tryck för att överge sin mark, vore en allvarlig kränkning av den ovan citerade principen och av folkets rättigheter, även om det sker inom lagens gränser.”

Versaillekonferensen kommer inte att ta några som helst hänsyn till kommissionens och president Wilsons uttalanden. Wilson, initiativtagare till Nationernas Förbund, var enligt Svensk Uppslagsbok (1955):

”… En idealist med moraliskt patos […] röjde särskilt i fråga om internationella problem brist på djupare insikt om politiken som det möjligas konst…”

Fortsättning följer…


Bilderna hämtade ur Walid Khalidi, BEFORE THEIR DIASPORA, a photographic history of the Palestinians 1876–1948, Institute for Palestine Studies, Washington DC 1984.

 

 

 

Föregående artikelNU KOMMER SANNINGEN FRAM: HUR USA ELDADE PÅ ISIS UPPGÅNG I SYRIEN OCH IRAK
Nästa artikelOROAD FEMBARNSFAR UNDRAR
Henrik Linde
Henrik Lindeär ingenjör, uppfinnare och medgrundare till företaget Leine & Linde i Strängnäs. Politiska engagemanget startade på 60-talet i FNL-rörelsen och fortsatte i Folket i Bild/Kulturfront.

1 KOMMENTAR

  1. Åter får jag tacka. Dessa välskrivna artiklar passar utmärkt att skrivas ut som worddokument för att ges till de i mitt umgänge, som är mycket läskunniga och läshungriga, men som också är slöfockar vilka inte lärt sig använda internet.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.