Valet mellan fred och krig

Stämningen var hög i augusti 1914 när världen drog ut i krig. Segervissa tyska soldater rullar mot den ”utflykt till Paris” de klottrat om på godsvagnen.

I VALET MELLAN fred och krig har svenska politiker, svensk militär, svenska massmedia, svenska företag, svenska organisationer och i stor utsträckning också svenska folket med stor entusiasm valt krig.

Man hade chansen, att efter de kloka förslagen från rysk sida, välja en väg där man avlägsnade ett antal av de mest spänningsskapande aktiviteterna från västsidan som den ryska sidan har alla skäl att se som mycket hotande. Självklart måste Ryssland  uppleva det som ett allvarligt hot när amerikanska raketvapen ställs upp vid dess östgräns i land efter land. Med kapacitet att nå flera av Rysslands största städer inom en kvarts timme.

Mot detta väger påståenden om att varje land har rätt att i alla lägen själv bestämma över vilka vapen man vill placera ut inom sina landamären mycket lätt. Egen säkerhet kan inte köpas på bekostnad av grannlandets. Det är två parter som båda måste kunna uppleva den egna säkerheten som tillfredsställande.

Ernst Jünger (1895–1998) förde i pauserna mellan striderna från januari 1915 till hösten 1918 noggranna dagboksanteckningar. Han hyllades av Hitler men det är viktigt att påpeka att han aldrig blev nazist.

Den senaste veckans hysteri inom svensk opinion, från regeringen till enstaka medborgare, kommer mig att tänka på vad Ernst Jünger skriver i sin bok I stålstormen:

… Kriget hade fyllt oss som ett rus. I ett regn av blommor hade vi dragit ut, i en drucken stämning av rosor och blod. Kriget skulle ju skänka oss det, det stora, det starka, det högtidliga. Vi föreställde oss kriget som ett manligt dåd, en munter eldstrid på blommiga, blodbestänkta ängar. ”En ljuvare död ej finns på denna jord …” Ack bara man slapp stanna hemma, bara man fick vara med!  …

Så såg de soldater, som i början av första världskriget drog ut till fronten, på vad de skulle få uppleva. Efter fyra krigsår talade man i stället om första världskriget som det krig som nu skulle få slut på alla krig.

Kriget mot Irak är ett av de många krig USA startat sedan dess. Där har USA sedan år 2003 dödat mellan fyra och fem miljoner irakier. Men vem i västvärlden bryr sig, särskilt just nu, om det.

Något att tänka på när man nu i Sverige ropar på fastare samarbete med vår tids störste massmördare.

... är läst 1996 gånger!

  27 kommentarer for “Valet mellan fred och krig

  1. Curt Linderholm skriver:

    Såg helt nyligen Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj på TV där han höll ett våldsamt överdrivet tal till sitt folk. Jag upplevde både hans framförande som obehagligt och innehållet som obalanserat. Inte minst med tanke på att Zelenskyj tidigare så ivrigt underordnat sig USA:s påbud, trots att detta land frekvent visat sig svekfullt mot allehanda klienter. Även Zelenskyjs vägran att omsätta Minsk-avtalet i praktiken är nu på väg att dra svåra olyckor över Ukraina och folket där.

    När jag såg Zelenskyj TV-tal så rann minnet helt plötsligt upp av en annan ledare, nämligen Mordechai Chaim Rumkowski. Denne man samarbetade med dåtidens starka nation, Tyskland, vilket ledde till att de av hans folk, vilka han basade över, gick ett mycket oblitt öde till mötes. Litade Rumkowski på alla löften, lyssnade han på den starkes lovsånger precis som Zelenskyj gör idag? Det borde han inte gjort, hans fögderi rasade allt djupare ner i avgrunden vartefter dagarna gick. Och till slut försvann även Mordechai Chaim Rumkowski genom det samarbete han vidmakthållit.

    Har inte Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj lärt något av historien, hans vägval, hans tilltro till den ledande maktens lovsånger ödelägger nu Ukraina. Vi ska komma ihåg att det fanns ett annat val, att inte kliva över den röda linjen, att verkställa Minsk-avtalet som Ukraina tillsammans med Ryssland, Tyskland och Frankrike undertecknat. Med det valet hade Ukraina och dess folk sluppit se sitt land bli ett slagfält, där Förenta staterna tränger sina offerbönder inpå Rysslands gränser.

