Självporträtt, olja på duk, 1950-tal

Birgit Ståhl-Nyberg är en konstnär som vi inte hört om eller vars verk inte visats på länge. Senast var den stora utställningen på Kulturhuset i Stockholm 1997, för 21 år sedan. Då var hon död sedan 15 år. Men då levde fortfarande Sara Lidman – en av Birgits konstnärsvänner sedan barndomen – och hon invigningstalade och skrev om Birgit i utställningskatalogen. Sedan försvann Birgit Stål-Nybergs konstnärskap in i den nyliberala krutröken.

Men nu har ett nytt intresse vaknat. Vad som gör detta vet jag inte, men förhoppningsvis hänger det samman med ett nytt intresse för vart vårt samhälle är på väg idag, och ett intresse för vad som händer med människorna i brutala epokskiften. För, Birgit Ståhl Nybergs konstnärskap handlar om just det, fast hennes tid var efterkrigsepoken och ”rekordåren”.

Uppsala konstmuseum har nu satt upp en stor utställning med de mest centrala verken. Det var en mycket välbesökt vernissage i lördags (17/3). I Uppsala stannar utställningen till den 19 september. Den ska sedan vandra vidare till Norrköping, där den ska visas till maj 2019. Kanske blir det också fler  platser efter det.

Vägen till frihet och bröd, olja på duk, 1979

Birgit Ståhl-Nyberg föddes 1928 och har en bildningsgång som jag ser som särskilt intressant. Hon växte upp i en genuin arbetarklassfamilj i jämtländska Hammerdal, en liten ort med diversifierat näringsliv på den här tiden. Arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen var starka och utvecklade ett rikt kulturliv med musik och sång, litteratur, teater och måleri, eller som sonen Mikael Nyberg kärnfullt uttryckte saken i sitt korta anförande: ”en bygd mättad med kultur”. Konstnären Berta Hansson (född 1910) bodde där och uppmuntrade Birgit att odla sina talanger. Hennes utbildning började för henne, som för så många andra på den tiden, på NKI (Nordiska korrespondensinstitutet). Via Berta Hansson kom även författarinnan Sara Lidman till Hammerdal och där frodades under några viktiga år ett litet konstnärskollektiv.

Bilden av en hembygd i avfolkning…

Tack vare Berta Hansson kom Birgit så småningom till Otte Skölds målarskola i Stockholm. Berta hade själv gått där många år tidigare och då blivit nära vän med en flicka från den ”fina familjen” Anger. I familjen Angers hushåll fick Birgit en plats som hembiträde, vilket underlättade hennes försörjning under studietiden och gav kontakt med människor – klassmässigt väsensskilda från hennes egen bakgrund – men med stort kulturellt och ekonomiskt kapital. Senare träffade Birgit Henrik Nyberg (också konstnär), en man med rötter i den finska överklassen. Denna klass-mèsalliance utgjorde under många år en kreativ arbetsenhet – en fin familj i en något annorlunda mening.

Det här intresserar mig särskilt mycket, eftersom det visar på att sprickorna i klassmuren går att utnyttja till något gott. Mera om det hoppas jag få via den bok om Birgit Ståhl Nyberg som inom kort ska komma från trycket. Där finns alla de viktiga bilderna och hela den spännande historien om arbetarflickan Birgit från jämtländska Hammerdal, som skildrade sin samtid i små och stora konstverk från hembygden till storstaden. Sonen och författaren Mikael Nyberg står för texterna, och sonen och tecknaren Robert Nyberg för bildarbetet. Boken produceras av den välkände fotografen och bokmakaren Donald Boström. Allt detta borgar för en högklassig produkt.

Jag ser i de tidiga bilderna från Hammerdal väldigt mycket Berta Hansson. Men istället för att som Berta – på ett gripande sätt gjorde – skildra framför allt barnen, så flyger Birgit ut i världen och hämtar inspiration inte minst hos den store Diego Rivera och hans muralmålningar – konst för det offentliga – som är för stor även för de största borgarpalatsen. Visst är det kubism och Léger i uttrycket, men det mest imponerande är att människorna och arbetet får ta sådan plats i de stora nya stadslandskapen.

Den stora gula grävskopan nedan ser hon från sitt fönster. Det blev hennes sista målning. Där pekar hon ut det väsentliga, det som bär upp och utvecklar vårt samhälle – arbetet. Hennes egen lilla hand på balkongräcket finns med i nedre vänstra hörnet.

Birgit Ståhl Nyberg hade förstått någonting mycket väsentligt.

Vägbygget, Olja 1980
Föregående artikelMin själ älskar er – jag kysser er förtjusande stjärt
Nästa artikelVad är fakta och vad är desiformation i UD/Oksanen-saken?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.