  2. Örjan Wedin skriver:

    Hur kan man veta att INTE denna specialoperation hade inletts även om Minskavtalet genomförts? Jag noterar att den ryske presidentens krav går långt utöver det.

  3. Sven Andersson skriver:

    Örjan Wedin hur vet man hur Putin och den ryska ledningen har förändrats under 30 års utmobbning och militär uppbyggnad längs sina gränser. Är Putin densamma 2022 som den Putin som tjugo år tidigare sökte medlemskap i Nato och samarbete med väst i kampen mot terrorism? Jag blev åtminstone inte medveten om Putins storryska drömmar förrän jag läste hans artikel från 2021. Att han beklagade Sovjetunionens sammanbrott var han inte ensam om. De flesta som jag träffat i fd Sovjet och som är gamla nog beklagar sammanbrottet (säkert om man undantar Baltikum). Jag kommer ihåg hur jag frågade mig på 90-talet när jag hörde talas om dekorerade veteraner från WW2, från världens 2a supermakt, som letade mat på sophögarna, vad händer när de reser sig igen med hjälp av en ny ledare som får tågen att gå i tid igen? Vilken typ av ledare blir det?

    Fiender kanske förändrar varandra under processens gång till varandras spegelbild? USAs envetna fiendeskap mot Ryssland kanske är något man istället skulle fundera över. Varför genomförde man inte den utlovade nya Marshalhjälpen t.ex. Spelar USAs gamla geopolitiska rädsla in att bli en isolerad ö ute i Atlanten om Ryssland och Tyskland förenas?

  4. Arne W Andersson skriver:

    Läs gärna min kommentar till Ernesto Katzenstein, under ”Dags för svenska politiker att välja”.

  5. Arne W Andersson skriver:

    Det är nåt underligt med rapporteringen – i Sverige – om Rysslands fruktansvärda anfallskrig mot det självständiga Ukraina.

    På många andra håll – där man inte direkt representerar intressen i kriget – pågår en diskussion om bakgrunden utifrån vad den ryska statsledningen deklarerat som sina mål. Diskussionen utgår även från hur Ryssland tidigare genomfört sina krigshandlingar: i Georgien, Tjetjenien och Syrien.

    I diskussionen i Sverige formulerar man andra mål åt Ryssland, för att sedan beskriva hur dåligt det går att nå dessa. Vi kan ju hoppas att det går dåligt för angriparen Ryssland, men det är högst osäkert.

    Tänk om ”Ryssland” menar allvar med vad de vill uppnå?

    Tänk om de genomför sitt anfallskrig på liknande sätt som de tidigare?

  6. Arne W Andersson skriver:

    Är den här beskrivningen någorlunda riktig?

    Ryska statsledningens uttalade mål med anfallskriget mot Ukraina:

    – Att demilitarisera Ukraina. Vilket bl a innebär att förstöra den militära infrastrukturen.
    – Att göra Ukraina till en alliansfri stat där Nato inte har rätt att placera militära resurser som kan hota Rysslands territorium. Ungefär som Sverige, ännu så länge.
    – Att få de utropade ”Ryska republikerna” i östra Ukraina erkända som självständiga.
    – Att få den ockuperade Krimhalvön erkänd som en del av Ryssland.
    – Att eliminera nynazisternas inflytande i den västra delen av Ukraina och att ”neutralisera” Azov-bataljonen som strider i östra Ukraina.

    Ryssland behöver en förhandlingspart för att nå sina mål. Ryssland har inte som uttalat mål att ockupera västra ”rest”-Ukraina eller att sätta in en pro-rysk marionettregering där. Förhoppningsvis inser de det omöjliga, eller att det inte skulle bidra till att uppnå målen.

    Metoder för att uppnå målen ser ut att vara:
    – Att förstöra den militära infrastrukturen.
    – Att inringa Ukrainas militära styrkor.
    – Att ge civilbefolkningen och de avväpnade soldaterna möjlighet att lämna det inringade området/de omringade städerna (oklart om det senare gäller nazisterna i Azov-bataljonen).
    – Att via förhandlingar få kraven ratificerade.

    Strategin har använts tidigare i krigen i den ryska delrepubliken Tjetjenien och i Aleppo i den självständiga staten Syrien. Även där var det stora problem innan korridorerna för utrymning användes. De beväpnade soldaterna ville inte skiljas från den civila befolkningen.

    Det finns säkert felaktigheter och missförstånd i beskrivningen ovan. Jag saknar grundkunskaper för att göra en helt korrekt redogörelse. Min avsikt är att formulera komplement till den krigspropaganda som dominerar våra medier.

    Det är tyvärr en del uppgifter, om händelser på marken och uttalanden från Ukrainas ledning, som tyder på att Ryssland är på väg att nå framgång med sitt anfallskrig.

    För att ingen ska besvära sig med att slå ihjäl härolden som kommer med opassande nyheter: beskrivningen är ingen ursäkt för Ryssland att militärt angripa Ukraina och skapa detta grymma, mänskliga lidande.

  7. Jan Arvid Götesson skriver:

    ”Är den här beskrivningen någorlunda riktig?”

    Nej.

  8. Jan Arvid Götesson skriver:

    Det korthuggna svar som jag fick iväg i en vedhuggningspaus vill jag utveckla så här:

    Är det rimligt att beskriva Rysslands statsledningens uttalade mål, annat än som en underordnad faktaredogörelse? Syftet med Arne W Anderssons inlägg är rimligtvis att ge en meningsfull bild av helheten. Att då utgå från vad Rysslands statsledningen har sagt, det vore ju som att, under ett krig fört av Förenta staterna, redovisa att de uttalade krigsmålen är att försvara demokrati och frihet. Det vore ju bokstavligen sant i meningen att Förenta staternas ledning hade sagt de orden, men vore det relevant?

    När det gäller ”metoder” drar jag mig till minnes vad salig Anders Persson skrev: dåliga källor har inte nödvändigtvis fel i allt. Att Ryssland krossar anfallna områden, snarare än att operera med precision, är inte lögn för att samma barnsjukhusbombbilder vevas om och om igen i ”den krigspropaganda som dominerar våra medier”. Arne W A:s ”metod”-avsnitt kan sammanfattas med orden ”förstöra militär materiel, inringa Ukrainas styrkor, låta civilbefolkning och avväpnad militär gå (nationalsocialister möjligen undantagna), förhandla fram en fred”.

    Det tror jag är en alltför välvillig bild av Rysslands planerade och faktiskt använda metoder. ”Skapa grymt mänskligt lidande”, som AWA skriver på slutet, vore nog en bättre metodbeskrivning.

  9. Bertil Carlman skriver:

    ”Är den här beskrivningen någorlunda riktig?”

    Ja, jag tror det. Vi får se.

    En annan sak är viktig. Ryssland och dess centralasiatiska block (Kazakstan m fl) håller på att helt kopplas loss från Väst. Det sker bland annat med hjälp från Väst, som redan(!) maxat (enligt Joseph Borell) sina sanktioner mot Ryssland. D v s sanktioner inte bara vid kattutställningar, föreläsningar om Dostojevskij och uppförande av musik av Tjajkovskij, utan sanktioner även av ryska centralbanken. Tittar man på en världskarta, så ser man att den av sanktionerande stater täckta ytan är bra mycket mindre än den landmassa som omfattas av stater som inte sanktionerar. Väger man in befolkningarna, så blir skillnaderna än större (Indien och Kina). Jordens snabbast växande ekonomi, som också har flest invånare, har dessutom på senare tid allt tydligare deklarerat sig vara en nära partner till Ryssland. Två av USA:s tidigare mycket nära partners i arabvärlden, Saudiarabien och UAE, tog nyligen (enligt press i USA) inte emot telefonsamtal från Washington utan samtalade med Moskva. Jordens maktförskjutning bort från Väst är plågsam men tydlig. Inom Väst har USA genom att göra sanktionerna riktigt extrema stärkt sin position på EU:s bekostnad. Läs till exempel min översättning av Michael Hudsons inlägg nyligen.

    En ny världsordning håller på att utvecklas, mer och mer frikopplad från oss i Väst. Tror jag, min ålder gör att jag nog inte kommer att få det så tydligt konfirmerat, att även en påtaglig del av den svenska politikerklassen tvingas inse det.

  10. Per-Olov Käll skriver:

    Arne W Andersson försöker sig på en någorlunda utförlig analys av kriget i Ukraina och ställer frågan: ”Är den här beskrivningen någorlunda riktig?”. På detta svarar Jan Arvid Götesson kort och gott ”nej”.

    Vad är nu detta? Ska Götessons svar uppfattas som uttryck för svart humor? Det är svårt att förstå hur man kan avfärda en (eventuell) meningsmotståndare utan att använda argument.

  11. Arne W Andersson skriver:

    Inte oväntat att argument saknas i denna tid av dubbelmoral och krigspropaganda.

    Nackhåren reser sig av de hundraåriga bilderna på hurrande kvinnor som med blommor i händerna vinkar av de unga män de aldrig får återse.

    Nu ska den ryska kulturen utrotas, människor födda i Ryssland förföljas, ekonomin för oskyldiga raseras, vapen och legosoldater sättas in…

    Det är synd om människorna.

  12. Sven-Eric Holmström skriver:

    Håller med, Arne. Jag tror att beskrivningen är riktig. Det som jag förundras över är att vissa påstådda experter tar på sig att ange de ryska krigsmålen som de sen kan påstå går dåligt att uppfylla, trots att de rimligen inte kan ha en aning om vad målen är. Beskrivningen i svenska medier liknar mer och mer partisk propaganda.

  13. Dennis Zackrisson skriver:

    Huruvida Arne W A:s beskrivning är ”riktig” eller ej tål att diskuteras. Men det stora problemet är att det i detta ”tryckfrihetsvänliga” land, kallat Sverige, inte är möjligt i den media där personer lik den halte och enögde Martin Kragh tillåts bestämma huvudfåran. Mot denna fördummande likriktning finns ett antal ”fria” områden i vår svenska debatt. Denna webbsida hör till ett av dom, FiB/K utgör ett annat.

    Vore det inte en vettig idé att söka samla alla anhängare till ett fritt och angeläget meningsutbyte till samfälld insats för förnuftet i detta läge! Efter debaclet med Fria Tider och Bokmässan 2018 är kanske inte FiB/K den naturliga grunden för att skapa en landsomfattande ”Tankarnas Trädgård”, men borde vi ändå inte försöka?

  14. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jag tycker att Arne W Anderssons inlägg är försök till kompromiss mellan två olika tankegångar. Den ena tankegången är ”Jan-Myrdal-linjen”, som är väl förklarad i artikeln ”Jan Myrdal: Storkrig i Europa nu möjligt, nästan troligt!” – missa inte de efterföljande kommentarerna. Denna linje är att ”Ryssland kommer då att tvingas inleda ett krig i Europa som blir vad som kan kallas ett ’rättvist krig’.”

    Den andra tankegången är möjligheten (vi vet inte allt än) att Rysslands ”metod” är samma ”metod” som imperialistiska makter plägar begagna sig av, att mosa det invaderade landet, och att kriget är ett stort brott mot internationell lag.

    Jan-Myrdal-linjen (Ryssland slår tillbaka med ett rättvist krig) tar sig uttryck i att Arne W A lägger vikt vid UTTALADE krigsmål, och i Arne W A:s beskrivning av Rysslands ”metod” (Rysslands representanter skulle inte ha något att invända mot beskrivningen), och slutligen i det konstiga utropet ”Nu ska den ryska kulturen utrotas” (vem skulle vilja eller kunna göra det?).

    Motsatt till Jan-Myrdal-linjen är Arne W A:s ord att hans ”beskrivning är ingen ursäkt för Ryssland att militärt angripa Ukraina och skapa detta grymma, mänskliga lidande”.

  15. Bertil Carlman skriver:

    Pepe Escobar avslutar en artikel den 11:e mars på Information Clearing House på följande vis:

    ”Slutresultatet blir att USA äter europeiska besparingar till lunch, medan Kina utökar sin medelklass till över 500 miljoner människor. Ryssland kommer att klara sig bra, som Glazyev beskriver: suveränt – och självförsörjande.

    Den amerikanske ekonomen Michael Hudson har kortfattat skissat på den kejserliga självimplosionens linje. Men mycket mer dramatiskt, som en strategisk katastrof, är hur det döva, stumma och blinda tåget mot svår lågkonjunktur och nästan hyperinflation, kommer att slita sönder det som finns kvar av västvärldens sociala sammanhållning. Uppdraget slutfört.”

    Inte kan jag glädjas, när jag menar att denna beskrivning är en mycket sannolik bild av framtiden i Sverige för våra barn och barnbarn. Denna framtid är heller inte så avlägsen, verkat det. Anar dessa våra efterkommande vad de förmodligen har att se fram emot?

  16. Benkt Lundgren skriver:

    Betrakta nedanstående föraktliga grupper människor.
    – De som för 65 år sedan försvarade Sovjetunionens och dess allierades inmarsch i Ungern
    – De som för 50 år sedan försvarade USA:s intervention i Vietnam
    – De som för 40 år sedan försvarade Sovjetunionens invasion i Afghanistan
    – De som för 20 år sedan försvarade (eller som Per Ahlmark öppet hetsade fram) USA:s invasion i Irak.

    Till dessa ansluter sig nu en klick som på denna blogg upprepar den ryska propagandaapparatens lögner och lyckas med konststycket att lägga skulden för Rysslands invasion på Ukraina och västvärlden.

  17. Arne W Andersson skriver:

    Det är skillnad mellan att förklara en handling eller händelseförlopp (å ena sidan) och att ”ursäkta” eller ge stöd till den (å andra sidan).

    Därav berättelserna om härolden som blir ihjälslagen då han kommer med dåliga nyheter, eller benägenheten att skjuta på pianisten … då kompositören borde klandras.

    Ber om tillgift … men kunde inte låta bli.

  18. Mats Larsson skriver:

    För den som vill kortfattat läsa om Ukrainas historia och Putins missuppfattningar av den historien, så är Benny Anderssons artikel i Clarté utmärkt.

    Putins ursprungliga krigsmål kan man ganska enkelt pussla ihop av hans publika tal och hans artikel om Ukraina från förra året. Men krigsmål ändras, precis som de gjorde under Vinterkriget. Jag spenderade en timme idag på Kungl. Biblioteket med att läsa Ny Dag från 30 november 1939 till mars 1940. Terminologin är häpnadsväckande lik vissa skribenters. För att citera rubriker i Ny Dag: ”nazistgangster”, ”fascistöverste”, ”vitgardisterna lämnar sårade”, ”de röda hälsas som befriare”, o s v.

    (Ny Dag är, såvitt jag kunnat finna ut, endast tillgänglig via mikrofilm, inte digitalt.)

    Det skulle dröja till 1979 innan någon vänsterut vågade ta tag i Vinterkriget. Anders Perssons Finlands sak var svår, där han menar, helt korrekt enligt min mening, att Vinterkriget var Finlands ”stora fosterländska krig”.

    Jag citerar fritt ur minnet, jag kommer inte åt mitt bibliotek. Min lägenhet är fylld av ukrainska flyktingar, vilket inte är något problem om det inte vore för det faktum att de dragit på sig covid under flykten. Inte för att jag är rädd för covid, men någon måste hålla sig på benen och sköta matlogistiken.

    Jag tror att kriget Ryssland-Ukraina för det ukrainska folket kommer att bli deras ”fosterländska krig”. Bara det faktum att Putin nu förhandlar direkt med den ukrainska statsledningen, precis som Molotov tvingades förhandla med ”Mannerheimregimen” via Stockholm, är ett klart tecken.

    Jag noterade att åsikterna på FiB/K:s hemsida var helt ortogonala, för att uttrycka sig matematiskt (totalt olika uppfattningar i kommentatorsfälten).

    Ett stort bekymmer nu är att relationen mellan Ryssland/Belarus och andra västländer hastigt försämras. Mest dramatiskt är detta relationen mellan Finland och Ryssland, något som jag diskuterade med en finsk kollega under ett uppdrag i Norge i veckan. Sedan september 1944 finns den en gräns som Sovjetunionen/Ryssland aldrig sedan dess behövt bekymra sig om: gränsen till Finland. Nu är plötsligt är läget helt annorlunda.

    (För den som sett ”Osobennosti natsionalnoy rybalki” vet att då, 1998, kunde ryssarna skämta hejdlöst om hur vodkaberusade ryssar i sin fylla i fiskebåten navigerade fel och hamnade i Finland; den tiden tycks mig nu mycket långt borta)

    Frågan just nu är för min egen del hur man ska kunna hålla kontakt med Ryssland och Belarus trots den pågående hysterin. Mitt område fysiken har alltid fungerat gränslöst, även under det kallaste av krig. När Sverige och Vitryssland bröt de diplomatiska förbindelserna i augusti 2012, var jag och min fru de första svenskarna på plats i Minsk i oktober efter en komplicerad viseringsprocedur. Nu är problemen på en helt annan skala.

  19. Dennis Zackrisson skriver:

    Mycket bra kommenterat, Arne W! Ditt avståndstagande från alla pennaliserande belätespredikanter känns gott ända in i hjärteroten!

  20. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Jag tycker inte att Jan Guillous beskrivning av Putin ligger så långt från min, som du med eftertryck underkände.

  21. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anders Perssons bok om vinterkriget är läsvärd men den är något föråldrad. Nytt källmaterial, inte minst sovjetiskt sådant, har kommit fram sedan dess. AP:s bok innehåller i princip enbart finskt material. Överlag är det här en konflikt som skulle behöva mer forskning – från båda sidor.

    Rekommenderar de artiklar om de finsk-sovjetiska krigen på 1940-talet skrivna av Jan Nybondas på Nyhetsbanken.

  22. Knut Lindelöf skriver:

    Mats L!
    Jag tycker nog att JG:s lider av samma sorts Putinfixering som din och många andras. Om Putin trott på en promenadseger på några dagar har varken du, jag eller JG någon aning om. Tycker däremot att jag hört spekulationer om att att motståndet varit oväntat hårt i våra stora medier sedan dag 2. Om det är sant eller bara önsketämnkande kan jag inte avgöra.

  23. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Du skriver att jag tillsammans med JG och många ospecifierade andra lider av en sorts Putinfixering. Jag påminner om att jag aldrig under mina snart nio år på din sida aldrig använt termen ”putinist”. Jag är därför förvånad att du använder ordet ”Putinfixering”. Ser inte att det leder diskussionen framåt.

    Jag är mer intresserad av din och läsekretsens uppfattning om slutklämmen i JG:s krönika, markerad i fet stil i originalet:

    ”Demokratiernas skuld till det ukrainska folket är omätlig.”

  24. Knut Lindelöf skriver:

    Mats L!
    Nu väger vi orden på guldvåg och sorterar snart upp oss i onda och goda utan andra skäl än ett och annat förfluget ord. Jag säger inte att just vi är där än, men samtal blir allt svårare att föra överallt. Allvaret blir för tungt, kriget förstör våra relationer.

    Jag är tacksam för att du inte använder epitetet ”Putinist”. Kanske var ”Putinfixering” mindre väl valt. Men vad jag menar är att alltför många gör det för enkelt för sig genom att förklara kriget med hjälp av Putins själsförmögenheter. Han är en iskall taktiker i likhet med alla stormaktsledare.

    Visserligen garderar sig Jan G med följande: ”Utan att göra anspråk på förmåga att se in i Putins hjärna, en numera förvånansvärt ofta åberopad talang i västerländska medier…”, men gör sig sedan ändå till tolk för vad han tror Putin tänkt sig. Oavsett om det är sant eller falskt det han tror om Putin tänkt, är det ganska meningslösa spekulationer.

    Och hans slutreplik: ”Tragedi är däremot det pris som det ukrainska folket får utstå för att de räddade demokratin i Europa. Utan deras mod och beslutsamma motstånd hade Putin vunnit. Demokratiernas skuld till det ukrainska folket är omätlig.” … förvånar mig sannerligen. Som om detta krig i grunden vore ett krig mellan demokrati eller diktatur (onda mot goda). Sådana förenklingar förkortar inte detta förfärliga krig.

  25. Jan Arvid Götesson skriver:

    Arne W Andersson!
    Låt mig först sammanfatta. Den populäraste analysen här på lindelof.nu är att Ryssland har tvingats att föra ett rättvist försvarskrig (Analys A). Analys A förses vanligen med bihanget att nationalsocialister är ”tongivande” i Ukrainas statsapparat (se 8dagar) och att den viktigaste frågan i Ukraina är att denna nazianstuckna Kiev-regim bedriver folkmord (”ett omänskligt krig mot 3-4 miljoner innestängda i Donbass”).

    Mot Analys A står Analys B: att Rysslands krig är ett chauvinistiskt-imperialistiskt krig som inte utlösts av Natos inringning, och att krigsmålet är att (åter) flytta Moskvaimperiets gräns så nära floden Prut som möjligt, och att Rysslands ”metod” är den vanliga i imperialistiska krig – krossa det angripna folket och dess land – och att den högerextremism som påverkat Ukrainas statsapparat existerar, men inte är avgörande för bedömningen.

    Vad tycker jag? Sedan skolåren har jag huvudsakligen omfattat tänkande av typen Analys A. Nu säger jag att den teoribildning om orsakerna till Ryssland politik som under de senaste 10–15 åren byggts upp av Jan Myrdal med flera visserligen är tänkvärd, men att den visar sig inte vara användbar. Verkligheten tvingar oss mot Analys B. Låt mig citera Anders Romelsjö: ”Jag (Anders Romelsjö) menar […] att både Ryssland och Kina är kapitalistiska och att Kina har tydliga imperialistiska drag. Före angreppet på Ukraina föreföll som att dessa förde en fredligare utrikespolitik än USA & Co, men nu har i alla fall Ryssland brutit det mönstret.”

    Orsaken till att jag tog upp dina inlägg är att jag tyckte att dina inlägg på ett intressant sätt ådagalägger konflikten inom en person som av fakta tvingas i riktning mot Analys B. Men det var meningslöst psykologiserande av mig; jag ber om ursäkt.

  26. Sören Lander skriver:

    Och – vi ligger fortfarande i ”medieskugga” idag. Fortfarande har vi inte tillgång till vad ”skurken” (dvs Ryssland) säger via sina egna kanaler (Sputnik, Russia Today) eftersom dessa är blockerade på Internet. Självklart är de propagandistiska precis som våra västerländska medier är det – men det är inget skäl till att blockera tillgången till dem.

    Det är befriande att det fortfarande finns tillgång till kanaler/källor som Arnab, Alexander Mercouris, Alex Christoforou (https://www.youtube.com/watch?v=ELEJXL27_-A) … till och med Fox News står för en mer balanserad nyhetsförmedling idag än vad våra mainstream-medier gör.

    Ukraina idag? Det verkar som att USA/Nato/EU – liksom Zelenskyj – är beredda att förlänga kriget och slåss till siste ukrainare och givetvis med Ukrainas befolkning som den part som betalar priset.

  27. Bertil Carlman skriver:

    Åter kan jag konstatera, att jag numera lever på historiens bakgård. Synpunkter från denna bakgårds talespersoner blir alltmer ointressanta, förmodligen även mina egna. Hela bakgårdens talespersoner som söker framställa sig som någon form av vänster tror jag det gäspas åt; utanför bakgårdens inhägnad. Var någonstans gäspas det, kan man då fråga? Är inte det uppenbart? Det nu som självförsvar krigförande Ryssland har tydligt, övertydligt, förklarat: ”Ni lyssnar inte på oss. Då slutar vi med samtal och tar till handling”. Lyssnar Kina? Rättar sig Kina efter alla tillrättavisningar man får från Väst? Jo man lyssnar, sedan bugar man artigt, och gör det som gynnar det egna landet bäst. Sedan ett antal år samarbetar dessa två länder allt mer intimt, då man mer och mer tvingats inse, att de flesta intressena för de bägge länderna är gemensamma. Bland dessa gemensamma intressen är en kraftig frikoppling från beroende av Väst nog det viktigaste.
    Sedan har vi det globala Syd. Detta Syd blir också mer och mer frikopplat från Väst och vänder sig mer och mer mot Ryssland och Kina. Men helt oberoende av varandra kan aldrig delar av jorden bli. Störst förståelse av detta, förståelse av de globala problemen med matförsörjning, energiförsörjning och förstörelsen av jorden, som dessa två försörjningar nu skapar, finner vi i Kina.

    Vad bryr jag mig om en Jan Guillou i det som nu sker med ökad hastighet? Han, liksom jag, leker på bakgården och är nog inte rätt personer att lyssna på om man vill få kunskaper om de grundläggande strömningarna jorden över.

    I grunden, i sin kärna, är hela vår politikerklass en reaktionär kraft som försvårar framväxten av en nödvändig ny världsordning. Det gäller också Sveriges dominerande informationskanaler; på public service är det väldigt tydligt.

    När det gäller kriget i Ukraina, som är en mycket viktig del i denna framväxt av den nya världsordningen, så gör jag som militärexperten från USA, Scott Ritter, gör. Jag struntar i alla diskussioner om hur kriget skall klassificeras, om legaliteten och annat. Jag försöker följa vad som sker, krig dödar, och får kanske se om resultatet gynnar städningen av bakgården och framväxten av den nya världsordning som är nödvändig för den framtida mat- och energiförsörjningen på jorden.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.